lördag 30 december 2006

besök söderifrån.

Tystnaden och stillheten har lagt sig. Kusiner, moster och man har varit här i dagarna tre och förhöjt stämningen till den grad att jag nu är fullständigt utmattad. Det kan i och för sig ha att göra med förkylningen jag sådär lämpligt till nyåret har gått och dragit på mig; oavsett vore det bra om jag kunde kurera den snabbt innan jag blir sängliggande och mina föräldrar förbjuder minsta lilla plan på nyårsfirande på studieorten, dit firandet annars styrs.


Ett utdrag ur de senaste dagarnas händelsekalender:
Asiatisk mat (utan biobesök mellan varmrätt och efterrätt, men involverande nio personer runt ett såntdär båsbord). Bowling (se bilden). Dans på dansmatta (Lenas julklapp, högst uppskattad speciellt av de yngsta i sällskapet). Släktträff (igen). Jobb (tyvärr). Loppisbesök i jakt på 20-talsinspirerade maskeradkläder till traditionell nyårsfest där söderut (resulterande i överraskande fynd, men även stora missräkningar). Halli Galli (förstås).

Och säkert en massa annat, men huvudet dunkar och snoret rinner. Ergo: sängen nästa.

tisdag 26 december 2006

julefrid, julefröjd.


Dan före dopparedan och jag säljer sista klapparna till tomten och hans medhjälpare. Ännu ett nämen-far-du-nu, konfektask och god jul; skinkan är stekt och brodern med fru är kommen. Kväll: fyller bilen över bristningsgränsen, trotsar regn, mörka vägar, Den vägen, njuter av julspel och förundras, alla resurser som tas tillvara eller kastas bort onyttjade. Julsånger i natten och somnar i hängmattan på tiokilosfilten.

Vaknar i natten, ryggvärk, varför sova i hängmatta? Flyttar ner på golvet när syster meddelar sin vakenhet runt sjusnåret. Levande ljus och föräldrasång, sen ska Lasse och Maja lösa lite till. Grannens gräsmatta lyser grön och han krattar uppfarten. Jag hämtar min fammo, som tror att jag är min svägerska; hon har ingen julstämning. Lutfisk, vitsås, peppar, ärter. Kyrka; smockfullt, stjärnor i taket, herdar fattiga och rika, en maria som sjunger så stämningsfullt, människor man vill känna och inte vill känna, härlig är jorden. Kaffe, eller inte: samtal från Sydkorea med snabba vinkningar innan läggdags. Kaffe, tårta, sen mot alla traditioner julklappsutdelning för bror&frus hinnande med två. Rim, gissningar, skratt, paketpapper och snören; kamera överskuggar. Mat igen och ingen orkar med konsert i kyrkan, fast vi skulle, som vanligt; lite stämningsinsupande och så godnatt i ny pyjamas. And complete, utter blackness.

När juldagsmorgon glimmar blir det duetter för träblås i flera omgångar, i suckan över uteblivna, eller medtagna, julklappsspel blir en bortglömd julklapp hågkommen till skratt och fröjderop och När och Fjärran avverkas till fars och min fördel. Det blir kväll och jag kunde gå ut, men jul är ändå jul och jag stannar hemma och ser på She's the man; visheten återstår att se efter vänners vittnanden.

Annandag och släkten samlas med permis-mommo som mittpunkt. Leker paparazzi och försöker komma underfund med julklappsdockan, jag vill så gärna men det blir så tråkigt. Hem via kusins osedda nybygge och efter välförtjänta åh-så-vackert och glögg bär det hemåt för ännu en omgång spelande - jag vann igen, tillsammans med syster liten den här gången - ännu en skinkbit, ännu en gäspning och snart ska jag återförenas med min pyjamas.

Imorgon är det tredjedag och jag ska handla julklappar.

söndag 17 december 2006

mysteriet med hundmassakern.

