reality hits me in the head

Jag kom hem till en musiktent, en bokrecension om en bok jag ännu inte hade läst, en artikelpresentation som skulle gås igenom, samt förstås det vanliga läsandet. Igår fick jag sen veta att jag också borde skriva ett skådespel till idag, samt att en draft for longer paper ska vara in fredag, vilket betyder att pretty much hela veckan lär gå åt till att hitta källor och så vidare. På planet till Minneapolis bestämde sig min kropp också för att bli förkyld, så den där långa natten jag planerade för att råda bot på en vecka med för lite sömn flög all världens väg när jag inte kunde andas. Det här stället är en sån underbar välkomstkommitte.

helg, please?

(vilken tur att halloween låter en hugga knivar i saker)

NYC.

Minä olen kotona, sleep-deprived, fattig, med sore throat och ingen som helst uppfattning om hur man pratar varken ett språk eller annat. Tosi, tosi ihanaa, kuitenkin. En resa helt olik någon annan, en stad helt olik någon annan och med option på tillbakaresa. Nångång ska jag skriva mera och berätta om sevärdheter eller levavärdheter, men just nu får det duga med att säga att jag lever och mår och det mesta var alldeles, alldeles... alldeles underbart.

(det finns en anda i dublin, men den är skadlig för mej).

en sista lägesrapport innan new york...

Imorgon åker jag till det stora äpplet!! (situationen kräver dubbla utropstecken) Apropå äpplen åt jag äpplen och caramel som avskedsmiddag. Det var gott. Idag har jag valt kurser. Jag ska läsa amerikansk historia fram till 1877, samurajlitteratur (i tre timmar på måndagkvällar...), senare världslitteratur, modern lingvistik och mytologi. Och spela piano! (det är nästan så att jag dubblar utropstecknet där också) och kanske ta sånglektioner också, men jag måste gå på audition i januari och se om jag får och om de har tid med mej. Men kanske. :) Igår lekte vi jul. Lyssnade på Bing, klippte snöflingor och åt glass (jag åt Johns glass, vi har ett väldigt väl fungerande äktenskap). Och sen ska vi fira lucia, hur man nu gör det utan krona och sånt. Fast först är det förstås Halloween; om exakt en vecka ska vi karva pumpor. Jag har också ringt American Airlines idag och bokat om min biljett. Är det dumt att betala 150 dollar för tre dagar extra? Jag vet inte. Det tänker jag göra i alla fall. 15e åker jag från Kansas City, 16e är jag hemma. 15e börjar skolan igen. Nu måste jag eh, packa, hitta på ett ämne att skriva uppsats om, betala min telefonräkning, läsa en artikel, läsa till tenten jag har dagen efter att vi kommer hem samt eventuellt sova lite innan vi ska åka klockan fem imorgon bitti. Vi hörs om ungefär en vecka!

matchmakeri, spöken och kokologi.

En kväll av matchmakeri ledde till att jag är gift med John, Kira är min flickvän, jag dejtar Greg och är hopplöst förälskad i Jordan, som krossar mitt hjärta för han är upptagen. Det är lite komplicerat, och vissa bråk uppstår, men no worries, jag har två gummispöken som numera är politiskt korrekta. Det var egentligen Johns spöken, men eftersom jag med dem enligt uppgift på trettio sekunder kan få honom på bra humör en dålig dag fick jag dem. Den politiska korrektheten följde efter att Greg eldade upp ena lite. Vilket ju var hemskt på alla sätt och vis, men inte hemskt till den grad att man börjar gråta och springa ut ur rummet om man är helt odeprimerad; vi funderar på att ringa polisen eller föräldrarna. There's only so much anyone can do. Vi har grävt djupt i våra inren också med hjälp av Kiras bok om kokofoni, kokologi, kokkonst, japansk psykologi. Det har inte stämt perfekt alla gånger, men det är säkert bara för att vi inte är japaner. Skogen var mindre tillfredsställande än vanligt (eller sällskapet, kanske, depressionen), men vi har i alla fall utsett slagplatsen för snöbollskrig (vi övade lite med höstlövskrig). Och så väntade vi på John, men sen beslöt vi att han hatade oss och åkte till JavaCat själva och diskuterade med John (IV? fast han heter egentligen Cedric. Allegedly.), den roligaste kaféarbetaren ever (jo, det finns faktiskt folk som överträffar Trends personal i kundbetjäning!) och drack TrainWreck, ååvslippona av allt som tillverkats under kvällen (Greg), eller för mycket socker (Kira) eller is med kaffesmak (jag). Och sen staring contest, förstås. En helt vanlig dag, alltså, i landet långborta.

