prov och självmord.

Jag skulle egentligen ha prov måndag, tisdag, onsdag nästa vecka. Men prisa och lova Herren, hans snö är god*. Typ. Måndagsprovet (hissa) hålls som planerat, vi skippade bara en debatt för att hinna ikapp efter snölovet (jag klagar inte). Tisdagsprovet i mytologi, eller "the test, but I like to call it the quizzie, because it sounds so cute", flyttades till torsdagen. Onsdagsprovet i nyare världslitteratur har blivit flyttat per tillsvidare-basis, vi måste hinna med både Faidra och Candide innan dess och vi har inte ens börjat... På det hela taget inget beklagansvärt; not too shabby for Rachel, som jag skulle ha sagt om jag varit Rachel Green.

Men nu är jag ju inte det, och glad får man väl vara för det, eftersom Friends dödades för ett bra tag sen. På tal om dödades (oh vilken åsnebrygga) fick jag anledning att fundera över min antimainstreamitet (ptja, i brist på bättre ord så) igår. Btw, mamma, du kan nog sluta läsa nu, du kommer inte att gilla det. Anyway, jag sätter en viss stolthet i att inte vara som alla andra, men det har så till den grad blivit en instinkt att det ibland går på default utan nån speciell orsak, vilket ibland kan resultera i att jag dissar helt vettiga eller beundransvärda initiativ bara för sakens skull. Gårdagen lär vara den dag på året då flest människor begår självmord (lite märkligt, tyckte jag, jag skulle trott att det var idag), så någon har börjat med traditionen att skriva "Love" på armen som en slags motreaktion, för att visa medmänniskorna att man älskar dem, typ. Så när John visade upp sin arm måste jag ju förstås skriva "suicide" på min. Av ovan nämnda orsak, antar jag, kan inte komma på någon annan.

Men det hindrar ju ändå inte att det kan leda till rätt roliga situationer.
Joel: "Tomorrow's the most depressing night of the year."
John: "Look, Joel!" (visar upp sin arm) "Love!"
Jag: "Look, Joel!" (visar upp min arm) "Suicide!"
Glad vändag!

* On a wholly unrelated note, nästan: Har vi något annat ord för gud än gud på svenska? Dr Lingvistik & Mytologi konstaterade idag att hela raden indoeuropeiska gudar, á la Zeus, Dyus Pitar, Tiu, Jupiter, Deva, Deus, Zot samt semitiska Yahweh och den angliserade versionen därav, Jehovah, börjar på en alveolar/palatoalveolar. Jumala också, för all del. Är det här man ska komma dragandes med Tor?

P.S. Att det också står "Currant" på min arm har att göra med att Jordan inte ville bli sjuk, så jag sa att han skulle äta svarta vinbär. Sin vana trogen förstod ju John inte då vad jag sa, så jag måste bokstavera på min arm.

listor på diverse mer eller mindre ointressanta saker.

Det var nånting jag hade tänkt blogga om egentligen, men jag minns inte vad, så det blir lite random listor istället.

Märkliga saker:
- jag trodde jag hade en lång dag i skolan idag, men sen spelade jag piano i närmare tre timmar och ändå blev det så mycket tid över att youtuba Parlamentet.
- frysfacket är inte tillräckligt kallt för att hålla glass, men morötterna fryser i kylskåpet.
- oändlig motivationsbrist.

Planer framöver:
- se om allhjärtana* är lika hypat i verkligheten som på TV.
- troligen spendera densamma dagen tillsammans med skolans stolta impro-sällskap Zoiks! med inbjudna gästen komikern Kyle Cease.
- adoptera en demigod.
- träna.
- se på Pippi Longstocking med åtminstone en svenskamerikansk pippioskuld och en redan pippifrälst vegetarian**. Jag hyser inte stort hopp till att lyckas tvinga nån annan, men vi får se.
- skriva en story om en sextonåring som ligger på sjukhus.
- hitta motivation.

Sånglektionsrelaterade saker:
- idag berättade jag på lingvistiklektionen om att sångläraren sa åt mig att jag måste hitta ett [i] i bakre delen av munnen; lingvistikprofessorn bara skrattade åt mig eftersom det är en front vowel. (spännande, jag vet)
- idag började vi faktiskt sjunga en sång (!). Jag ska sjunga tyska som om det vore italienska, och sen ska hennes minnesotakompis ge mig svensk repertoar.
- detta föranledde en debatt om huruvida det är mer logiskt att finska eller svenska låter bättre i sjungen tappning.

* Kan Alla Helgons Dag kan väl Alla Hjärtans Dag?
** Jag vet inte vad t.ex. vegetarianism har med saken att göra, men jag har fått andrahandslära mig bloggsäkerhet, så man kan ju inte skriva ut namn, så man får väl improvisera så gott det går. Man kunde ju använda initialer, som jag brukade göra förr, men det har sina sidor. Samma sidor som för ett tag sen diskuterades när jag konstaterade att min uppfattning om USA för evigt kommer att vara formad av min vistelse här. Jag kommer till exempel alltid att tro att varenda amerikan har ett namn som börjar på J. Lite som att varenda människa i Italien heter Mario. Det har jag nämligen upplevt. Allegedly. J trodde inte på mig när jag sa det, men när jag började ge mig in på förklaringar som innefattade Kina under Ming-perioden gav han upp. Han brukar göra det, oftast. Så ofta att han häromsistens konstaterade att vi är som arketypen av ett dåligt äktenskap. Detta bara för att jag nickade en liten stund. Jag vet inte, amerikaner är konstiga.

diggiloser i exil.

Jag är ytterst besviken på SVT. I egenskap av diggiloser i exil får jag ju ty mig till internet när det gäller att titta på schlager, vilket i och för sig har sina positiva sidor (man behöver inte lyssna på hela Kari Tapios låt) men också negativa: SVT lägger bara upp de låtar som inte gick vidare. De som annars brukar ha ett så utmärkt webbutbud. Tydligen är det några regler som står i vägen, men de har de nog hittat på själv, YLE har minsann upp hela showen på nätet.

Ändock. Med hjälp av Youtube har jag kunnat skrapa ihop något slags uppfattning, som bland annat innefattar följande: Christer Sjögren och Kari Tapio skulle allt vara sjangdåbla representanter, åtminstone i kombination. Hönsnätsbur? WTF? Jag tror YLEs schlagerpengar är slut efter förra årets spektakel. Amy Diamond andas ljudligt. Har E-Type nånsin sjungit förut? Och sist: jag kan bara ställa mig i raden (som verkar bestå av hela Sveriges befolkning) av människor som fallit pladask för Björn Gustafsson. Helt hysteriskt omotiverat roligt.

historieuppsats.

Om man låter sina elever titta på Pocahontas på lektionen och drar in Britney Spears och Lindsay Lohan när man ska förklara vad en bra respektive dålig thesis är måste man ju uppskatta ett arbete med namnet "A Whole New World" som innehåller meningen "the new world that was imposed upon the native peoples of America was not the shining, shimmering, splendid new world that the Europeans encountered". Väl?

(Grattis om du fattar referensen. Du får ett extra plus i kanten om du kan säga vad som rimmar på splendid.)

ständigt detta väder...

Måndag: sol och en högsta temperatur på +18 celsiusgrader.
Tisdag: dimma, regn, åska, blåst.
Onsdag: sol, tjugo centimeter snö, runt -5 grader och inställda lektioner.

bara en sak...

Heja Kansas! Så ska det se ut.

super i dagarna tre.

Igår var det Superbowl. Denna årets "fotboll"shändelse firas snarast som nationell helgdag. "Fotboll" v. fotboll är nog ett av de ämnen jag har debatterat mest under tiden jag har varit här - inte så mycket om sporterna i sig, egentligen, även om jag förstås försvarar min fotboll så till den grad att diskussionerna börjar handla om någonting annat än det jag opponerar mig mot, d.v.s. namnet. Efter gårdagens match kan jag i alla fall medge att jag förstår varför man ser på den där sporten (säga vad man vill om våra Hornets, men att jag gick och såg alla våra hemmamatcher här i höstas bottnar nog i andra orsaker än rent spelsmässiga kvalitéer...). Det hann bli nagelbiteri innan matchen var slut (jo, jag hann utveckla preferenser angående vilket lag som borde vinna också, tänka sig... men det blev ju så bra, så bra). Det som jag dock finner lite småroligt är att det finns två kategorier av superbowl-tittare: de som tittar för matchens skull, och de som tittar för reklamens skull. Jepp, reklam (ni hittar dem på myspace om ni vill se...). Jag skulle kommentera saken mer, men jag vet ärligt talat inte vad man ska säga.

Rubriken är kanske lite missvisande, för officiellt är det inget superbt med den här dagen. Men det har varit supervarmt idag, om det räknas? Det borde ju vara supermonday, för imorgon är det supertuesday! 22 stater (väl?) ska välja presidentkandidater och kanske kanske visar det sig vem som blir kandidat. Jag är den första att klaga över USA:s invecklade valsystem*, men ändå reagerade jag nog på de kommentarer som hördes i hissaklassrummet när läraren i morse konstaterade att det hålls caucus imorgon (demokraterna) och på lördag (republikanerna). "What's a caucus?"** Överlag tycker jag ändå att människor verkar rätt engagerade i presidentvalet (eller så rör jag mig bara i såna kretsar), så det var lite förvånande, faktiskt. Resultat lär det ju bli i alla fall, vare sig mina medstuderande vet hur man gör för att rösta eller inte. Jag hoppas på Obama.

Men det är ju faktiskt också både Runebergsdag och fastlagstisdag imorgon, och utan båda de tillhörande bakverken försmäktar jag i detta land. Jag tjuvstartade dock innan jag kom hit, så jag ska väl överleva.

* Det ger mig dock ännu en anledning att påpeka att amerikaner är dumma, vilket jag förstås utnyttjar bäst jag kan. Förklaringarna går nämligen alltid ut på att the founding fathers tyckte att gemene man var för dum för att kunna avgöra sånt, så därför inrättades elektorsystemet och sånt. Tydligen är folk fortfarande för dumma.
** Vad jag förstår är det primärval där man röstar genom att gå till partiets typ valvaka eller motsvarande, istället för att ha röstningssedlar etc. Varför? Det är billigare för staten, för det är partierna som betalar...

roten till allt ont.

Greg framförde idag åsikten att det inte är speciellt trevligt eller ickerasistiskt att skylla allt här i världen på amerikaner. "If I ever come to Finland, I'll be like, you worship dogs, you... Finlandians". Det skadade snarare än hjälpte hans resonemang (som f.ö. hade sina drag av sanningar i sig självt) iofs, i och med att det nu inte hade nånting med saken att göra då menatt, så kan det ju vara i bland. Det ledde i alla fall till litegranna förbättring, jag fick tummen upp när jag lite senare sa "John, you lazy am... person". Men någon hund är allt begraven någonstans (se där, jag fick in hundar igen, full circle if I ever saw one), för första lektionen var inställd idag, så jag kunde ha sovit till halv elva, men istället steg jag upp nästan tidigare än normalt för att gå till rec centret och träna. På riktigt. Och inte vill jag nu skylla det helt på Amerika, men, i ärlighetens namn - var annars har jag varit? Amerika är roten till allt ont, så är det bara.

