trött, trött, trött.

Jag har arbetat i en vecka ungefär och förstår inte hur människor lyckas gå till arbetet varenda dag och leva samtidigt. Jag är beredd att dra något gammalt över mig och sova en vecka. Kudos till alla er där ute som orkar.

Vi är inne på tjugotalet december och jag har fyra dagar kvar innan det blir julefrid och julefröjd. Halleluja.

and all in double!

Jag sitter och researchar tänkbar mellandagsaktivitet och lär mig att i (Iso)Syöte finns funniest reindeers of Finland ...and in double! Där finns också crown snow-load trees och with a reservoir get effectivity for making snow!

Dessutom: street for youngsters has gotten longer. You should go and test.

www.syote.fi - be there or be ware.

en vanlig dag på jobbet.

Jag var på krigsveteranernas julfest i fredags. Det var hemskt fint. Vi sjöng allsång till dragspelskomp; bara en sån sak. Dessutom fick jag beröm för min goda finska. Först gapskrattade jag en stund, sen sa jag tack.

Nu är jag hem-hemma och har genomfört julens första jobbdag. Jag sköt en liten flicka så att hon började storgråta, sa åt en tant att det är julannandag om en vecka, förstörde en förlovningsring och åt en halv jultårta. En vanlig dag på jobbet, alltså.

Just upptäckte jag att min v-tangent har fått rabies. Kul. Frågan är varför just v? Skriver jag fler v-n än någon annan bokstav? Är universum bara helt kokkobello?

Nu ska jag gå och titta om min pappa hittade El Clásico.

på väg hem.

Jag hade sista tenten och sista föreläsningen igår, men jag hade tänkt jobba lite med skrivuppgifter ännu idag på förmiddagen. Det gick ju sådär, kan jag meddela, så jag gav upp och deklarerade mig julledig. Det vore ju fint att hinna skriva något under jullovet också, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att inse att det knappast kommer hända. Så nu är jag mentalt inställd på att inte göra något under lovet, och sen ifall inspirationen skulle slå till är det ju positivt. Allt är ju hemåt.

Idag har jag istället försökt packa ihop alla grejer jag ska ha hem över jul och överlag diska bort och plocka så att jag kan åka hem direkt efter veteranfesten vi ska sjunga på om en liten stund. Jag körde enligt principen "dra ut alla kläder du äger ur garderoben och försök proppa ner dem i en liten väska". Det gick också sådär.

Hopps, nu blev klockan visst mycket, så jag måste söka mig iväg till seurakuntatalo, wherever that is. Hejdå!

P.S. Är det någon som kan berätta för mig hur det kommer sig att min VISA-räkning mailas till en adress jag hade tidigare, men som jag helt tagit bort från mina uppgifter hos banken? Måste man typ göra ett helt nytt ni-får-mejla-min-räkning-kontrakt?

god jul!

Vad är det för en människa som när man ser en annan människa gå rakt fram helt oskyldigt i en korridor känner sig nödgad att komma och fråga om dendär pappersbunten hon håller i är till honom och när hon säger nej typ vika sig dubbel för att se vad det står på pappren i alla fall? En sån människa som kommer in i ett rum och avbryter en konversation för att anklaga den ena parten för att se ut som ett föräldralöst barn, that's who.

Men nu har jag officiellt jullov. Tjofaderittanlej.

magi!

Vet ni, jag har en magisk adventsljusstake, eller ljus. En grej med att ha en ljusstake vars storlek reflekterar hur gammal man var när man tillverkade den (avd. liten) är att ljusen brinner upp ganska snabbt. Ljusen som lyser är nummer fem och sex, och då har jag ändå inte haft den tänd speciellt mycket. Men trots att jag tände på ljusen samtidigt så ser de ändå ut som adventsljus borde. Är inte det konstigt? Om något borde det yttersta se längre ut, eftersom kanterna böjer sig uppåt.

Annars har jag paketerat in några julklappar, och hängt upp sju tavlor och en massa tidsskriftsurklipp på väggen. Och druckit glögg och ätit chokopudding och tyllat mig. Imorgon ska jag nog skriva en massa. På torsdag tent. På fredag ska jag sjunga sånger åt gulliga veteraner, och sen åker jag hem på jullov. På lördag börjar jag jobba.

ständigt denna skola.

För er som håller koll på min skolframgång kan jag berätta att jag just skrev färdigt det finala assignmentet i översättningsteori, vilket betyder att jag kan lämna in det + föreläsningsdagboken som jag också skrivit färdigt till första deadlinen på torsdag, vilket betyder att jag får poäng för den kursen innan jul. Jee, jag får några poäng den här terminen! Nu är frågan: ska jag som nästa grej på att-göra-listan satsa på att skriva en 4-5 sidors analys till herr fascistfonetiker (och få såna poäng också innan jul), eller 2500 ordsessän ekokritiskt flum om The Tempest (av vilken jag btw har skrivit 451 ord; 2049 to go), eller plugga lexikografi tills tenten på torsdag, eller kanske börja med pop.kult.lit.-jämförelsen eller 10-sidorsgrejen om Ronja Rövardotter? Det är den stora frågan.

På tal om lexikografi förstår jag inte alls hur man ska läsa. Dendär kursen handlar ju inte om nånting. Kommer frågorna att vara á la "vilken ordbok gavs ut 1632?", "vem var redaktörer för finsk-svenska ordboken som gavs ut 1845?" och "nämn tre ord som Elias Lönnrot hittade på"? Jag har läst lite i kursboken, men det är ju bara knas alltihop. Min plan är att gå dit på torsdag, hitta på tillräckligt mycket flum för att få godkänt och sen gå därifrån. Det fina är att ju tidigare jag går från tenten, ju mer av vår fyratimmars mastodontlektion i svensk grammatik hinner jag vara med på. Hurra.

On a happier note har jag, efter att ha sökt i varenda tänkbar butik i stan, idag hittat rött matt paketband. Att det ska vara så svårt. Och att jag ska vara så kinkig. Dessutom har jag handlat mera julklappar, bland annat en som jag var lite rädd för att gå omkring på stan med i väskan för att den börjar skälla och ha sig när man skakar den. Vem som ska få den kan ni ju fundera på. Som en ledtråd kan jag säga att det inte är pappa, för åt honom vet jag fortfarande inte vad jag ska ge.

att sånt.

Idag har jag gått omkring och sett ut som definitionen av fulsnygg. Jag skulle ta en bild om det inte vore så att jag blev utlurad på promenad i såntdärt kallt regn som känns som att någon skjutit dig i tinningen. Men tänk er en Mark Darcy-tröja, i hemstickad, för liten variant. Så har jag sett ut. Så skulle jag se ut hela julen om det inte vore för att den killar och sticks. Enligt min goda vän J ställer männen sig på rad om man har en sån tröja. Bara en sån sak.

Så funderar jag på vad köttbullar har med ord och brist på berättelser att göra, och vad dendär låten som jag funderat över vad den heter egentligen heter egentligen. Ni vet, den där som är typ We are the world, men ändå inte. Den där som Sara hade noter på när jag hade noter på We are the world.

Apropå Sara slog det mig idag, bara sådär, att det kommer att bli ett hejdundrande tjolahopp till jul i år. Som att få in sjutton påvar i en Volkswagen ungefär, man bara tar av hatten så går det så bra så bra. Det är ju så sällan folk går med hatt nuförtiden ändå. Jag tänkte på det när jag satt i kyrkan i lördags och såg ner på folks överkammade flintar och utväxt, att när jag blir tant så ska jag bli en tant med hatt.

Apropå utväxt tänkte jag när jag såg mig i spegeln i dag att jag har rosa hår. Det var en av dagens obehagligaste händelser, tillsammans med händelsen då jag stegade in i herr fascistfonetikers klassrum klockan åtta trettio i morse och upptäckte att han föreläste för en (1) person. Behagligt var å andra sidan att inse att översättningsteorin löser sig innan torsdag. Som belöning gick jag till stan och köpte mig fem par strumpor.

glad självständighetsdag!

Jag har just varit på självständighetsgudstjänst, min första någonsin, såvitt jag kan komma ihåg. Dubbla predikor var väl lite att ta i, men annars var det jättefint. När man sjunger Lippulaulu till ackompanjemang av Österbottens militärmusikkår och flaggan bärs in i kyrkan är det nästan så att jag tror på orden jag sjunger, sinun puolestas elää ja kuolla on halumme korkehin.

Angående nämnda sång, förresten: med anledning av kommentarer som att "den kan ni väl alla utantill, vi behöver väl inte ha noter?" och "den behöver vi ju inte öva, den har ni ju säkert alla i ryggmärgen" kände jag mig väldigt... ofinsk och frågade mina medsopraner om sångens betydelse. Det är ju en såndär sång som man har tragglat varenda eviga år i skolan, fick jag veta när jag bekände att jag aldrig ens har hört den förut, och de undrade vadiallsindar vi brukar sjunga när vi hissar flaggan. Vad jag dock fortfarande inte vet är om finnar nånsin ens sjunger vår nationalsång (idag sjöng vi Lippulaulu, Suomen laulu - f.ö. lite ovanligt att sjunga om Väinö i kyrkan - och Finlandia).

Så nu är jag nyfiken och tänkte göra en enkät: är du finlandssvensk? Vad har du för förhållande, om något, till Lippulaulu?

Det här är alltså sången jag pratar om:

dagens frågor.

Hur klär man sig i helsvart utan att se ut som att man ska på begravning?
Och varför får herrarna ha vit skjorta när vi måste ha helsvart?

Och som en bonusfråga, gårdagens fråga: Vad är 'härdarna' på finska? Jag påpekade nämligen att man ska sjunga om herdar, inte härdar i Betlehems stjärna, och då började någon fråga att är det nu så stor skillnad och vad betyder det om man sjunger fel? Och jag bara, enmä osa selittää... se on... ööh... se on vähän vanhanaikainen sana... ööh... tuli... siis... tuli, se paikka missä tuli on. Typ. Och han bara: siis tulisija? Och det var ju fint påhittat; om man lexin-ar härd så är tulisija det andra ordet som föreslås! Jag är utmärkt på att förklara, känner jag. Vill nån spela Alias på finska?

förvirring.

