de där stunderna.

Kanske finns det en orsak till att stiga upp klockan sju på morgonen fast man inte måste. Då kan man gå och lägga sig tidigt. Och då missar man ju dedär stunderna när sent har blivit mindre sent och man blir söndagkvällsförvriden fastän det är fredag eller tisdag. Spöktimmen. Då när nätterna blir långa och kölden sätter in; kölden som inte har nånting med temperaturen att göra. Då man undrar om det faktiskt finns en skillnad mellan alone och lonely, då man undrar varför man gör allt så komplicerat, då man stirrar på en liten klockformad ikon och undrar och andas in, andas ut.

Ibland händer det sig att dedär stunderna punkteras av nån random svensk som försöker pracka på en finska julsånger fastän det är påsk. Ibland rinner tiden bara i väg, i ett vacuum av längtan, drömmar och ensamhet. Ibland händer det sig tillochmed att man tar sitt förnuft till fånga och går och lägger sig i stället och tänker att allt blir bra när morgonen gryr. Men månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går. Ibland vältrar man sig i dedär stunderna, hälsar melankolin som en gammal vän; en vän man framför allt är glad att se, men som alltid bär med sig dedär stråna av avoghet, gamla fejder man helst undviker att tänka på, gamla minnen man hellre ser i svartvitt än i färg. Ibland låter man fingrarna löpa sitt eget lopp över tangenterna, i hopp om att man nånstans från sitt undermedvetna ska kunna plocka fram en ljusning, en lättnad, en gryning eller en orsak till att stänga av. Ibland lyckas det.

(lars winnerbäck - under månen)

spring break, dag två/tre.

Allt detdär som man ser på tv om spring break-wuuhuu är sant. Det är sex, drugs and rock'n'roll all the way, baby. De två senaste dagarna har jag läst en och en halv bok, samt tittat på 3/4 säsong av Grey's Anatomy. Jag har också traskat runt i skogen och förundrat mig över växter som ser som om nån klistrat dit dem. Lite äventyr hade jag idag också, när jag kom tillbaka till internatet och upptäckte att dörren var låst. Det lustiga i historien är ju att jag alltid bär omkring på min börs som innehåller studiekortet (som fungerar som nyckelkort till ytterdörren), rumsnyckeln, pengar och dylikt även om jag inte skulle behöva annat än nyckeln. Fast idag tänkte jag att det är väl onödigt, jag kan ju bara ta nyckeln i fickan. Fast det var nu inte så mycket till äventyr sist och slutligen, jag gick och ryckte i tre andra dörrar tills jag hittade en som var öppen trots att lampan lyste rött.


Nej nu, nu drar jag från kalla vindar och stickamössor till Texas och plus tjugograder. So long!

P.S. Fel låt vann, förstås. Hur reaktionärt är det inte att välja Charlotte Perrelli till schlagerrepresentant? Det är ju bara såå -99.

kycklingbrist.

Slutligen (kanske) vill jag också visa en bild som inte har något att göra med dagens göromål (eller någon annan dags, faktiskt), utan bara visar lite miljö från gemenskapsrummet (öh, nånting ditåt) mellan South och Central Morse.

Fast mest tog jag den här bilden så att jag skulle få kommentera - lite påskbetonat, faktiskt - att det inte finns några kycklingar därinne. Vad jag vet.

På tal om påsk, förresten: Trevlig St. Patrick's Day!

piano.

Jag åt lunch tillsammans med en person som jag bara pratat med en gång tidigare. När han, över internet, fick reda på att jag spelade piano var hans reaktion YOU PLAY PIANO?????? THAT'S AWESOME!!!!!!!!!!. Versaler och överdriven användning av utrops- och frågetecken är grunden till varje god vänskap. Nu påstod jag då att jag övar ungefär fyrtiofem minuter om dagen, och eftersom jag de facto inte spelade varken igår eller dagen före, satsade jag på två timmars skuld-övning idag. Jag vet inte om Beach Hall kommer att vara öppen under lovet heller, så vi får se hur det blir med spelandet.

Samma person frågade också "I don't mean to be mean, but do you have many friends here?". Samt sa att J (vår gemensamma nämnare, f.ö.) var den svåraste personen i världen att få att gå på dejt. Jag hade på det hela taget ganska roligt åt honom.

ledighetslektyr.

Jag har också gått till biblioteket för att låna underhållning. Som ni kanske eller kanske inte märker håller jag mig fortfarande till barnavdelningen (man får ju inte överanstränga sig): jag kom därifrån med andra delen av Philip Pullmans hajp-trilogi, The Subtle Knife, samt Patricia C. Wredes Speaking with Dragons, uppföljaren till Dealing with Dragons som jag läste till ungdomslitteraturkursen i höstas och gillade starkt.

Pullman lånade jag mest för att jag köpte första delen Northern Lights* på London Heathrow i julas för att bli av med den extratid jag plötsligt och till min stora glädje (harkel) hade till förfogande, för att se vad fusset var om och för att jag när jag skrev min kandidatavhandling fick tips om att den trilogin kunde användas som jämförelse, eftersom Pullman också, som J.K.Rowling, lär använda 'narrative clues'. Nu måste jag ju läsa uppföljaren bara för att jag läste första boken, även om jag inte riktigt förstod hajpen. Det jag tyckte var roligast med den boken var att det fanns varelser som heter nälkäinens och pansarbjørne, och jag tvivlar på att det är det som fascinerat de flesta Pullman-fans.

* Jepp, det är värt att påpeka att det inte står The Golden Compass på pärmen. Nåja, inte överst i alla fall, det står faktiskt ganska braskande att boken filmatiserats under den titeln. Men ändå. Hurra för original.

källbrott.

Jepp, nu har jag både källbrott och superbra humor. Eftersom jag misstänker att jag kommer att få lite lång tid emellanåt under emporianska dagarna, tänkte jag inleda fotoserien Spring Break för att dokumentera mina göromål.

Idag, denna första dag, har jag till exempel handlat mat, eftersom kafeterian kommer att vara stängd mesta delen av tiden (jag vet inte när de öppnar igen, faktiskt. Söndag, kanske.) Eftersom mina kokmöjligheter är begränsade till en mikro har jag planerat att njuta av gourmeträtter såsom nudlar och mac-n-cheese. Och glass, förstås.

på väg!

Hostel är bokat i Dallas tisdagnatt och San Antonio onsdag-torsdag. Plötsligt är vi faktiskt på väg och allt blir nog så bra, så bra, ska ni se. Det blir mycket körande, speciellt på torsdag då vi ska köra hela vägen tillbaka till Emporia, men vi kom fram till att vi hellre gör så och har en dag då vi inte kör alls, än att köra minst fyra timmar varje dag. Mycket längre än så har vi inte planerat; San Antonio lär väl innebära lite Alamo och strandpromenad, men på det hela taget är resan ganska öppen, och bra känns det. Huvudsaken är miljöombyte, och det får vi ju i vilket fall som helst. I can't wait!

(på det hela taget kan nog det mesta lösas med glass och kannibaler, förresten.)

den här dagen är helt värdelös.

I mitt ena inneröra sjunger Tomas Andersson Wij
Den här dagen är helt värdelös.

I det andra sjunger Jessica Einarsson
Aj aj, får inte tänka såna tankar nu.

För jag har inte ens nån orsak. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mej själv. Jag började nästan gråta på sånglektionen idag för att hon försökte få mig att sjunga mellanregister med luft och jag ville stå och skrika en halvtimme och fråga om allting jag nånsin lärt mig är helt fel och om att sjunga hälsosamt är att sjunga med nån annans röst än min då sjunger jag hellre av hjärtat tills jag går sönder. Jag saknar Heli. Incidentally vet jag inte om jag får fortsätta med lektionerna heller eftersom min klåpare till advisor inte har registrerat mig till kursen tydligen, och nu är det ju alldeles försent, och det gör mig bara argare att det ju egentligen är mitt fel. Och så mår jag fysiskt dåligt också för jag har smällt i mig en hel chokladplatta på två dagar för jag fick paket igår. Och snart ska jag gå och planera spring breaksresan och det får mig också att må dåligt för jag ser fram emot den och bävar samtidigt för det känns ju så dumt att tränga sig på nån annans resa men jag klarar inte att stanna här i tio dagar när jag knappt klarar en. Nu ska jag gå och sparka på ett träd en stund och sen ska jag tvätta ansiktet och inse att jag har allt i världen att vara tacksam för och ingenting att klaga på överhuvudtaget.

önskelista.

Kära påskharen, jag önskar mig

• initiativförmåga
• sinnesfrid
• resesällskap*

Gärna snart. Mvh. Emma.

* Om nån har lust att turista i USA de två sista veckorna i maj, let me know. Jag kreverar utan miljöombyte.

sommartid.

Sommartid, hej hej, sommartid. På något sätt känns det som att en timme hit eller dit spelar mycket mindre roll här, där mörkret är mindre påträngande. Det är nu nåt påhitt bara, som gör att gemene man förlorar tre dollar i året*. Men sommartid har vi nu i alla fall.

Vad vi också har är en korridor som luktar död fisk och våt hund, samt solsken och tretton grader. Den kombinationen har gjort att jag spenderat merparten av eftermiddagen utomhus, i sällskap av The Mysterious Death of Mary Rogers, min iPod (är det inte konstigt att den inte har något namn förresten?) och min kamera, vars antingen laddningsbara batterier, batteriladdare eller adapter har beslutat att ge upp. Jee. Boken var mindre spännande än den låter - den är till min hissakurs och jag ska skriva en essä baserad på den tills fredag - så kameran lockade mera. Jag är enormt fascinerad av ett gäng rotknölar som finns vid sjöstranden. Första gången jag såg dem trodde jag att det var djur som stod uppradade (nåja, trodde och trodde; trodde i brist på annat att tro, snarast). De gör sig dock inte speciellt bra på bild; eller, snarare, jag gör dem inte speciellt bra på bild. Så då fotade jag en bänk istället.

* Jag minns inte om det var just tre dollar, men det var nån som hade gjort en undersökning om det; att egentligen är det ju då meningen att man ska vinna pengar på vintertid-sommartid, men det fungerar alltså inte så. Jag förstår inte överhuvudtaget var pengarna kommer in i bilden. Men så förstår jag ju å andra sidan rätt lite överlag.

andra chansen.

"Sibel, vad säger du om skrällen att Johnson & Häggkvist inte gick vidare?"
"Helt fantastiskt!"
(från Nöjesnytt-intervju direkt efter programmet.)