Jag har haft en hur rolig kväll som helst. Vi skulle gå och hyra film, och bland andra* saker vi hittade där fanns också Pixy Sticks (jag tror de hette så, kanske?). Och jag har ju aldrig smakat såna, och det är ju skandalöst som aldrig förr ("what were you, raised in a cave or something?") så såna måste vi ju köpa, förstås. Jag var inte så värst imponerad av det smaksatta sockret, men det sporrade mig att gå hela den långa vägen till mitt rum för att hämta turkin pippuri, salmiakchoklad och supersalta dragster. Det enda som kunde ha roat mig mer än att minerna när Greg, John, Jordan, Ray och Johnny (Kira fegade ur) smakade på dessa finländska delikatesser** skulle ha varit att ha en filmkamera för att dokumentera det hela. Låt oss bara säga att jag nog aldrig kommer att lyckas få dem att äta nånting jag bjuder dem på igen.

* Jo, där fanns mycket att titta och hitta på. Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! "You know, if you had watched this Mary-Kate & Ashley movie, you'd never have had to go to therapy"; Pippi! "We totally need to have a Pippi marathon" "Alright, but only if we do the Hannibal marathon first... and a Saw marathon" "Yeah right, because you didn't just say you wouldn't watch any of the Saw films again while in college after doing two Saw marathons in like two months"; planer på att stjäla en grottman från bokhandeln á la Ocean's eleven; lurendrejeri (eller påstått sådant) för att det är billigare att hyra en endollarsfilm än att få en endollarsfilm på köpet när man hyr en premiärfilm. Och så vidare.
** Dragster är faktiskt från Sverige, och de smakade mycket mer gummi än vad jag hade tänkt mig. Sicken flopp. Det skulle aldrig ha hänt om de var från Finland. Se där, jag kan skylla på annat än Amerika!

skämt på skämt.

+15 grader en dag och -10 nästa. Hello from Kansas.

Jag började dagen med att debattera vilket som kom först - slaveri eller rasism. Sen prickade jag utan svårigheter (eh, hoppas att det är rätt också) in ett antal stater på en tom karta (upptäckte btw att min ramsa hade vissa tillkortakommanden - jag hade glömt bort Connecticut). Och så världslitteratur, där läraren nu tre gånger i rad har sagt att vi ska avsluta kinesiska Peach Blossom Fan den dagen och gå vidare till Moliéres Tartuffe. Det är meningen att vi ska få färdigt Tartuffe nästa gång; vi har inte ens börjat. Haha. Vilket skämt. Så öva lite piano, och sen lunch med John & Jordan och ett antal problem gällande allt från den globala köttproduktionens eventuella fortlevnad till JellO. Nu ligger dagen öppen framför mig, rosig och fager och allt det där. Jag tror jag ska gå och sova...

Till sist, ett jätteroligt skämt som lingvistikprofessorn berättade:
Det var en gång en lingvistikklass, där professorn pratade om negationer. I vissa språk, till exempel engelska, gör två negationer meningen positiv. I andra språk, till exempel spanska, gör två (eller tre, eller fyra) negationer meningen negativ. Men det finns inget språk i hela världen där två positiva* delar av en sats skulle göra den negativ. Varvid en elev sa:
- Yeah right.

* Vad är motsatsen till negation? Position låter inte riktigt rätt...

de förbenade förenade staterna.

Det har hänt sig att jag har reflekterat över om problemet med de Förenta Staterna inte månne är just att de är förenta och inte en hel bunt skilda stater. Men aldrig har jag tyckt det så mycket som nu. De är alldeles, alldeles för många. Och visserligen var de färre år 1876, men de var ändå tillräckligt många för att det ska vara jobbigt. Jo, jag har geography quiz i hissa (?!), och pluggandet går sådär lagom bra. Västkusten klarar jag. Det är tre stater. Kansas med omnejd klarar jag också. Men östkusten borde låsas fast i en skambock på torget innan den förs iväg till arkebusering. Eller nånting i den stilen. Vem har nånsin hört talas om Maryland anyway? Jag får ta till det klassiska knepet och hitta på nån ramsa i stil med "massmördad av en ny tröja. beware of mary!"*.

Idag har jag haft både första pianolektionen och första körövningen, och båda verkar riktigt lovande. Syllabusen för pianolektionerna anger att jag ska lära mig minst två stycken av två skilda kompositörer under terminen och sen spela upp dem för en jury. Mina klassiska pianotalanger lämnar ju något att önska, men det är väl det som ska börja åtgärdas nudå. I dethär skedet verkar det som att jag ska spela Toccatina av Timothy Brown och antingen ett Chopinskt preludium eller en mendelsohnsk komposition som nog kräver att min vänsterhand visar mer talang än den har gjort hittills. Menatt. Int förstår jag riktigt om jag ska whajna på med två stycken hela terminen, menatt. Det blir nog bra. Kören innefattade personer upp till typ åttiofemårsålder, men repertoaren är rätt blandad. Lite skottiska folkvisor blandat med tyska lieder och my fair lady-potpurri lovar mer omväxling än två pianostycken i alla fall.

*Uppifrån och ner alltså: Mass-achusetts. Mord låter ju lite som rord eller rod, Rhode Island alltså. Och en new jersey är ju en ny tröja. Beware, aware, Delaware. Och sen Maryland, då. Joatt, det är så logiskt så.

avgörande ögonblick.

En gång blev jag tillfrågad om vad jag kommer att vara mest excited* att berätta åt människor när jag kommer hem**. Jag hade inget svar att ge sådär på direkten, kanske främst på grund av situationell närsynthet, för att frågan framfördes samma kväll som allt mer har kommit att bli den avgörande i min vistelse här. Skulle frågan upprepas nu skulle jag nämna störtregn, leriga stigar, släggkastning och dimma över öppna fält. Andra händelser som sticker ut är till exempel en tvåochenhalvtimmespromenad bortom järnvägen med plötsligt utvecklad hundskräck, dagen när jag första gången såg vattnet, och så igår då, letande efter stenar att kasta för att krossa sjöisen. Det krävs så lite. Sist och slutligen är det ju mest sällskapet det hänger på.

Nu ska jag gå och spela piano, och sen finns det nog ingen annan utväg än att ta en sväng till skogen. Efter temperaturer på 0-13 fahrenheit, är det plötsligt nånting på femtio och antingen är våren på väg eller så är jag i Kansas.

* Ursäkta svengelskan, men det blir så ibland. Dessutom passar varken uppjagad eller upphetsad, som min lilla ordbok föreslog, in.
** Huruvida dessa ögonblick faktiskt är något att dela med sig av, någonting man kan berätta om och få någon som inte var där att förstå vad de betydde får nu sen vara osagt. Jag tolkar inte frågan bokstavligen.

oj oj så jobbigt det är att vara jag...

Det är något skumt på gång. Jag har varit i skolan mer eller mindre nonstop från nio till fyra idag. Så lång skoldag har jag inte haft sen gymnasiet, och det var ju liksom en fas man borde ha växt ur vid det här laget. Eller?

Nå, nu ska jag inte överdriva mina vedermödor. Den första halvtimmen är inte en veckoligt återkommande sådan; jag skulle bara träffa min handledare för lite pappersarbete (så går det när man inte kan bestämma sig för vilka kurser man vill ha). Och de sista fyrtio minutrarna satt jag och övade piano, så de lade jag till i tidsrymden mest bara för att det skulle låta ännu jobbigare (lite jobbigt var det faktiskt, jag satt och spelade iklädd vinterjacka, mössa och vantar). Men ändå. Jag förstår inte varifrån alla kurser har kommit alldeles plötsligt.

Eller lite kanske. Jag får gå fiction writing* i addition till min annars stormiga dag (jo jag hade professor Storm i varje kurs ti-to annars, höhö). Han är annars en sån lärare som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle vara om jag vore typ sextio år och professor. Berättar en massa random grejer som emellanåt är intressanta, emellanåt inte, och har så torr humor att man ibland inte vet om han skämtar eller inte (sån humor lär jag ju också ha, fick jag höra nu under jullovet). Det är lite omständligt, men på det hela taget är han rätt bra.

När jag hade haft alla förmiddagslektioner och hade stökat undan lunchen, gick jag tillbaka till mitt rum och tänkte kolla mejlen innan jag skulle ta mej en tupplur när jag nu ändå hade en timme ledig tills nästa lektion. Förutom att jag hade fått ett mejl av min sånglärare då att vi ska ha lektion tisdagar klockan ett. Eftersom klockan var tio före ett vid det laget blev det lite dåligt med tuppluren. Men att. Det går ju så också. Jag hamnade ändå att vänta och trodde inte att nån skulle dyka upp, innan läraren sen kom. Nån annan syntes inte till, åtminstone inte förrän vi sen gick ut genom dörren. Där stod ett gäng asiater som jag misstänker skulle ha samma lektion men som tydligen inte hade tänkt på att helt enkelt kliva på. Men att. Det går ju så också. Det blir nog bra, ska ni se. Imorgon tar vi det mer piano.

* Tydligen lönar det sig att hänvisa till anpassningsproblem, á la "Hej, snälla professorn, int sku jag kunna få gå din kurs fast den redan är full? Det är ju så stor omställning att gå från att ha dig varje dag på hösten till ingen alls på våren". Eller hur det nu sen var. I vilket fall som helst är det ju ganska trevligt att höra att jag är such a talented writer att hon skulle love to ha mig i gruppen, sådär som omväxling.

auditioner.

Jag känner mej väldigt stereotypiskt kvinnlig när jag skriver det här, men it wasn't what she said, but how she said it. Eller vad hon inte sa, snarare. Hon sa inte "Unfortunately we just don't have time for you". Hon sa inte ens "Oh yeah, you majorly suck, so we don't want to waste resources on you". Det hon sa var "Oh Emma, hi! We scheduled you for group lessons with professor X, she'll call you this weekend. Goodbye." Som om det var det jag ville från början. Som tur är, kan man ju skylla allting på att hon är amerikan. Det bortförklarar det mesta. (Även om jag har fått höra att finländare inte ens är mänskliga, och att jag gjorde ett dåligt val att bli en sån.)

På måndag har jag pianoaudition och med mina talanger lär jag lyckas misslyckas med det också och hamna i gruppterapi. Då åker jag härifrån.

DISCLAIMER: Detta är ett skämt, så nej, mamma, jag är inte alls överdrivet pessimistisk. Det går säkert jättebra och läraren undrar säkert varför ingen har upptäckt mina enorma talanger tidigare. Dessutom är pessimism ett av de värden vi finländare uppskattar högst, det har jag lärt mig på universitetet i interkulturell kommunikation. Sådetså.

lov, snö och ord.

Ibland är det trevligt att vara i USA. Som på måndag, till exempel, för då har vi lov. Ha ha. Så bra att det finns folk som har drömmar.

Tre dagar helg framför oss, alltså. Några planer? Ptja, snöbollskrig, kanske, om det råkar bli lite varmare. Sova (har försökt hålla en sträng tupplursdiet för att vända dygnet, tror att jag börjar vara här nu). Läsa läxor (jotack, det finns gott om böcker som ska läsas den här terminen också). Gå och handla lite myslistänger, kanske. Såntdär.