Två dagar kvar!

tredje gången gillt?

Efter att ha insett att Bowmont Jr inte vet att den har en cd-rom-drive, testat både saker folk som vet (Simon) och folk som inte vet (jag) föreslagit utan resultat, lovats skjuts av Jordan, vars bil sist och slutligen hade slut på acku och inte åkte nånstans alls, väntat på att John skulle komma tillbaka, åkt till Staples, klagat, fått välja mellan att få en ny dator eller lämna den på 3-5 veckors service, åkt tillbaka till internatet för att hämta lådorna, som tydligen behövs för att få lämna tillbaka nånting och som jag var på vippen att slänga häromdan efter att ha haft dem liggande i denna sophög som är min vrå av vårt rum, återvänt till Staples, fått en ny, åkt tillbaka, installerat Vista på svenska den här gången istället för finska som sist och kontrollerat att en E: finns känner jag mig nu någotsånär harmonisk med tillvaron. Om ytterligare datorproblem uppstår lär nog all harmoni vara försvunnen ur mitt liv för evigt. Typ. Det var bättre förr. Med sagor och tända ljus och sånt, ni vet.

Associationer är lustiga. Som jag berättade tidigare fick vi senaste gång i American Indian-kursen i uppgift att skriva vår självbiografi till följande gång, dvs idag. Vi fick inte veta nån orsak eller några riktlinjer - på frågan hur lång den skulle vara svarade läraren: as long as a woman's skirt - long enough to cover the subject, but short enough to keep it interesting. En flicka meddelade att hon hade skrivit sex sidor, men att hon hade skrivit 150 sidor om samma ämne hennes freshmanyear. HUH? sa vi andra. Jag skrev enligt principen fria associationer, och på mina en och en halv sidor hann jag dra in både självmordsstatistik, Jonatan Johansson (?!) och utedass. Jag skrev inte på svenska, men inledde med en mening á la "this will never be a true story of my life" och kunde därför sluta närsomhelst, tyckte jag. Tyvärr kommer jag troligen att missa varför vi gör detta, eftersom jag skolkar nästa gång. Syndens lön är döden, så att säga; eller nånting i den stilen åtminstone.

Bowmont III har nu också fyllts bland annat med gamla bilder, som jag nu följaktligen sitter och tittar på. Det innebär a) att jag nog får lite hemlängtan, och b) att jag vill färga tillbaka mörkret i mitt hår typ nu genast (dessutom fick jag en akut längtan efter lugg, även om jag inte kan ha det för den bara lockar sig). Jepp. Jag ska återgå till bilderna nu, kanske några vettigare följder också följer.

detta är upp.

Jag borde skriva min självbiografi tills torsdag.

Jepp.

Jag funderade på att skriva den helt på svenska, bara för att. Mitt språk är en viktig del av mig, utan det vet jag inte vad som lämnar. Dessutom skulle det bara vara roligt att höra lärarens reaktion. Han är visserligen den enda lärare här som eventuellt skulle låta mig get away with it. Men, kanske inte ändå. Vi får se.

Det här börjar bli löjligt intill skrämmande, men jag och CD-rom-drives tycks inte vara kompatibla. Sannerligen jag säger eder, den nya verkar också sakna en optisk konnektion. Oder, datorn märker i alla fall inte att det finns en CD-rom-drive. Hurra. En googling visar att det tydligen är en av fördelarna med Windows Vista, sånt händer. Now isn't that just marvellous.

skolarbetesangst.