På det hela taget ser det väl ut att bli en riktigt bra final. Sibels powerballad förtjänade en plats i finalen, tycker jag. Däremot stör jag mig på texten varje gång jag hör den - "you and I belong together, we share a hidden past". Vad [infoga valfritt franskt uttryck] betyder det? Reinkarnation? Vi har vänsterprasslat med varandra i hemlighet i tre år? Skriv gärna in till programmet och berätta. Och sen Skrällen då. Det är ju inte utan att man undrar över om Andreas Johnson sköt sig i foten när han började duetta. Menmen, nyckelharpa går före Carola, det verkar vara en logisk prioritering.

en ekvation.

Om A=B och A=C är C=B.

Såhär:
Emporia = the middle of nowhere.
Emporia = the middle of the United States.
The United States = nowhere.

(jag var alltid jättelovande i matematik)

snö och midterm.

Jag trodde det var meningen att våren skulle komma tidigare här än hemma. Och jag förstår inte vad J menade när han häromdagen sa att det skulle snöa på fredag och tillade att jag borde vara glad, jag gillar ju snö. Huh? Bara för att jag vill ha snöbollskrig en solig kramsnödag eller för att jag skrattar åt lediga dagar på grund av snö betyder det väl inte att jag gillar snö. Tss. Såna som bor i ett rum med söndrigt batteri (hej, jag är finlandssvensk) tycker inte om kyla heller. Att det mest beror på lathet från vår sida att det aldrig har blivit fixat är irrelevant.

Jag hade worldlit-tent idag. Jag hade läst ungefär tio minuter, men herr professor är väldigt, vad ska vi säga, ingående och upprepande, så jag förväntar mig inget mindre än ett A. Det innebär i alla fall slutet på midterm-grejsimojs. Tror jag. Jee. Det betyder å andra sidan att jag har brukat upp 3/4 av min tid här. Hoppsan. Vänta, när hände det?

om pojkband och (inte) om schlager.

Här kunde jag för ett par dagar sen ha skrivit till exempel om mitt folks val av schlagerrepresentant, Charlotte Perelllis utseende, min motvilliga svaghet för Linda Bengtzing samt Nordmans otippade 'woohoo'-inslag. Men det var då, det. Istället ska jag skriva om nånting mycket mer aktuellt: pojkband!

När jag var hemma i julas lyssnade jag på något slags 10-årskrönika eller hipphipphurra, vi fyller nåt antal år eller liknande på radio x3m när jag körde hem från stan. De spelade upp x3mlistan från vilket år det nu sen var, och etta var Hanson med låten I will come to you. Jag lyssnade mycket på Hanson ett tag; lyssnade mycket på det där sättet som bara en tolvårig flicka kan göra mellan väggar (och tak!) fullständigt täckta av planscher och utklipp på desamma artister som snurrar i skivspelaren. Min favorithanson var Zac, den yngsta, och följaktligen (det var i alla fall en logisk följd då) var min favoritlåt Lucy, den enda låt där han sjöng solo. Nåja, det lustiga med julepisoden var i alla fall att jag inte kände igen låten alls. Jag trodde att känna igen låtar var som att cykla (jag kan ju fortfarande sjunga Fives It's the things you do, inklusive rap-partiet. Om det är nånting jag borde skryta med är ju sen annan sak). Men tydligen inte, den där låten lät helt obekant.

Nåja, det var ju en intressant historia. Men jag kom att tänka på den nu, för Hanson kom lite otippat in i mitt liv igen ikväll. Det roliga med att dela internetuppkoppling med ett hundratal andra är att man också kan dela iTunesbibliotek (helt lagligt, såvitt jag förstår?). Utifallatt man råkar tröttna på sin egen musiksamling kan man bara koppla upp sig till nån annans och lyssna på deras musik istället. Men "Jeff's Music" och liknande bibliotekstitlar säger ju inte så mycket om innehållet, så ibland kan man ju råka på de mest märkliga blandningar. Nu ikväll råkade jag alltså på någon Caitlin, som verkar hysa en enorm passion för musikalmusik, Disney och... pojkband. Och tror ni inte hon gillar Hanson också? Så nu har jag lyssnat på Lucy igen och konstaterat att den inte var riktigt lika bra som jag minns den.

Men mina pojkbandsrelaterade upplevelser på sista tiden slutar inte där. Igår fick jag höra en låt av antingen Backstreet Boys eller N'Sync (jag måste medge att det känns ganska bra att jag inte kan säga vilkendera det var. Om jag vore tillräckligt vetgirig skulle jag säkert hitta svaret i Caitlins bibliotek, men nån gräns får det väl ändå vara). I kafeterian. Medan jag åt. Hurra. Den sjöngs av en hoper highschoolelever som hade invaderat våra liv, vår matkö och vår matro. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det kan jag dock säga, att jag skulle allt tycka det vore lite pinsamt att åka till ett universitet och sjunga en BSB-låt om jag var högstadie/gymnasieelev. Men kanske är det bara jag.

dagens politiska inlägg.

Just när folk hade börjat prata som om Obama redan varit vald till president kommer Hillary tillbaka. Det kan ju inte vara bra för demokraterna som helhet. Smutskasta tillräckligt och mittiallt blir det en sjuttiofyraåring som styr världen, och det är det väl ingen som vill? Han hinner väl starta tre krig innan han efter två veckor som president sparkar hinken eller går in i gödselbranschen eller, helt eufemismfritt, går och dör, och så blir nån som verkligen ingen har röstat på president istället. Hurra.

På tal om presidenter utvecklade jag idag på historielektionen en jättebra teori. Jag fick lära mig att Washington satte exempel med att inte sitta längre än två perioder som president, och den enda amerikanska president som brutit mot den traditionen är FDR (efter honom hittade man på en lag). Så jag tänkte som såhär, att UKK satt ju också länge. Kanske är det så att om man är känd under tre initialer så sitter man länge som president?

Min teori höll i ungefär en timme tills jag gick på lunch och J i förbifarten* råkade nämna JFK. Så mycket för den teorin.

Därtill fick jag också lära mig att trots att George Washington är så en så väldigt hyllad figur i amerikansk historia, är det ingen som följer hans råd så värst. Han gav två råd: 1. Blanda er inte i andras affärer, invadera inte andra länder, håll er till att sköta om Amerika; och 2. Ha inte politiska partier. Heja!

* när han räknade upp ett utvalt fåtal av de världsledare jag har dödat under de senaste hundra åren... Jag berättade att J & G spenderade hela gårkvällen med att försöka exorcera demonerna ur mig genom att slå mig; J uttryckte sin förvåning över att de två fortfarande levde; vid närmare eftertanke kom han på att han faktiskt inte sett nåndera idag och påminde mig om att det ju faktiskt inte är okej för mig att döda folk längre. Är det inte logiskt?

en hä-ärlig dag som i...går.

Min damer och herrar, first things first: Jag, Emmalotta Viktualia Rullgardina BoGustavsdotter Knästrump ser fram emot den adertonde april. Goo Goo Dolls spelar vid K State och jag har biljett. Goo Goo Dolls, baby!

Gårdagen var bara en sån där dag när precis allting var underbart. Jag köpte biljett. Jag hörde av J LXI. Jag skulle gå till gymmet men solen sken så lockande, så pockande så jag skuttade ut i skogen i stället och lämnade vinterjackan bakom mig. Skuttade, helt på riktigt. Jag skulle gå och hämta posten och jag tänkte för mig själv att jag aldrig har lyckats öppna vår postbox förr, skulle det inte vara just typiskt att jag skulle lyckas just idag? And so I did, och jag fick paket. Jag hade på mig cypernklänning 2.0; det kanske inte är ett exempel på hur saker bara gick som de skulle, men ibland är det bara så att man (jag?) kan bli glad av vad man har på sig. Jag lyckades till och med fråga frågor som en helt normal människa. Jag friade till J också, dagen till ära, men han svarade nej. Vilket iofs också kanske var bäst så. Och sen på kvällen gick jag och såg Gaelic Storm som spelade irländsk musik och var sådär glada och sprittande som irländska musiker ska vara, och det framkallade samma gamla vanliga reaktioner hos mig: jag ska flytta till Skottland och lära mig skottiska och att spela säckpipa och sen ska jag flytta till Irland och lära mig iriska och tin whistla hela dagen lång, och så ska jag öva lite på faffas dragspel igen ("ladies and gentlemen, the sexiest instrument in the world - the accordion!).

Nu hoppas jag att det här inte betyder att en bra dag inträffar en gång vart fjärde år. Men jag tror inte det: jag ska fortfarande få gå på konsert, solen skiner fortfarande och det är ännu varmare och snart kommer melodifestivalen och jag ska nog ta på mig en kjol idag, bara utifallatt.

mobbningsfri vecka.

Jag har ju tidigare konstaterat att jag skyller en hel del saker på Amerika. Häromdagen beslöt jag mig: i en veckas tid ska jag inte fälla en enda kommentar á la amerikaner är lata, dumma, okunniga eller liknande stereotyper.

Men det är ju så svårt. Vad gör man när de på TV har en omröstning dit man kan ringa och rösta både från USA och Kanada och sen meddelar resultatet inledandes med: "Voters all around the world have decided..."? Eller när J berättar för J om nån sida han har hittat på nätet och säger "You have to click on the British flag, if you click on the American flag it just leads you to a bunch of crap"?

det kom som ett brev på posten.

Dear Emma:

In recognition of your scholarly achievement as a freshman, we would like to extend to you an invitation to become a member of Phi Eta Sigma, the national scholastic honor society for freshmen. As a student who has obtained a grade point average of 3.5 or higher in at least one semester of your freshman year, you qualify to become a member of Phi Eta Sigma at Emporia State University.

Det är ju väldigt hedersamt och så, men som fjärdeårsstuderande måste jag nog tyvärr tacka nej.

lärarcitat och lingvistik.

Jakobstads gymnasiums elevtidning Geten har målat ränder som nog aldrig går ur. Inte nog med att Geten Testar framstår som det mest gloriösa påfundet någonsin; jag sitter också och skriver ner lärarcitat i marginalen av mitt anteckningsblock.

"We're such a diverse people: different ethnicities, religions, genders and so on."
Visste ni att det finns både kvinnor och män i USA? Jo, det är riktigt sant.