Apropå snö blev denhär "eskimåerna har typ tusen ord för snö"-myten aktualiserad när jag läste (visst var det väl i Det här är Finland?) att finskan har runt tvåhundra. Det fick mig att undra över a) hur många det finns i svenskan och b) hur man räknar sånt. Nog kommer man väl upp till en tjugo kanske när man börjar räkna svenska snöord, men tvåhundra? Räknar de böjningsformer som skilda ord? Säkert kommer man väl med avledningar upp till rätt många (rätta mig om jag har fel, men inuktitut lär väl också vara ett agglutinerande språk, vilket skulle förklara en hel del). Så är det skillnader i språkets uppbyggnad eller skillnader i sätt att se på världen som egentligen är huvudfaktorn? Det där med avledningar kom förresten att bli ett huvudbry när vi spelade Taboo på finska hemma innan jag åkte också - gäller avledningar också som tabuord? Den spelidén är helt klart inte påhittad av en finne.

Slutligen vill jag också, sådär i ordfilosoferandets anda, framlägga följande språkstrid: jag hävdar bestämt att motsatsen till white christmas, d.v.s en snöfri jul, är en black christmas. Helt logiskt, inte sant? Det ska allt vara en amerikan till att inte acceptera den logiken.

P.S. Matilda, pissmyror hittar du till exempel här och här.

en empirisk undersökning angående skillnaderna i finländskt och amerikanskt mottagande.

I det ena landet möts man av en välkomstkommitté med Kalle Anka-kex.

I det andra landet får man mandarinklyftor slängda på sig tills man tvingas ta skydd under en hundhårig filt (och inte ens då slutar de).

Det är ju så man undrar över vad man gör här egentligen.


Lektionerna har börjat idag, och hittills verkar det bra. Hissaläraren verkar bra och rolig (åtminstone tycker han själv det), och Later World Literature verkar intressant som kurs åtminstone, om ock föreläsaren hittills inte verkar överdrivet inspirerande. Böcker för runt åttio dollar är redan inhandlade, och det är bara för en kurs. Men detdär, jag har ju ännu cirka fyra euro kvar att få i lön från juljobbandet, så det är ju inga problem. Jag ringde sångprofessorn också, som jag skulle, och möttes av ett "Emma! I was just thinking about you!", vilket var något överrumplande. Efter auditionen verkar det lite mindre positivt kanske, men hon ska ringa mig senast fredag och förkunna domen. Jag får sjunga i vilket fall som helst, antingen blir det privata sånglektioner + antingen community chorus eller opera chorus, eller så sångundervisning i fyrapersonersgrupp. Det visar sig, jag har gjort mitt nu i alla fall.

tillbaka i landet långtborta.

Tiden går så fort då man har roligt. Tiden går ännu fortare när man jobbar det mesta av den och sover resten. Men så kan det gå. Det gör sig i alla fall i diktform.

Jag är tillbaka i Emporia, i Kansas, i USA. Jag hade varit i landet i ungefär två minuter innan åsikten att jag borde komma tillbaka nästa år framfördes. Imorgon börjar skolan igen och det är så märkligt när allting är så vanligt men ändå inte alls. Det kändes jättetomt i vårt rum när jag steg in, Suzanne hade tyckt samma sak och ändå kan ingendera av oss säga vad som är borta. Ingen ny rumskamrat har vi fått i alla fall, och lika glada är vi väl för det (det har Greg däremot fått, och han verkade inte speciellt glad; det hade dock inte så mycket med personen i fråga att göra, utan bara med hans blotta existens... det, och det faktum att namnet Ben är så lätt att säga på ett argt sätt). Kafeterian har fått någon slags makeover, men maten verkar vara samma gamla.
"That was unsatisfactory."
"Home, sweet home."
Det var något problem med försäkringen så jag skickades till international office när jag ville betala de ljuva dryga 3000 dollar jag är skyldig universitetet. Där stod jag och betraktade ett antal asiater som med foldrar i handen och intimidation i ögonen påminde om den nya förvirrade utbyteselev jag var för ett halvår sedan. Det kändes som väldigt länge sedan. Å andra sidan känner jag mig alltsomoftast lika ny och förvirrad som då, så egentligen är det ju inte speciellt mycket som förändrats. (Int var det sen några problem, tanten tryckte på en knapp och så var det okej med den saken. Much ado about nothing, för att citera Billy.)

Nu sitter jag bara och fördriver tid tills det är tillåtet att gå och sova.

hemma.

Jag är hemma nu, ifall någon undrade.

Tre dagar i Kansas City spenderades i varmt sällskap och kallt väder. Jag fick jämföra sätt att ta sig an situationen att ha Emma boende hos sig i några dagar: man kan ringa andra människor för att de ska underhålla mig, som Jordan, eller så kan man visa mig alla tänkbara sevärdheter man kan hitta på, som John. Alla sätt är bra, utom dom dåliga, och varkendera tillhör den kategorin. Nu hann vi med Union Station (där bl.a. Science City finns, motsvarande Heureka, men mycket mindre roligt än min värd mindes det... dock ett planetarium, där vi såg en förvånande religiös film om Betlehems stjärnan - "I like how they spend 40 minutes talking about what it could have been to conclude with what does it matter anyway" - som avslutades med ett kort framträdande av Stålmannen; jag kunde inte sluta skratta), Crown Center (shopping), USAs enda museum tillägnat första världskriget med tillhörande utsikt över KC från ett tak dit tillträde var förbjudet på grund av is, men jag är ju turist och förstår inte engelska, Cold Stone (glass! "So mom and dad, I took Emma to get the arguably best ice cream in KC, where do you think that is?" ... "You've never been to Cold Stone?!"), I Am Legend (inte sevärd), Ten Thousand Villages (min favoritbutik numera, fair trade och tidskonsumerande), Nelson Atkins konstmuseum, amerikansk julbelysningsoverkill i kvadrat där en läkarmottagning hade köpt en radiostation och blinkade tomtar och granar och pingviner i takt med julmusiken som spelades, cirka femton skobutiker... för att inte tala om the culinary experience of a lifetime, när John skulle visa sina matlagningstalanger och tillredde mac'n'cheese och grilled cheese sandwich.


Sen blev det lördag, och jag skulle åka hem och jag var rätt så uppspelt. Tre dagar senare när jag fortfarande inte var hemma var jag inte lika intresserad av flygresor. Jag tror jag har slagit någon typ av rekord i antal försenade flyg på en resa. När flyg dessutom är fullbokade och blev inställda för ingen särskild orsak blir det ännu roligare. Lägg till borttappat bagage and you've got yourself a party.

Men, som sagt, jag är hemma i alla fall. Jag har inte riktigt hunnit landa ännu, det känns som att livet hemma mest består av sömn, mat och jobb - brukar det verkligen vara så här? Om två dagar är det jul och jag har inte den minsta tillstymmelse till julkänsla. Kanske är det bristen på snö (det fanns mer i KC). Kanske har jag inte haft tillräckligt lång förberedelsetid. Eller kanske har jag tentakler överallt och vet inte var jag ska fästa dem, kanske har jag ingen koll på dagar eller timmar, kanske vet jag inte om jorden är vänd rätt väg. Kanske är det bara så här det är ibland.


bild: efter isstormen.

från oss alla, till er alla...

Jag är SÅ duktig. Jag steg upp till åtta i morse (första gången jag varit uppe så tidigt på hela terminen, förutom när vi åkte till NY, då) för att gå och ge en pärm åt en person som inte ens kom dit. För vi kunde ju inte exempelvis ha gått till fakultetens kansli och lämnat in den vilken tid som helst, nej nej, åtta på morgonen är en bra tid. Sen gick jag och skrev jättesmarta saker på sju papper och lämnade in dem innan lunch. Egentligen skulle jag inte ha fått lämna in dem till fakultetskansliet heller, men på grund av vädret kom läraren inte hit idag, så vi fick. Nu ska jag bara mejla kreativa saker, samt skriva tent senare i eftermiddag och så är det jullov, på riktigt! Imorgon förmiddag åker vi till Kansas City.

Jejj.

P.S. 'lång näsa' är ett konstigt uttryck, kom jag på när jag gjorde visselnäsegesten och påstod att den hade med uttrycket att göra. i samma veva upptäckte jag att injuryhappy inte är något ord .D.S.
P.S.S. Bilder av plättar, vita elefanter och lucior. D.S.S.

väderbekymmer.

Vi har en liten vita-tavlan på vår dörr, där vi kan meddela om vi är hemma eller borta. I förra veckan började jag skriva dubbla budskap á la here - här, food - mat, lyser med sin frånvaro - shines with her absence. Nu har jag övergått till endast svenska. SÅ snart åker jag hem.

Nu hoppas, hoppas jag bara att det blir varmare. Just nu regnar det, och om det fryser på lär campuset stängas imorgon. Enligt vanliga schemat ska jag gå och lämna in min AmNat-portfolio imorgon bitti klockan åtta, ha indiantent 3.10-5 samt lämna in young adult-arbetet och mejla poesirevideringen & student learning analysisen senast torsdag. Som det ser ut nu kunde jag vara klar med alla finals imorgon efter tenten, vilket troligen skulle betyda att vi packade ihop och drog iväg till Kansas City redan imorgon (vilket skulle betyda att John inte behövde vänta här två dagar extra på att jag ska bli klar).

Om campuset stängs imorgon kommer min tent att flyttas till fredag samma tid.

(Troligen blir det så, och sen är det så dåligt väder på fredag att vi inte kan åka då heller och sen missar jag mitt flyg och så kommer jag inte hem till jul sen i alla fall heller. Troligen.)

Jag tycker inte om väder.

Och jag tycker inte om väderkänsliga kansaner.

hej, jag är jordan med ljus i mitt hår.

Det är mörkt och kallt.

Perfekt, med andra ord, för luciafirande. Att vi ändå skulle ha en white elephant get-together ikväll gör ju saken bara ännu bättre, då slipper jag känna mig som att jag gjort mycket besvär för ingenting. White elephant är tydligen ett liknande koncept som tvåeurosjulklappar, varför det kallas så vet jag inte. Men kriteriet för kvällens klappar är i alla fall att man inte får gå och köpa nånting, man måste ge nånting man råkar hitta i sitt rum. Grejen med att ha en viktgräns på flyg gör ju att man inte tar med sig så mycket onödigt, men å andra sidan har ju sånt en tendens att samlas. Jag har i alla fall tänkt ge bort en av mina käraste ägodelar: min stålmannenficklampa. Det är saligare att ge än att få.

Jordan och jag spenderade middagen med att fundera ut vem som skulle vara vem i Scrubs. Vissa var lätta, Joe som the Todd och Ashley som Elliott. Sen fanns det de som passade in på för många, och de som inte passade in på någon alls. Jag bestämde att Jordan var the Janitor (han ska börja kalla Ashley blond doctor nu, bara för att). Han bestämde att jag var Jordan. (Själv sa jag att jag var en blandning mellan Jordan, Bob Kelso och Doug... fast sen ångrade jag mig och bytte ut Doug mot Elliott).