Under promenaden i solskenet (!) och snöfrosten (!!) i morse, lade vi märke till att alla vi mötte hade hundar med sig. Det gick så långt att vi började ställa de fåtalet hundlösa fotgängarna mot väggen: "Var har du hunden? Har du DÖDAT den?!". Sen kom vi hem och läste i JT att nån snubbe hade blivit rånad på sin bakterieodling. Han hade odlat bakteriehundar - låter det suspekt? I think it does. De saknade hundarna har alltså fallit offer för massakrerande bakterier.

Case solved.

lördag 16 december 2006

försäljning och författarambitioner.

Efter cirka 21 timmar befriande underbart jullov (varav jag sov drygt en tredjedel) var det dags att återgå till vardagen igen. En annan sorts vardag, dock: 7,25 timmar i guldsmedsaffär, i ett försök att övertyga människor om att guld och diamanter är årets julklapp. Det är på sätt och vis ganska roligt, och ger förstås ett välbehövligt tillskott i kassan, men oj vad det är skönt att det är söndag i morgon. Då ska jag gå omkring iklädd pappas gamla kostymbyxor och så ska jag börja läsa min nya bok.

Bok, ja. Pappa och jag var på "Höstens stora kulturshow" i torsdags (jobba till fem - hem, äta, spela död på soffan - iväg till sju - hem, sova. Varför känns det som att jag bara jobbar?). I klartext betyder det att vi lyssnade på en 'dialog' mellan Wivan Nygård-Fagerudd och den nyligen korade Finlandiavinnaren Kjell Westö. Det var väldigt intressant, vi fick höra mycket både om Westö som människa och som författare. Och så fick jag Där vi en gång gått, signerad "Till Emma".

Som alltid vid såna evenemang började jag också fundera på mina egna författarambitioner (och som alltid vänder jag allting till att handla om mig, omg narcissist vadå?). Pappa frågade mig i bilen på väg hem vad min inställning är till skrivande och så, och jag gav det något kryptiska svaret: "Jag har nog ett hopp och en övertygelse om att jag nångång ska skriva en bok... men jag borde göra tvärt emot Kants, om det nu var han, kategoriska imperativ, fast i överförd bemärkelse, förstås". Behandla varje människa som mål, inte som medel. I överförd bemärkelse: behandla varje ord som mål, inte som medel. Det är det jag gör, ofta. Jag fastnar på ordnivån, förtrollas av ordsvängningar och glömmer bort att det viktigaste var att berätta en historia. Tvärt emot, alltså, börja behandla orden som medel för att berätta en historia istället för som mål i sig. Sen kan jag börja skriva.

onsdag 13 december 2006

r.i.p. kinuskikaktus.

Har du nånsin undrat över hur en kaktus ser ut inuti? Jag kan berätta: som kinuski.

Jag har alltid trott att kaktusar är överlevare, såna där som man kan behandla hursomhelst och ändå stannar de kvar. Ungefär som sånadär annoying människor som pratar med sig själv på MSN och tror att de för en diskussion med en. Eller som Gordon Bullit.

Den första kaktusen jag fick till mitt hushålle, Rufus, han har överlevt både det ena och det andra, och blommar för fullt året om likväl (blommorna är troligen fejk, men ändå, han är ju grön och så). Nu i höstas fick jag så en andra kaktus av min mamma. En tredelad* sak som jag inte ska säga vad den ser ut som. Eller såg ut som, rättare sagt. Jag har faktiskt vattnat den, ibland. Men den ena lilla kaktusen började skrumpna ihop, som om den hade fått skrumplever. Om den är alkoholist har den allt lyckats dölja sitt missbruk rätt bra, för jag har då inte sett den hälla i sig sprit i alla fall. Dessutom tror jag inte kaktusar har levrar (däremot känslor, som konstaterat, j!). Jag gav upp hoppet och lät den dö, det fanns ju ändå två kvar. Frågade min mamma om råd huruvida man borde ta bort skrumpleverkaktusen, sådär som när man amputerar tår vid kallbrand och så, men hon trodde inte det. Nu på sistone har även den långa kaktusen sett lite deprimerad ut, alldeles brun och skruttig. Och nu när jag kom hem från klagorundan på stan så hade den gått och alldeles gått av! Och inuti fanns kinuski.