Imorgon är det lingvistiktent och jag tvivlar på min förmåga. Jag spenderar mesta delen av lektionerna med att fundera över saker såsom varför 'boy' och 'pojke' är så lika varandra när det är typ det enda finska lånordet i det svenska språket. Jag borde gå en etymologikurs i stället. Men tycker ni inte att jag borde ha lärt mig fonetik vid det här laget, efter Fonetiikan ja kielitieteen perusteet, Phonetics and Pronuncitation, Grammatik & Språkvård I och Grunderna i Kommunikation? Det tycker jag.

glamour, noveller och asiater.

Jag tycker det är oerhört lustigt att ordet 'glamour' kommer från ordet 'grammar'.

Idag har vi distribuerat våra noveller. Framför oss har vi ett par veckor av dissektioner. Jag är inte nöjd med Thin, Healthy and Happy. På tal om att vara nöjd skrattade jag lite åt mig själv när jag fick ut mytologiprovet idag. Åh nej, min vackra A-rad är förstörd. Så b (hö, hö). Nåja. Det var en bisak (a b-thing. I'm on fire).

Igår på körövningen satt jag bredvid en sydkorean. När jag sa att jag var från Finland sa hon att hon aldrig hade träffat en finländare förr. Sen sa hon att hon trodde att Finland var "clean and... mysterious". Så nu vet ni det. På tal om att prata med asiater har jag märkt att jag är mycket mer pratsam när jag pratar med asiatiska främlingar än andra. Vilken diskriminering.

Nästa vecka får vi poetbesök i vår fiktionklass. Gissa vad vi också ska ha? Food day. Jepp. Det är ju trevligt för all del, men R och jag skrattade nog lite senast när vi för andra gången under terminen skulle ha det. Det var några idag som med glansig, drömmande blick pratade om vad Steven (kanske?) hade tagit med sig sist. Jag ska göra en kupp och ta med mig resten av turkinpippuripåsen. Moahahahaha. Om den inte har möglat.

oscar.

I cirka tio års tid har Oscarsgalan varit en av institutionerna i mitt års tvtittande. Jag tror det började 1997; jag minns att jag var besviken på att Leonardo diCaprio inte kom. Enligt tillförlitliga uppgifter á la Okej* berodde det på att han i sin tur var besviken över att inte ha blivit nominerad för bästa manliga huvudroll i Titanic. Stackars Leo, och stackars mej.

Att titta på Oscarsgalan brukar ju dock innebära vissa omständligheter, i och med att Österbotten och Hollywood har lite olika tidszoner (för all del Egentliga Finland också, jag har testat den versionen också). De första åren var det bandning som gällde; trots longplay och tidsrestriktioner för tacktal lyckades jag åtminstone ett år med konsttricket att inte få med vinnaren av kategorin Bästa Film på bandet. På senare tid har jag prövat både att stanna uppe hela natten och att ställa väckarklockan på 3.00. Men under över alla under, i år kunde jag titta på galan i realtid utan att ställa om mina sovrutiner över huvudtaget! Så märkligt.

Jag tänker inte kommentera vinnare eller så, jag måste medge att jag sett väldigt få av filmerna. Fyra saker vill jag ändå konstatera:

1. Jag finner det ganska lustigt att tre av fem nominerade sånger var från filmen Enchanted, och ingen av dem vann.
2. Det låter kanske lite elakt att säga det, men Tilda Swinton är ett levande bevis på att det krävs mer än utseende i Hollywood, speciellt för kvinnliga skådespelerskor. Hon hade dessutom på sig en sopsäck. Jag vet inte om det är förolämpande eller genialt, men en frisk fläkt var det i vilket fall som helst.
3. Är det bara jag som tycker att det är lite märkligt att landet filmerna gjorts i betonades så mycket i kategorin Bästa Utländska Film? "And the winner is... Austria!", liksom. Om jag nånsin presenterade en kategori, skulle jag säga "and the winner is... USA!"
4. Jag är kär i James McAvoy. (lite lustigt förresten att vilken engelskspråkig dialekt som helst är attraktiv... utom amerikansk då.)
   

* Vad är det för ett tidningsnamn förresten? På tal om Okej så kan jag berätta en historia om första gången jag köpte en okejtidning; tanten i kiosken (Zorro!) bläddrade i den och frågade om det var en porrtidning jag köpte. Jag var elva år (?) och inte speciellt intresserad av paparazzibilderna av Enrique Iglesias och hans vänner på strandsemester.

deltävling 3, finland.

Hej hå. Jag tror jag saknar en betydande del av den finska folksjälen. Det är nånting väldigt fint med det faktum att majoriteten av årets bidrag i den finländska ESC-uttagningen går på finska. Men det betyder inte att jag gillar det mer för det. Nu har alla bidragen visats och jag har ingen tillstymmelse till favorit. Missförstå mig rätt, det har inte med språket att göra. Nej, det har med [infoga valfri passande orsak] att göra.

Den tredje deltävlingen bjöd på en tangodrottning (ah, Finland, Finland, Finland, the country where I wanna be; för att citera Monty Python), en dragqueen (det är ju lite schlagerspirit i alla fall; men scenkläderna gick i svart och vitt, what's up with that?) en svårdefinierbar dam som framförde vad som nog, om man sträcker på tårna, kunde sägas vara min favorit samt finsk hevi (inte heavy).

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så istället ska jag berätta en söt liten historia på tal om heavy. Min vän G har klippt håret, runt 20-30 centimeter av det. Han berättade att han satt i sin bil och lyssnade på nån låt och skulle börja headbanga, men sen märkte han att han inte hade nåt hår att headbanga med, så han blev ledsen och började nästan gråta. Är det inte rörande?

melodifestivalen, del 3.

Den här deltävlingen kändes jämnare än de tidigare, tycker jag. Oftast brukar man ju kunna peka ut om inte vinnarna så i alla fall de fem som skulle gå vidare till nästa omgång, men det kändes helt öppet även efter att alla hade uppträtt tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag hade någon favorit heller. Däremot många frågor.

BWO hade ju intressant utstyrsel i alla fall. Det jag satt och undrade över hela låten var vad kvinnan i bandet egentligen har för uppgift. Gjorde hon nånting annat än satt där, samt sade två meningar?
Mickey Huskic var för menlös och för falsk. I stället satt jag och funderade på att det skulle allt vara bra coolt att kunna ett slaviskt språk.
Frida feat. Headline var lite väl tjofaderittanlej för min del. Dessutom: måste hon nödvändigtvis inkorporera 'dunka' i den där låten så att alla ska fatta att det är hon som gör dendär andra låten som lär vara både grafisk och sönderspelad, men som jag undflytt i min exil? Men jag kan ju åtminstone inte klaga på att man inte minns låten.
Thérése Anderssons låt var lite väl råddig. Jag gillade operaschlagern Golden Star för ett par år sedan, men det här var inte min tekopp.
Patrik Isaksson lät som... Patrik Isaksson. Fint golv.
Caracola verkar ha förstått vad schlager handlar om - färg och djup poesi á la ooh doobopalala. Två frågor: 1. Har deras namn nånting med Carola att göra? och 2. Hur kommer det sig att jag blev förvånad över att de sjöng bra? Usch så fördomsfull jag är.
Ainbusks låt var också ganska menlös. Jag har ingen aning om vad de sjöng.
Och så till sist, oj, så besviken jag blev på Eskobar! Platt fall. Jag förväntade mig verkligen mer av dem. Som en liten jätteintressant kuriositetshistoria kan jag berätta att de hade keikka i Jakobstad i slutet av maj år 2002. I stället för att gå och lyssna satt jag hemma och tittade på Eurovision Song Contest och åt födelsedagstårta med mina vänner. Jepp, det är så jag prioriterar.

Roliga mellanakter också tyckte jag, Nour El-Refai var ännu bättre än tidigare, Björn Gustafsson var lika adorabel som alltid (även om jag måste medge att jag inte fattade grejen med dendär franska sången?) och Kristian Luuk var ännu roligare än vanligt (hans favoritskiva var rolig).

mystisk amerikansk mat.

När man är på resa i andra länder (eller för all del inomlands också, ibland) är ju mat en av dedär sakerna som gör att man mest märker att man inte är hemma längre.

Det kan gälla mattider, till exempel, jag minns att när jag först kom hit tänkte på hur ovanligt det är att resa nånstans där de äter samma tid som man är van vid - men det kanske reflekterar faktumet att de flesta resor i mitt liv har gått till Sydeuropa. Här behövde jag i alla fall inte vänja mig vid några nya matrutiner.

Det kan också gälla hur man äter. Frågan "So do all people in Europe eat with knife and fork?" som jag mötte i början har blivit något av en klassiker i min värld. Amerikaner äter med gaffel. Punkt.

Det kan gälla matkulturen i sin helhet, inställningen till mat. Här äter man ute mycket oftare än hemma, verkar det som. Hemma går man på restaurang för att fira födelsedagar. Här går man för att man råkar ha lust. Förstås är det ju skillnad på vilken slags 'restaurang' man går till, och det verkar som att det är vanligare att folk äter ute hemma också. Men kanske gäller det bara mig personligen, jag vet inte.

Och sen är det ju själva maten då, vad man äter. Amerikaner äter en del konstiga saker. Jag åt just brunch, så mina exempel är något frukostbetonade. Biscuits and gravy, till exempel, något slags fluffiga små semmelaktiga saker som äts tillsammans med vitsås. Jag var högeligen skeptisk till att börja med, men nu äter jag det regelbundet. En annan grej som jag har reagerat på är sausage. När jag tänker 'korv' tänker jag inte på vad som närmast liknar maletköttsbiffar. Nu kan jag inte berätta om de ändå smakar korv, min pseudovegetarianism säger stopp. Men det är lite intressant, ändå, tycker jag. Sen har vi ju förstås JellO, som också övergår mitt förstånd. Enligt J & J har jag inte gett det en ärlig chans. Men kom igen, smaksatt gelatin? Sen måste det väl erkännas att många fördomar om amerikansk mat är sanna också; "you've clearly not been in America long enough" fick jag höra häromsistens angående min tydligen för hälsosamma matbricka. Påpekas bör kanske att där bl.a. ingick en pizzabit.

dagens fråga.

Dagens fråga: Varför heter Nancy Drew Kitty Drew på svenska? För det första förstår jag inte riktigt varför man skulle översätta namnet överhuvudtaget. För det andra, varför inte översätta efternamnet när man ändå håller på? Och sist, men sannerligen inte minst: varför KITTY? Det hade ju varit en sak om hon i svensk översättning hetat Inga Olofsson*, men Kitty? Finns det nån som heter det?