Jag spenderade mesta delen av gårdagen med att försöka hitta på något att säga i dagens presentation (och missade därmed en skogspromenad... hade jag vetat att de for hade moralen nog flugit sin kos). Tog en Towers-paus efter kvällsmaten för att få lite andrum, men när aktiviteten inskränkte sig till att titta på the weather channel (visserligen med Greg som kommentator, men ändå) måste jag återvända. Mitt huvud klarade cirka en halvtimme till, sen gick jag tillbaka till loungen i South Tower och kröp ihop i fosterställning i en soffa medan John läste musikteori. Jag vet inte varför jag stressar över skolarbete, det är inte som att jag har stora problem. Men dagens presentation plus morgondagens dito plus de fyra kapitlena jag ännu inte har läst till imorgon plus boken som ska läsas och kommenteras tre gånger innan torsdag och poesirevideringen som ska in imorgon och frågorna till musikkapitlet som skulle lämnas in i dag och alla de böcker som hela tiden borde läsas bultar i tinningarna och nacken och ett plus ett blir så mycket mer än två när det är många ettor som adderas.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har andningshål att ta till, människor att leka vattenkrig i regnet med (nån som vill gå och leka i regnet i kortärmat och piratbyxor i mitten av oktober? inte?).
Och New York i nästa vecka.

(jag har tent dagen efter vi kommer hem från NY.)

bilder...

...finns nu uppe på delpheena.pixbox.se, ett album av diverse bilder som samlats i kameran under en månad av datorlöshet.

Det var för övrigt tydligen inte homecoming denhär helgen sen heller, utan nästa vecka. Det är bra då man är med.
Två kvällar i sträck har till stora delar ägnats åt spelet Taboo, ett ordförklaringsspel där det finns ett antal ord man inte får säga (lite lustigt förresten att jag spelat det på två språk, men ingetdera av dem svenska). Det är lite frustrerande när man ibland inte förstår orden, men dels är det ju faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att öva språkförmågan, dels har jag trots detta handikapp klarat mej bra (avd. så bra att jag och Jordan inte får vara på samma lag), dels har jag fått hjälp av motståndarlaget och dels finns det ju faktiskt sätt att komma runt sånt (avd. a sweater that's not gay för straight jacket; ett ord som jag ju nog egentligen kan, men ibland kopplar det ju bara inte). Ett annat roligt spel är annars också Boxers and Briefs, en roligare version av Apples to Apples, som jag nämnde om tidigare. Där gäller det att välja vad domaren tycker är roligt eller sant (en av var) av påståenden i olika kategorier, typ I have, I like, I am, I don't och så vidare. Jag tror nog att jag hamnar att handla julklappsspel innan jag åker hem :P

(på bilden ännu ett annat spel, dock ganska tråkigt... och jo, vi gör nog annat än spelar sällskapsspel också :P)

det är visst nån som är tillbaka...

Härmed introducerar jag Bowmont Jr (och utlyser på samma gång en tävling om ett bättre namn) och förklarar mej återförenad med ett skandinaviskt tangentbord (sådär lagom tills jag hade lärt mej det amerikanska). Halleluja!

[never been better]

brist pa vilja eller bara inte medveten om den?

Efter andlosa utfragningar angaende allt fran "Om du skulle stalla dej upp och brista ut i sang i kafeterian just nu, vilken sang skulle du sjunga?" via "Vad ar din favoritgronsak?" till "So... what now, Emma?" har jag bara fatt konstatera att a) jag ar inte speciellt iderik, b) jag har ingen aning om vad jag vill, c) jag vill inte mycket, eller d) all of the above. Igar kvall skulle vi nodvandigtvis hitta pa nagon arts&crafts att skicka i fodelsedagspresent at Jen (jag ar saker pa att du skulle ha uppskattat att fa en segelbat gjord av glasspinnar eller en video dar jag spelar kop varm korv pa valthorn, j, men tyvarr genomforde vi ingen av ideerna) - jag ar inte riktigt saker pa varfor, de fragade vad jag helst ville gora och jag sa att jag helst ville vara hemma och fira min basta vans fodelsedag, men hur det sen utvecklades har jag ingen aning om - men jag var omattligt oiderik. Tills halvelvatiden ungefar, da jag kom pa att jag ville ha Ben&Jerry's. Sa jag hade tydligen en vilja i alla fall. Pa vagen diskuterade vi butikers oppethallningstider och jag fick veta att den basta tiden att aka och handla mat ar mitt i natten. Sa nu vet ni det.