* Jag vet inte om kaktusen är tredelad, eller om det är tre kaktusar intårade i samma lilla kruka. Samma resultat, dock: tre gröna stickiga pinnar som står upp.

tre små ord.

Jag har bara tre ord jag vill säga:

Jullov. Jullov. Jullov!




(...tills imorgon klockan nio då jag börjar jobba.)

måndag 11 december 2006

svt, you bastards.

Årets julkalender i SVT är en av de bättre på länge.

MEN. Så kom Pyro Pekka. Det är ju en sak att Astrid Lindgren är smygrasist. Det är en helt annan sak när Pyro Pekka är med i julkalendern. Pyro Pekka kanske inte var nån bad guy. Men jag förstod inte vad som var tanken. Skulle han bryta på finska eller tala finlandssvenska? Eller kanske var han sverigefinsk? Näe. Skärpning, SVT.

(det är nästan som när Linda Zilliacus spelade finskan i filmen Ondskan; hon talade en klingande finlandssvenska, men när hon skrev ett brev kunde hon plötsligt jättedålig svenska och bröt på finska. Come on, people. Jag förstår inte att hon ställde upp på det, ens.)

söndag 10 december 2006

förlovning och frieri.

Ännu en sak som förbryllar mig: Aftonbladet frågar om de nyförlovade Andreas och Jessica är nästa par ut att gifta sig, och Jessica hoppas det, men Andreas måste fria först. Varför det? Är det inte det han har gjort om de har förlovat sig?

brist på motivation.

Jag lider av en allvarlig brist på motivation. Jag hade planerat att vara jätteduktig i helgen och skriva två uppsatser. En blev faktiskt färdig igår, så jag tog resten av dagen ledigt sen (man får ju inte överanstränga sig). Men nu när jag skulle börja fila på nästa (efter att julkalendern var avklarad förstås - uuh, vem är ficktjuven? Amy Diamond, kanske?) stötte jag på den ökända väggen. Elofsson förstår mig säkert. Men jag är inte säker på att Porter gör det. Grejen är egentligen den att vi har tre alternativa deadliner i den här kursen, och måndagen är bara första. Det skulle vara både bra att få in studiepoängen innan jag ska ansöka om utbytesstudier, och skönt att ha den undan före jul (det vill säga onsdag) - speciellt nu när jag tydligen ska presentera min (färdiga?) kandidatavhandling 14e februari*. Men det är svårt att få någonting till stånd när det inte är sådär absolut pakko på det. Istället har jag gjort en rå finska översättning, lekt rörmokare (jo, jag är stolt över mig själv), läst en bröllopstidning, städat, tittat på gamla foton samt... tja, bloggat. Nåja, en del av dedär sakerna var ju faktiskt rätt vettiga också. En del.

* Joatt, jag hade fått mejl av herr Fascistfonetiker. Han tyckte att dethär med Harry Potter verkar ju framskrida snabbast, så han föreslår att vi börjar med det, så Riina & jag ska tydligen opponera Marja den 10e januari, och sen kanske Emmas tar lite längre att undersöka om hon ska ha med barns utveckling och sånt men att hon kan ju ta följande gång hon då. Jå sidu mårjens, säger jag bara. Framskrida? Vad är det? Nåja, jag trodde att det var 14e januari först, så februari är ju lite hemåt i alla fall. 14e januari är för övrigt en söndag, så jag hade helt förberett mej på att skicka ett lätt sarkastiskt mejl á la "How far along should the thesis be before we present it? I might be able to make it, but I would rather not do it on a Sunday. And, oh, by the way, the next time you're off ill, it would be nice if you could give us a heads-up before. Two days afterwards does not help much. Not that we have anything better to do than wait for you to not show up, but still. Manners and that.". Men jag tror jag skippar det. Återstår gör ändå frågorna a) vad gör man när man är opponent? och b) vad gör man när man presenterar sitt ämne?.

rymdrambambula.

En annan grej jag inte förstår är hela Christer Fuglesang-hypen. Människor har varit uppe i rymden sen början av 60-talet, liksom, såhär 45 år senare känns det lite blasé. Eller?

lördag 9 december 2006

faddergalan.