Chokladtårtan var mycket god, så självständigheten firades värdigt. Jag måste dock erkänna att jag aldrig sjöng nationalsången. Men vi tittade på lite yleinslag från slottet, om det räknas? Förstås inte. Men i alla fall. Jag fick en liten tankeställare vad gäller kursvalet för vårterminen när Anna berättade om sina kurser (á la yoga och basic drawing), men vi får se hur jag orkar. En totalt välkommen nyhet var i alla fall att nån hemma är aktiv i studerandenas intressen, vilket innebär att vi lär ska få typ 14 studiepoäng bara genom att vara här (språkpraktik för både kandidaten och magistern plus en arbetspraktik - tidigare skulle vi ha fått en språkpraktik, som vi rekommenderades spara till magistern, eftersom den är obligatorisk i motsats till valfria kandidatpraktiken). Plus då kurserna som vi går. Inte b alls. På finalsfronten går det semiplanenligt. Jag har i alla fall lämnat in hemtenten som var due måndagmorgon klockan nio, så jag inte behöver stiga upp tidigt bara för den sakens skull (jo, vissa saker väger tyngre än andra). Och jag har äntligen valt ämne för young adult-arbetet, det blir till att skriva om gender issues, hur flickor definieras (eller inte) enligt deras förhållande till en (potentiell) pojkvän, i tre böcker: Dealing with Dragons, Angus, Thongs and Full-Frontal Snogging samt The Sisterhood of the Travelling Pants. Och jag har till och med läst alla, så nu är det bara att sätta i gång och skriva... Så det är ju nästan jullov, kunde man säga.

Vi har tillochmed lite lite snö.

grattis på självständighetsdagen!

"We'll be celebrating independence day on Thursday."
"That's weird."

Jotack, jag hoppas nittioåringen* mår bra. Sådär lagom tills kvällens firande med landsmännen fick jag igår paket (!!), så nu kan vi fira på riktigt med Fazers blå och Pantteri. T-a-c-k, tack-tack-tack, säger jag. Enligt Suzanne, Nikita & Kylie smakar Pantteri mest som hostmedicin, men på ett bra sätt. Typ. Sen tackar jag ju heller aldrig nej till en ursäkt att bära frack (den andra hittills under terminen, jovisst var det ett nödvändigt plagg att ta med).

I övrigt är det mycket 'sista ...' nu, och jag misstänker att de bara kommer att öka vartefter att dagarna går. Jag har en (EN) lektion kvar denhär terminen, och efter 3.20 PM idag har jag ingen alls, då är det bara jullov. Eh, förutom den där ena tenten och den där andra tenten och detdär tiosidorsarbetet och den där portfolion med student learning analysisen och den där poesirevideringen och novellrevideringen och den andra student learning analysisen då.

Men det är ju sannerligen en världslig sak.

* Med jämna mellanrum är det nån som säger att det här är ju ett så ungt land. Jag tycker alltid att det är lite lustigt, även om det förstås ligger något i det. Det är spretigt och tonårstrotsigt. Finland är mera som ett barn som försöker övertyga alla att det är vuxet genom att sitta stilla och bära kostym. Typ.

ett egocentriskt inlägg om accents & awards.

Eftersom dagens creative writing-lektion var den sista, skulle vi avsluta kursen med att ge varandra awards för vadhelst vi råkade tycka att de andra förtjänade. Lite church camp, tyckte nån (eller varför inte lite gunlektion), men å andra sidan är det ju alltid rätt intressant att se hur andra uppfattar en, kanske speciellt i den situation jag nu befinner mig i. Jag hade lite roligt åt att personen bredvid mig fick titel på titel á la best (eller most attractive) accent - ännu roligare blev det när Zach pekade på mig och sa HA! Vad det nu sen ska betyda :D

Dock hörde jag senast igår: "See, you take sarcasm better than a lot of people, that's one of the reasons I'm so glad you're staying. So I make fun of your accent even though I secretly think it's adorable. Well, not so secretly." Lustigt detdär med accenter, förresten... Jordans flickvän Carols mamma utbrast "You don't have an accent?! Oh, I wished you'd have a really cute Polish accent!" när hon först hörde mej prata. (Eh, jo, Polen, vissa koncept hade blivit lite omblandade där) Alla brittiska drag är bortputsade, tyvärr. Och sen har vi ju förstås Junction City-historien, även om John påstår att han aldrig hört mej prata innan och att han förstås hörde att jag var från Finland så fort jag sa "No, I'm not!". Men så säjjr di ju all. Min accent har i alla fall aldrig varit speciellt kommenterad. Innan jag tydligen plötsligt började prata jättedåligt förra veckan, det vill säga. Tydligen kan jag inte säga puzzle, så sen dess är det jätteroligt att fråga mej hur biet låter. Allegedly. (Vilket leder till kuddkrig.)

Anyway... Det var awardsen jag hade tänkt skriva om. Tydligen är jag bland annat "most likely to not immigrate to America" och "most likely to wear Chuck Taylors" ("because she has a lot of them, in a bunch of different colours" "I only have two pairs" "really? I was sure you had at least four!"). Dessutom fick jag "best description of Emporia ever", "most assured of her own opinion" (?), "best poem", "best emotion in a poem", "best fashion sense", "best hat" och nån lång grej som hette nånting med Inspector XX och som betydde att jag har öga för detaljer. Eller nåt sånt. Så nu veta ni he. Å jag.

väder, kulturkrockar och en filmrekommendation.

Det sägs att Kansasväder kan ändra från en sekund till en annan. Igår var jag ute på en tvåochenhalvtimmespromenad runt midnatt; mitt sällskap bar shorts och sandaler. Idag är det freezing, rent bokstavligen, strax under minusstrecket. Intressant uttryck detdär, förresten, det är ganska tydligt att det skapats i en annan temperaturzon än jag är van vid. Oj, är det på minus, så förskräckligt kallt då... En annan väderrelaterad grej som jag tyckte var rätt intressant var att det inte lär blåsa speciellt mycket i Kansas ("this much wind usually means there's a tornado close by"), vilket jag tycker är något förvånande då plattland utan träd verkar som en perfekt plats för blåst? Jaja, jag vet inte, jag är inte meteorolog.

Sådär överlag tycker jag mig inte ha stött på speciellt många kulturkrockar här. En är dock denna: jag & John har nu två gånger varit till ett café, där personalen (olika personer) båda gångerna tagit för givet att han betalar för båda, vilket han också har gjort utan att låta mig betala tillbaka. Det känns konstigt; speciellt eftersom det inte ens är frågan om en dejt, utan bara två kompisar som råkar vara av olika kön. Varför skulle han betala för mig? "That's just how I've been raised, you'll just have to live with that." Av ren nyfikenhet undrade jag om det gör någon skillnad om någon ber honom om en dejt. Nej, om han accepterar betyder det att han också tar på sig ansvaret att betala. Jag försökte börja förklara att vi inte ens har nån dejtingkultur hemma; men jag hade inte direkt något svar på vad vi gör istället ("so you just sort of hang out until all of a sudden you decide to get married?"). Jag menar, jag har varit på dejter i mitt liv, men det känns ju som något vi har importerat härifrån, är det inte så? Senare på kvällen kom vi också in på förlovningar, och jag sa att "people don't really propose in Finland". Han bara suckade uppgivet. Kalla, kalla land...

Till sist en filmrekommendation om den nånsin kommer till Finland (försökte googla premiärdatum, men jag hittade åtminstone ingenting): August Rush. Den handlar om musik*, om musikens magiska kraft att föra samman människor, om en pojke som hör musiken, som lyssnar, som hittar sina föräldrar genom musiken; hon, en cellist vars pappa adopterade bort sonen för hennes karriärs skull och sa att han hade dött; han, sångare och gitarrist i ett rockband och med våld skild från henne; och så sonen, som flyr från barnhemmet för att hitta sina föräldrar, rör en gitarr, ett piano, en orgel för första gången och plötsligt befinner sig på Juilliard, dirigerandes New York filharmoniker i en egenkomponerad rapsodi. Musikmajorn och jag var eniga: den slog tillochmed The Brave Little Toaster. ;) Helt underbar film.

* En parentes: John sa att han ville se den eftersom det finns så få filmer som handlar om musik. Jag protesterade och tvingades förstås lista titlar. Det finns färre än man skulle tro! (åtminstone kom jag på löjligt få) Music & Lyrics (underkänd). Sound of Music (underkänd - jag försökte komma dragandes med do, re, mi och så vidare, men till ingen nytta. Iofs försökte han påstå att do, re, mi bara är en del av My Favourite Things, vilket ju är en lögn. Men ändå). The Pianist (yes, en poäng till mig). The Piano ("You might be right, I haven't seen it." "I think there's two films called that... and I haven't seen either one."). En sång för Martin (ingen kommentar). Kommer ni på flera?

bor tomten på nordpolen?

Första avsnittet av årets julkalender (tack gode gud för internet) framkallade följande huvudbry: bor tomten på nordpolen? Jag trodde att finländare och svenskar alltid har bråkat om huruvida tomten bor i Korvatunturi (naturligtvis) eller i svenska Lappland. Och plötsligt placerar svenska julkalendern tomten på nordpolen? There's something rotten in the state Sweden, som Shakespeare skulle ha skrivit om han vetat bättre. Och på tal om amerikaniserad jul, har svenskar verkligen sådär mycket julbelysning? Jag har gått omkring och tittat på julljusoverkill och trott att det bara gäller USA, men kanske har jag fel. Rätt är i alla fall att jag hört att julbelysningen är som bäst på (i? vid?) Plaza i KC, så det lär ska avverkas innan flyget avgår.

Annars verkar julkalendern relativt lovande, tycker jag.

sådär apropå brödrostar...

Härommiddagen var jag obetänksam nog att kläcka ur mig: "There's a movie called The Brave Little Toaster?!". Därpå följde en promenad till family video, där man kan hyra barnfilmer gratis, men där var den uthyrd fram tills söndag. What to do, what to do? Wal-Mart kanske har den? Traskar tillbaka till campuset, hoppar in i bilen (när man lyckas öppna dörren... "you need to pull it until you think it'll break, Emma"), hälsar på frälsningsarmén, söker utan att finna. Men Hastings kanske har? Vi frågar en typ som hittar ett uthyrningsexemplar, men endast på VHS. Han frågar en kollega, som inte tror att de har den på DVD, "but it's an awesome movie!". Till slut hittar vi en köpdvd och slår ihop våra pengapåsar för denna lilla modiga brödrost. Det är frysa-ihjäl-sig-kallt ute, men glass låter som en bra idé. Och sen, äntligen (?), är det dags att se på filmen.
"Are you excited?"
"Not really."
"Emma! You should be as excited as when you first were coming to America!"
SÅ bra var den inte. Och meningen "I can't believe my parents let me watch this when I was a kid!" hördes mer än en gång. Men visst, lite epic var den ju. Även om jag inte förstod tillexempel varför brödrosten är titelkaraktär och inte dammsugaren, den elektriska filten, radion eller lampan. (Eller clownen...) Men man (jag?) får tydligen inte ifrågasätta alls, för jag blev shushad varje gång. Vilket ledde till kuddkrig.

