tisdag 22 mars 2016

tisdagen den tjugoandra mars.

Det är en strålande vårdag i Bryssel. Medan jag traskar till jobbet tänker jag att det nog börjar vara dags att övergå till en vårjacka. Så kommer jag till jobbet, och två bomber har sprängts på flygfältet. Ingen kan tänka på jobb, så vi går och fikar. Stundvis går diskussionen över till något annat ämne, men så är vi där igen. Det är snart påsk, och Europaskolan har ledigt. Ett par kolleger förde sina barn till flygfältet igår. De flesta ska flyga nånstans över påsken. Eller skulle. Nu vet man ju inte. 

Så småningom går vi upp till kontoren igen. Jag öppnar översättningsprogrammet. Sen öppnar jag en nyhetssida, två, tre, fyra. Nu kommer rapporter om en bomb i Maelbeek också, i närheten av de flesta EU-byggnaderna. Jag uppdaterar sidan. I korridoren pratar alla om det som hänt. Telefoner ringer, plingar till. Är ni okej? Jag uppdaterar sidan igen. Timmarna går och jag lyckas kanske översätta ett segment på hela förmiddagen. De som deltog i induktionsseminariet och som jobbar i Evere har planer att luncha tillsammans, men nederländskan föreslår att vi tar det en annan gång för hon åker hem till sin man och sina barn i Amsterdam. Jag läser på Yle att kommissionen uppmanar sina anställda att hålla sig inomhus. En stund senare får jag ett mejl av kommissionen som uppmanar oss att stanna på kontoret, eller hemma om vi ännu inte åkt till arbetet. Det är tidsstämplat långt tidigare. En kollega försöker ringa ett samtal, men nätet är överbelastat. En annan kollega försöker gå ut, men hindras i dörren. Jag vet inte hur det gick med nederländskan. Spanjoren och jag går och lunchar i alla fall. Det är nästan tomt i restaurangen. Många tar ut semester kring påsk och har redan åkt. 

Efter lunch får jag en ny version av en text jag lämnade in igår, och ska ha den klar före dagens slut, så jag får ta mig i kragen. När jag väl kommit igång går det lättare, men jag uppdaterar nyhetssidorna var femte minut. Efter ett tag föreslår en kollega fika. Nästan hela enheten är samlad i kafeterian. Vad kan man annat göra. Vad kan man göra. Hur kunde det här. Men varför kan vi inte. Men nej. 

Vi får mejl om att man kan välja om man vill gå till jobbet eller jobba hemifrån imorgon. Många verkar planera att stanna hemma. Jag har inga förutsättningar för det, men det skulle säkert ordna sig i alla fall. I korridoren hör jag någon nämna att nu är poliserna i Schaerbeek. Jag tänker att det kanske är lika bra att vara på jobbet. Utanför fönstret åker mera polisbilar och ambulanser förbi med tjutande sirener. Vårt kontor är på väg ut mot flygfältet. Jag undrar om något nytt har hänt, uppdaterar nyhetssidorna. Ingenting förutom allting. 

Vi får mejl om att det är okej att lämna byggnaden. När klockan närmar sig sex tittar jag ut genom fönstret och tänker att jag helst inte skulle gå ut. Men jag tar mina saker, lotsas ut genom en annan dörr än vanligt. Det är fortfarande en strålande vårdag i Bryssel. Solen är på väg att gå ner och färgar allt i guld. Allt är precis som vanligt förutom en klump i magen. Men jag börjar gå, traskar vidare längs gator som hunnit bli bekanta. Någon är ute på länk, bilarna kör som vanligt. Jag tittar till höger och vänster när jag ska korsa spårvagnsrälsarna innan jag inser att lokaltrafiken fortfarande står stilla. I den stora korsningen har trafiken stockat sig. Fem polisbilar kommer körande med tjutande sirener. Jag går vidare. Allt är precis som vanligt. Om det inte vore för allting. Precis som vanligt, förutom att mitt hjärta för den här stan har vuxit tre storlekar idag.

söndag 13 mars 2016

leka detektiv.

I hotmejlet jag nämnde i förra inlägget fick jag veta att polisen skulle komma på besök nästa gång inkommande vecka. Så jag hade inget annat val än att försöka få någon reda i frågan idag, medelst mycket avancerade detektivmetoder. 