Jag är alldeles snurrig. Säga vad man vill om att gå på föreläsningar, men det ger i alla fall lite omväxling. Nu har jag inte haft skola sen i torsdags och jag längtar nästan tills jag får ha grammatiklektion imorgon. Nästan, märk väl. Men jag har skrivit en föreläsningsdagbok och nästan en prosaanalys (hah, räknat verb is more like it) och läst genom Feminism and the Mastery of Nature av Val Plumwood, med undantag av kapitlet om Platon och döden för det tyckte jag bara var onödigt. Snart har jag kanske proppat huvudet tillräckligt fullt för att det ska dra sina egna slutsatser och explodera ut smarta saker i word-dokument. That's how I roll.

Annars har jag gått och sökt julklappar och gjort några själv också. Några färdiga, de flesta kvar. Men det är ju roligt. Jag skulle lägga upp en bild men då skulle ju överraskningsmomentet få sig en törn och det är ju det bästa.

Enivejj. Ikväll är det kenraaliharkat och sen blir det glöggkväll med ett gäng som jag bjöd in till J. Och imorgon är ni alla hjärtligt välkomna på julkonsert till Trefaldighetskyrkan* klockan sju!

* Varför heter den trefaldighetskyrkan på svenska och kaupunginkirkko på finska? Heter den det på riktigt? Är det dit jag ska? Vid närmare eftertanke (läs: googling) heter den tydligen Vaasan kirkko på finska. Så frågan kvarstår varför den heter olika på olika språk. Och också frågan om det är dit jag ska. Jag skulle ju till kaupunginkirkko, trodde jag. Finns det en sån också? I vilket fall som helst är ni hjärtligt välkomna dit!

kära tomten...

Jag fick önskemål om en önskelista. Jag känner inte att jag behöver speciellt mycket grejer, så det här är bara en samling mer eller mindre välbehövliga föremål som jag skulle bli glad över, om ni vill ge något till mig. Annars kan ni alltid ge en get till nån annan.

Listan, alltså:

• reflex (så jag inte dör i vintermörkret)
  
• en muff (det skulle vara så fint med min vinterjacka, tycker jag, om ock knappast så särdeles praktiskt. Jag hade tänkt köpa en idag, men den var stickad och eftersom bandet var flätat av garn blev det ju elastiskt så när man stack i händerna drogs den ner till knäna, nästan.)
• te (gärna ekologiskt och rejält och sådär, så blir alla nöjda och glada)
• majsbröd
  
• akrylfärg, vit och svart
  
• nagellack, rött
• muminmugg (kan man ju inte ha för många av... tofslan och vifslan bor inte hos mig till exempel, inte dendär gula lilla myn med paraply heller)
• böcker är ju alltid trevligt, till exempel skulle jag hemskt gärna läsa Concise Chinese-English dictionary for lovers av Xiaou Guo, Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer, Invasion! av Jonas Hassen Khemiri eller nån bok av Sophie Dahl eller en hop andra. Om ni vill ge mig sånt som jag behöver snarare än sånt jag blir glad över kan ni ge mig gradulitteratur, d.v.s. nån bok om barnlitteratur & ekokriticism...
• och så musik då, till exempel Regina Spektor, Ben's Brother "Round Here", Yael Naim, Cary Brothers, A Fine Frenzy, Jack Johnson (inte "Sleep Through the Static"), Ingrid Michaelson...
  

Slutligen vill jag också ha world peace.

julkalendern.

Idag är det första december. Det betyder att julkalendern har börjat. Min första reaktion: nejmen. Vad pinsamt. Och varför hade nån en kycklingmössa?

veckans program.

Måndag: körövning.
Onsdag: körövning.
Torsdag: körövning + konsert.
Lördag: framträdande.

Ska vi gissa på att jag blir förkyld?

glad första advent.

Imorgon är det december. Det regnar.

Jag har haft en bra helg. I fredags lekte vi Halv Åtta Hos Ulli. Hon ansträngde sig väldigt för att vinna. På onsdag får vi se om J lyckas leva upp till henne. Igår tittade vi på James McAvoy... eller jag menar dendär filmen om Jane Austen, och åt för mycket godis. Nu är glöggen slut. Men inte kålrotslådan, än.

På julafton ska jag jobba. Kul.

nattlig visdom.

Jag har redan börjat kanalisera Benjamin Franklins ande (så kan man ju totalt säga på svenska). Jag vaknade klockan fyra i morse av mig själv. Under mina vakna timmar kom jag på en hel rad av smarta saker men det enda som finns kvar är följande rad:

ah, the profound sanity of being insane.

På förmiddagen har jag försökt tvinga mig själv att julstäda. Jag har strukit och hängt upp gardiner, dammat mattor, diskat och dammsugit, men speciellt mycket renare ser det inte ut. Sånt händer. Idag ska jag & Z på dejt med våran Legolas, så nu ska jag gå till stan och handla tuliaiset åt värdinnan. Snön är nästan borta. Så även solen. Jag kan inte förneka att det allt är lite deprimerande när solen går ner typ halv tre på eftermiddagen. Men, å andra sidan, det var ju fint att den hälsade på överhuvudtaget.

kundbetjäning.

Det var så här: jag (ungefär) hade (tydligen) beställt två stycken dvd-skivor från en populär internetbutik för skivor och filmer. Den första beställdes redan i september, och jag fick en bekräftelse att den skulle skickas till x-vägen detochdet när filmen utgavs. Den andra beställde vi senare, och skulle skickas till en annan adress. Så en dag damp det ner två paket hos den senare adressen. Det var ju konstigt. Inte omöjligt att korrigera, men ändock. Så jag skrev ett vänligt meddelande till butikens kundtjänst för att påpeka att nämen nu blev det ju lite fel. Idag har jag fått svar:

Vastaus tapaukseen
Asianumero: XXXXXX

Hej,

Tack för ditt mail och informationen.

Om inte posten kan leverera din beställning till rätt adress
- kommer de att skicka beställningen i retur till oss så småningom.

Nästa gång du lägger en beställning -
tänk på att gå först in i dina kunduppgifter och kontrollera att adressuppgifterna är rätt och lägg sedan en beställning.

Jos sinulla on asiakastili rekisteröitynä samalla sähköpostiosoitteella johon tämä viesti on lähetetty, voit seurata asiasi tilannetta tästä linkistä: cdon.fi/customer/customercase//xxxxxx. Täällä voit myös helposti esittää lisäkysymyksiä, jne.

Ystävällisin terveisin

Asiakaspalvelu
CDON.COM

För det var ju ett svar på mitt klagomål. Sådär ungefär. Sådär copy-paste-generellt-svar-det-var-ditt-fel-ungefär. Och så började de prata finska mitt i också. Jag var ju inte sur förr, men jag blev ju sur nu.

sånt man kan lära sig när man skippar att gå på föreläsning.

Benjamin Franklin, han med åskledaren på paraplyet, brukade stiga upp klockan fyra om morgnarna och fråga sig själv vad gott han kan göra den dagen. På kvällarna innan han gick och la sig klockan åtta frågade han sig vad gott han hade gjort den dagen.

Det fick jag just veta. Jag fick också veta vad jag kan svara i kväll. Hah. Så går det när man skolkar.

en vanlig onsdag.

Idag har jag haft tent. Om populärkultur. Jag vet inte riktigt vad som hände, jag svamlade på nånting om marxister och kapitalister. Men sånt är ju pop.

Sen gick jag till biblioteket för att kolla in konkurrensen. Jo att, jag hade ju tänkt vinna mig en Nikon D80 sådär lagom till jul. Fast det har jag inte tänkt mera. Det är inte så mycket det att de andra bidragen i fototävlingen var bättre än mitt, det visste jag ju, men min bild såg helt bananas ut. Min dataskärm är tydligen också lite bananas. Så nu vet ni att om ni tycker att jag tar fula bilder så är det bara min dataskärm det är fel på.

Sen hade jag min första halvroliga lexikografilektion. Vi gick igenom exempel på hur det kan bli när man översätter med översättningsmaskin.

Och sen, sen vet ni, då satt jag typ hur länge som helst och skrev ihop en trudelutt åt herr fascistfonetiker, som också råkar vara han som ger poäng för språkpraktik. Joråsåatteh. Hejdå.

förresten såg jag just...

...att subtv börjar sända Pushing Daisies i januari*. Ljuvligt! Det är en färggrann serie om en pajmakare som extraknäcker som co-detektiv för han kan väcka folk från det döda fast bara för en minut för annars dör nån annan, men han kan inte igendöda sin barndomskärlek så hon får leva men de kan aldrig röra varann för då dör hon. Superfint.

* det är som ganska länge till januari, är det inte lite tidigt att börja reklamera nu redan?

the helg.

Trolldeg på fönstret. Orkan ute. Jag är inte i Kansas.

Idag har jag inlett julpyntandet med att byta ut mina LP-skivor mot såna med jultema. Testing-testade också en gardin och förberedde för den stundande högtiden genom att ta in ett julträd, avdelning påskris. Och så åt jag tårta och sålde den andra körskivan så nu behöver jag inte ägna mig åt falsk marknadsföring. Fint.

I fredags bakade vi pepparkakor, vi tänkte att det kanske skulle gälla som Guinness världsrekord för tidigaste pepparkaksbak någonsin. De var goda i alla fall, till och med dasset och gubben med mustasch. Sen träffade jag Ion Plunt och blev överkoffeiniserad och hotad med arrestering. Det var roligt. Sen åkte jag till en tygaffär som sa att alla dedär tygerna vars billighet de har annonserat om har de skickat iväg till en annan affär. Det var mest konstigt.

I lördags var jag på julmarknad med min mamma och köpte en hel hög saker, däribland en smörkniv, ett par vantar eftersom allrakäraste syster har stulat mina, samt viktigast av allt: polkagrisar, i en pappersstrut, av en tant. Om inte såna tillfällen är värda att kläs i tyllkjol vet jag inte vad som är. Jag skrattade också åt Hufvudstadsbladets bilaga Volt, som presenterade en inspelande konservburk som reagerar på ljus och säger "Fy! Den där tårtan är inte avsedd för dig!" eller "Låt bli ölen!" när man öppnar kylskåpsdörren. Om inte det är årets julklapp vet jag inte vad som är.

Slutligen kan jag berätta att jag kan sjunga refrängen av "She will be loved" på latin.

grannsämjefrämjande aktiviteter, II.

På tal om trött: mina grannar började renovera hejvilt med borrar och spikar och annat som har mycket ljud klockan sju i morse. Sju.

grannsämjefrämjande aktiviteter.