Igår var jag & Jordan och lyssnade på blåsorkestern. Sen gick vi till det som en gång var Jordans och Gregs rum och kände avsaknaden av Greg (han flyttade ut igår, till andra tornet) och tittade på Scrubs. Och sen hade John sagt hejdå till sina föräldrar och eftersom hans förslag på aktivitet var att rädda världen, och det på något sätt skulle uppnås genom att jag skulle välja film såg vi på The Princess Bride (som lustigt nog också är från 1987. Parentes slut.). Tydligen finns det en gräns för hur många "trruue loove" man får säga á la "nooo" i Bodyguard. Vilket ledde till kuddkrig.

Ifall någon undrade: jo, min longer paper ska lämnas in om cirka två timmar och jag sitter och skriver blogg. Procrastination är min nya hobby.

P.S. Luciakronan lyser fortfarande med sin frånvaro (no pun intended). D.S.
P.S.S. Pappa: French horn är visst valthorn; och det andra var euphonium, kanske var det det du nämnde? D.S.S.

jag fattar ingenting.

saker förändras när tiden går...

Ett tag var vi fem stycken, fem finländska flickor som skulle spendera ett år i Emporia, Kansas. Men en amerikansk manspersons relationsklaustrofobi startade en kedjereaktion som resulterar i definitiv hemfärd för två personer, utflyttning ur lägenhet för en annan.

ett land jag aldrig känt och nya smaker att förnimma, steg som måste tas och mina hyllor för mig själv.

Och jag är glad att jag har orsaker att stanna som inte kommer att förändras. Jag håller fortfarande på att lära känna det här landet, förnimma dess smaker, ta eller inte ta steg.

ännu lite äldre tar jag flyget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare, tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer - du vet hur jag är.

Varje telefonsamtal är ett steg, varje leende, varje hello.

Och dimman lättar, oket lyfts från axlarna för vad är ett a eller ett b? Istället tar jag fram fracken ur garderoben och går och lyssnar på John och hans valthorn. Snart är det jul.

(lars winnerbäck - jag fattar ingenting)

tacksägelse.

Jag är tacksam för att:

• jag hade det trevligt i lilla äpplet
• alla är så välkomnande (och vill att jag ska komma tillbaka)
  
• jag fick träffa en massa trevliga människor
• jag börjar behärska Mau
• jag inte behöver spela Mau på ett bra tag
• G verkar okej
• jag har fått möjlighet att komma hit
  
• jag får åka hem över jul
  
• jag får komma tillbaka efter jul
• femtonde december är snart
• jag inte har en getfetisch
• det har snöat!
• bilen inte exploderade på tillbakavägen
• jag inte var allergisk mot Lily

Och ganska mycket annat, faktiskt.

nattflum.

Fördriver tid med att skänka ris åt hungriga. I väntan på vad? Att jag ska orka gå och sova, kanske. Idag kom vi på att vi kanske borde diskutera föredraget som vi ska ha på måndagen efter lovet. God idé med tanke på att lovet börjar imorgon. Vi ska ha en presentation om Rufus Wainwright... av någon orsak. Vi fick välja ett ämne helt fritt bara det hade någon anknytning till amerikansk populärmusik. Två i gruppen (á la kineser) hade aldrig hört hans namn (och trodde det var ett band), en hade hört en låt och ptja... Jag tänker prata om Martha Wainwright i stället. Det blir säkert bra, ska ni se. Jag ska hinna vara advocate innan det bär av till Manhattan imorgon, men jag orkar inte bry mej. Det får gå som det går. Jag är färdig för jullov. Jag är inte säker på att jag är färdig för tacksägelselov, men det kommer vare sig jag vill det eller inte. Det är alltid lite okomfortabelt att bo hos någon annan, speciellt i fem dagar. Men till Jordans ska jag i vilket fall som helst, det må sen gå som det vill. Nån traditionell thanksgivingmiddag blir det inte, eftersom hans pappa är i Irak, men det är inte precis som att jag har någon sådan tradition i alla fall, så det är just detsamma. Vi åt redan kalkon och stuffing och pumpapaj i kafeterian förra veckan, och har blivit serverade rester ända sen dess, så det är okej. Det har varit shortsväder idag; nån påstod att det ska snöa på onsdag. Kansasväder, kansasväder. Inte för att jag tror på det, men i alla fall. Apropå Kansas diskuterade vi the savannah theory idag, och jag var med tills det var meningen att man inte skulle gilla the ocean, då bestämde jag att det var fel. Jag skulle förklara om jag trodde att nån var intresserad, och om jag orkade. Däremot är jag helt övertygad om att WWF-medlemskapet ska återupptas, om man nu kan återuppta någonting som inskränker sig till en pins och en handskakning av en random typ som bara pratade finska men hade en fin jacka. Jag vet inte om det är bara jag som har en idealiserad bild av mitt eget land, men jag tror inte att det är lika hemskt som här, med pianolektioner istället för trädklättring och stjärnskådning för att det är farligt. Inte för att det är nåt fel med pianolektioner, jag saknar pianot, och en av orsakerna till att jag ser fram emot julen är att jul är synonymt med musik. Böhmiska julsånger, till exempel, vilket osökt leder tankarna till att jag idag lärde mig att John Denver inte är riktigt accepterad country. Han är lite fejk. Lite sådär som vi.

Godnatt, och god thanksgiving. Vi hörs innan december.

centurions & newsies.

Helgen har varit lugn. Min essä om Abbey & Dillard ur ett ekofeministiskt perspektiv förlängs med några ord åt gången; fast den handlar troligen om konceptet dominans som roten till allt ont enligt deep ecologists också. Eventuellt. Det är så lugnande när man inte ens själv vet vad man skriver om. Mer lugnande är skogen: tre timmar i solskenet vid en sjö med en bunt creative writing-historier i handen. Det skulle vara en karaktärsdriven, realistisk historia; jag ska vara advocate till en historia som handlar om Centurions som dödar människor som inte egentligen är människor och har döda kroppar upphängda i källaren för att hålla zombierna borta. Men det är slående hur liknande saker folk skriver om: mycket död, mycket kärlek och mycket otrohet. Säger det något om världen?

Det är märkligt hur ofta jag nuförtiden finner mig diskutera religion, ett ämne som jag med handen på hjärtat helst undviker hemma. Aaron och jag hade djupa diskussioner igår; visserligen även om hur man tar livet om sig på manligast möjliga sätt, märkliga finländska seder som nakenhet i bastun och annat djupt, men ändå. Några dörrar bort blev det sen lite Scrubs och Wal-Mart med Jordan, Ashley och Johnny i väntan på en John som aldrig kom, innan kvällens höjdpunkt Newsies sattes igång. Den var bra.

Idag har jag sovit.

isberget.

Det slog mig häromdagen att om två dagar är det exakt en månad tills jag åker hem. Från början var det tänkt att det var slutet på det här äventyret. Och vad har jag gjort? Jag kom ju nyss? Jag är definitivt inte färdig att åka härifrån för alltid. Här har jag/det skapat(s) mig en vardag som jag inte är beredd att låta bli ett exotiskt mellanspel i mitt liv, inte än (kommer jag nånsin att vara det?). Livet, tillvaron är så mycket vad man gör det till. Man kan nalkas en upplevelse som den här på så många olika sätt. Ett sätt är att kuska runt och se så mycket av landet man kan medan man är här. Jag skulle gärna se mer av allt, men samtidigt känns det inte lika viktigt om det är på bekostnad av... vardagen? Vi tvingades gå på en föreläsning om kulturchock innan vi åkte, och en metafor som alltid tas upp i såna sammanhang är kulturen som ett isberg, där nittio procent gömmer sig under vattenytan. Visst, det går att spendera ett halvår traskandes omkring i solskenet. Man kan ju dö om man dyker i isvatten. Men... det finns ju så mycket man kan dö av.

Å andra sidan vill jag varken kritisera någon annans val av approach eller påstå att jag verkligen dyker. Jag tror inte att det är något som man kan avgöra när man befinner sig uppe i det. Jag tycker mig inte ha upplevt nån kulturchock överhuvudtaget, vilket får mig att undra. Allting har gått så friktionsfritt, med undantag av den teknologiska sidan av tillvaron, men det har ju väldigt lite att göra med nånting förutom slumpen och datorers inbyggda vilja att göra livet så jobbigt så möjligt för dess ägare. Jag kunde lika gärna ha varit från Junction City (det var så John presenterade mig för Jordan när vi träffades, helt allvarligt menat - den historien har fått eget liv numera, lite samma sak med Finnish polka).

Fast jag är glad att jag inte är det.

P.S. Jag hamnar att gå igenom hela visum-lallandet igen, och jag antar att man inte kan boka intervju på söndagar (annars skulle ju 16e december vara en hit). Blir det nån Sibboresa i jul?
P.S.S. Tack för jackan, paketet kom tydligen i lördags, men jag har ännu inte lyckats öppna postboxen, så jag brukar inte idas gå och kolla så ofta... Men jag hade lite roligt åt att rutiga inte dög, stackarn. Nu är det i alla händelser för varmt ute igen.

helg! igen.

På något sätt känns det som att det är helg hela tiden nu. Tiden springer och jag har ju aldrig varit nån atlet, direkt, så jag hinner inte riktigt med. På måndag är det veterandagen (f.ö. ett emporianskt påhitt, en av de två saker denhär staden skryter med - den andra är William Allen White), så vi ser fram emot en förlängd helg med all glädje vi kan uppbringa. Jag ämnar spendera den i studerandets tecken. Igen. Jag har tänkt gå till biblioteket och låna en bok, läsa en och en halv bok, skriva en bokrecension om den hela, fixa med portfolion till ungdomslitt.kursen, åtminstone bestämma ämne till det längre projektet i densamma, gärna även läsa de tre böcker jag ska skriva om, skriva en original story på 1000-5000 ord, läsa mera ekofeminism och skriva mera på längre naturuppsatsen. Lycka till mej. Det är inte så farligt, dock, de flesta deadlines ligger längre fram i tiden, men det vore skönt och duktigt att få någonting gjort. Det är bara fyra dagar nästa vecka, sen helg, sen två dagar, och Thanksgiving. Och som min professor sa: "If you think there's time for anything after Thanksgiving, you're fooling yourself". Och som John sa: "You're not allowed to spend all Thanksgiving doing homework". I skrivande stund verkar jag vara på väg att spendera tacksägelsen i Manhattan*, och där lär jag ju inte göra nånting vettigt överhuvudtaget. Och efter Thanksgiving är det jul. Typ.