* Jag finner det alltid lite lustigt när karaktärer i amerikanska filmer ska vara utlänningar. Svenskor heter alltid typ Inga eller Elsa (eller Ikea...). I Veronica Mars finns det en receptionist som heter just Inga Olofsson. Hon pratar dock med något slags tysk brytning. Och sen har vi ju förstås de joddlande finländskorna i Earth Girls Are Easy som kom på tal häromsistens...

ledigt.

I måndags var det President's Day, då vissa har ledigt. Inte vi. Däremot har vi ledigt på fredag, av ingen särskild orsak ("Last year, the Faculty Senate and the Board of Regents approved Emporia State having an extra day without classes during the spring semester. Friday, February 22, 2008 there will be no classes.") Det är ju trevligt. Omotiverade lov är de roligaste. Men det lär nog bli ett ganska stillsamt lov, alla verkar ta den extra dagen som en uppmaning att åka hem över helgen. Å andra sidan fick jag första säsongen av Veronica Mars på posten igår, så jag planerar en helg av VM, glass och förhoppningsvis mycket skrivande - imorgon ska en första plan för vår feature story, som ska workshoppas, in, och efter helgen ska den vara klar. Jag har inga idéer. Heja.

Dock skulle det nog kanske ha varit bättre om paketet kommit på beräknad nedkomstdag - imorgon. Mytologitenten imorgon kräver viss uppmärksamhet. Å andra sidan gick ju hissaprovet okej även om det fanns saker som lockade mera... Nåja. Jag ska nog läsa. Men Zoiks! har show ikväll också, det kan man ju inte missa. Å andra sidan (många andra sidor idag) är det sällan jag har någon studiemoral kvar 10.30 PM, så det är inte så att jag skulle läsa då i alla fall.

Anyway. Det var ju en spännande historia. Jag sitter bara och fördriver tid i väntan på att lunchrushen ska ha lugnat ner sig någorlunda så att jag inte behöver köa i kafeterian. Och lyssnar på skivan som också fanns i mitt paket: Rachael Yamagata - Happenstance. En av de saker jag såg fram emot med att komma till USA var att handla skivor jag inte får tag på hemma*... Det har dock bara blivit två hittills av de jag planerade köpa innan jag kom** - Rooney och nu Yamagata. Det blir nog en Lori McKenna ännu, bara jag hittar den rätta till rätt pris. Lite country måste man väl investera i när man en gång är här.

* Nåja, får tag på och får tag på. Utan helt hujsiga fraktavgifter, i alla fall.
** Inte med det sagt att jag gick tomhänt ut från Virgin Megastore i NYC. Men K's Choice, Modest Mouse, Beth Orton och Shout Out Louds var mer impulsköp.

influensa.

Det kanske är en lite annan sak när vi inte har internat hemma, men ändock, jag tror inte att någon vid mitt universitet hemma skulle skicka ut information om en influensaepidemi.

Here are some tips to stay well: 1. Wash your hands well and often. Use hand sanitizer if soap and water are not available. 2. Get lots of rest and drink plenty of liquids. 3. Stay away from large gatherings, and from people who are coughing. Those with coughs should cover their mouth with a tissue while coughing then wash their hands, or cough into a shirt sleeve.

På en vessadörr fanns det också en lapp där det stod att man ska komma ihåg att tvätta händerna, eftersom det är influensa på gång. Man skulle ju hoppas att folk tvättar händerna annars också efter att ha använt toaletten, men vad vet jag. Det här är ju landet där det finns skyltar i restaurangvessor om att alla anställda måste tvätta händerna.

Men det är nu sen en annan sak. På det hela taget visar det ju på en annan slags empati för de studerande, även om det förstås är i allas intresse att vi hålls friska. I höstas fick alla som ville dessutom influensavaccin gratis. Nu lär det vara nåt annat virus som ställer till det, men jag har hållit mig frisk hittills i alla fall; det gör nu just detsamma för mig om det beror på sprutan eller nånting annat.

procrastination och filmrecension.

Okej, så jag har kanske inte pluggat SÅ mycket till morgondagens hissaprov. Men se det såhär: jag är här bara en kort, kort tid; är det inte viktigare att satsa på att umgås med sina vänner och sånt än att få bra vitsord i ett ämne man inte ens studerar normalt? Nä, just det. Det är superviktigt att se på när J försöker få en apa att spränga ballonger och undersöka på hur många klick man på Wikipedia kan ta sig från exempelvis känguru till kärnvapen (2). Så det så.

Vi var på bio igår och såg Definitely, Maybe. Abigail Breslin är dotter till Ryan Reynolds, som just håller på att skiljas från mamman, och vill höra historien om hur de två blev kära in the first place. Efter viss övertalning går han med på att berätta, men det finns tre flickvänner med i bilden, och han ändrar namnen så att dottern själv ska få gissa sig till vem som är hennes mamma.
Som chickflick betraktad var den över medeltalet, skulle jag säga. Det var ett ganska intressant upplägg, och det gjorde dessutom att filmen inte var så förutsägbar. Helt okej underhållning, alltså. Titeln har däremot redan blivit sönderanvänd.

andra schlagerveckan.

Jag vet inte om jag bara inte har förstått vår storhet, men det finns stunder då jag funderar på om det sen heller är en sån höjdare att bo i Finland. Upplägget "Hej, vi bjuder in artister till euroviisututtagningen så att det int är låtarna som tävlar och ingen nykomling har en chans" kan man ju säga vad man vill om, men man skulle ju tro att det i alla fall skulle leda till att artisterna skulle klara av vissa basgrejer i alla fall, som till exempel att sjunga. Men så roligt ska vi ju inte ha det. Ninja var irriterande, enerverande och örvärksframkallande. Jippu hade inte en speciellt bra låt, men det var något med hennes röst och scenpersonlighet jag gillade. Att hon hade stickasockor på sig på scen gav därtill upphov till en "what if"-jämförelse med Sverige, men det är sen en annan sak. De två bidragen som gick direkt vidare till finalen - Kristian Meurman och Mikael Konttinen - var inte speciellt spännande som låtar betraktade, men de kan i alla fall sjunga.

Vis av förra veckans fiasko hade jag den här lördagen streckat över två timmar från klockan ett och framåt i min kalender (nåja, bildligt talat i alla fall), så att jag kunde se på Melodifestivalen som streamades live i realtid. Det är ju så mycket mer än bara låtarna. Men de är ju viktigast förstås. Ola var som en märlig blandning av Skottland och 80-talet, på ett sådär småkatchigt, östeuropeiskt vis. Lasse Lindh kommer väl närmast den typ av musik som jag normalt lyssnar på, men i schlagersammanhang blir det lite väl menlöst. Första reaktionen på The Nicole var nog "Hurra, finnarna är inte de enda som kan sjunga falskt". Låten kunde vara rätt rolig annars, men sjunger man sådär borde man automatiskt bli diskvalificerad. Alexander Schöld var ju sådär småmysig på ett Jimmy Janssonskt vis, men hade ju ingen chans. Rongedal var min personliga favorit! Versen lät ju visserligen som nån annan låt (vilken?), men det var en Bee Gees-schlager helt i min smak. Med herrarna Rongedal behöver man ju dessutom inte sitta och vara nervös för att de ska missa tonerna. Samma sak gäller väl Sanna Nielsen, vars ballad var väldigt vacker, även om jag kanske personligen föredrog lite mindre wail. Andra Generationen var lite väl repetitiv. Och sen Häggkvist & Johnsson då, den stora skrällen. Det lät väldigt mycket som man tänkte sig att ett samarbete dessa två emellan skulle göra. Och visst var jag ju säker, som alla andra, på att de skulle gå direkt till final. Men ändå, det är inte utan att man nästan tycker lite synd om den som hamnar i duell mot dem i andra chansen, ingen annan kan väl verkligen ha en chans mot den här powerduetten? En annan småintressant aspekt av deras samarbete är ju att Carola plötsligt går under bara sitt efternamn, efter tjugofem år i branschen under bara förnamnet, liksom. Vad det nu beror på.

En positiv grej med att se hela showen var ju också att jag fick se Luuk och kompani. Björn Gustafsson var lite mindre rolig än vanligt, men det säger väl inte så mycket, det var ju roligt i alla fall. Nour El-Refai har ju fått rätt mycket kritik i svensk media, men hur kul kan man vara på två sekunder när artisterna kommer av scenen? Otacksamt jobb, to say the least. Jag tyckte ändå att hon gjorde det helt okej.

vad är en vänskap, kan den förklaras...

Man må väl säga vad man vill om valentine's day (kommersiellt påfund/tanken är ju god), men sist och slutligen visar ju sig vänskap i saker vi gör, varje dag. Visst är det trevligt att höra saker i stil med "you're one of the coolest people I know", men det är minst lika betydelsefullt att märka det rent praktiskt. Att ha vänner som går med en i iskylt regn till filmuthyrningen och sen sitter och tittar på hela Pippi Longstocking i märklig, märklig dubbning* bara för att jag vill.

Jag hoppas att jag gör detsamma.

Vad de tyckte om filmen?
Jonny: "I just gotta say, Emma, that was a really awful movie."
John: "Well, it was... a movie."
Joel gick efter några minuter.

* Kling och Klang bryter på tyska. Efraim Långstrump bryter på ryska. Till exempel. Det är inte bara dubbningen som är märklig heller, Pippi heter olika saker när hon själv säger sitt hela namn och när hennes pappa gör det, till exempel.

prov och självmord.

Jag skulle egentligen ha prov måndag, tisdag, onsdag nästa vecka. Men prisa och lova Herren, hans snö är god*. Typ. Måndagsprovet (hissa) hålls som planerat, vi skippade bara en debatt för att hinna ikapp efter snölovet (jag klagar inte). Tisdagsprovet i mytologi, eller "the test, but I like to call it the quizzie, because it sounds so cute", flyttades till torsdagen. Onsdagsprovet i nyare världslitteratur har blivit flyttat per tillsvidare-basis, vi måste hinna med både Faidra och Candide innan dess och vi har inte ens börjat... På det hela taget inget beklagansvärt; not too shabby for Rachel, som jag skulle ha sagt om jag varit Rachel Green.