På tal om trött: mina grannar började spela dunka-dunka techno klockan fem i morse så att både golv och tak skakade. Fem.

så trött, så trött.

Jag är hemskt duktig, tycker jag. Igår slängde jag frivilligt bort solskenet och satt på en fyra timmar lång föreläsning istället (om av-kääntäminen, mycket intressant). Idag gick jag inte bara till min bunkerskola i lunginflammationsväder, jag har dessutom läst ut och kommenterat en bok om gröna Shakespeare och börjat på en annan om ekofeminism och sen började jag studera lite latin också, bara för att. Men det börjar ta emot nu. Jag borde skriva en åttasidors essä och en tiosidorsessä och en till åttasidors essä och en föreläsningsdagbok och en prosaanalys och en längre analys och en jämförelse mellan två översättningar enligt gubbe X, Y och Zs teorier och så är det väl en två tenter som ska skrivas här också och en hemtent också så småningom. Ja, och så borde jag ju ha skrivit ett sammandrag av en text om ras i science fiction också, till imorgon. Man borde ju lära sig någon typ av självdelegering. Eller rada upp dem en efter en i en lång kö, så att man bara skulle se den som är längst fram, och inget av det som döljer sig bakom. För det är ju mest tanken på allt som är överväldigande, mer än arbetet i sig. Jag är så trött.

På tal om latin tycker jag att min inställning till språkinlärning är rätt bakvänd. Språk är ju till för kommunikation. Men på min lista över språk jag skulle vilja lära mig ingår mest språk á la latin och gaelic, sånadär som man sist och slutligen kanske inte har så stor praktisk nytta av. Lite dumt. Men ganska mycket jag. Jag skulle ju gå nån arbiskurs i vår också, vad var det för nåt? Forngrekiska? Nånting i den stilen. Borde nog kolla upp vad det är jag har anmält mig till egentligen.

Slutligen kan jag berätta att jag har fått reda på vem som gömmer sig bakom N-et på granndörren, vilket har varit föremål för viss diskussion. Två brev kom fel nämligen, ett till hon och ett till han. Så då var det mysteriet löst.

bollen är rund?

Bollen är rund, brukar man ju säga. Men tycker ni inte att diamantbollen är lite, vad ska vi säga, o-rund?

reklam.

Med Vaasan Ylioppilaskuoros julskiva, kreativt benämnd Joulu, kan julen vara ända till påska! Skivan innehåller fyra versioner av Ave Maria, en för varje advent! Totalt tjugotre låtar, en för varje decemberdag fram till jul! Nu kan skivan bli din för det överkomliga priset 15 euro! Passa på nu! Erbjudandet gäller endast just nu! Du kommer inte att ångra ditt köp! Och framför allt gläder du en körmedlem som måste sälja två stycken! Snart är det jul! Om du inte är snäll får du inga julklappar! På tal om julklappar är en julskiva en utmärkt julklapp! Kom och köp! Kom och köp! Det är ett rosa paket på framsidan! Hur kan du motstå det! För femton ynka euro är julefriden din! Köp! Snälla!

"mormor, jag skulle bra gärna vilja se dendär ängeln nån gång... för att se hur han bär sig åt!"

Jag tror att jag på riktigt har nån störning. Jag drack glögg till morgonmål. Fast idag är det julöppning, så då är det väl acceptabelt ändå?

Ifall nån undrade så gick jag förstås inte ut i ruskvädret, utan satt och tittade på sånt som gör en varm ända in i själen. Jag vet knappt vad jag skulle ta mig till själv heller... utan mig, menar jag. Fast jag blev ju snål på polkagrisar, förstås. Och så målade jag också. Jag vet inte när jag skulle ha gjort det sist, så det var välspenderad tid bara därför.

Diskade gjorde jag dock inte, så det ska jag nog göra nu. Kanske.

att gå genom tullen är också en sorts mirakel.

Min hals var mycket mer med på noterna idag (i dubbel bemärkelse, hö hö). Och jag fick tillfälle att påpeka att 'Judaland' uttalas med u-ljud och inte o, och att första e-et i 'herden' inte uttalas som ä - vi ska alltså sjunga Betlehems stjärna i alla fall. Jee! (Dessutom sjöng vi Håsianna Davids son också, men bara för att Juri gjorde en kupp mitt i sången, så det gör vi inte sen.)

Nu slaskplaskar det ute och jag vet inte om jag orkar gå ett kvarter för att inte gå i bastu. Kanske. Man skulle tycka att jag skulle passa på att lära känna nytt folk när jag har ypperligt tillfälle till det, eftersom det är en av de saker jag saknar så med USA. Men det är ju så hemskt. Vädret, språket, socialiserandet, att inte riktigt veta vart vi ska, vad som står på programmet... att inte ha någon slags kontroll över huvudtaget. Jag behöver en wingman för att vara social. Och sen sitter jag här och tänker att denhär gången får jag ge efter, man behöver ju inte alltid vara så social och gå ut, det är helt okej att sitta inne ikväll och dricka glögg och titta på Kajsa Kavat, och dessutom måste jag ju diska. Men nästa gång ska jag nog gå. Och sen kommer nästa gång och då finns det igen nån orsak att inte ens försöka utmana mig själv. Nångång ska jag bli kajsakavat igen... men kanske inte idag. Tomorrow, tomorrow, I love you tomorrow - you're always a day away.

Nåja. Nu ska jag inte fundera över huruvida jag kommer att dö ensam, för att jag inte ens kan skaffa tjugo katter för att jag är allergisk. Under kan ju ske. Som att Barney får en penna i näsan, till exempel. Miracle! Dessutom är jag hungrig, och det betyder ju att det finns en hel hop andra saker att tycka synd om sig själv för. Att jag inte vill laga mat till exempel, eller att jag inte har några rena tallrikar. Ojoj, takkars mej.

nu är det jul igen, igen.

Jag har två tillägg till jul-inlägget:

1. Ett julklappstips till hugade: jag vill ha en smörkniv. Jag har slarvat bort min smörkniv och det leder till obalans i min besticklåda och så kan man ju inte ha det.

2. En sak som gör att jag ser fram emot julen är att då får jag vara mig själv. Och när jag säger 'mig själv' så menar jag alt. Idag har jag bland annat sjungit sopran i Maa on niin kaunis. Finn två fel. Nu kan jag inte klaga på att just den sången är så erbarmligt hög, förstås, men det finns ju andra. Min stackars hals ser inte fram emot morgondagen, som råkar vara dag två av vår körhelg. Jag måste tillochmed byta till första sopran i Ding Dong. Och en annan flicka ska vara tenor framöver?! Hon sjöng dessutom ängel-stämman i Maa on niin kaunis häromsistens, så hon kunde gott sjunga sopran, tycker jag. Apropå Ding Dong och det andra felet i meningen ovan, så var texten på vårt notpapper bara på svenska, så herr körledare föreslog att vi kunde ju sjunga den på svenska, så skulle vi ha en svenskspråkig sång i alla fall (tydligen har de tidigare ofta sjungit Betlehems stjärna). Jag hejade på förslaget (mer för sakens skull än för att den texten skulle vara speciellt bra) men jag var den enda, så att vi sjunger merrily on high istället.

dagens klagomål.

Alltså, som det hemskt moraliska lärarbarn jag är, så betalar jag ju naturligtvis tv-licens. Och nu just, när jag skulle till att betala räkningen som damp ner genom brevinkastet för cirka fem sekunder sen, lade jag märke till att de har höjt avgiften. Jodu. Först ska man skaffa tv. Sen ska man skaffa digibox. Sen ska man betala anslutningsavgift till digitalnätet. Sen ska man köpa kort. Sen ska man betala nån summa varje månad om man nånsin vill lyssna till annat än finska. Och sen ska man betala tv-licens. Och sen ska man betala mera tv-licens.

Man borde bli amish.

nu är det jul igen.

Det är fjortonde november, gråmurrigt ute och jag har haft julstämning i ungefär en månad redan. Sedan jag flyttade hemifrån har mitt julpyntande befunnit sig någonstans på skalan ingenting alls - en ljusslinga gömd bakom en gardin, men nu har jag lust att julpynta redan nu. Sen vad det innebär och om jag verkligen orkar ta itu med det är ju sen en annan sak. Jag är i alla fall inne på min tredje liter glögg och jag funderar på att ta en loppisrunda och söka lp-skivor med julmotiv. Det är ungefär som julgardiner, ju. Och julsånger förstås, det är död och melankoli* för hela slanten i min repertoar, och då ve-et man att snart är det jul.

* För utomstående kräver det här kanske en förklaring. Det är så att jag har spelat/sjungit ganska mycket finska julsånger på senare år. De är vackra, många av dem. Men det finns död i nästan alla. Till exempel den med han som för blommor åt nån tant, men tanten dör och han vet inte om han nånsin ska hitta julefrid igen. Eller den som vill hitta en väg till barndomsjulen, så att den sku kunna föra ett ljus till föräldrarna istället för till deras grav. Och så vidare. Det är tjo och tjim och hej, tomtegubbar för hela slanten.

dagens fråga.

Dagens fråga till denna blogg kommer från en ung dam som låtsas veta mer än hon verkligen gör om datorer och därför kunde ha hjälp av eventuella läsare med mer teknologisk läggning. Hon har två gånger råkat ut för att hennes datorskärm har blivit schåsig, sådär som myrornas krig ungefär. Efter att ha tryckt på diverse knappar utan resultat, har hon stängt av hela härligheten på påwer-knappen och därefter startat upp datorn igen, varpå den fungerar helt normalt. Första gången det hände fick hon en smärre panikattack, tänkte intenuigen-intenuigen och brände backup det första hon gjorde, vilket i och för sig var en en helt bra bieffekt. Andra gången körde hon en utförlig avast!skanning av hela hårddisken, varpå datorn efter ett tag började tjuta och ha sig och berätta att den upptäckt en trojansk häst. Den unga damen följde datorns anvisningar och satte hästen bakom galler i karantän. Frågan lyder enligt följande: är det något annat man ska göra utom att be till Gud att han ska bevara Bowmont III från diverse demoner? Tacksam för svar.

få-tillbaka-pengar-dagen.