Igår gick jag från att contemplejta the shattered remnants of what used to be my worldview till att gå på opera. Sånt händer, åtminstone i det här landet. Efter att ha avnjutit (och skrattat massor åt) Gianni Schicchi och Oedipus Tex ("perhaps you've heard of my brother Rex?") gick vi tillbaka till ett ovanligt tomt Johns rum (normalt träffar du 2-12 människor där... ingen av dem nödvändigtvis John eller Joe, som bor där) och diskuterade t.ex. religion och politik (allt detdär som textböcker säger att man inte ska diskutera med amerikaner). Skillnaden i synen på religion här och hemma är annars nånting som jag nångång hade tänkt blogga om för länge sen, men det är lite svårt att formulera. En grej är åtminstone att ingen, ingen skulle börja prata om Johannes Döparen när vi diskuterar en dikt som reflekterar över naturen och slutar med "I've wasted my life" i Finland. Nu befinner jag mig admittedly i bibelbältet (the buckle of the bible belt, för att precisera), och hon som sa det är en sån som kläcker ur sig lite vadsomhelst som råkar falla henne in, vare sig det har med saken att göra eller inte, men i alla fall. Religion är mycket mer integrerat i samhället här. Frågan är inte om du tror på Gud, frågan är vilken kyrka du går i.

Anyway, ikväll blir det plättkalas med finska flickorna + Ren. Apropå det ska vi ha knytkalas i Creative Writing på tisdag och Riikka & jag funderade på att slå ihop våra huvuden och kokkonster och tillsammans tillreda nånting finländskt. Ingen aning om vad, dock. Några förslag?

* Bara för att undvika eventuella missförstånd: Manhattan, KS. The Little Apple, som ti pa säjj. Apropå städer i Kansas fick jag igår klargjort för mej vad jag undrat över sen jag landade i Kansas City, Missouri: Det finns två Kansas City, KCK och KCMO. Men de är bredvid varandra. Om nån pratar om Kansas City, lär de alltid mena KCMO. Det är där det händer. Förutom om man med 'händer' menar slagsmål, våldtäkt, mord och sånt, i så fall är det i KCK det händer. KCK är stället där polisen kommer upp till en om man åker omkring i en reasonably nice car och frågar om man är borttappad och eskorterar en tillbaka till the highway. Så nu veta ni he. (Vad jag fortfarande inte vet är varför en stad i Missouri heter Kansas City. Men det är en annan historia.)

Intervju nummer två: skulle du kunna tänka dej att bo här?
Ett tag, kanske, börjar jag. Men jag har alltid tänkt mej att jag kommer att återvända till hemknutarna när det är dags att skaffa egna hemknutar. Där är det mera... safe. Och jag börjar nästan skratta när jag hör mitt eget svar, för att sen nästan börja gråta istället, för jag gick omkring i New York för en vecka sen och kände mej aldrig unsafe, och hemma i trygga Finland skjuts åtta personer ihjäl i en skola och på en sekund är världen uppochnervänd.

(jag vet inte ens varför jag skriver, inga ord räcker till, och hur jag än vrider och vänder på det låter det som att det värsta är att min världsbild är nedskjuten och det är så förringande att jag borde hålla tyst. samtidigt - hur kan man?)

[ . . . ]

hemlängtan och dess medicin.

När man har sån hemlängtan att man nästan börjar gråta av att se att JT visar luciakandidater är det bra att det finns människor som drar en ut i skogen. I löjligt varmt väder njuter vi höst, kastar smörgås, tar stigen ner mot flodbädden och följer den tills vi måste hitta på ett sätt att ta oss upp, diskuterar julgranar och vandrar vidare mot sjön och sitter där och pratar faffa, svensk politik och framtidsdrömmar.

- Sometimes I don't feel very alive, säger jag.
- From now on, you'll have to feel alive once every day, säger han.

(yeah, you bleed just to know you're alive)

välsignade, efterlängtade helg.

Jag vet inte vilket geni som hittade på konceptet helg, men jag citerar Abba och säger "Well, whoever it was, I'm a fan". Aldrig har den varit så efterlängtad som nu. Jag har inga som helst planer; gott så. Nej förresten, sen lunch har jag faktiskt en plan: på söndag kväll ska Kira intervjua mej för nån slags interkulturell uppsats. Jag har på något sätt lyckats bli ämne för åtminstone både Gregs och hennes uppsats; de lär ha bråkat om mej, tills läraren sa att de båda får skriva om mej, as long as you don't overwhelm her. Typ. Men att, det ska bli ganska roligt att läsa vad de har skrivit (är man ego så är man... dessutom är det ju inte bara jag, det är ju Finland). Det är ju ganska intressant också att iaktta två olika sätt att närma sig samma ämne. Kira hade lånat en bunt böcker om Finland från biblioteket samma dag hon frågade mej om det var okej att hon skrev om mej. Greg körde mer enligt principen "So, Emma... is there anything in particular that you've noticed is different here?". Och Aaron, som inte har nån uppsats att skriva, började fråga random frågor som enligt honom var mycket bättre än Gregs frågor. Typ hur är toaletterna i Finland? Annorlunda? aha, spolsystemen varierar... vilket system gillar du bättre? Och så vidare bortåt.

Nu ska jag gå och sova, bara för att jag får och kan och inte har nån som helst skoluppgift som jag borde göra. Nåja, såna finns ju alltid, men inte tills imorgon i alla fall. God eftermiddag.

NY- och halloweenbilder finns btw uppe på pixboxen nu.

happy halloween!

Jepp, jag har karvat mitt livs första pumpa, ätit mitt livs första pumpapaj samt för första gången sett en vän sätta en pumpa över huvudet och tända på den. Åtminstone två av dessa riter lär vara traditionsenliga.

Så... New York. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Bara att vandra omkring där är en upplevelse. Vi åkte runt downtown med en röd turistbuss i Greenwich Village, Soho. Vi åkte ut till frihetsgudinnan i regnväder och plåtade bilder som vilken turist som helst. Vi försökte åka upp i Emporia State, nej jag menar Empire State Building, men regnet innebar zero visibility så det var inte lönt. Vi shoppade runt Times Square, Soho, såg Ground Zero och kyrkan där alldeles bredvid där inte en enda fönsterruta gick sönder. Vi trängdes med märkesgalna människor på Century 21, vi drack Starbucks och handlade Converse AllStars i parti och minut. Vi gick på Museum of Modern Art, där de flesta av mina favoritkonstnärer slåss med utsikten. Tyvärr var Dalís the Persistence of Memory utlånad. Vi festade nätterna igenom med andra hostelmänniskor och italienska technoproducenter och harvardstudenter och befann oss plötsligt på de allra mest märkliga ställen. Vi åkte metro hit och dit, både dit vi skulle och annanstans, "Sorry I didn't call you earlier, but we just spent two hours in the subway". Vi träffade människor från Australien, England, Frankrike, Schweiz men nästan inga amerikaner. Vi åt indiskt och blev upplärda om hur man ger dricks så till den grad att vi gav så lite vi kunde. Jag hamnade mitt emellan inre splittringar i gruppen. Vi blev lurade/missförstådda av en taxichaufför som började med att säga att vi aldrig kommer att hinna i tid och sen körde oss till andra sidan stan så att vi säkert inte skulle göra det. Vi såg standupkomedi.

Och så vidare.

reality hits me in the head

Jag kom hem till en musiktent, en bokrecension om en bok jag ännu inte hade läst, en artikelpresentation som skulle gås igenom, samt förstås det vanliga läsandet. Igår fick jag sen veta att jag också borde skriva ett skådespel till idag, samt att en draft for longer paper ska vara in fredag, vilket betyder att pretty much hela veckan lär gå åt till att hitta källor och så vidare. På planet till Minneapolis bestämde sig min kropp också för att bli förkyld, så den där långa natten jag planerade för att råda bot på en vecka med för lite sömn flög all världens väg när jag inte kunde andas. Det här stället är en sån underbar välkomstkommitte.

helg, please?

(vilken tur att halloween låter en hugga knivar i saker)

NYC.

Minä olen kotona, sleep-deprived, fattig, med sore throat och ingen som helst uppfattning om hur man pratar varken ett språk eller annat. Tosi, tosi ihanaa, kuitenkin. En resa helt olik någon annan, en stad helt olik någon annan och med option på tillbakaresa. Nångång ska jag skriva mera och berätta om sevärdheter eller levavärdheter, men just nu får det duga med att säga att jag lever och mår och det mesta var alldeles, alldeles... alldeles underbart.

(det finns en anda i dublin, men den är skadlig för mej).

en sista lägesrapport innan new york...

Imorgon åker jag till det stora äpplet!! (situationen kräver dubbla utropstecken) Apropå äpplen åt jag äpplen och caramel som avskedsmiddag. Det var gott. Idag har jag valt kurser. Jag ska läsa amerikansk historia fram till 1877, samurajlitteratur (i tre timmar på måndagkvällar...), senare världslitteratur, modern lingvistik och mytologi. Och spela piano! (det är nästan så att jag dubblar utropstecknet där också) och kanske ta sånglektioner också, men jag måste gå på audition i januari och se om jag får och om de har tid med mej. Men kanske. :) Igår lekte vi jul. Lyssnade på Bing, klippte snöflingor och åt glass (jag åt Johns glass, vi har ett väldigt väl fungerande äktenskap). Och sen ska vi fira lucia, hur man nu gör det utan krona och sånt. Fast först är det förstås Halloween; om exakt en vecka ska vi karva pumpor. Jag har också ringt American Airlines idag och bokat om min biljett. Är det dumt att betala 150 dollar för tre dagar extra? Jag vet inte. Det tänker jag göra i alla fall. 15e åker jag från Kansas City, 16e är jag hemma. 15e börjar skolan igen. Nu måste jag eh, packa, hitta på ett ämne att skriva uppsats om, betala min telefonräkning, läsa en artikel, läsa till tenten jag har dagen efter att vi kommer hem samt eventuellt sova lite innan vi ska åka klockan fem imorgon bitti. Vi hörs om ungefär en vecka!

matchmakeri, spöken och kokologi.

En kväll av matchmakeri ledde till att jag är gift med John, Kira är min flickvän, jag dejtar Greg och är hopplöst förälskad i Jordan, som krossar mitt hjärta för han är upptagen. Det är lite komplicerat, och vissa bråk uppstår, men no worries, jag har två gummispöken som numera är politiskt korrekta. Det var egentligen Johns spöken, men eftersom jag med dem enligt uppgift på trettio sekunder kan få honom på bra humör en dålig dag fick jag dem. Den politiska korrektheten följde efter att Greg eldade upp ena lite. Vilket ju var hemskt på alla sätt och vis, men inte hemskt till den grad att man börjar gråta och springa ut ur rummet om man är helt odeprimerad; vi funderar på att ringa polisen eller föräldrarna. There's only so much anyone can do. Vi har grävt djupt i våra inren också med hjälp av Kiras bok om kokofoni, kokologi, kokkonst, japansk psykologi. Det har inte stämt perfekt alla gånger, men det är säkert bara för att vi inte är japaner. Skogen var mindre tillfredsställande än vanligt (eller sällskapet, kanske, depressionen), men vi har i alla fall utsett slagplatsen för snöbollskrig (vi övade lite med höstlövskrig). Och så väntade vi på John, men sen beslöt vi att han hatade oss och åkte till JavaCat själva och diskuterade med John (IV? fast han heter egentligen Cedric. Allegedly.), den roligaste kaféarbetaren ever (jo, det finns faktiskt folk som överträffar Trends personal i kundbetjäning!) och drack TrainWreck, ååvslippona av allt som tillverkats under kvällen (Greg), eller för mycket socker (Kira) eller is med kaffesmak (jag). Och sen staring contest, förstås. En helt vanlig dag, alltså, i landet långborta.

