Jag såg äntligen The Hunger Games i lördags, en dag efter premiären. Jag vet inte om det är jag som lever i en bubbla där det är en Big Deal eller den här stan som inte riktigt hänger med, men biosalongen var bara sådär drygt halvfull. Ingen Kristen Bell-nivå på peppen i den här stan, inte. Om jag nu inte räknar mig själv förstås, det känns lite som att jag fortfarande laddar upp. Eventuellt går jag och ser den igen. Jag tror inte det har hänt sen... Titanic?
Den skakiga filmningen var något huvudvärksframkallande. Liam Hemsworth är varken Gale eller en speciellt bra skådespelare. Våldet är nedtonat, en del av de mest obehagliga scenerna borttagna, sviterna av Hungerspelen nära nog obefintliga - en amputation har ersatts av en mirakelkur, för att nämna ett exempel.
Men Jennifer Lawrence sopar banan med allihopa, med undantag av Seneca Cranes skägg. Josh Hutcherson är bra. Inte utmärkt, men det har nog med manuset att göra också; Peetas hundvalpskvalitet framhävs på bekostnad av hans humor och mentala styrka. Rue är lika älskvärd som i boken, Clove har inte många repliker men gör dem bra, Cato är precis så obehaglig som han borde vara. Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Donald Sutherland, Lenny Cravitz... ja, förutom Mr Miley Cyrus är de flesta skådespelarna strålande.
Nu väntar jag bara på en postavi* så att jag kan läsa om hela serien igen, för ärligt talat... nån nämnde distrikt 13 i kommentarerna om filmen och jag bara, 13? Fy skäms.
P.S. Om ni vill äcklas över mänskligheten kan ni läsa den här artikeln, som handlar om folks reaktioner främst på att Amandla Stenberg - världens mest adårabla människa - fick rollen som Rue. För det är ju helt okej att slänga skit på en tolvåring för att hon råkar vara mörkhyad; vilket boken nu i och för sig explicit beskriver Rue som också, men hej, det är ju mindre relevant. Snart har vi Hungerspel på riktigt också.
* jag har faktiskt bara Mockingjay i min bokhylla just nu, chockerande nog.