I fredags provade jag en jacka i en butik i den före detta tobaksstaden. Den var jättefin. Lite dyr, kanske, men expediten påpekade att jag råkade ha en sån tur att just den dagen skulle jag få en icke föraktlig rabatt. Jag skulle tänka på saken, sa jag, och åkte till en utrum/neutrumförvirrad stad för att utforska andra alternativ. Jag kunde dock inte komma från jackans lockrop, så innan kvällen var till ända återvände jag till butiken för att betala lösensumman och återförenas med den som ska värma mig i vinter när nätterna blir långa och kölden sätter in. X€ tack, sa tanten i kassan och jag blev lite fundersam. Kostade den inte Y€? frågade jag. Expediten gick och kollade på lappen och med expediten jag talat med tidigare på dagen, men nej, tyvärr. Jag kunde inte komma ihåg om hon faktiskt nämnt den specifika summan eller om hon bara sagt att den var rabatterad (det var den de facto i vilket fall som helst), så jag tänkte att jag säkert förstått fel, betalade det lite högre priset och fick min jacka.

Samma dag hämtade min mamma ut en vara som varit inlämnad till reparation. Expediten bad om en summa, men i och med att varan gått sönder vid första användningen borde det kanske ha gått på garantin. Sist och slutligen betalade hon ungefär hälften av det som begärts, och var glad och nöjd med den lösningen.

Följande förmiddag ringer telefonen. "Var det din dotter som köpte en jacka hos oss igår?" frågar en dam i luren och förklarar att hon kommit fram till att de tagit för mycket betalt, och "flickan är ju studerande, hon behöver pengar" så varsågod och kom och hämta ett kuvert från butiken.

Samma kväll ringer det också på dörren, och expediten från den senare butiken kommer och lämnar tillbaka pengarna åt mamma. Kunden ska inte behöva betala alls om varan går sönder genast, det känns inte rätt.

Det var en konstig dag. Men ganska fin.

-dagar.

Det är mycket -dagar nu.

Först var det svenska dagen, då jag ondgjorde mig över de dåliga alternativen "Glad svenska dagen!", "Glada svenska dagen!" och "Glad svensk dag!" samt lärde mig att man måste ha en orsak för att ge systrar presenter, för annars blir de misstänksamma. Som om det inte skulle räcka att jag bara är en jättesnäll, genomgod människa?!

Sedan var det följande dag, då jag debatterade om den skulle kallas "annandag svensk" eller "svenska annandagen". Åsikter? Den firade jag med att köpa världens finaste vinterjacka och nästan precis såna skor som jag ville ha.

Lördagen visade sig vara få-tillbaka-pengar-dagen. Den förtjänar nog ett eget inlägg.

Och så idag då, farsdag. Och imorgon annandag far, förstås. Och rätt vad det är är det tisdag.

obama!

Det är svårt att veta vad folk kommer att veta om oss om hundra år, vad vår era kommer att kallas, vad som kännetecknar den. Det är svårt att veta vad som går till historien.

Men ibland är det enkelt. Oavsett vad Obama tar sig till framöver, oavsett vem som har rätt: olyckskorparna som säger att han har för lite erfarenhet eller anhängarna som säger att han kan förändra USA eller kanske realisterna som säger att han bara är en människa, oavsett hur framtiden ser ut så är den här dagen historisk. Verkligheten tränger sig på snart nog; men idag är det glädje, framtidstro och hopp. Barack and roll!

snö och halloween.

November inleds med snö på marken. Lite, lite, men ändå. Det borde inte vara tillåtet. Jag tycker om årstider, men jag tycker inte om när årstider tar mer plats än de borde. När jag gick i lågstadiet lärde jag mig att året delas in i fyra lika stora delar. Ifall vintern börjar i november så betyder det att våren borde börja i februari, och det hyser jag inga större förhoppningar om. Bakläxa.

Det visade sig att det inte var en så dum idé att göra ett nattklubbsbesök obligatoriskt. Jag må vara pretentiös och felprioritera saker och ting, men det faktum att någon har skrivit en doktorsavhandling om paluusokki är rätt trösterikt. Så även skratt. En poäng till yliopisto.

Häromdagen måste jag sitta och avgöra huruvida den finska översättningen av en engelsk bruksanvisning var flytande. Hur är det riktigt, har månne hiustenkuivain och hiustenkuivaaja olika betydelse? Eh, jag vet inte, det betyder hårtork, va? Det enda jag kan säga om vaihtovirtaverkko är att det är ett väldigt allittererande ord, och det hjälpte ju sådär. Sånt råkar man ut för bara för att man bemödar sig med att gå på föreläsning trots att klockan är fyra och föreläsaren bara läser rakt av från powerpointen som finns på nätet. Tack. Jag tar tillbaka yliopistos poäng.

Igår var det halloween. Säga vad man vill om halloween, men jag tycker ändå att det är ett smart drag att hitta på en festlighet mitt i höstmörkret. Vad har vi? Bara en jättelång höst. Vi har dessutom en mörkare och kallare höst. Ändå måste vi vänta tills lillajul innan festligheterna brakar igång, och då kommer det några i veckan fram till jul, ungefär. Man måste ju ha lite balans. Jag tycker att vi borde hitta på nån höstfestlighet. I brist på annan höstfestlighet firade jag halloween enligt följande: jag hittade en burk möglig guacamole som både luktade och såg väldigt halloweenig ut, jag hade kylslaget regn och mörker och rusk och kvinnligastuderandeattackerande utomhus, och så drack jag glögg (rööd som bloood) och såg på Batman. Bilden är från ifjol, förstås.

Nu ska jag sluta prokrastinera och börja vara duktig i stället. Jag tror att det betyder att jag ska läsa Ronia, the Robber's Daughter.

lite klagan och lite jubel.

Man (läs: jag) tycker ju att en bra grej med stora kedjor är att de i alla fall kan ha samma (låga) pris i alla sina affärer. Men så är det ju inte. En icke namngiven affär, vi kan kalla den Stadsmarknaden för enkelhetens skull, säljer avocado och batat för 1,50 € respektive 2 € kilo i en stad, och i en annan stad kostar avocado 4,90 € kilo och bataterna får man allt köpa i nån annan affär. Det är ju knasigt. Dessutom är det ju synd om man råkar bo i den senare staden, speciellt om man har tänkt sportlova i nya världen och därför gärna borde dra in på sina utgifter. Då slutar det ju bara med att man försöker få sina gäster att glömma kvar sin mjölk när de går, och det är ju att stjäla, för att inte tala om att det inte är speciellt gästvänligt. Ifall bisatsigheten gjorde att någon läsare missade det, så ska jag alltså åka till USA på besök i februari. Tjo!

Nu är det snart helg igen. Jag borde nog kanske ta itu med något av dedär arbetena jag ska skriva. Eventuellt. Åtminstone ska jag ta itu med den icke föraktliga högen av biblioteksböcker som dräller på min bokhylla och snart ska lämnas in. Det är ju lite optimistiskt att tro att man ska kunna läsa Le Clezio lika snabbt som Agatha Christie. Det finns ju en orsak till att den ena har fått nobelpriset, och den andra inte. Så nu är det lite ordentlig kvalitetstid som krävs.

Ikväll ska jag återvända till hemlandet med en obligatorisk gratisdrink på en nattklubb i staden. Så gör vi i vår skola.

kommunalval och andra val.

Det var kommunalval igår. Jag röstade främst av pliktkänsla till Ers Helighet Rösträtten, och hade inte bestämt kandidat innan jag kom till vallokalen. Visserligen skrev jag för inte så länge sen en argumenterande text om varför man ska rösta i kommunalvalet, men det kändes ändå ganska ointressant. En sak är att jag är skriven i min hemkommun (främst på grund av, eh, ekonomiska orsaker), trots att jag inte bor där. Vad kommunfullmäktige bestämmer om där har inte speciellt stor inverkan på mitt dagliga liv. Jag använde en valmaskin för ett tag sen för att hitta en kandidat att rösta på, men jag hade egentligen ingen åsikt i någon av frågorna. Vad spelar det då för roll?

Sen kan jag tycka att det är lite problematiskt med partierna också. Jag är finlandssvensk av hela mitt hjärta och hela min själ, men där jag röstar känns det lite lönlöst att rösta på SFP i kommunalvalet (jag brukar iofs inte göra det annars heller, men det är sen en annan sak). Jag är nog inte tillräckligt insatt i partipolitiken för att uttala mig egentligen, men SFP känns ju väldigt långt som ett ensaksparti: vi jobbar för svenskans väl och ve i Finland. Och det är väl för all del all and well, men i Pedersöre, där 90% av befolkningen har svenska som modersmål, känns det inte som att språket kommer att tappa sin ställning imorgon, precis.

Det gick inte speciellt bra för min röstandes kandidat heller, kan jag berätta. I mitt röstningsområde var det två (2) stycken andra som röstade likadant som jag. Det är väl passande?

Däremot kommer den fjärde november riktigt, riktigt snart nu. Det valet är jag betydligt mer intresserad av, fast jag inte ens får rösta!

uppdatering.

Nu är jag hemma igen. Resan var trevlig på alla sätt och vis. Jag träffade familj och släkt, föråt mig på söta bakverk, köpte en tyllkjol och en stickad hatt med sidenrosett samt åt hotellfrukostar. Dock sjöng jag ingen karaoke. Mitt huvudmål med att åka till Sverige var att gå i bokhandlar (Böcker! På Svenska!), och det resulterade i lite tyngre kappsäck på hemresan. Jag har hittills läst 3/7 och kan rekommendera alla tre:

Astrid Lindgren: Mio min Mio. Förutom att jag köpte boken fick jag också på tågresan ner lära mig vad den heter på italienska, för det är ju något man kan fundera över, faktiskt (den heter inte Mio Mio Mio, till exempel... utan Mio Piccolo Mio).

Tove Jansson: Hur gick det sen? När jag var liten badade den här boken i ett såntdär ljust och mystiskt skimmer, som får saker att framstå så spännande och begärliga bara för att man inte har dem själv, och för att det finns hål på boksidorna. Så nu har jag en sån.

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars? Jo, jag läser inte bara barnböcker, även om jag måste medge att det faktum att dottern i boken kallas Mårran var en stort bidragande faktor till inköpet. Huvudpersonen är vegetarian och arbetar i charkdisken. Jag skrattade högt och kände igen mig om vartannat och Edelfeldt har en sån fin språkbehandling så det är inte riktigt klokt.

Igår drack jag glögg och sjöng julsånger, samt träffade en god gammal vän för att diskutera fria själar och skratta mycket. Och så började jag sticka en nyckelpigemössa.