Det finns två ringklockor som helt saknar information, och tre stycken som saknar namn, men har siffror. Eftersom dessa siffor - 1.3, 2.2 och 2.3 - rimligtvis torde motsvara lägenhetsnumret valde jag bort dem och började med att trycka på den ena tomma ringklockan. Ingen svarade, men det betydde ju inte nödvändigtvis någonting. Det skulle ha underlättat att involvera en annan person i undersökningen, och jag hade tänkt utnyttja en kompis för detta ändamål men han fick förhinder. 

Till plan b: videokameran. Jag satte igång datorns kamera, sprang ner, tryckte på knappen, sprang upp igen, spelade upp filmen för att se om det hade ringt, satt igång kameran på nytt, sprang ner, tryckte på den andra tomma knappen, sprang upp igen, spelade upp filmen för att se om det hade ringt, konstaterade att nej. Belgisk brist på logik i all ära, men jag höll ännu fast vid tanken att 2.3 inte kunde motsvara lägenhet 4.5. Så jag började jämföra namnen på ringklockorna med namnen på postlådorna. Alla hade en motsvarighet förutom ett, så jag försökte med det istället. Till saken hör att både mäklaren och fastighetsskötaren föreslagit att jag kan kika efter namnet Friedrich, eftersom den som bodde här tidigare hette så. Så jag hyste inte jättestora förhoppningar när jag tryckte på namnet Liu Jia. Men lo and behold om inte filmen om min tomma lägenhet denna gång hade lite action i sig! 

Så att. Sånt sysslar vi med i Bryssel om söndagseftermiddagarna.

fredag 11 mars 2016

välkommen till belgien.

Folk säger ganska ofta "Välkommen till Belgien" till mig. Det kan till exempel vara så här: 

Som anställd vid en EU-institution har man två alternativ: antingen kan man skaffa ett belgiskt ID-kort, eller ett special-ID. Oavsett vilket man väljer ska man registreras i kommunen/stadsdelen där man bor, vilket bland annat involverar att polisen kommer på besök för att kontrollera att man faktiskt bor där man säger att man bor. Jag har valt att anhålla om ett special-ID, mest för att registreringen då sköts utan att jag personligen behöver infinna mig hos kommunen och showa off min spektakulära franska/flamländska. Nu i veckan fick jag dock ett argt mejl om att polisen hade varit på besök, bara för att konstatera att mitt namn inte syns till varken på brevlådan eller ringklockan, och att jag bör fixa detta illa kvickt, annars kommer vildvittrorna och tar mig (jag parafraserar).

Jag har visserligen upprepade gånger begärt att få namnskyltar, men inget har hänt. Det har ärligt talat inte heller känts så akut. Men med polisen hack i häl fick jag sätta igång och ringa till mäklaren som skulle kontakta fastighetsskötarna som lovade fixa men det tar ett litet tag. Nu kanske ni ställer frågan, ööh, varför tejpar du int bara upp en lapp själv? Svaret på den frågan är inte, som man kanske kunde tro, för att polisen kräver en officiell skylt för att acceptera att man inte bara är nån uteliggare som roat sig med att tejpa upp sitt namn på nåt random hus. Det är bara det att jag inte vet vilken ringklocka som är min*. 

Innan jag flyttade in försökte jag få reda på vilken brevlåda som är min, men det var det ingen som kunde svara på, utan jag blev ombedd att testa var min nyckel råkade passa in. Jag försökte fråga om det är nån logik bakom det hela - om lägenheten är 4.5 så kanske postlådan är nummer 45? Välkommen till Belgien, var svaret. Abandon all logic, ye who enter here. Så jag testade nyckeln lite här och där och drog slutsatsen att postadressen är 29. Ringklockan gjorde vi ett försök att testa när mina föräldrar var här, men antingen fungerar den inte eller så hittade vi inte rätt knapp. Jag tänkte ett tag att eftersom knapparna är uppdelade på fyra rader och det finns fyra våningar så kunde man ju tänka sig att... Så långt kommen i resonemanget började min kollega skratta åt mig och hälsade mig välkommen till Belgien. Så jag ringde fastighetsskötaren för jag tänkte att om de ska kunna sätta upp nån skylt så måste de ju veta var. Right? Han jag pratade med var väl inte så bra på engelska så han bad mig skicka mejl om saken, så jag gjorde det och bifogade till och med ett foto så att han bara skulle kunna peka ut var på bilden jag hör hemma. Han svarade "il faut tester les endroits vides des sonnettes svp". Så den officiella instruktionen är igen att bara testa mig fram på måfå tills jag eventuellt hittar rätt. Vilket ju osökt får en att undra om det är det de kommer att göra också ifall de nånsin kommer så långt som att sätta upp dedär skyltarna; bara trycka på knappar tills de hittar nån som inte svarar, och hoppas på att det inte bara beror på att de som bor där råkar vara borta. Det känns ju rätt troligt, egentligen. För, let's face it, välkommen till Belgien.