Men nu är jag ju inte det, och glad får man väl vara för det, eftersom Friends dödades för ett bra tag sen. På tal om dödades (oh vilken åsnebrygga) fick jag anledning att fundera över min antimainstreamitet (ptja, i brist på bättre ord så) igår. Btw, mamma, du kan nog sluta läsa nu, du kommer inte att gilla det. Anyway, jag sätter en viss stolthet i att inte vara som alla andra, men det har så till den grad blivit en instinkt att det ibland går på default utan nån speciell orsak, vilket ibland kan resultera i att jag dissar helt vettiga eller beundransvärda initiativ bara för sakens skull. Gårdagen lär vara den dag på året då flest människor begår självmord (lite märkligt, tyckte jag, jag skulle trott att det var idag), så någon har börjat med traditionen att skriva "Love" på armen som en slags motreaktion, för att visa medmänniskorna att man älskar dem, typ. Så när John visade upp sin arm måste jag ju förstås skriva "suicide" på min. Av ovan nämnda orsak, antar jag, kan inte komma på någon annan.

Men det hindrar ju ändå inte att det kan leda till rätt roliga situationer.
Joel: "Tomorrow's the most depressing night of the year."
John: "Look, Joel!" (visar upp sin arm) "Love!"
Jag: "Look, Joel!" (visar upp min arm) "Suicide!"
Glad vändag!

* On a wholly unrelated note, nästan: Har vi något annat ord för gud än gud på svenska? Dr Lingvistik & Mytologi konstaterade idag att hela raden indoeuropeiska gudar, á la Zeus, Dyus Pitar, Tiu, Jupiter, Deva, Deus, Zot samt semitiska Yahweh och den angliserade versionen därav, Jehovah, börjar på en alveolar/palatoalveolar. Jumala också, för all del. Är det här man ska komma dragandes med Tor?

P.S. Att det också står "Currant" på min arm har att göra med att Jordan inte ville bli sjuk, så jag sa att han skulle äta svarta vinbär. Sin vana trogen förstod ju John inte då vad jag sa, så jag måste bokstavera på min arm.

listor på diverse mer eller mindre ointressanta saker.

Det var nånting jag hade tänkt blogga om egentligen, men jag minns inte vad, så det blir lite random listor istället.

Märkliga saker:
- jag trodde jag hade en lång dag i skolan idag, men sen spelade jag piano i närmare tre timmar och ändå blev det så mycket tid över att youtuba Parlamentet.
- frysfacket är inte tillräckligt kallt för att hålla glass, men morötterna fryser i kylskåpet.
- oändlig motivationsbrist.

Planer framöver:
- se om allhjärtana* är lika hypat i verkligheten som på TV.
- troligen spendera densamma dagen tillsammans med skolans stolta impro-sällskap Zoiks! med inbjudna gästen komikern Kyle Cease.
- adoptera en demigod.
- träna.
- se på Pippi Longstocking med åtminstone en svenskamerikansk pippioskuld och en redan pippifrälst vegetarian**. Jag hyser inte stort hopp till att lyckas tvinga nån annan, men vi får se.
- skriva en story om en sextonåring som ligger på sjukhus.
- hitta motivation.

Sånglektionsrelaterade saker:
- idag berättade jag på lingvistiklektionen om att sångläraren sa åt mig att jag måste hitta ett [i] i bakre delen av munnen; lingvistikprofessorn bara skrattade åt mig eftersom det är en front vowel. (spännande, jag vet)
- idag började vi faktiskt sjunga en sång (!). Jag ska sjunga tyska som om det vore italienska, och sen ska hennes minnesotakompis ge mig svensk repertoar.
- detta föranledde en debatt om huruvida det är mer logiskt att finska eller svenska låter bättre i sjungen tappning.

* Kan Alla Helgons Dag kan väl Alla Hjärtans Dag?
** Jag vet inte vad t.ex. vegetarianism har med saken att göra, men jag har fått andrahandslära mig bloggsäkerhet, så man kan ju inte skriva ut namn, så man får väl improvisera så gott det går. Man kunde ju använda initialer, som jag brukade göra förr, men det har sina sidor. Samma sidor som för ett tag sen diskuterades när jag konstaterade att min uppfattning om USA för evigt kommer att vara formad av min vistelse här. Jag kommer till exempel alltid att tro att varenda amerikan har ett namn som börjar på J. Lite som att varenda människa i Italien heter Mario. Det har jag nämligen upplevt. Allegedly. J trodde inte på mig när jag sa det, men när jag började ge mig in på förklaringar som innefattade Kina under Ming-perioden gav han upp. Han brukar göra det, oftast. Så ofta att han häromsistens konstaterade att vi är som arketypen av ett dåligt äktenskap. Detta bara för att jag nickade en liten stund. Jag vet inte, amerikaner är konstiga.

diggiloser i exil.

Jag är ytterst besviken på SVT. I egenskap av diggiloser i exil får jag ju ty mig till internet när det gäller att titta på schlager, vilket i och för sig har sina positiva sidor (man behöver inte lyssna på hela Kari Tapios låt) men också negativa: SVT lägger bara upp de låtar som inte gick vidare. De som annars brukar ha ett så utmärkt webbutbud. Tydligen är det några regler som står i vägen, men de har de nog hittat på själv, YLE har minsann upp hela showen på nätet.

Ändock. Med hjälp av Youtube har jag kunnat skrapa ihop något slags uppfattning, som bland annat innefattar följande: Christer Sjögren och Kari Tapio skulle allt vara sjangdåbla representanter, åtminstone i kombination. Hönsnätsbur? WTF? Jag tror YLEs schlagerpengar är slut efter förra årets spektakel. Amy Diamond andas ljudligt. Har E-Type nånsin sjungit förut? Och sist: jag kan bara ställa mig i raden (som verkar bestå av hela Sveriges befolkning) av människor som fallit pladask för Björn Gustafsson. Helt hysteriskt omotiverat roligt.

historieuppsats.

Om man låter sina elever titta på Pocahontas på lektionen och drar in Britney Spears och Lindsay Lohan när man ska förklara vad en bra respektive dålig thesis är måste man ju uppskatta ett arbete med namnet "A Whole New World" som innehåller meningen "the new world that was imposed upon the native peoples of America was not the shining, shimmering, splendid new world that the Europeans encountered". Väl?

(Grattis om du fattar referensen. Du får ett extra plus i kanten om du kan säga vad som rimmar på splendid.)

ständigt detta väder...

Måndag: sol och en högsta temperatur på +18 celsiusgrader.
Tisdag: dimma, regn, åska, blåst.
Onsdag: sol, tjugo centimeter snö, runt -5 grader och inställda lektioner.

bara en sak...

Heja Kansas! Så ska det se ut.

super i dagarna tre.

Igår var det Superbowl. Denna årets "fotboll"shändelse firas snarast som nationell helgdag. "Fotboll" v. fotboll är nog ett av de ämnen jag har debatterat mest under tiden jag har varit här - inte så mycket om sporterna i sig, egentligen, även om jag förstås försvarar min fotboll så till den grad att diskussionerna börjar handla om någonting annat än det jag opponerar mig mot, d.v.s. namnet. Efter gårdagens match kan jag i alla fall medge att jag förstår varför man ser på den där sporten (säga vad man vill om våra Hornets, men att jag gick och såg alla våra hemmamatcher här i höstas bottnar nog i andra orsaker än rent spelsmässiga kvalitéer...). Det hann bli nagelbiteri innan matchen var slut (jo, jag hann utveckla preferenser angående vilket lag som borde vinna också, tänka sig... men det blev ju så bra, så bra). Det som jag dock finner lite småroligt är att det finns två kategorier av superbowl-tittare: de som tittar för matchens skull, och de som tittar för reklamens skull. Jepp, reklam (ni hittar dem på myspace om ni vill se...). Jag skulle kommentera saken mer, men jag vet ärligt talat inte vad man ska säga.

Rubriken är kanske lite missvisande, för officiellt är det inget superbt med den här dagen. Men det har varit supervarmt idag, om det räknas? Det borde ju vara supermonday, för imorgon är det supertuesday! 22 stater (väl?) ska välja presidentkandidater och kanske kanske visar det sig vem som blir kandidat. Jag är den första att klaga över USA:s invecklade valsystem*, men ändå reagerade jag nog på de kommentarer som hördes i hissaklassrummet när läraren i morse konstaterade att det hålls caucus imorgon (demokraterna) och på lördag (republikanerna). "What's a caucus?"** Överlag tycker jag ändå att människor verkar rätt engagerade i presidentvalet (eller så rör jag mig bara i såna kretsar), så det var lite förvånande, faktiskt. Resultat lär det ju bli i alla fall, vare sig mina medstuderande vet hur man gör för att rösta eller inte. Jag hoppas på Obama.

Men det är ju faktiskt också både Runebergsdag och fastlagstisdag imorgon, och utan båda de tillhörande bakverken försmäktar jag i detta land. Jag tjuvstartade dock innan jag kom hit, så jag ska väl överleva.

* Det ger mig dock ännu en anledning att påpeka att amerikaner är dumma, vilket jag förstås utnyttjar bäst jag kan. Förklaringarna går nämligen alltid ut på att the founding fathers tyckte att gemene man var för dum för att kunna avgöra sånt, så därför inrättades elektorsystemet och sånt. Tydligen är folk fortfarande för dumma.
** Vad jag förstår är det primärval där man röstar genom att gå till partiets typ valvaka eller motsvarande, istället för att ha röstningssedlar etc. Varför? Det är billigare för staten, för det är partierna som betalar...

roten till allt ont.

Greg framförde idag åsikten att det inte är speciellt trevligt eller ickerasistiskt att skylla allt här i världen på amerikaner. "If I ever come to Finland, I'll be like, you worship dogs, you... Finlandians". Det skadade snarare än hjälpte hans resonemang (som f.ö. hade sina drag av sanningar i sig självt) iofs, i och med att det nu inte hade nånting med saken att göra då menatt, så kan det ju vara i bland. Det ledde i alla fall till litegranna förbättring, jag fick tummen upp när jag lite senare sa "John, you lazy am... person". Men någon hund är allt begraven någonstans (se där, jag fick in hundar igen, full circle if I ever saw one), för första lektionen var inställd idag, så jag kunde ha sovit till halv elva, men istället steg jag upp nästan tidigare än normalt för att gå till rec centret och träna. På riktigt. Och inte vill jag nu skylla det helt på Amerika, men, i ärlighetens namn - var annars har jag varit? Amerika är roten till allt ont, så är det bara.