Idag har jag inhöstat runt sextio studiepoäng, bara sådär, och rållat med den heliga treenigheten (jag är -s). Kunde det vara bättre?

under över alla under!

Vet ni, idag hände något alldeles makalöst. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, fick jag ett mejl. Nåja, sånt händer ju sig allt emellanåt. Men det mejl jag fick idag var inte vilket mejl som helst, ska jag be att få påpeka. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, blott fyra månader och trettio dagar efter att jag gjorde min sista studieprestation såsom studerande vid Emporia State University, fick jag ett mejl om att mitt officiella studieintyg därifrån har anlänt de tusen sjöarnas land. Om inte det gör sig förtjänt av jubel och kvalsång från hänsovnas tid vet jag inte vad som gör.

Min plan är att gå tidigare till skolan imorgon (ja!), hämta det, knycka lite blanketter och diskret fylla i dem under föreläsningarna och sen föra in hela kalaset till Hon Som Har Makten att bestämma vad jag får till godo. Ni ser, efter imorgon har jag tänkt ta höstlov och åka på semester till första huvudstaden och grannlandet i väst, och efter det har jag tänkt ha mitt egentliga höstlov i en vecka och då kan ju ingen säga var i världen jag befinner mig. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att veta vilka kurser mina utlandsstudier ersätter innan jag valde årets kurser så att jag inte tog nån i onödan. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att ha in dem i systemet innan oktober och innan Kela börjar tro att de har betalat studiestöd för mig i ett år då jag inte studerat alls och börjar kräva sina pengar tillbaka. Men man kan ju inte få allt.

tips:

En hobby/krimskramsaffär med många i:n i sitt namn har just nu -50% rabatt på julprydnader. Tänk att säsongen är slut redan, jag visste inte ens om att den hade börjat!

gnäll.

Det lönar sig inte att vara ute i god tid. Man ska skjuta upp sina skolarbeten till sista minuten och prokrastinera allt vad man hinner och kan. Det är sant. Vi ska lämna in en diktanalys imorgon, och som det moraliska lärarbarn jag är hade jag skrivit den redan i fredags (eventuellt kan det ha att göra med att jag ville kunna printa den innan helgen så att jag inte måste söka printer 8.00 i morgon bitti, men mest var det nog min moraliska lärarbarnhet). Nu fick jag då reda på att hej, vi sku int skriva båda uppgifterna, utan längre om den ena istället. Så tjolittanlej. Jag har gjort arbete i onödan, svurit över icke-fungerande och bläcklösa printrar i onödan (nåja, det får jag säkert göra i morgon bitti igen), och får den stora äran att stiga upp i gryningen imorgon. Vet ni hur viktiga 15 minuter är en måndagmorgon? Precis. Så går det om man är duktig.

Äh, nu ska jag äta fruktsallad med turkisk yoghurt och titta på Criminal Minds istället.

marknadsföring.

Jag kan ju tycka att det är lite lustigt att TV3 marknadsförde VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal som "världens bästa spelare i årets viktigaste match". Men det kanske är bara jag.

Eller vänta, lagen tycker väl också nånting om falsk marknadsföring? Nåja.

godmorgon.

Ett av de bästa sätten att vakna upp på är att det dimper ner ett tjockt kuvert genom brevluckan. När kuvertet innehåller två ex av tidskriften Barnboken är det ju nästan så att det måste regna utomhus, för nån måtta får det väl ändå vara.

färdig!

Nu ska jag nog sluta virka halsdukar.

and the winner is...

Nu är det alltså officiellt: Horace Engdahl tycker att amerikaner är för självupptagna för att skriva god litteratur. J.M.G. Le Clézio heter årets nobelpristagare i litteratur och även om jag lånade en av hans böcker på biblioteket häromdagen* kan jag inte uttala mig speciellt mycket om huruvida han är värd priset. Det var ju dethär med godheten som skulle utredas, och så kan man ju undra hur det är att växa upp i Rumänien och sen skulle ju något mord lösas också, så jag har knappt börjat på Allt är vind. En gång i tiden skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att börja läsa en bok medan jag fortfarande höll på med en annan, men det är väl ingen större idé med att vara på jakt efter tiden som flytt.

På tal om mord som ska lösas kan jag berätta att enligt min högst vetenskapliga undersökning är deckare den ohotat populäraste genren när en hop populärlitteraturtextstuderande ska välja två böcker att skriva en essä om. Av de tre andra genrena som står till buds ligger skräck tvåa, tätt följd av sci-fi. Romance fiction (vad det nu kan tänkas heta på svenska - tantsnusk?) är en hopplös förlorare.

* för att minska på min klärvoajansfaktor måste jag dock påpeka att jag lånade en Philip Roth också.

denna dagen ett liv.

Idag har jag sjungit på ryska, italienska, katalanska och finska, gått omkring på Vasas gator och filmat mig själv, ätit bullar med min moster, kopierat en artikel om the pastoral i Pippi & Ronja, ojat mig över essän som ska skrivas till måndag, inte kunnat bestämma mig var jag är i helgen, tvingat en biblioteksarbetare att springa efter en dammig bok om Shakespeare i relation till naturen, lunchat med A & E och lärt mig att romance fiction är strunt.

Innan dagen är slut har jag ännu tänkt fransa färdigt min virkning, titta på mord, dricka vitt te och läsa vad Willy Kyrklund anser om godheten (eller kanske jag läser Cartarescu istället). Däremot får disken lämna till imorgon. Eller övermorgon.

dagens boktips.

Alice Kuipers: Livet på en kylskåpsdörr.

Claire och hennes mamma bor tillsammans, men de hinner knappt umgås, så de kommunicerar genom lappar på kylskåpsdörren. De vardagliga meddelandena ändrar karaktär när mamman blir sjuk, men ändå måste livet fortgå och mat handlas. På en lapp ryms både lite och mycket. Ännu mera ryms det mellan raderna. Det är lättläst (20 minuter) och tungläst (tårar) i ett. Läs den.

Hej Claire,

jag behöver nog en hatt ändå.
Lämnade du tillbaka den vackra blå?

Ligger och vilar.

Mamma

talanglösa amerikaner utan pris / lurade amerikaner med pris.

Jag kör en räkna ner-build up inför morgondagens offentlig-görande och skriver ännu ett inlägg angående nobelpriset i litteratur:

Horace Engdahl har ju gått och sagt att amerikaner är sämre på att göra god litteratur än europeer, för att de bara bryr sig om sig själva, ungefär. Först blev det ju värsta hulabaloon om det, hemskt vad han går och säger. Fast nu verkar de flesta anse att han bara sa så för att luras, för att årets pris går till en amerikan. Och det är väl för all del helt plausibelt. Men tänk vad ledsna alla amerikaner kommer att bli sen om det visar sig att pristagaren inte är amerikan. Då betyder det ju att herr Engdahl tycker att de är dåliga på Riktigt!

nobelpriset i litteratur.

Vi läste en text i skolan igår om vikten av att ha en gemensam kultur och att känna till diverse framträdande personer i historien. Artikelförfattaren, professor vid ett amerikanskt universitet, berättade om ett test han gjort bland sina studenter, där det gällde att känna igen namn på en lista. Elitistiskt, tyckte någon. Raphael och Donatello, är inte de Ninja Turtlar? undrade vår lärare. Estes Kefauver who? undrade jag*.

Lite samma känsla har jag när jag läser artiklar om vem som tippas vinna nobelpriset i litteratur, förutom att jag där känner igen ännu färre namn. DN.se har en gallup där man kan välja mellan tolv namn; jag känner till fyra av dem, och en är Bob Dylan, som f.ö. ger 151 gånger pengarna på Ladbrokes. Joyce Carol Oates är ett namn som förekommer rätt mycket, men hon har ju skrivit jättemånga böcker, hon kan ju inte vinna. Hon är för övrigt en såndär författare som jag så gärna skulle gilla, men inte riktigt förstår tjusningen med. Troligen kommer Herr Engdahl på torsdagen berätta att den som får årets nobelpris i litteratur är [trumvirvel] den där nödväxte poeten som sitter ensam i sin stuga och äter gräddi med mysli, han som vi testamenterade vår humor till, ni vet.

* min faders dotter som jag är kan jag nu berätta för den som inte visste att han var en amerikansk politiker som representerade Tennessee i kongressen. Dessutom kan jag berätta att han inte blev nominerad som demokraternas presidentkandidat 1952 trots att han vann 12 av 15 primärval. Vilken grej det hade varit om demokraternas partikonvent i år hade bestämt att nej, int vill vi sen heller ha Obama, vi tar Mike Gravel istället.

projekt.

Idag har jag målat gubbar på mitt paraply. Det var roligt. Jag kallar designen "Dancing in the rain". Fast just nu i dethär ögonblicket när jag skrev det kom jag på att ingen av gubbarna gör ett singin'-in-the-rain-hopp. Det var svagt. Tidigare idag hade jag besök av min mamma, som också hjälpte mig köpa en spegel till hallen, så nu är min lägenhet nog färdig, vad möbler beträffar i alla fall (räknas en väggspegel som en möbel?). Men helt färdig blir den nog aldrig, det är ju det som är så fint. Mina väggar är fortfarande oemmigt tomma; halva kameler fungerar inte när tavlorna inte är bredvid varandra, så ramarna i köket behöver nytt innehåll; och greasetavlan måste upp på väggen eller så spånar jag för tillfället på att skaffa ett miniatyrstaffli som den kan stå på istället. Till exempel.

idol 2008.

För övrigt anser jag att Lars Eriksson är en självklar vinnare av Idol 2008.

wake me up when september ends.

Min favoritmånad är nästan slut. Men hösten fortsätter i all sin prakt. Det är färggrant, lagom svalt och passar mig perfekt; kreativiteten flödar. Ikväll fick penalen helt apropå en revirmärkning, bakom syns följande halsduksprojekt (som framskrider långsammare än det förra, vis som jag är av tidigare erfarenheter, för övrigt).

Med höstmörkret följer också ofta förkylningar. Nu tyr jag mig till Mårran som lindrar min värkande hals med ingefärsdryck; efter henne får John Blund ta över.

recap.