Igår kväll sände TV4 faddergalan, och sådana evenemang är ju förstås behjärtansvärda och allt det där. Men varför sända från Colombia? Det måste ju ha kostat både skjortan och byxorna att frakta programledare, artister, teknisk personal och utrustning dit, vore det inte bättre att donera de pengarna åt de stackars fattiga barnen™ i stället?

fredag 8 december 2006

finskt kulturliv.

Igår var jag på teaterföreställningen Elling på Vaasan Kaupunkiteatteri. Idag tittade vi på Matti på muntlig färdighet. Finskt och kulturellt så det förslår.

Teatern var sådär, helt okej rolig, men jag skulle hellre ha gått på Kalevala, som också går nu, även om den säkert är tyngre både rent innehållsmässigt och språkligt. Men det är säkert ett ganska svårt tema också. Den handlar om två män som ska anpassa sig till världen utanför mentalsjukhuset, vilket å ena sidan ju kan vara rätt skojigt, men å andra sidan får man ju akta sig för att det inte går över i lyteskomik, det var ju samtidigt tidvis rätt tragiskt (då sitter man och undrar över skratten i salongen).

Filmen var sämre än jag hade förväntat mig (och då var förväntningarna ärligt talat inte speciellt högt ställda). När filmen började väntade jag mig på något sätt att någon skulle komma med en förmildrande omständighet till varför Matti Nykänen är/har blivit Matti Nykänen. Jag vet inte om det finns någon sådan, men film är ju alltid film (även om det förstås inte är någon Hollywood-produktion vi talar om) och t.ex. tragiska barndomar är ju en väl använd, men också väl accepterad kliché. Men nej, det var spritslag redan från början, och en av Finlands främsta idrottsmän genom tiderna framstår bara som en högst osympatisk människa, utan egen vilja, utan impulskontroll, utan självbehärskning, utan spärrar när det gäller alkoholkonsumtion, utan respekt för människor och så vidare. Vartefter filmen fortskrider framträder visserligen hans kompis som något av en syndabock, men vid det laget hyser man redan en sådan aversion mot Matti att den vinklingen känns påklistrad och fabricerad av antihjälten själv.
Slutligen, jag tror inte att han använde ordet 'minä' en enda gång i filmen - pratar någon faktiskt så?

Ikväll blir det mera film, Makuuni har tvåeurosdagar och jag hade tänkt utnyttja min helg-i-min-ensamhet till att titta på pangpang. Annars när vi hyr film har jag lite svårt att övertala sällskapet till att titta på sånt. Säga vad man vill om J, jag älskar henne djupt, men hennes filmsmak ger jag då inte speciellt mycket för :P (senast försökte hon övertala mig att hyra varenda film med sjöjungfruar i, what's that all about?) Nu blev det faktiskt inte pangpang, utan min eviga kärlek Stålmannen, men jag är glad ändå.

onsdag 6 december 2006

självständighetsdag.

Här vill jag bara skriva ett hyllningsinlägg till vår självständighet. Hipp hipp hurra.

Planer ändras. Jag är de facto inte hemma och bakar pepparkakor, utan i Vasa och sover bort hela dagen. Men ikväll blir det nog ändå självständighetsbal, det är den enda riktiga traditionen vi finländare har, tror jag. När andra nationaliteter går ut på gatorna och dansar salsa och viftar med flaggor sitter vi inne i våra stugor och kritiserar andras klädval. Det säger nog en del om den finska folksjälen.

Nu ska jag sjunga Vårt land.

mitt liv i musik (as of yesterday).

(stulad av jamb)

INSTRUCTIONS:
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!