Två dagar kvar!

tredje gången gillt?

Efter att ha insett att Bowmont Jr inte vet att den har en cd-rom-drive, testat både saker folk som vet (Simon) och folk som inte vet (jag) föreslagit utan resultat, lovats skjuts av Jordan, vars bil sist och slutligen hade slut på acku och inte åkte nånstans alls, väntat på att John skulle komma tillbaka, åkt till Staples, klagat, fått välja mellan att få en ny dator eller lämna den på 3-5 veckors service, åkt tillbaka till internatet för att hämta lådorna, som tydligen behövs för att få lämna tillbaka nånting och som jag var på vippen att slänga häromdan efter att ha haft dem liggande i denna sophög som är min vrå av vårt rum, återvänt till Staples, fått en ny, åkt tillbaka, installerat Vista på svenska den här gången istället för finska som sist och kontrollerat att en E: finns känner jag mig nu någotsånär harmonisk med tillvaron. Om ytterligare datorproblem uppstår lär nog all harmoni vara försvunnen ur mitt liv för evigt. Typ. Det var bättre förr. Med sagor och tända ljus och sånt, ni vet.

Associationer är lustiga. Som jag berättade tidigare fick vi senaste gång i American Indian-kursen i uppgift att skriva vår självbiografi till följande gång, dvs idag. Vi fick inte veta nån orsak eller några riktlinjer - på frågan hur lång den skulle vara svarade läraren: as long as a woman's skirt - long enough to cover the subject, but short enough to keep it interesting. En flicka meddelade att hon hade skrivit sex sidor, men att hon hade skrivit 150 sidor om samma ämne hennes freshmanyear. HUH? sa vi andra. Jag skrev enligt principen fria associationer, och på mina en och en halv sidor hann jag dra in både självmordsstatistik, Jonatan Johansson (?!) och utedass. Jag skrev inte på svenska, men inledde med en mening á la "this will never be a true story of my life" och kunde därför sluta närsomhelst, tyckte jag. Tyvärr kommer jag troligen att missa varför vi gör detta, eftersom jag skolkar nästa gång. Syndens lön är döden, så att säga; eller nånting i den stilen åtminstone.

Bowmont III har nu också fyllts bland annat med gamla bilder, som jag nu följaktligen sitter och tittar på. Det innebär a) att jag nog får lite hemlängtan, och b) att jag vill färga tillbaka mörkret i mitt hår typ nu genast (dessutom fick jag en akut längtan efter lugg, även om jag inte kan ha det för den bara lockar sig). Jepp. Jag ska återgå till bilderna nu, kanske några vettigare följder också följer.

detta är upp.

Jag borde skriva min självbiografi tills torsdag.

Jepp.

Jag funderade på att skriva den helt på svenska, bara för att. Mitt språk är en viktig del av mig, utan det vet jag inte vad som lämnar. Dessutom skulle det bara vara roligt att höra lärarens reaktion. Han är visserligen den enda lärare här som eventuellt skulle låta mig get away with it. Men, kanske inte ändå. Vi får se.

Det här börjar bli löjligt intill skrämmande, men jag och CD-rom-drives tycks inte vara kompatibla. Sannerligen jag säger eder, den nya verkar också sakna en optisk konnektion. Oder, datorn märker i alla fall inte att det finns en CD-rom-drive. Hurra. En googling visar att det tydligen är en av fördelarna med Windows Vista, sånt händer. Now isn't that just marvellous.

skolarbetesangst.

Jag spenderade mesta delen av gårdagen med att försöka hitta på något att säga i dagens presentation (och missade därmed en skogspromenad... hade jag vetat att de for hade moralen nog flugit sin kos). Tog en Towers-paus efter kvällsmaten för att få lite andrum, men när aktiviteten inskränkte sig till att titta på the weather channel (visserligen med Greg som kommentator, men ändå) måste jag återvända. Mitt huvud klarade cirka en halvtimme till, sen gick jag tillbaka till loungen i South Tower och kröp ihop i fosterställning i en soffa medan John läste musikteori. Jag vet inte varför jag stressar över skolarbete, det är inte som att jag har stora problem. Men dagens presentation plus morgondagens dito plus de fyra kapitlena jag ännu inte har läst till imorgon plus boken som ska läsas och kommenteras tre gånger innan torsdag och poesirevideringen som ska in imorgon och frågorna till musikkapitlet som skulle lämnas in i dag och alla de böcker som hela tiden borde läsas bultar i tinningarna och nacken och ett plus ett blir så mycket mer än två när det är många ettor som adderas.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har andningshål att ta till, människor att leka vattenkrig i regnet med (nån som vill gå och leka i regnet i kortärmat och piratbyxor i mitten av oktober? inte?).
Och New York i nästa vecka.

(jag har tent dagen efter vi kommer hem från NY.)

bilder...

...finns nu uppe på delpheena.pixbox.se, ett album av diverse bilder som samlats i kameran under en månad av datorlöshet.

Det var för övrigt tydligen inte homecoming denhär helgen sen heller, utan nästa vecka. Det är bra då man är med.
Två kvällar i sträck har till stora delar ägnats åt spelet Taboo, ett ordförklaringsspel där det finns ett antal ord man inte får säga (lite lustigt förresten att jag spelat det på två språk, men ingetdera av dem svenska). Det är lite frustrerande när man ibland inte förstår orden, men dels är det ju faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att öva språkförmågan, dels har jag trots detta handikapp klarat mej bra (avd. så bra att jag och Jordan inte får vara på samma lag), dels har jag fått hjälp av motståndarlaget och dels finns det ju faktiskt sätt att komma runt sånt (avd. a sweater that's not gay för straight jacket; ett ord som jag ju nog egentligen kan, men ibland kopplar det ju bara inte). Ett annat roligt spel är annars också Boxers and Briefs, en roligare version av Apples to Apples, som jag nämnde om tidigare. Där gäller det att välja vad domaren tycker är roligt eller sant (en av var) av påståenden i olika kategorier, typ I have, I like, I am, I don't och så vidare. Jag tror nog att jag hamnar att handla julklappsspel innan jag åker hem :P

(på bilden ännu ett annat spel, dock ganska tråkigt... och jo, vi gör nog annat än spelar sällskapsspel också :P)

det är visst nån som är tillbaka...

Härmed introducerar jag Bowmont Jr (och utlyser på samma gång en tävling om ett bättre namn) och förklarar mej återförenad med ett skandinaviskt tangentbord (sådär lagom tills jag hade lärt mej det amerikanska). Halleluja!

[never been better]

brist pa vilja eller bara inte medveten om den?

Efter andlosa utfragningar angaende allt fran "Om du skulle stalla dej upp och brista ut i sang i kafeterian just nu, vilken sang skulle du sjunga?" via "Vad ar din favoritgronsak?" till "So... what now, Emma?" har jag bara fatt konstatera att a) jag ar inte speciellt iderik, b) jag har ingen aning om vad jag vill, c) jag vill inte mycket, eller d) all of the above. Igar kvall skulle vi nodvandigtvis hitta pa nagon arts&crafts att skicka i fodelsedagspresent at Jen (jag ar saker pa att du skulle ha uppskattat att fa en segelbat gjord av glasspinnar eller en video dar jag spelar kop varm korv pa valthorn, j, men tyvarr genomforde vi ingen av ideerna) - jag ar inte riktigt saker pa varfor, de fragade vad jag helst ville gora och jag sa att jag helst ville vara hemma och fira min basta vans fodelsedag, men hur det sen utvecklades har jag ingen aning om - men jag var omattligt oiderik. Tills halvelvatiden ungefar, da jag kom pa att jag ville ha Ben&Jerry's. Sa jag hade tydligen en vilja i alla fall. Pa vagen diskuterade vi butikers oppethallningstider och jag fick veta att den basta tiden att aka och handla mat ar mitt i natten. Sa nu vet ni det.

Imorgon ar det homecoming. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ar, fastan jag har upplevt en redan. Men kung & drottning ska valjas (jag har inte rostat) och parad ska hallas och match ska spelas och jag har tillochmed investerat i en ESU-hoodie, for det borjar bli hostigt har och det kan nog bli ratt kallt pa stadion. Sa det blir sakert superspannande. Typ.

Midterm-grades har getts och jag ar lojligt upprymd.

Avstandet till New York mats inte langre i kilometer (eller, for den delen, i crackers (25 sek) och laptops (3 minuter och nanting)), utan i tid: en och en halv vecka. Jee!

pissmyror.

I American Nature Writing har vi tacklat Thoreau (tyvarr inte bokstavligen; jag kunde ha gravt ner boken eller eldat upp den eller tagit liknande attitydformedlande aktion) och gatt vidare till Edward Abbeys Desert Solitaire, vilket jag uppskattar omattligt (ska ha en 15-minuters presentation om ett kapitel ur den nasta vecka, vilket jag uppskattar mattligt). Jag bara tyckte det var lite lustigt nar han skrev om myror och anvande ordet pismires - pissmyror?! Sure enough, en snabb googling ger vid handen att pis- betyder urin och att myre troligen kommer fran det skandinaviska ordet myra. Sa nu visste jag det. Det ar sa fint nar man far lara sig nat nytt varje dag.

(jag sag forresten tva myggor i dag i duschen, det var som en halsning hemifran)

allt och ingenting.

efter veckor, manader av tjat borde jag ta tag i nanting for att forbattra min egen tillvaro och plotsligt kan det skjutas pa framtiden.

jag borjade skriva en systerdikt i helgen, en home [sic] bara for att jag inte vill att nan ska vara orolig for det finns ingen orsak. men jag har aldrig kunnat skriva sant. till slut blev det bara citat. the closest to heaven that i'll ever be and i don't want to go home right now kommer alltid alltid att vara har, dar, vi, da. men fastan jag inte forsokte skriva en karleksdikt blev det anda inte nanting jag vill visa. are you okay? i am. i am.

daugava kommer ocksa alltid att finnas i kansas, usa. john sa att han hade lyssnat mer pa den och bestamt sig for att han gillade den. det ar lustigt for dragningskraften har alltid funnits i texterna for mig och han ma vara halvsvensk men det enda ord han kan ar oversattningsbyra och det namns inte ens pa skivan. den snurrar hos mig med, tidvis, tidvis, tidvis. jag alskar det implicita. det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad du gor.

det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad jag gor.

sa fort jag bestamt mej for att stanna borjar jag langta hem.

been there, done that.

Har du nansin spenderat en kvall med att flata in parlor i nagons skagg?*
Har du tvingats betala fyrtio dollar for att fa hora att din dator inte gar att reparera?
Har du introducerat Lars Winnerback for en amerikansk publik?
Har du dansat tango med nagon som sager "you may be mean, but I still think you're beautiful"?
Har du blivit attackerad av spelkort?
Har du lart dej att attackera tillbaka?
Har du ingatt i beskrivningen av Finland pa Wikipedia?**
Har du fatt hora att du ar en san person som fortfarande kommer att vara en van om trettio ar?
Har du kant dej totalt hjalplos nar en van sager att hon vill ga alla fyra miles till Wal-Mart och tillbaka och racker bodeln yxan nar hon ska halshuggas?
Har du fatt en amerikansk fodelsedag?***
Har du langtat hem och velat stanna for evigt pa samma gang?