I helgen var jag och J och tittade på Magnus Betnér. Vem visste att folkmord kunde vara så roligt? Det var väl värt pengen. Innan föreställningen hann jag dessutom tutustua litegrann med mina körkamrater. All denna finska är lite överväldigande, men det ska nog gå bra. Någonstans i USA tappade jag orken att öva flera språk, slutade att fundera och började kommunicera istället. Ibland stampar perfektionisten i mig på bromsen, men på det hela taget pratar jag på och hittar på vartefter jag inte kan. Sen jag skrev senast har vi också hunnit ha ett till framträdande, på invigningen av det nya studenthuset. Det kändes fint att sjunga Finlandia som motsats till flaggan på halvstång utanför.

I övrigt är väl det mesta som det brukar här i Finlands blåsigaste stad.

dagens citat.

"Kansas is an illusion," he said one morning as he scraped away at his invisible beard, "a stopping place on the road to reality". Paul Auster: Mr Vertigo.

verkligheten överträffar dikten?

En TV-karaktär jag är lite kär i är Dr Reid i Criminal Minds. Han har fotografiskt minne och jättefina glasögon - what's not to like, liksom?

Fast frågan är om inte skådespelaren som spelar honom, Matthew Gray Gubler, golvar mig än mer. Hans hemsida är ett helt surrealistiskt low-tech tillskott i internätet, han scannar egenhändigt gjorda teckningar och anteckningar gjorda för hand i total motsats till allt vad översiktlighet heter. Bara det tycker jag är hemskt fint, och lägg då till målningarna, som de facto är helt förtrollande. Hans stil påminner mig lite om de finska omslagen till Harry Potter-böckerna, vilka för övrigt är enda orsaken till att jag har en finsk HP-bok i min bokhylla.

marthaämnet emma.

Nu vet jag att ni alla undrar: hur gick det med helgplanerna? Ska Emma bli en äkta husmoder till slut? Svaret är jovisst, jag håller på och skriver en ansökan och meritförteckning till Marthaföreningen as we speak. Först spenderade jag två dagar med att kämpa emot min innebyggda husmoderslängtan som bara vill ut och städa, men sen då alla andra tog vilodag slog jag till och började städa och baka och stryka så det stod härliga till. Efter det tog jag i tag med den svåra uppgiften att skriva en andra version av min dopningstext som ju var så perfekt från början. Hur i all världen ska jag kunna skriva ännu en tredje version? Editering är ett djävulens påhitt, det är det jag alltid har sagt.

På tal om husmödrar rekommenderar jag varmt boken Damm på hjärnan av Eva Ramm. Den handlar om en perfekt husmoder som föraktar sin väninna för att hon bara tvättar sina fönster var tredje vecka. Det är den roligaste boken jag har läst på länge (historien om när den kom i min ägo är för all del också lite rolig). Det säger faktiskt en del, för det är längesen jag har läst som jag har läst på den senaste tiden och även om det i sig säger en del om hur mycket jag har att göra annars på dagarna så är det ju samtidigt också helt underbart (sen jag flyttade till Vasa har jag plöjt igenom åtminstone Damm på hjärnan, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Jonas Hassen Khemiris Montecore. En tyst tiger [igen; pga att J läste densamma], Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten, Malin Kiveläs Du eller aldrig, Haruki Murakamis After Dark och Agatha Christies Moving Finger; de tre sistnämnda nu i helgen). Tjo!

P.S. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att de skruttiga bruna föremålen på bilden är mina hembakandes kakor, inte köttbullar eller luddelumpar jag hittade under sängen när jag dammsög. D.S.

häromdagen.

Häromdagen lärde jag mig att översättare under renässansen hängdes, skars i fyra bitar och brändes upp. Jag levde inte under renässansen; ibland kan man ha tur.

Häromdagen fick jag spendera ett par timmar med att gå igenom varje finsk ordbok som utkommit mellan 1632 och 1880. Nästa gång ska vi gå igenom 1900-talets utbud; ibland kan man ha otur.

Häromidag kom jag offentligt ut ur garderoben som sopran. Vi iklädde oss bästa begravningsstassen och ställde oss på en bro och sjöng till publikens jubel och dåndimp en afrikansk sång och en finsk sång, där vi skulle nyttja oss av den speciella skarpheten vi i egenskap av finländska kvinnor besitter i vår röst när vi ackompanjerar talet med hotelser medelst en brödkavel. Nästa vecka har vi följande framträdande, då vi tar oss an katalanska, italienska samt Finlandiahymnen, som jag för övrigt är ensam med att aldrig ha sjungit. I förtroende kan jag därtill berätta att jag inte ens förstår vissa av orden (och då pratar jag inte ens om den ungerska (?) text som kommer först på mitt notpapper). Men det är ju roligt. Nånting har jag ju gått miste om då jag aldrig tidigare heller har sjungit fraser som yhyren kerran minä vielä taharon koittaa sitä vanahan kullan rakkautta.

Nu har jag helg, och jag har inga planer överhuvudtaget. Kanske köper jag rågmjöl och bakar torparkakor (que?), kanske köper jag nytt garn och virkar mera (men jag måste hålla virkandet under kontroll, för även om det är en lustig sak att addera till sin CV att man har fått träningsvärk i handen av att ha virkat för mycket så räcker det ju med en gång), kanske tvättar jag fönster och stryker mina gardiner. Följdfråga: varför ska alla mina kanske-planer vara så husmoderliga för? Det är inte riktigt klokt, Madicken. Kanske jag struntar i allt detdär.

nostalgitripp.

En gång i tidernas morgon tyckte jag hemskt bra om en låt där texten "I'd rather love than lose it all" ingick. En sådan text kräver sin författare; en sådan tanke kräver sin filosof. När vissa väljer mellan pest och kolera, väljer andra mellan fest och kolera.

Jo, jag skulle till att radera mitt konto på en förr i tiden välbesökt svensk webbcommunity, men sen började jag läsa min dagbok där (det var på den gamla goda tiden, då när begreppet blogg inte var ett begrepp) och det var ju fullständigt fascinerande. Tonårsmelodrama? Check! En hel massa citerade sångtexter? Check! Mycket sport? Yes sir. Nostalgi? No kidding, det blev lite metanostalgi där ett tag tillochmed (örjan smörjan och en slemboll i taket... hur mycket mer nostalgi kan det bli egentligen??!!). Och lite random funderingar ni vet, sådär ifall Bin Ladin eller Saddam är längre, och så.

Dock kan jag konstatera att jag fortfarande har samma humor: I filmen Meet Joe Black (som vi alltså såg i lördags) finns en scen ganska i början där Brad Pitt går sin väg å så stannar han å glor mitt på gatan å så kommer en bil å han flyger all världens väg, å sen kommer en bil till å han flyger all världens väg igen. Dagens, ingen tvekan om saken! Jag höll på å skratta ihjäl mej..... ... varför tycker alla att jag har så rå och makaber humor? *le*

Avslutningsvis: en dikt á Emma 02.

supermarket
super market?
då blir det en
full market.

inbjudan.

Livet som sopran är ganska bra. Vi börjar inövningen av varje sång med att do-re-mi:a den, vilket jag inte alls förstår vitsen med. Nästa vecka har vi konsert. Välkommen!

hej, jag är sopran.

Man kan göra saker på så många olika sätt. Jag skulle gå på koelaulut idag, och hade valt ut en sång jag skulle sjunga, för ptja, det brukar man ju behöva på audition. Fast sen kom jag dit och vi började med att dricka kaffe och när vi väl kom till sångdelen skulle jag sjunga do-do-do-do-do i några olika lägen och sen konstaterade de att ptja, du får nog vara sopran, tror vi, och tack och hej. Så var det med den saken. Ännu har vi inte fått någon bekräftelse på att vi får vara med, men enligt ordföranden ska man nog sjunga väldigt uppåt skogen för att bli utkastad. Så att. Sånt.

I övriga nyheter har jag inlett studier i renessanssiajan runous ja draama (på engelska), ska skriva en causal analysis om jag-vet-inte-vad tills fredag (har ni nåt bra problem jag kan hitta på orsaker till?), har fortfarande inte printat några som helst dokument och ska gå och hämta ett klistermärke imorgon. Ja, och så har jag köpt mjölk.

allt gott.

Fast nu ska ni inte tro att det är så farligt som det lät i senaste inlägg. Solen skiner ju, och Skrutten har kommit hem till mej*, och jag känner ju människor helt plötsligt, och jag har lämnat in en blankett här och hämtat ett intyg där och på det hela taget är mitt största problem för tillfället om jag ska gå på audition till yliopistokören eller peffankören. Printa papper kan man ju göra när de har renoverat färdigt (bara man passar på innan de upptäcker att det fortfarande är mögligt och börjar om på nytt). Och att herr föreläsare påstår att "the girl had coca cola in her glass" är en metonymi är ju en ganska världslig sak.

* Fast hon kan ju inte få träffa Helmer, för då kan det gå på tok. Eventuellt kan det redan ha gått på tok någonstans om man funderar på sina byråers revirvaktande och eventuella förökning, men det är sedan en annan sak.

tio ingredienser till en bra dag.

1. Måndag
2. 8-föreläsning
3. ...med Mr T
4. ...i en bunker i källaren av Valtion Virastotalo, dit inte en endaste människa (läs: jag) hittar
5. renovering (igen!) av fabriken
6. därav: ATK-sali 222 stängd
7. och: ATK-sali 351 stängd
8. och: ATK-sali 651 stängd
9. ATK-sali i Tervahovi stängd bara för att
10. Pågående lektion i den sista datasal jag vet om.

Det är tur att min telefon påminner mig om att Finland är the country where I wanna be, för det kan hända att jag skulle glömma bort det annars.

dagens i-landsproblem.

En random sak jag saknar med USA: anteckningsblock.

För det första tycker jag om randigt papper. Jag förstår inte varför alla anteckningsblock har rutigt papper. Vad ska man ha rutor till? Den enda gången man behöver rutigt papper är ju när man räknar matematik, och ärligt talat, rent statistiskt sett måste det ju vara mer sällan man räknar matte än man gör... andra saker. Varför rutor?

För det andra har jag sedan jag gick i gymnasiet ungefär letat efter anteckningsblock som är indelade i olika sektioner så man kan använda samma anteckningsblock till flera olika ämnen utan att för den skull skriva allting om vartannat. Man behöver inte släpa med sig många olika anteckningsblock, med en ökande risk att man glömmer nåt hemma, och behöver inte fundera över öh, vilket ämne skrev jag det där i egentligen, kan jag fortsätta skriva här? Jag har hittat nånting ditåt, men det var konstigt format, 2/5 sektioner hade smårutigt papper (vilket man behöver ännu mera sällan än vanliga rutor, btw) och inga hål (nåja, det gåår ju förstås att stansa själv).