Jag har haft en hur rolig kväll som helst. Vi skulle gå och hyra film, och bland andra* saker vi hittade där fanns också Pixy Sticks (jag tror de hette så, kanske?). Och jag har ju aldrig smakat såna, och det är ju skandalöst som aldrig förr ("what were you, raised in a cave or something?") så såna måste vi ju köpa, förstås. Jag var inte så värst imponerad av det smaksatta sockret, men det sporrade mig att gå hela den långa vägen till mitt rum för att hämta turkin pippuri, salmiakchoklad och supersalta dragster. Det enda som kunde ha roat mig mer än att minerna när Greg, John, Jordan, Ray och Johnny (Kira fegade ur) smakade på dessa finländska delikatesser** skulle ha varit att ha en filmkamera för att dokumentera det hela. Låt oss bara säga att jag nog aldrig kommer att lyckas få dem att äta nånting jag bjuder dem på igen.

* Jo, där fanns mycket att titta och hitta på. Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! "You know, if you had watched this Mary-Kate & Ashley movie, you'd never have had to go to therapy"; Pippi! "We totally need to have a Pippi marathon" "Alright, but only if we do the Hannibal marathon first... and a Saw marathon" "Yeah right, because you didn't just say you wouldn't watch any of the Saw films again while in college after doing two Saw marathons in like two months"; planer på att stjäla en grottman från bokhandeln á la Ocean's eleven; lurendrejeri (eller påstått sådant) för att det är billigare att hyra en endollarsfilm än att få en endollarsfilm på köpet när man hyr en premiärfilm. Och så vidare.
** Dragster är faktiskt från Sverige, och de smakade mycket mer gummi än vad jag hade tänkt mig. Sicken flopp. Det skulle aldrig ha hänt om de var från Finland. Se där, jag kan skylla på annat än Amerika!

skämt på skämt.

+15 grader en dag och -10 nästa. Hello from Kansas.

Jag började dagen med att debattera vilket som kom först - slaveri eller rasism. Sen prickade jag utan svårigheter (eh, hoppas att det är rätt också) in ett antal stater på en tom karta (upptäckte btw att min ramsa hade vissa tillkortakommanden - jag hade glömt bort Connecticut). Och så världslitteratur, där läraren nu tre gånger i rad har sagt att vi ska avsluta kinesiska Peach Blossom Fan den dagen och gå vidare till Moliéres Tartuffe. Det är meningen att vi ska få färdigt Tartuffe nästa gång; vi har inte ens börjat. Haha. Vilket skämt. Så öva lite piano, och sen lunch med John & Jordan och ett antal problem gällande allt från den globala köttproduktionens eventuella fortlevnad till JellO. Nu ligger dagen öppen framför mig, rosig och fager och allt det där. Jag tror jag ska gå och sova...

Till sist, ett jätteroligt skämt som lingvistikprofessorn berättade:
Det var en gång en lingvistikklass, där professorn pratade om negationer. I vissa språk, till exempel engelska, gör två negationer meningen positiv. I andra språk, till exempel spanska, gör två (eller tre, eller fyra) negationer meningen negativ. Men det finns inget språk i hela världen där två positiva* delar av en sats skulle göra den negativ. Varvid en elev sa:
- Yeah right.

* Vad är motsatsen till negation? Position låter inte riktigt rätt...

de förbenade förenade staterna.

Det har hänt sig att jag har reflekterat över om problemet med de Förenta Staterna inte månne är just att de är förenta och inte en hel bunt skilda stater. Men aldrig har jag tyckt det så mycket som nu. De är alldeles, alldeles för många. Och visserligen var de färre år 1876, men de var ändå tillräckligt många för att det ska vara jobbigt. Jo, jag har geography quiz i hissa (?!), och pluggandet går sådär lagom bra. Västkusten klarar jag. Det är tre stater. Kansas med omnejd klarar jag också. Men östkusten borde låsas fast i en skambock på torget innan den förs iväg till arkebusering. Eller nånting i den stilen. Vem har nånsin hört talas om Maryland anyway? Jag får ta till det klassiska knepet och hitta på nån ramsa i stil med "massmördad av en ny tröja. beware of mary!"*.

Idag har jag haft både första pianolektionen och första körövningen, och båda verkar riktigt lovande. Syllabusen för pianolektionerna anger att jag ska lära mig minst två stycken av två skilda kompositörer under terminen och sen spela upp dem för en jury. Mina klassiska pianotalanger lämnar ju något att önska, men det är väl det som ska börja åtgärdas nudå. I dethär skedet verkar det som att jag ska spela Toccatina av Timothy Brown och antingen ett Chopinskt preludium eller en mendelsohnsk komposition som nog kräver att min vänsterhand visar mer talang än den har gjort hittills. Menatt. Int förstår jag riktigt om jag ska whajna på med två stycken hela terminen, menatt. Det blir nog bra. Kören innefattade personer upp till typ åttiofemårsålder, men repertoaren är rätt blandad. Lite skottiska folkvisor blandat med tyska lieder och my fair lady-potpurri lovar mer omväxling än två pianostycken i alla fall.

*Uppifrån och ner alltså: Mass-achusetts. Mord låter ju lite som rord eller rod, Rhode Island alltså. Och en new jersey är ju en ny tröja. Beware, aware, Delaware. Och sen Maryland, då. Joatt, det är så logiskt så.

avgörande ögonblick.

En gång blev jag tillfrågad om vad jag kommer att vara mest excited* att berätta åt människor när jag kommer hem**. Jag hade inget svar att ge sådär på direkten, kanske främst på grund av situationell närsynthet, för att frågan framfördes samma kväll som allt mer har kommit att bli den avgörande i min vistelse här. Skulle frågan upprepas nu skulle jag nämna störtregn, leriga stigar, släggkastning och dimma över öppna fält. Andra händelser som sticker ut är till exempel en tvåochenhalvtimmespromenad bortom järnvägen med plötsligt utvecklad hundskräck, dagen när jag första gången såg vattnet, och så igår då, letande efter stenar att kasta för att krossa sjöisen. Det krävs så lite. Sist och slutligen är det ju mest sällskapet det hänger på.

Nu ska jag gå och spela piano, och sen finns det nog ingen annan utväg än att ta en sväng till skogen. Efter temperaturer på 0-13 fahrenheit, är det plötsligt nånting på femtio och antingen är våren på väg eller så är jag i Kansas.

* Ursäkta svengelskan, men det blir så ibland. Dessutom passar varken uppjagad eller upphetsad, som min lilla ordbok föreslog, in.
** Huruvida dessa ögonblick faktiskt är något att dela med sig av, någonting man kan berätta om och få någon som inte var där att förstå vad de betydde får nu sen vara osagt. Jag tolkar inte frågan bokstavligen.

oj oj så jobbigt det är att vara jag...

Det är något skumt på gång. Jag har varit i skolan mer eller mindre nonstop från nio till fyra idag. Så lång skoldag har jag inte haft sen gymnasiet, och det var ju liksom en fas man borde ha växt ur vid det här laget. Eller?

Nå, nu ska jag inte överdriva mina vedermödor. Den första halvtimmen är inte en veckoligt återkommande sådan; jag skulle bara träffa min handledare för lite pappersarbete (så går det när man inte kan bestämma sig för vilka kurser man vill ha). Och de sista fyrtio minutrarna satt jag och övade piano, så de lade jag till i tidsrymden mest bara för att det skulle låta ännu jobbigare (lite jobbigt var det faktiskt, jag satt och spelade iklädd vinterjacka, mössa och vantar). Men ändå. Jag förstår inte varifrån alla kurser har kommit alldeles plötsligt.

Eller lite kanske. Jag får gå fiction writing* i addition till min annars stormiga dag (jo jag hade professor Storm i varje kurs ti-to annars, höhö). Han är annars en sån lärare som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle vara om jag vore typ sextio år och professor. Berättar en massa random grejer som emellanåt är intressanta, emellanåt inte, och har så torr humor att man ibland inte vet om han skämtar eller inte (sån humor lär jag ju också ha, fick jag höra nu under jullovet). Det är lite omständligt, men på det hela taget är han rätt bra.

När jag hade haft alla förmiddagslektioner och hade stökat undan lunchen, gick jag tillbaka till mitt rum och tänkte kolla mejlen innan jag skulle ta mej en tupplur när jag nu ändå hade en timme ledig tills nästa lektion. Förutom att jag hade fått ett mejl av min sånglärare då att vi ska ha lektion tisdagar klockan ett. Eftersom klockan var tio före ett vid det laget blev det lite dåligt med tuppluren. Men att. Det går ju så också. Jag hamnade ändå att vänta och trodde inte att nån skulle dyka upp, innan läraren sen kom. Nån annan syntes inte till, åtminstone inte förrän vi sen gick ut genom dörren. Där stod ett gäng asiater som jag misstänker skulle ha samma lektion men som tydligen inte hade tänkt på att helt enkelt kliva på. Men att. Det går ju så också. Det blir nog bra, ska ni se. Imorgon tar vi det mer piano.

* Tydligen lönar det sig att hänvisa till anpassningsproblem, á la "Hej, snälla professorn, int sku jag kunna få gå din kurs fast den redan är full? Det är ju så stor omställning att gå från att ha dig varje dag på hösten till ingen alls på våren". Eller hur det nu sen var. I vilket fall som helst är det ju ganska trevligt att höra att jag är such a talented writer att hon skulle love to ha mig i gruppen, sådär som omväxling.

auditioner.

Jag känner mej väldigt stereotypiskt kvinnlig när jag skriver det här, men it wasn't what she said, but how she said it. Eller vad hon inte sa, snarare. Hon sa inte "Unfortunately we just don't have time for you". Hon sa inte ens "Oh yeah, you majorly suck, so we don't want to waste resources on you". Det hon sa var "Oh Emma, hi! We scheduled you for group lessons with professor X, she'll call you this weekend. Goodbye." Som om det var det jag ville från början. Som tur är, kan man ju skylla allting på att hon är amerikan. Det bortförklarar det mesta. (Även om jag har fått höra att finländare inte ens är mänskliga, och att jag gjorde ett dåligt val att bli en sån.)

På måndag har jag pianoaudition och med mina talanger lär jag lyckas misslyckas med det också och hamna i gruppterapi. Då åker jag härifrån.

DISCLAIMER: Detta är ett skämt, så nej, mamma, jag är inte alls överdrivet pessimistisk. Det går säkert jättebra och läraren undrar säkert varför ingen har upptäckt mina enorma talanger tidigare. Dessutom är pessimism ett av de värden vi finländare uppskattar högst, det har jag lärt mig på universitetet i interkulturell kommunikation. Sådetså.

lov, snö och ord.

Ibland är det trevligt att vara i USA. Som på måndag, till exempel, för då har vi lov. Ha ha. Så bra att det finns folk som har drömmar.