Been there, done that.

* en hel kvall ar val lite att ta i. Min julgransprydnad foll inte herrn i smaken, sa jag fick lov att sluta.
** nagot i stil med "Persons named Emma are known for their hand dexterity, likeableness, being ticklish" ... och nanting till jag inte kommer pa for tillfallet. Tva orsaker i en att inte tro pa Wikipedia - jag ar inte kittlig heller.
*** det var half-birthday fran borjan, men Johns logik holl inte riktigt hela vagen, sa 12 november kallas darmed min amerikanska fodelsedag i stallet.

sammantraffanden (?)

Det ar lustigt hur saker och ting bara verkar hanga ihop. Ett exempel ar mina kurser; jag valde dem helt pa basis av vad som verkade roligt, men det ar som om de ar planerade att ga in i varandra. I American Nature Writing laser jag The Ecological Indian (som jag f.o. borde lasa fardigt typ nu, eftersom jag ska lamna in en essa om den i mitten av nasta vecka. Jag har last typ halva), som American Indian in Literature-lararen refererade till igar. I AmInd-kursen, a andra sidan, borjade vi just lasa/se pa Shakespeare's The Tempest, och jag kan inte sluta att tanka Nat Fields ur King of Shadows som vi laste i Young Adult Literature-kursen (och just darfor stor jag mig nagot otroligt pa Ariel i filmversionen vi ser pa - en fullstandigt galen narcissist ikladd endast guldfargade strings (?!)).

Ett annat, lite mer livsomvalvande, exempel pa hur saker bara verkar meant to be ar foljande: de manniskor jag atminstone just nu spenderar mest tid med larde jag kanna genom att John var rumskompis med Andy, som var god van med min rumskompis Suzanne fran tidigare. Inte sa konstigt, kanske. Det som gor det mera lustigt ar att Andy hoppade av college och atervande till hemstaden efter Labor Day. Han var bara har tillrackligt lange for att presentera mej for mina vanner. (Ja, hela universum snurrar runt mej.)

For ovrigt: jag lekte diskussionsledare angaende en dikt igar, det gick battre an jag forvantade mej men anda ganska skit, eftersom folk sa saker jag hade tankt saga sa att jag sen inte hade nanting att komma med. Ser mera framemot nasta vecka, da min dikt ska diskuteras. Det ska bli intressant att se vad de har att saga om Homesick (ett utdrag: "I hate everything about this country: I hate shirts that look like people cut away the sweat stains under their armpits and I hate referring to football as soccer and I hate that they cook vegetables until they all taste the same and I hate that I can never tell the difference between a 1 and a 7 and I hate that I always say present in stead of introduce and").

apropa att vilja stanna langre...

Jordan: We have to come up with a plan to make Emma stay longer.
John: I have a rich uncle.
Jordan: Ok, so let's say you and her get married, he'd give her money then, right?
Greg: He could buy Finland and move it here, we could, like, place it above us so she's only an hour away.
Jag: Like stacking the boats in battleship?
Jordan: How fond is this guy of family?
John: Not very, he's kind of a bastard.
Greg: We could...
Jag: Steal his money?
Greg: No, but that's a good plan, I like that. Mine's a bit more vicious, though. We could kidnap him.
Ashley: Then who's gonna pay ransom?
Greg: He does it himself of course, if he's such a bastard we don't know if he's willing to do it for anyone else, but he's surely gonna pay up to stay alive
Jordan: Ok, another plan, this one takes marriage as well... John, you marry Greg, then Greg's and my brothers get married, and I marry Emma, and oh, she's family now.
Alla: Huh?
Jordan: Now we'll just have to get our brothers to marry each other, but they only sit in front of the computer all day anyway so it doesn't really matter, you know they'd do it, Greg, they could take turns in being the girl for the day. Or... we could put up a show. John, you can play a song, and Greg, you can be a clown...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can be the usher and beat people with a stick.
Greg: Ok.

jag vill aldrig aka hem...

Efter middag, en omgang Sorry, diverse luktsprej, en runda till bowlinghallen bara for att hora att det var fullbokat tva timmar framat samt visst kortspelsattackerande, gick jag, Jordan & John till skogs, foljda av Erin & Greg en stund senare. Klockan ar atta pa kvallen och jag har pa mig shorts och armlos topp. Det ar ridiculous att ga omkring kladd sa har den har tiden pa dygnet, den har tiden pa aret, sager jag. Varfor?

Balansera pa stenmuren. Ett grasfalt ligger oppet mot horisonten, dimman ligger som ett trolskt tacke over landskapet. Jag vill bara springa rakt ut och gora piruetter.

"Look at Emma, I've never seen her smile like that, quick, get a picture".

Regnet borjar falla, forst stillsamt, sen hardare och vi springer sa fort vi kan mot tunneln under vagen och jag kan inte sluta skratta. Till skogen ska vi, det finns till och med en sjo, en riktig. Morkret, regnet, leran, spindelnaten ar ingenting. Backarna ar leriga, men fanga ogonblicket, rann ner, om du ramlar finns det nagon som tar emot.

Pa vag tillbaka pastar jag att John inte kan kasta slagga med mej. Han ar av annan asikt.
Jag kan flyga.

flum om senaste tiden.

Allt ar ju relativt. Jag loper i alla fall ingen risk att kastas ut ur landet for att min rygg bara tillater mig att ligga med benen i vadret sa att jag missar alla obligatoriska lektioner medan min femariga son borde foljas till skolan etc. Sa livet ar helt bra, kan man saga. Jag har spenderat morgonen med att renskriva dikter som ska lamnas in imorgon, och bs:a om det finlandska inbordeskriget som bakgrund till min lasupplevelse av en ungdomsbok som utspelar sig under amerikanska frihetskriget. Apropa bs, sa spelade jag det haromdan (det dar de spelar i How to lose a guy in ten days, ni vet :P), jag vann och raddade darmed till de andras (las: Jordan) strategi totalt. Strategi? Ha, jag skrattar strategi rakt upp i ansiktet! Vi spelade ocksa president ("you're cheney!" "that's not a very nice thing to say to somebody") och apples to apples, vilket var roligt (finns det hemma? man har ett kort med ett ord pa och sa ska man valja ett kort som man tycker motsvarar och sa ar man alla domare i tur och ordning... bra forklaring, jag vet. Men det paminner lite om rappakalja bara att man inte hittar pa saker sjalv.). Och Shantel har flyttat ut, btw, sa jag det? Det har ar sammanhangande sa det forslar... Jo, hon tankte ju flytta, men sen gjorde hon inte det, och sen skulle hon mittiallt flytta i allafall till helgen, och sen flyttade hon samma dag i alla fall. Men hon kom och gjorde Play Doh pa vart floormeeting igar iallafall, antar val att Suzanne och hon kanske lyckas vara vanner i alla fall. I helgen sag jag min forsta "fotboll"smatch, det var kallt som i Finland och jag forstod inte sa mycket mer an att en har bollen och alla andra tacklar honom. Men det var roligt i alla fall. Fore det var Suzanne, jag & Kylie ut och at med Suzannes mamma & syster Becca (det var ju family day). Kinesiskt, min fortune cookie berattade att min familj kommer att vara viktigare for mej an nagonsin det har aret. Naturligtvis, det ar ju darfor jag spenderar sa mycket tid med dem for tillfallet. Pa fredagen var Suzanne, jag, Jordan & Greg och tittade pa Second City, det var hysteriskt roligt och absolut vart pengarna. Efterat gick vi till Jaleesas rum (hennes rumskompisar har flyttat ut, sa hon har rummet for sig sjalv for tillfallet... sa hon skulle ha sleepover atm med Mercedes & Joreesa (?)) och spelade Catch a phrase, en blandning mellan paaro-spelet och alias. Och sa larde jag mig Souldja boy dansen nanstans daremellan ocksa. Vi var pa nat fotbollsparty sen pa lordan ocksa men det sog ganska brutalt, mycket folk, men ursakta, jag behover lite mer intellektuell stimulans an quarterbacks & cheerleaders :P (inte alls fordomsfull) Ja-a, det var en sadar lagom sammanhangande sammanfattning av mina senaste dagar. Tror jag.

valsignade shuffle.

Om man sitter och grater ut sina ogon vid en ridikulos fejksjo i ett land langt, langt borta, och bara lyssnar pa svensk musik for att det ar vad man behover just da, och ens iPod plotsligt shufflar till idolslaten Haaveista totta* borjar man gapskratta bara for att allting bara ar sa enormt absurt, och kan inte sluta skratta forran en halvtimme senare.

Testad sak.

(Pa datafronten intet nytt, alltsa. Eller nytt, jo, har en skiva, sa allt torde ju vara frid och frojd. Om den bara gick att stoppa in i datorn ocksa sa skulle alla mina problem vara losta.)

* jag ar inte saker pa om den heter sa. och jag tar absolut inget som helst ansvar for att den laten finns i min ipod.

gor historia varje dag!

Igar kvall en forelasning med Minnijean Brown Trickey, en av nio svarta elever som borjade i en all-white skola i Arkansas pa femtiotalet och gjorde historia.
- Hur manga av er gjorde historia nar ni var fjorton, femton ar gamla?
Ingen rackte upp handen.

Men a andra sidan, som hon konstaterade, konsfordelningen vid detta universitet ar overvaldigande kvinnodominerad (typ 1:4) - det ar att gora historia. Kontentan? Gor historia, varje dag. Gor vad du kan gora (och du kan gora nagot) for att forandra varlden. Ibland kravs det sa lite.

Annars? Helgen spenderades dels pa bio (eh, Nanny Diaries :P), dels i sallskap av finnar och andra internationellisar, for forsta gangen.
- Hi, nice to meet you! sa en.
- Moi, sa jag.
- Miten sa voit puhua suomea?? Hur kommer det sig att vi inte har traffat dej forr?
Men. Jag akte inte till USA for att traffa finnar, sana finns det gott om hemma. Man ska dock inte underskatta manniskor som gar i genom samma saker som en sjalv, det ar battre att klaga at nan som forstar an at nan som tar illa upp.

Pa mandag kvall hade skolans improv-grupp en show; man borde ha stretchat magmusklerna efterat. Imorgon kvall upptrader Second City, en proffsgrupp (dar bland annat Steve Carrell & Mike Myers borjade sin bana). Det ar lojligt billigt i jamforelse, men vi far se om tio dollar anda ar for mycket for sallskapet. Annars far man val hitta nytt sallskap :P Pa lordag ar det family day (nan som vill komma?), international food festival (jag planerar att intaga koreanskt) och forsta hemmamatchen i "fot"boll - det ser jag fram emot!

Pa datafronten intet nytt.

till kannedom...

sa har min dator gatt och dott. och den enda hjalp jag fick av HelpDesk a.k.a. FatLotOfHelpDesk var att det nog kanske har med hardskivan att gora. sa att, om ni inte hor av mig forran december vet ni vad det beror pa.