- Will it be OK?
a sorta fairytale

- How are you feeling today?
the only living boy in new york

- How do your friends see you?
precious things

- Will you get married?
wonderwall

- What is your best friend’s theme song?
bring down like i

- What is the story of your life?
a friend at last

- What was high school like?
why you'd want to live here

- How can you get ahead in life?
strong enough

- What is the best thing about your friends?
a waltz for a night

- What is today going to be like?
kissing the lipless

- What is in store for this weekend?
wuthering heights

- What song describes you?
30 minutes

-What describes your grandparents
we will all become silhouettes

- How is your life going?
all is full of love

- What song will they play at your funeral?
lovesong (aching heart mix)

- How does the world see you?
hardly speaking a word

- Will you have a happy life?
the sound of settling

- What do your friends really think of you?
a hesitating cloud of despair

- Do people secretly lust after you?
one by one all day

- How can I make myself happy?
i just don't think i'll ever get over you

- What should you do with your life
där breda hjärtan slår

- Will you ever have children?
hallelujah

söndag 3 december 2006

klassträff (!).

Jag hade visserligen orerat vitt och brett om att jag aldrig skulle gå på klassträff, men man är väl inte mer än människa. Nyfikenhet, väns vilja och tron på att jag inget vet innan jag prövat gjorde att min lillajulsafton började i ett samlingshus mitt i en samling spöken från det förflutna. Högeligen levande och välmående av ljudvolymen att döma, och inte lika många skrämmande spöken som jag hade befarat, men ändock.

Det var bättre än förväntat (å andra sidan - med de anti-förväntningar jag hade, kunde det bli annat än bättre?). Det var roligt att träffa många människor och prata med dem och höra hur de har det. Vissa människor var roligare att träffa än andra, men så är det ju alltid. Mina klasser var de mest välrepresenterade, både lågstadie- och högstadieklassen hade slutit upp med imponerande stort manskap.


Men ändå. Jag vet inte. Tidvis kände jag mig malplacerad. Det var säkert till största delen, om inte fullständigt, mitt eget fel. Men ja... Jag försöker få något grepp om mina intryck från gårdagskvällen, och tänkte att det kanske skulle klarna om jag klädde tankarna i ord, men det verkar inte hjälpa. Jag får nog låta det sjunka in lite mer. Som helhet var kvällen ändå rolig, om inte annat för att vi fick chansen att besöka ett historiskt kulturarv*. Typ.

* jo, vi skjutsade två ex-klasskompisar till ett ställe dit det tydligen (enligt D:s utsago) hade företagits ett studiebesök på historielektionen i gymnasiet innan vi fortsatte mot metropolen J:stad. Tur att vi inte gick i PG... :P

fredag 1 december 2006

uppdatering av läget.

Det finns absolut inga som helst gränser för min moral. I morse ringde jag upp jobbet och frågade om det var meningen att jag sku jobba imorgon. Det var det inte... men när du säger det så har vi nog för lite personal, vill du komma? Fiffigt, Elin. Nåja, money-money-money och allt det där, det är ju positivt egentligen (trots att en arbetsdag inbringar typ 30 euro... före skatt).

Övrigt? Syster Liten har spenderat sin praovecka i min stad och min soffa. Det har inneburit en vecka av mycket skratt, mycket glass, mycket shoppande samt inlärning av koreografin till Monicas och Ross' the routine (oh yeah). Jag har också tampats med en slutlig översättning i kursen "languages for special purposes"; är varken nöjd eller glad med resultatet, men kan inte låta bli att känna mig närmast euforisk över att jag inte kan göra något mera åt saken. Om ett par timmar bär det så av norrut för ett 6 dagar långt självständighetsfirande (ack ja, hur jag gläder mig över självständigheten). Det kommer troligen att innehålla idolfinalen (heja markus - han pratar finska! :P), pepparkaksbak (väl?), spel (vi spelade alias på finska idag, mitt förklarande bestod närmast av typen "tämä sana alkaa samalla tavalla kuin ruotsinkielisen 'joulu'", men jag blev spelsugen all the same), musik, familj och andning. Efter det återvänder jag för ett teaterbesök, två finskasessioner, glöggkväll hos dearest samt två-tre essäer som gärna skulle få bli klara innan jag åker hem på riktigt jullov på lucia. Såja, det är min plan för den närmaste framtiden.

Den allra närmaste framtiden ska jag dock spendera med lite packning, ihopbäddning av soffan samt plättstekning.