Så kommer jag till USA, där standardanteckningsblocket är utrustad med följande:

• randigt papper
• olika sektioner (3/5/7), avdelade med mellanblad
• fickor på mellanbladen, där man kan förvara diverse lösblad (inte för att vi förstås får såna här, vi har ju inga pengar att köpa papper eller kopieringsfärg eller sånt för)
• hål så att man senare kan lägga in pappren i mappar
• perforering, så att man lätt kan dra bort pappren, samt
• lagom tjocka pärmar, så att blocket är relativt stadigt men ändå inte så tjocka att blocket blir jättetungt

Det är nästan så att jag blir tårögd när jag tänker på det. Nästan. Ja-a, int har ja e na läätt.

kommentar till senaste inlägg:

Wuuhuu, weboodi började fungera igen. Vågen! På onsdag börjar jag introduceras till lexikografi, och därmed får höstens schema vara som det blev, även om jag högst har två föreläsningar om dagen, och de flesta fredagar ingen alls (eventuellt funderar jag ännu på Eurooppahallinto, men den börjar först v 46 och kräver ingen anmälning så den planen har jag gott om tid på mig att glömma bort - om jag inte tar den har jag aldrig nånsin nånting på fredagar). Ingen översättning i finska på hela året, tyvärr, det krockade både med en svenskakurs jag kunde ha avstått från och en engelskakurs jag inte på några som helst villkor kan avstå från. Däremot har jag anmält mig till en kurs i nygrekiska vid Arbis i vår (att den blir av har jag ju lite svårt att tro, men man vet ju aldrig).

Ifall nån var intresserad (läs: mamma & pappa).

första inlägget från den nya lägenheten.

Nånting nytt, nånting gammalt, nånting lånat, nånting blått*, och vips sitter jag på golvet i min nya lägenhet med Bowmont III i famnen och bloggar. Tänk så fint saker och ting kan ordna sig. Ännu återstår vissa justeringar för oståpplighetens och det estetiska intryckets skull, då en sladd är i ett rum, en sladd i ett annat, och en tredje sladd skulle vara ännu i ett annat rum, förutom att jag inte har så många fler rum att sprida ut härligheten i. Jag har inte så många hål i väggen, men jag var just till Classe och handlade så att man skulle ha trott att jag trodde de hade mellandagsrea på skarvsladdar, så månne det nu inte ska ordna sig.

Annat jag har sysslat med under min korta tid såsom boende i Kinamuren är tillexempel kaffebjudning med en långväga och en långlivad muminmugg samt det bästa kaffesällskapet man kan ha, ytterligare utforskning av våra hemliga katakomber som kommer att kännas varma och sköna i vinter när de räddar mig från att sticka näsan utanför dörren när jag ska våldgästa andra kinamursboende**, och att försöka spika fast stamtavlan i sin ram med påföljden att den gick sönder. Sen har jag också konstaterat att a) ingen säljer gula bönor på Vasa torg (skandal!), och b) det är lättare att titta på TV/DVD när man har en fjärrkontroll eller tre. Men man måste ju ha lite utmaningar här i livet.

Nu ska jag äta lunch, städa lite mera (suck) och kolla om yliopisto månne skulle ha fått weboodi att fungera igen. Det är ju sådär lagom lämpligt att anmälningssystemet ligger nere just då man ska anmäla sig till kurser. Hello Finland!

* En ny klönt att sticka i telefonuttaget, en gammal nätsladd, en lånad modemgrejsimojs (tack Z!) och en blå strumpa som bara råkar ligga i mitt synfält och vara just blå.
** Det är ju mest troligt att jag besöker Twinmind, men man vet ju aldrig, kanske jag bekantar mig med hennes nya vänner med den sexuella orienteringsspecifika klädstilen.

mera pengar till folket!

Hör du till dem som påstår att det var bättre förr och att samhället är på väg helt åt skogs?

Då har du fel. Det är bättre nu.

Det har jag bevis på. Här skrev jag en gång om en kampanj som Citymarket körde, där man kunde köpa bestick till kampanjpris om man samlade stämplar, men att kupongen var värd sin vikt i guld (nåja) även om man inte ville ha några bestick, för när man hade handlat för 240 € kunde man lösa in kupongen och få tio cent i handen.

Nu gick jag till samma market idag och konstaterade att de har kört igång med en ny kampanj. Den här gången gäller det Jamie Olivers kastruller och stekpannor, men annars följer kampanjen samma mönster: du får en stämpel för varje 20 euro du handlar för, och kan handla produkterna med runt femtio procents rabatt. Men, hören och häpnen och lystren, man kan även lösa in sin stämpelfyllda kupong för att få penningvärdet i handen istället. Och några tio cent rör det sig inte om, minsann, nej, tjugo cent är det som gäller idag. Tjugo cent, ladies and gentlemen! Det är en ökning på 100%!

Och hör sen.

låt mig regrediera ifred.

I min bokhylla har jag tre barnbokshyllor, den nästsenaste boken jag köpte var Bagar Bengtsson, och två av mina fyra senast inhandlade filmer är Astrid Lindgren-filmatiseringar. Jag satt och tittade på Bröderna Lejonhjärta häromkvällen och tänkte först att oj, så fint, men började sen tänka att vad handlar det här om egentligen, glorifierar hon inte kollektivt självmord?

Fast sen tänkte jag att sluta tänka så fasligt,
låt mig regrediera ifred istället.

P.S. En annan sak som jag en gång tänkt om Bröderna Lejonhjärta, det där om att den boken nästan är hets mot folkgrupp, eller i alla fall svartmålar hela den finländska befolkningen kan ni läsa här.

på begäran:

Jag ser ut ungefär så här,
men oftast är jag mindre suddig i verkligheten.

inredningsprojekt, del ett.

Nu börjar min lägenhet se någorlunda presentabel ut; åtminstone om man ser den från en viss vinkel. En del av mina inredningsprojekt är också på plats. Till exempel detta, min släkttavla. Egentligen ville jag ha en massa svartvita foton i egna ramar, men en hyreslägenhet sätter ju vissa gränser för hur många hål i väggen man kan göra. Så det fick bli ett collage av inskannade gamla bilder i en stor ram. Efter lite velande hit och dit och och testing testing och dopp i vattenpottar (tavlan, inte jag) hänger den nu på väggen ovanför pianot och ser så fin ut så! Förutom en fin väggprydnad har jag också fått en icke föraktlig släktkännedom på köpet; där finns sex generation representerade, från Janne & Kaisa Johanna till Emma Charlotta (ser ni vem som är vem? ;))

jonas hassen khemiri.

Igår tittade jag på Babel Special, där Jonas Hassen Khemiri bland annat berättade att ett uttryck han använder för mycket är "det finns en dimension av..." och jag tänkte att om det finns någon jag alltid blir lite starstruck och groupiesque när jag ser eller hör eller läser eller träffar* så är det Jonas Hassen Khemiri. Och idag råkar jag surfa in här och läser när Jonas Hassen Khemiri skriver om den stad som Syster Yster flyger till imorgon och kan inte sluta skratta åt Om Kairo vill skryta med sin sfinx så svarar New York: Get a nose job.

* Jamenvisst, det händer ju jätteofta! Åtminstone en gång. Där satt vi, i varsin ända av ett auditorium, han längst framme på scen, och jag längst bak inknycklad i en rad mellan två tjocka tanter med turkosa stickatröjor och pärlhalsband, och han såg åt mitt håll och jag kände att vi hade en connection, och jag är övertygad om att han kände precis samma sak.

kylskåpspoesi.

Ledighet ger tydligen inspiration, så igår satte jag igång med flera projekt som bara legat och väntat på skrivbordet och i hjärnan åtminstone hela sommaren, om inte längre. Det var kärlek vid första ögonkastet för mig när jag hittade de här kylskåpspoesi-pärlorna i en liten hobbyaffär i Emporia. Problemet med att ha dem som armband är att de troligen kommer att svänga runt, och man behöver därför hitta pärlor som fungerar på båda sidorna, och det har pärlfabrikörerna inte beaktat, så det blev nu som det blev. Min favoritkombination är brilliant/monster.

gambler-to-be.

Har man klöver ess i öronen behöver man ju ett matchande tärningshalsband. Nu behöver jag bara utveckla ett spelberoende and I'm good to go.

sommarlov och OS.

Fyra (4!) timmar jobb kvar innan jag tar sommarlov. Det firar jag utan kamékaka, möjligen med nya örhängen (klöver ess!) och definitivt med ny frisyr. Det blev kort och mörkt och ganska rött.

Nu är jag trött. Jag steg upp kvart före sex i morse trots att jag var ledig. Trots min enorma insats blev det "bara" en fjärdeplats för Hanna-Maria. I övrigt tycker jag bara att det är lite, lite orättvist att en som är en månad yngre än jag har tolv OS-guld. Jag har ju inte ens ett enda.

jag köper mig lycklig.

Den här tiden förra året var jag i full gång med förberedelserna inför den Stora Resan. Jag tänkte jag skulle gå tillbaka i tiden i bloggen för att läsa klagomål på hur jobbigt det var med visumansökningar och sånt, så där så att jag blir glad att jag inte behöver åka nu; men juli 2007 är den enda månad jag inte har skrivit ett enda inlägg sen jag började blogga här december 2005. SÅ fullt upp hade jag tydligen.

I brist på visumansökningar och andra skojiga saker att slänga pengar på, muntrar jag upp mig själv med diverse andra köp. Idag köpte jag världens finaste lilla my-halsband (jaja, så går det när man är på jobb; har man inga kunder hamnar man ju att handla själv), och nyss fick jag ett bekräftelsemejl från CDON att mitt paket är på väg, ett paket innehållande (jag citerar) Oh Laura - A Song Inside, Winnerbäck Lars - Med Sol, Goo Goo Dolls - Dizzy Up samt DVD - Astrid Lindgren Mat. Mm, mat, goott (kanske ostkaka från Katthult?). Nåja. Den sistnämnda ser jag mest fram emot, för den innehåller Kajsa Kavat och det finns väl inget finare, speciellt nu när det lackar mot jul.

veckans scoop.