* Jag talar btw om porttelefonen här, om det är nån som undrade. Om man redan hittat fram till lägenhetens dörr finns det bara en knapp att trycka på så det är inte fullt så invecklat.

P.S. Till Belgiens försvar får jag ju ändå påpeka att saker i Finland inte alltid går helt som i Strömsö heller. Som till exempel när man meddelar elbolaget att man flyttar bort, och de plötsligt börjar sända sina slutfakturor inte per e-faktura som de annars gör, och inte heller per snigelpost till den adress de ombads skicka sagda fakturor till, utan till just precis den adress där man meddelat att man inte bor längre, vilket är orsaken till att de ska skicka en slutfaktura in the first place. D.S.

torsdag 3 mars 2016

tillbaka till vardagen.

Idag var jag tillbaka på kontoret igen. Det var jättekonstigt. Praktikanten jag delat rum med har åkt hem och en ny hade börjat igår. Och det var knappt så jag kom ihåg hur man gör när man översätter. Och sen började larmet tjuta och vi fick utrymma byggnaden. Fast no worries, det var inga terrorister, bara nåt brandlarm som gått bananas eller nåt. Och snabbt var jag tillbaka i rytmen igen.

Kursen fortsatte alltså i måndags, då med information om karriär och etik och sånt. En del av det där karriärjoxet känns inte så relevant för mig personligen, till exempel det att kommissionen är en bra arbetsplats på det sättet att om man känner att man börjar kunna jobbet utan och innan kan man söka sig till ett annat generaldirektorat för att hålla motivationen uppe och karriären på stigande. Det rekommenderas faktiskt att man byter nu och då, typ fem år på ett ställe eller så. Som översättare är det ju inte riktigt samma sak. Fast å andra sidan får vi ju översätta texter från alla dedär olika områdena så det är ju lite som att byta arbetsplats varje dag utan att ens behöva stiga upp från stolen. Den största utdelningen av den föreläsningen var i stället de andras reaktioner, då de upplevde att föreläsaren hade varit så negativ och deprimerande. Jag märkte ingenting. Hon var förstås finsk. 

Av etikdelen drar jag slutsatsen att jag borde låta mitt företag gå i graven. Jag måste ännu fråga upp om saken, för det var en del som jag inte helt förstod, men det verkar osannolikt att jag ska få göra några random illustrationsprojekt vid sidan om, vilket jag åtminstone hade tänkt lämna dörren öppen för. Men vi får se. 

Igår besökte vi Parlamentarium, och rollspelade parlamentariker. Det var ganska roligt, men jag skulle inte vilja vara parlamentariker. Sen gick vi över till parlamentet och åt lunch där. Matsalen hade mycket större utbud än vår, men med tanke på min oförmåga att välja är det kanske lika så bra att man inte ställs inför sådana kval så ofta.

En del av kursen bestod också av att gruppvis bekanta oss med ett generaldirektorat och sen hålla en tjugo minuters presentation för resten av gruppen. I ett skede ställde jag mig lite skeptisk till att en annan gruppmedlem bokade in typ fyra intervjuer med folk för en så kort presentation, men det var sen väldigt intressant och grupparbetet fungerade finfint. Överhuvudtaget är det en fin grupp människor jag har fått tillbringa den senaste tiden tillsammans med. Igår kändes det också lite vemodigt när vi skulle säga våra ajöss. När man umgåtts intensivt med en grupp människor vill det ju vara lite så att man säger att man ska träffas och göra det och det men sen kommer vardagen och så rinner det ut i sanden. Men jag tror ändå att vi kommer att hålla kontakten, åtminstone en del av oss. En del skulle träffas redan i kväll och afterworka, men jag åkte istället hem för att försöka kurera min nya förkylning (are you freaking kidding me?). Det har ändå blivit en del afterwork på sista tiden. Mest med kursgänget, eller delar därav, men häromdagen var jag till exempel på kaffe med en tjej som jag satt bredvid på en halvdagskurs en gång och plötsligt befann vi oss mitt i nån slags föreläsning om filosofi på franska. As you do. Jag älskar att det är a thing that happens i mitt liv.