Tre dagar helg framför oss, alltså. Några planer? Ptja, snöbollskrig, kanske, om det råkar bli lite varmare. Sova (har försökt hålla en sträng tupplursdiet för att vända dygnet, tror att jag börjar vara här nu). Läsa läxor (jotack, det finns gott om böcker som ska läsas den här terminen också). Gå och handla lite myslistänger, kanske. Såntdär.

Apropå snö blev denhär "eskimåerna har typ tusen ord för snö"-myten aktualiserad när jag läste (visst var det väl i Det här är Finland?) att finskan har runt tvåhundra. Det fick mig att undra över a) hur många det finns i svenskan och b) hur man räknar sånt. Nog kommer man väl upp till en tjugo kanske när man börjar räkna svenska snöord, men tvåhundra? Räknar de böjningsformer som skilda ord? Säkert kommer man väl med avledningar upp till rätt många (rätta mig om jag har fel, men inuktitut lär väl också vara ett agglutinerande språk, vilket skulle förklara en hel del). Så är det skillnader i språkets uppbyggnad eller skillnader i sätt att se på världen som egentligen är huvudfaktorn? Det där med avledningar kom förresten att bli ett huvudbry när vi spelade Taboo på finska hemma innan jag åkte också - gäller avledningar också som tabuord? Den spelidén är helt klart inte påhittad av en finne.

Slutligen vill jag också, sådär i ordfilosoferandets anda, framlägga följande språkstrid: jag hävdar bestämt att motsatsen till white christmas, d.v.s en snöfri jul, är en black christmas. Helt logiskt, inte sant? Det ska allt vara en amerikan till att inte acceptera den logiken.

P.S. Matilda, pissmyror hittar du till exempel här och här.

en empirisk undersökning angående skillnaderna i finländskt och amerikanskt mottagande.

I det ena landet möts man av en välkomstkommitté med Kalle Anka-kex.

I det andra landet får man mandarinklyftor slängda på sig tills man tvingas ta skydd under en hundhårig filt (och inte ens då slutar de).

Det är ju så man undrar över vad man gör här egentligen.


Lektionerna har börjat idag, och hittills verkar det bra. Hissaläraren verkar bra och rolig (åtminstone tycker han själv det), och Later World Literature verkar intressant som kurs åtminstone, om ock föreläsaren hittills inte verkar överdrivet inspirerande. Böcker för runt åttio dollar är redan inhandlade, och det är bara för en kurs. Men detdär, jag har ju ännu cirka fyra euro kvar att få i lön från juljobbandet, så det är ju inga problem. Jag ringde sångprofessorn också, som jag skulle, och möttes av ett "Emma! I was just thinking about you!", vilket var något överrumplande. Efter auditionen verkar det lite mindre positivt kanske, men hon ska ringa mig senast fredag och förkunna domen. Jag får sjunga i vilket fall som helst, antingen blir det privata sånglektioner + antingen community chorus eller opera chorus, eller så sångundervisning i fyrapersonersgrupp. Det visar sig, jag har gjort mitt nu i alla fall.

tillbaka i landet långtborta.

Tiden går så fort då man har roligt. Tiden går ännu fortare när man jobbar det mesta av den och sover resten. Men så kan det gå. Det gör sig i alla fall i diktform.

Jag är tillbaka i Emporia, i Kansas, i USA. Jag hade varit i landet i ungefär två minuter innan åsikten att jag borde komma tillbaka nästa år framfördes. Imorgon börjar skolan igen och det är så märkligt när allting är så vanligt men ändå inte alls. Det kändes jättetomt i vårt rum när jag steg in, Suzanne hade tyckt samma sak och ändå kan ingendera av oss säga vad som är borta. Ingen ny rumskamrat har vi fått i alla fall, och lika glada är vi väl för det (det har Greg däremot fått, och han verkade inte speciellt glad; det hade dock inte så mycket med personen i fråga att göra, utan bara med hans blotta existens... det, och det faktum att namnet Ben är så lätt att säga på ett argt sätt). Kafeterian har fått någon slags makeover, men maten verkar vara samma gamla.
"That was unsatisfactory."
"Home, sweet home."
Det var något problem med försäkringen så jag skickades till international office när jag ville betala de ljuva dryga 3000 dollar jag är skyldig universitetet. Där stod jag och betraktade ett antal asiater som med foldrar i handen och intimidation i ögonen påminde om den nya förvirrade utbyteselev jag var för ett halvår sedan. Det kändes som väldigt länge sedan. Å andra sidan känner jag mig alltsomoftast lika ny och förvirrad som då, så egentligen är det ju inte speciellt mycket som förändrats. (Int var det sen några problem, tanten tryckte på en knapp och så var det okej med den saken. Much ado about nothing, för att citera Billy.)

Nu sitter jag bara och fördriver tid tills det är tillåtet att gå och sova.

hemma.

Jag är hemma nu, ifall någon undrade.

Tre dagar i Kansas City spenderades i varmt sällskap och kallt väder. Jag fick jämföra sätt att ta sig an situationen att ha Emma boende hos sig i några dagar: man kan ringa andra människor för att de ska underhålla mig, som Jordan, eller så kan man visa mig alla tänkbara sevärdheter man kan hitta på, som John. Alla sätt är bra, utom dom dåliga, och varkendera tillhör den kategorin. Nu hann vi med Union Station (där bl.a. Science City finns, motsvarande Heureka, men mycket mindre roligt än min värd mindes det... dock ett planetarium, där vi såg en förvånande religiös film om Betlehems stjärnan - "I like how they spend 40 minutes talking about what it could have been to conclude with what does it matter anyway" - som avslutades med ett kort framträdande av Stålmannen; jag kunde inte sluta skratta), Crown Center (shopping), USAs enda museum tillägnat första världskriget med tillhörande utsikt över KC från ett tak dit tillträde var förbjudet på grund av is, men jag är ju turist och förstår inte engelska, Cold Stone (glass! "So mom and dad, I took Emma to get the arguably best ice cream in KC, where do you think that is?" ... "You've never been to Cold Stone?!"), I Am Legend (inte sevärd), Ten Thousand Villages (min favoritbutik numera, fair trade och tidskonsumerande), Nelson Atkins konstmuseum, amerikansk julbelysningsoverkill i kvadrat där en läkarmottagning hade köpt en radiostation och blinkade tomtar och granar och pingviner i takt med julmusiken som spelades, cirka femton skobutiker... för att inte tala om the culinary experience of a lifetime, när John skulle visa sina matlagningstalanger och tillredde mac'n'cheese och grilled cheese sandwich.


Sen blev det lördag, och jag skulle åka hem och jag var rätt så uppspelt. Tre dagar senare när jag fortfarande inte var hemma var jag inte lika intresserad av flygresor. Jag tror jag har slagit någon typ av rekord i antal försenade flyg på en resa. När flyg dessutom är fullbokade och blev inställda för ingen särskild orsak blir det ännu roligare. Lägg till borttappat bagage and you've got yourself a party.

Men, som sagt, jag är hemma i alla fall. Jag har inte riktigt hunnit landa ännu, det känns som att livet hemma mest består av sömn, mat och jobb - brukar det verkligen vara så här? Om två dagar är det jul och jag har inte den minsta tillstymmelse till julkänsla. Kanske är det bristen på snö (det fanns mer i KC). Kanske har jag inte haft tillräckligt lång förberedelsetid. Eller kanske har jag tentakler överallt och vet inte var jag ska fästa dem, kanske har jag ingen koll på dagar eller timmar, kanske vet jag inte om jorden är vänd rätt väg. Kanske är det bara så här det är ibland.


bild: efter isstormen.

från oss alla, till er alla...

Jag är SÅ duktig. Jag steg upp till åtta i morse (första gången jag varit uppe så tidigt på hela terminen, förutom när vi åkte till NY, då) för att gå och ge en pärm åt en person som inte ens kom dit. För vi kunde ju inte exempelvis ha gått till fakultetens kansli och lämnat in den vilken tid som helst, nej nej, åtta på morgonen är en bra tid. Sen gick jag och skrev jättesmarta saker på sju papper och lämnade in dem innan lunch. Egentligen skulle jag inte ha fått lämna in dem till fakultetskansliet heller, men på grund av vädret kom läraren inte hit idag, så vi fick. Nu ska jag bara mejla kreativa saker, samt skriva tent senare i eftermiddag och så är det jullov, på riktigt! Imorgon förmiddag åker vi till Kansas City.

Jejj.

P.S. 'lång näsa' är ett konstigt uttryck, kom jag på när jag gjorde visselnäsegesten och påstod att den hade med uttrycket att göra. i samma veva upptäckte jag att injuryhappy inte är något ord .D.S.
P.S.S. Bilder av plättar, vita elefanter och lucior. D.S.S.

väderbekymmer.

Vi har en liten vita-tavlan på vår dörr, där vi kan meddela om vi är hemma eller borta. I förra veckan började jag skriva dubbla budskap á la here - här, food - mat, lyser med sin frånvaro - shines with her absence. Nu har jag övergått till endast svenska. SÅ snart åker jag hem.

Nu hoppas, hoppas jag bara att det blir varmare. Just nu regnar det, och om det fryser på lär campuset stängas imorgon. Enligt vanliga schemat ska jag gå och lämna in min AmNat-portfolio imorgon bitti klockan åtta, ha indiantent 3.10-5 samt lämna in young adult-arbetet och mejla poesirevideringen & student learning analysisen senast torsdag. Som det ser ut nu kunde jag vara klar med alla finals imorgon efter tenten, vilket troligen skulle betyda att vi packade ihop och drog iväg till Kansas City redan imorgon (vilket skulle betyda att John inte behövde vänta här två dagar extra på att jag ska bli klar).

Om campuset stängs imorgon kommer min tent att flyttas till fredag samma tid.

(Troligen blir det så, och sen är det så dåligt väder på fredag att vi inte kan åka då heller och sen missar jag mitt flyg och så kommer jag inte hem till jul sen i alla fall heller. Troligen.)

Jag tycker inte om väder.

Och jag tycker inte om väderkänsliga kansaner.

hej, jag är jordan med ljus i mitt hår.

Det är mörkt och kallt.

Perfekt, med andra ord, för luciafirande. Att vi ändå skulle ha en white elephant get-together ikväll gör ju saken bara ännu bättre, då slipper jag känna mig som att jag gjort mycket besvär för ingenting. White elephant är tydligen ett liknande koncept som tvåeurosjulklappar, varför det kallas så vet jag inte. Men kriteriet för kvällens klappar är i alla fall att man inte får gå och köpa nånting, man måste ge nånting man råkar hitta i sitt rum. Grejen med att ha en viktgräns på flyg gör ju att man inte tar med sig så mycket onödigt, men å andra sidan har ju sånt en tendens att samlas. Jag har i alla fall tänkt ge bort en av mina käraste ägodelar: min stålmannenficklampa. Det är saligare att ge än att få.