Imorgon ar det homecoming. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ar, fastan jag har upplevt en redan. Men kung & drottning ska valjas (jag har inte rostat) och parad ska hallas och match ska spelas och jag har tillochmed investerat i en ESU-hoodie, for det borjar bli hostigt har och det kan nog bli ratt kallt pa stadion. Sa det blir sakert superspannande. Typ.

Midterm-grades har getts och jag ar lojligt upprymd.

Avstandet till New York mats inte langre i kilometer (eller, for den delen, i crackers (25 sek) och laptops (3 minuter och nanting)), utan i tid: en och en halv vecka. Jee!

pissmyror.

I American Nature Writing har vi tacklat Thoreau (tyvarr inte bokstavligen; jag kunde ha gravt ner boken eller eldat upp den eller tagit liknande attitydformedlande aktion) och gatt vidare till Edward Abbeys Desert Solitaire, vilket jag uppskattar omattligt (ska ha en 15-minuters presentation om ett kapitel ur den nasta vecka, vilket jag uppskattar mattligt). Jag bara tyckte det var lite lustigt nar han skrev om myror och anvande ordet pismires - pissmyror?! Sure enough, en snabb googling ger vid handen att pis- betyder urin och att myre troligen kommer fran det skandinaviska ordet myra. Sa nu visste jag det. Det ar sa fint nar man far lara sig nat nytt varje dag.

(jag sag forresten tva myggor i dag i duschen, det var som en halsning hemifran)

allt och ingenting.

efter veckor, manader av tjat borde jag ta tag i nanting for att forbattra min egen tillvaro och plotsligt kan det skjutas pa framtiden.

jag borjade skriva en systerdikt i helgen, en home [sic] bara for att jag inte vill att nan ska vara orolig for det finns ingen orsak. men jag har aldrig kunnat skriva sant. till slut blev det bara citat. the closest to heaven that i'll ever be and i don't want to go home right now kommer alltid alltid att vara har, dar, vi, da. men fastan jag inte forsokte skriva en karleksdikt blev det anda inte nanting jag vill visa. are you okay? i am. i am.

daugava kommer ocksa alltid att finnas i kansas, usa. john sa att han hade lyssnat mer pa den och bestamt sig for att han gillade den. det ar lustigt for dragningskraften har alltid funnits i texterna for mig och han ma vara halvsvensk men det enda ord han kan ar oversattningsbyra och det namns inte ens pa skivan. den snurrar hos mig med, tidvis, tidvis, tidvis. jag alskar det implicita. det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad du gor.

det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad jag gor.

sa fort jag bestamt mej for att stanna borjar jag langta hem.

been there, done that.

Har du nansin spenderat en kvall med att flata in parlor i nagons skagg?*
Har du tvingats betala fyrtio dollar for att fa hora att din dator inte gar att reparera?
Har du introducerat Lars Winnerback for en amerikansk publik?
Har du dansat tango med nagon som sager "you may be mean, but I still think you're beautiful"?
Har du blivit attackerad av spelkort?
Har du lart dej att attackera tillbaka?
Har du ingatt i beskrivningen av Finland pa Wikipedia?**
Har du fatt hora att du ar en san person som fortfarande kommer att vara en van om trettio ar?
Har du kant dej totalt hjalplos nar en van sager att hon vill ga alla fyra miles till Wal-Mart och tillbaka och racker bodeln yxan nar hon ska halshuggas?
Har du fatt en amerikansk fodelsedag?***
Har du langtat hem och velat stanna for evigt pa samma gang?

Been there, done that.

* en hel kvall ar val lite att ta i. Min julgransprydnad foll inte herrn i smaken, sa jag fick lov att sluta.
** nagot i stil med "Persons named Emma are known for their hand dexterity, likeableness, being ticklish" ... och nanting till jag inte kommer pa for tillfallet. Tva orsaker i en att inte tro pa Wikipedia - jag ar inte kittlig heller.
*** det var half-birthday fran borjan, men Johns logik holl inte riktigt hela vagen, sa 12 november kallas darmed min amerikanska fodelsedag i stallet.