Det är mycket inredning just nu. Jag (eh, mest pappa) har tillverkat en bokhylla av en gammal kälke, sågat och målat hyllplan till köket (gult), knyckt gamla hartwallbackar; och till helgen blir det en IKEA-resa med de bästaste vännerna.

Och sen måste man ju ha saker att hänga på väggarna också (förutom LP-skivorna ovanför köksfönstret och alla gamla släktfoton jag håller på och skannar in...). Den här notisen har jag klippt ut ur lokaltidningen; den ska jag nog rama in och hänga på en hedersplats:

Guillou köpte glass i Esse
På torsdagen var den svenske författaren Jan Guillou inne på Kjellman & Co Livsmedel i Esse. Det var Gun-Borg Sundqvist som satt i kassan och hon kände genast igen honom.
- Jag har ju läst hans böcker. Jag funderade om jag skulle säga något, men tänkte sedan att han säkert vill vara anonym. Han skrattade lite, han är säkert van med att bli igenkänd.
Den kände författaren hade sällskap av en kvinna. Han handlade två flaskor vatten, glass, lakritsstänger och choklad.
Kaj Wistbacka som har illustrerat många av Guillous böcker har sina rötter i Terjärv. Kanske har det något att göra med författarens besök i nejden?

Jag undrar om det ordnas några såna där rundturer, typ "I Guillous fotspår"? Kanske kan man få veta exakt vilken typ av lakrits han köpte. För att inte tala om chokladen; var den månne Fazer eller Marabou?!

å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan funderar jag på prepositioner. På att homesick kanske likaväl kan betyda sick of home och att några små, små bokstäver gör en sådan enorm skillnad.

Å andra sidan skiner solen både bokstavligen och bildligen. Jag har fått hem min syster på besök från främmande land. Jag spenderade en trevlig gårdagskväll tillsammans med mina-nästan-grannar-numera och Stefan Sundström, Susanne Alfvengren och Apan Anders i vuxentappning (därav vissa kanske trevligare än andra). Och jag ska kanske, hoppeligen, möjligen få se Lars Winnerbäck nästa helg. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir av. Om inte för någon annan orsak, så för att jag inte tror att jag nånsin återhämtar mig från pessimismens dunkla vatten om så inte sker (det har påpekats både en och annan gång från flera håll att jag håller på att drunkna där).

Jakobs dagar har inneburit förvånansvärt lite extrakunder; inte en gång har jag fått prata engelska (lessen i ögat). Jag fortsatte utklädningstraditionen från förra årets gammaldags torg i ensamt majestät i affären idag, från fjolårets tjugotal körde jag i år på sextiotal med prickig byxdress, mammas studentskor (?) och rakt trollhår. Den enda reaktionen jag fick angående mitt utseende var en kommentar om att jag har skickat iväg min syster till FM, och några sådana anspråk kan jag ju då rakt inte göra. Lite road är jag dock över relationen till den jag misstogs för; jag börjar misstänka att Twinmind väljer sina vänner utgående från någon typ av utseendekriterier.

Ikväll blev det igen en sväng till den före detta tobaksstaden för att bonga kändisar och dylikt. Jag gick ett varv, såg/lyssnade till stadens stoltheter (sedermera, efter den tidigare stolthetens åtal och läxor), gick ett till varv och körde sen hem, tillfreds med min lördagsunderhållning. Det är ju så vackert med människor som gör det de älskar.

humör, väder, service och flyttande.

I morse när jag cyklade till jobbet var jag på jättebra humör. Det var skönt att cykla, det var lite halvkallt sådär och jag var i tid så jag måste inte cykla mig halvt fördärvad. Då tänkte jag att det får allt vara nog med apati nu, nu ska jag börja leva igen. Sen kom jag förstås till arbetet, och det hade varit ett himla trassel med nån kund och jag hamnar att vara ensam i affären på måndag (första Jakobs Dagar-dagen?!), så då var det slut på det goda humöret ett tag, men sen var det något som var hemskt roligt, så jag tänkte börja gråta av skratt och då blev det bra igen.

Alla klagar på vädret men personligen tycker jag inte att det kunde vara bättre.

I morgon ska jag köra till grannstaden i norr för att köpa en telefon, därför att servicen vid vår lokala telefonhandlare gör mig förbittrad så till den grad att min bästa vän tyckte det var pinsamt. På förlovningskalas hos min andra bästa vän i helgen tänkte jag nästan starta slagsmål med en försäljare, på den nivån är det. Men jag ville ju inte ställa till med nån scen. Vi fokuserade på kvällens huvudperson istället, kattungen...

Och till helgen ska jag flytta! Min mamma tycker att vi borde flytta innan Syster Yster kommer hem utomlandsifrån, så det blir att flänga iväg till Vasa nu på lördag för att passa in kånkandet med mitt arbetsschema och hennes flygschema. Man kunde ju tro att jag därför skulle ha fullt upp med att packa nu, men det är ju så mycket trevligare att läsa I döda språks sällskap. En bok om väldigt gamla språk av Ola Wikander. Så därför ska jag göra det istället.

kontaktannons.

Sökes: Initiativrik person som kan gräva ner mina rötter i marken för att förhindra att jag försvinner härifrån. Du får gärna vara bra på att spela gitarr. Svar till: Kroniskt söndagkvällsförvriden.

det är den tiden på dygnet nu; med undantaget att det inte längre är en parentes, ett svagt ögonblick, ett undantag som bekräftar regeln. jag flyter på, varken här eller där, och kan intet annat. jag behöver något att se fram emot, något att hålla fast vid. i don't know where to go, i don't know what to do, tell me how to find my way back home. (ben's brother)

ockhams rakkniv.

Känner ni till principen Ockhams rakkniv? Förenklat sagt går det ungefär ut på att man kan anta att den enklaste förklaringen i en situation är den rätta. Låt mig illustrera.

Tänk dig följande helt hypotetiska scenario: Du och din fästmö ska gifta er. Du vill att vigselringen ska vara en överraskning, så du går ensam till guldsmedsaffären för att köpa den och lämnar sen in den för gravering. Lite senare går din fästmö in till samma guldsmedsaffär i ett annat ärende. Just då råkar en annan kund fråga efter ringen som funnits i fönstret, men som inte längre finns där. Expediten säger att den är såld, men det går ju bra att beställa en till. Kunden vill gärna pröva ringen innan hon bestämmer sig för att köpa en. Expediten vet att det är din fästmö, som alltså befinner sig i affären, som ska få ringen och frågar i ett ögonblick av glömska försynt av din fästmö om det skulle gå bra att den andra kunden fick prova ringen. Fästmön får så i misstag reda på vilken ring hon ska få. Båda kvinnorna provar ringen. Den passar perfekt på kunden som kommit in senare, men är för stor för din fästmö. Expediten beställer en ny, mindre ring åt din fästmö, men du får inget veta, eftersom du i så fall skulle få reda på att din fästmö vet vilken ring hon ska få. Fästmön ber expediten ringa henne när ringen kommit, så att hon kan prova att den passar innan den graveras, och man sen ska ringa till dig. Ett tag senare anländer ringen till affären. Expediten ringer din fästmö och berättar att ringen kommit. Din fästmö säger åt expediten att ringa dig istället, eftersom hon ju inte skulle veta om ringen. Expediten ber om ursäkt och ringer dig istället. Expediten meddelar dig att ringen kommit, och du svarar förvirrat att du inte har beställt nån ring, bara lämnat in den för gravering. Expediten säger att det måste ha blivit ett missförstånd, ursäktar sig och lägger på. Din fästmö ringer upp affären och hoppas att expediten inte har hunnit ringa dig, eftersom hon just insåg att du inte vet att hon vet, och därför inte vet om någon beställd ring, för om du visste det så skulle du ju veta att hon vet. Expediten vill stoppa upp ringen i din fästmös ändalykt.

Ni förstår principen, va?

P.S. Som vanligt är det inte tjejen i filmen som skrivit brevet.

lägenhet, sångböcker, leksaker och mejl.

I morse klockan halv tio, efter att jag just räknat igenom kassan efter att ha fått ut kassasammandraget (vi har haft nåt mysko halvt strömavbrott tre dagar i rad så att det inte har gått att kånnekta till servern, helskumt) ringde min telefon. Halv tio, vem ringer mig då? tänkte jag, kanske ringer de äntligen om min nya telefon* som jag beställde för sisådär en månad sen och som jag ännu inte fått? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Det var ännu roligare: jag fick erbjudande om två lägenheter i Vasa, så imorgon ska jag gå och titta på dem. Hurra. Jag drömmer gardiner och bokhyllor och småpet just nu, och har ett års inneboende inredningslängtan att få utlopp för. Tjohej. Som om inte ledig dag gjorde morgondagen tillräckligt seframemotelig.

Och så är det ju andra semifinalen ikväll och jag vill så gärna, så gärna att Spanien ska få vinna alltihopa, men en av årets största modetrender är ju 'Ryssland vinner allt' så man kan ju inte vara alltför optimistisk. Jag är glad bara jag orkar hålla mig vaken. Jag är fortfarande trött, och rådet jag fick av den kokkolensiska optikern som jag sprättade iväg till på min senaste lediga dag, nämligen att ha på mig glasögonen oftare, känns som om det skulle ha motsatt effekt.

Sen har jag sökt en sångbok och valt mellan disney-musikal och pop-rock; valde den senare (den hade ju Hallelujah; och Ben's Brother!) och lekt med mammas och pappas nya leksak (de kåpipejstade Bror Stors inköp av systemkamera) och mejlat min creative writing-professor och sagt att tyvärr kan jag inte komma och möta henne vecka 30, men för all del kan jag väl mejla min story till nån finsk amazing writer och översättare. Så att sånt.

* Ett meddelande åt dem som hört mig göra mig lustig över det att den svarta heter grön och den gröna som jag ska få heter gul, och nu tänker "den är ju visst gul": jo, den ser ju gul ut på bilderna, men den ser grön ut på riktigt. Sådetså.

det är detaljerna som gör det.

På den första bilden en mugg, och på den andra två objudna gäster i röken; jag vet inte vem.

Annat som gjort min midsommar är barndomens drömmat, bastubad, hav, luft, stenar, presenningar, vaniljsås, familj, sällskapsspel, småsmå kusinbarn, myggor, blommiga kjolar, fotbollsmuggar, knivhot, hundar, väderomslag, och kvällsljus. Batterierna är laddade, åtminstone lite grann, och fortfarande återstår nästan två dagars semester.