Jordan och jag spenderade middagen med att fundera ut vem som skulle vara vem i Scrubs. Vissa var lätta, Joe som the Todd och Ashley som Elliott. Sen fanns det de som passade in på för många, och de som inte passade in på någon alls. Jag bestämde att Jordan var the Janitor (han ska börja kalla Ashley blond doctor nu, bara för att). Han bestämde att jag var Jordan. (Själv sa jag att jag var en blandning mellan Jordan, Bob Kelso och Doug... fast sen ångrade jag mig och bytte ut Doug mot Elliott).

Chokladtårtan var mycket god, så självständigheten firades värdigt. Jag måste dock erkänna att jag aldrig sjöng nationalsången. Men vi tittade på lite yleinslag från slottet, om det räknas? Förstås inte. Men i alla fall. Jag fick en liten tankeställare vad gäller kursvalet för vårterminen när Anna berättade om sina kurser (á la yoga och basic drawing), men vi får se hur jag orkar. En totalt välkommen nyhet var i alla fall att nån hemma är aktiv i studerandenas intressen, vilket innebär att vi lär ska få typ 14 studiepoäng bara genom att vara här (språkpraktik för både kandidaten och magistern plus en arbetspraktik - tidigare skulle vi ha fått en språkpraktik, som vi rekommenderades spara till magistern, eftersom den är obligatorisk i motsats till valfria kandidatpraktiken). Plus då kurserna som vi går. Inte b alls. På finalsfronten går det semiplanenligt. Jag har i alla fall lämnat in hemtenten som var due måndagmorgon klockan nio, så jag inte behöver stiga upp tidigt bara för den sakens skull (jo, vissa saker väger tyngre än andra). Och jag har äntligen valt ämne för young adult-arbetet, det blir till att skriva om gender issues, hur flickor definieras (eller inte) enligt deras förhållande till en (potentiell) pojkvän, i tre böcker: Dealing with Dragons, Angus, Thongs and Full-Frontal Snogging samt The Sisterhood of the Travelling Pants. Och jag har till och med läst alla, så nu är det bara att sätta i gång och skriva... Så det är ju nästan jullov, kunde man säga.

Vi har tillochmed lite lite snö.

grattis på självständighetsdagen!

"We'll be celebrating independence day on Thursday."
"That's weird."

Jotack, jag hoppas nittioåringen* mår bra. Sådär lagom tills kvällens firande med landsmännen fick jag igår paket (!!), så nu kan vi fira på riktigt med Fazers blå och Pantteri. T-a-c-k, tack-tack-tack, säger jag. Enligt Suzanne, Nikita & Kylie smakar Pantteri mest som hostmedicin, men på ett bra sätt. Typ. Sen tackar jag ju heller aldrig nej till en ursäkt att bära frack (den andra hittills under terminen, jovisst var det ett nödvändigt plagg att ta med).

I övrigt är det mycket 'sista ...' nu, och jag misstänker att de bara kommer att öka vartefter att dagarna går. Jag har en (EN) lektion kvar denhär terminen, och efter 3.20 PM idag har jag ingen alls, då är det bara jullov. Eh, förutom den där ena tenten och den där andra tenten och detdär tiosidorsarbetet och den där portfolion med student learning analysisen och den där poesirevideringen och novellrevideringen och den andra student learning analysisen då.

Men det är ju sannerligen en världslig sak.

* Med jämna mellanrum är det nån som säger att det här är ju ett så ungt land. Jag tycker alltid att det är lite lustigt, även om det förstås ligger något i det. Det är spretigt och tonårstrotsigt. Finland är mera som ett barn som försöker övertyga alla att det är vuxet genom att sitta stilla och bära kostym. Typ.

ett egocentriskt inlägg om accents & awards.

Eftersom dagens creative writing-lektion var den sista, skulle vi avsluta kursen med att ge varandra awards för vadhelst vi råkade tycka att de andra förtjänade. Lite church camp, tyckte nån (eller varför inte lite gunlektion), men å andra sidan är det ju alltid rätt intressant att se hur andra uppfattar en, kanske speciellt i den situation jag nu befinner mig i. Jag hade lite roligt åt att personen bredvid mig fick titel på titel á la best (eller most attractive) accent - ännu roligare blev det när Zach pekade på mig och sa HA! Vad det nu sen ska betyda :D

Dock hörde jag senast igår: "See, you take sarcasm better than a lot of people, that's one of the reasons I'm so glad you're staying. So I make fun of your accent even though I secretly think it's adorable. Well, not so secretly." Lustigt detdär med accenter, förresten... Jordans flickvän Carols mamma utbrast "You don't have an accent?! Oh, I wished you'd have a really cute Polish accent!" när hon först hörde mej prata. (Eh, jo, Polen, vissa koncept hade blivit lite omblandade där) Alla brittiska drag är bortputsade, tyvärr. Och sen har vi ju förstås Junction City-historien, även om John påstår att han aldrig hört mej prata innan och att han förstås hörde att jag var från Finland så fort jag sa "No, I'm not!". Men så säjjr di ju all. Min accent har i alla fall aldrig varit speciellt kommenterad. Innan jag tydligen plötsligt började prata jättedåligt förra veckan, det vill säga. Tydligen kan jag inte säga puzzle, så sen dess är det jätteroligt att fråga mej hur biet låter. Allegedly. (Vilket leder till kuddkrig.)

Anyway... Det var awardsen jag hade tänkt skriva om. Tydligen är jag bland annat "most likely to not immigrate to America" och "most likely to wear Chuck Taylors" ("because she has a lot of them, in a bunch of different colours" "I only have two pairs" "really? I was sure you had at least four!"). Dessutom fick jag "best description of Emporia ever", "most assured of her own opinion" (?), "best poem", "best emotion in a poem", "best fashion sense", "best hat" och nån lång grej som hette nånting med Inspector XX och som betydde att jag har öga för detaljer. Eller nåt sånt. Så nu veta ni he. Å jag.

väder, kulturkrockar och en filmrekommendation.

Det sägs att Kansasväder kan ändra från en sekund till en annan. Igår var jag ute på en tvåochenhalvtimmespromenad runt midnatt; mitt sällskap bar shorts och sandaler. Idag är det freezing, rent bokstavligen, strax under minusstrecket. Intressant uttryck detdär, förresten, det är ganska tydligt att det skapats i en annan temperaturzon än jag är van vid. Oj, är det på minus, så förskräckligt kallt då... En annan väderrelaterad grej som jag tyckte var rätt intressant var att det inte lär blåsa speciellt mycket i Kansas ("this much wind usually means there's a tornado close by"), vilket jag tycker är något förvånande då plattland utan träd verkar som en perfekt plats för blåst? Jaja, jag vet inte, jag är inte meteorolog.

Sådär överlag tycker jag mig inte ha stött på speciellt många kulturkrockar här. En är dock denna: jag & John har nu två gånger varit till ett café, där personalen (olika personer) båda gångerna tagit för givet att han betalar för båda, vilket han också har gjort utan att låta mig betala tillbaka. Det känns konstigt; speciellt eftersom det inte ens är frågan om en dejt, utan bara två kompisar som råkar vara av olika kön. Varför skulle han betala för mig? "That's just how I've been raised, you'll just have to live with that." Av ren nyfikenhet undrade jag om det gör någon skillnad om någon ber honom om en dejt. Nej, om han accepterar betyder det att han också tar på sig ansvaret att betala. Jag försökte börja förklara att vi inte ens har nån dejtingkultur hemma; men jag hade inte direkt något svar på vad vi gör istället ("so you just sort of hang out until all of a sudden you decide to get married?"). Jag menar, jag har varit på dejter i mitt liv, men det känns ju som något vi har importerat härifrån, är det inte så? Senare på kvällen kom vi också in på förlovningar, och jag sa att "people don't really propose in Finland". Han bara suckade uppgivet. Kalla, kalla land...

Till sist en filmrekommendation om den nånsin kommer till Finland (försökte googla premiärdatum, men jag hittade åtminstone ingenting): August Rush. Den handlar om musik*, om musikens magiska kraft att föra samman människor, om en pojke som hör musiken, som lyssnar, som hittar sina föräldrar genom musiken; hon, en cellist vars pappa adopterade bort sonen för hennes karriärs skull och sa att han hade dött; han, sångare och gitarrist i ett rockband och med våld skild från henne; och så sonen, som flyr från barnhemmet för att hitta sina föräldrar, rör en gitarr, ett piano, en orgel för första gången och plötsligt befinner sig på Juilliard, dirigerandes New York filharmoniker i en egenkomponerad rapsodi. Musikmajorn och jag var eniga: den slog tillochmed The Brave Little Toaster. ;) Helt underbar film.

* En parentes: John sa att han ville se den eftersom det finns så få filmer som handlar om musik. Jag protesterade och tvingades förstås lista titlar. Det finns färre än man skulle tro! (åtminstone kom jag på löjligt få) Music & Lyrics (underkänd). Sound of Music (underkänd - jag försökte komma dragandes med do, re, mi och så vidare, men till ingen nytta. Iofs försökte han påstå att do, re, mi bara är en del av My Favourite Things, vilket ju är en lögn. Men ändå). The Pianist (yes, en poäng till mig). The Piano ("You might be right, I haven't seen it." "I think there's two films called that... and I haven't seen either one."). En sång för Martin (ingen kommentar). Kommer ni på flera?

bor tomten på nordpolen?

Första avsnittet av årets julkalender (tack gode gud för internet) framkallade följande huvudbry: bor tomten på nordpolen? Jag trodde att finländare och svenskar alltid har bråkat om huruvida tomten bor i Korvatunturi (naturligtvis) eller i svenska Lappland. Och plötsligt placerar svenska julkalendern tomten på nordpolen? There's something rotten in the state Sweden, som Shakespeare skulle ha skrivit om han vetat bättre. Och på tal om amerikaniserad jul, har svenskar verkligen sådär mycket julbelysning? Jag har gått omkring och tittat på julljusoverkill och trott att det bara gäller USA, men kanske har jag fel. Rätt är i alla fall att jag hört att julbelysningen är som bäst på (i? vid?) Plaza i KC, så det lär ska avverkas innan flyget avgår.

Annars verkar julkalendern relativt lovande, tycker jag.