måndag 29 februari 2016

krig och fred.

Slutet av arbetsveckan tillbringade jag som sagt i Frankrike och Luxemburg. I den mån jag reflekterat över mina förväntningar inför resan var det främst av typen "kul att fara på resa", men det blev väldigt givande på många andra sätt också. 

Vi åkte först till Verdun och minnesplatser från första världskriget där. På gravgården ligger cirka 16 000 soldater begravna. I anslutning till den finns en byggnad med ca 130 000 oidentifierade soldater från båda sidor. Man kan kika in genom fönstren i rum där benknotor och dödskallar ligger huller om buller. På slagfältet såg vi hur landskapet är format av bombningarna, även hundra år efteråt. 




Liv & död
Som en motpol till krigsmonumenten har de i närheten också ett World Peace Centre. Tanken är att framhålla alternativet, och de har bland annat ordnat tillfällen där skolelever från stridande territorier (t.ex. israeler och palestinier) träffas under en vecka och utbyter tankar. Trots det var det nu också mest information om kriget från olika synvinklar, som propaganda, barn, kvinnor och så vidare. 

Innan vi åkte därifrån samlades vi hela gruppen för att diskutera tankar och intryck, vilket var mycket värdefullt. För mig var besöket viktigt bland annat för att driva hem EU:s ursprung. Grundtanken är ju att ena Europa för att historien inte ska upprepa sig. Det är väl ingen som tror att en eventuell Brexit ska leda till tredje världskriget precis, men ändå. Det är lätt att fokusera på detaljer och tappa bort de större perspektiven. Also: jag måste börja läsa historia.


Andra spridda intryck som lämnar kvar: När slaget vid Verdun var över efter 300 dagar, hundratusentals döda och nio städer totalförstörda, hade frontlinjen flyttats ca två kilometer. Generalerna såg det som något av en generalrepetition för det riktiga, avgörande slaget. Ett experiment för att testa hur folk reagerar på gas, till exempel. Och sen alla dessa människor som kom från kolonierna för att bokstavligen fight someone else's battle. 

Koloniträdgård för hemlösa.

Allt i original, inklusive inläggningar i skafferiet

Vi åkte sen till hotellet där vi åt middag och umgicks i mer uppsluppna former. Det är trevliga människor jag hänger med, hörni. Följande dag åkte vi till Robert Schumans hus. Han hade inget gästrum för han hade gjort om det till ett bibliotek (a man of my taste) (historien förtäljer inte var hans kompis påven sov när han kom på besök). Därefter åkte vi en sväng via Luxemburg, vilken i ärlighetens namn i sin korthet inte gav så mycket. Och sen hem till Bryssel. Här kanske ni ställer följdfrågan som jag själv ställde mig i bussen: känns det som att komma hem till Bryssel? Nej, det gör det nog inte. Tvärtom kände jag efter alla dessa nya intryck att jag inte kan hantera mera nytt, så jag tillbringade nästan hela helgen inomhus på soffan med en bok (see also: sleep). Därmed impliceras ju dock att inomhus känns som hemma. 

P.S. Om någon kan berätta hur sjutton man ska kunna sätta in bilder i blogger på ett normalt sätt, dela gärna med dig. Jag blir galen på denna arbiträra tvingade formatering som helt följer sin egen vilja.

onsdag 24 februari 2016

känn historiens vingslag.

Jag deltar just nu i en introduktionskurs för nyanställda på kommissionen. Målet med kursen är att vi ska lära oss mer om EU:s historia och kontext, träffa personer från andra generaldirektorat och bli stolta över att jobba här. Personligen känner jag inte att den sista punkten är något jag behöver jobba så mycket på (hallå, jag jobbar för EU-kommissionen, det är ju skitcoolt ju), men allt det andra är mycket uppskattat. Allt emellanåt – speciellt i såna här sammanhang – känner jag mig ganska idiotisk. Jag må veta ett och annat om satsdelar och kommatering, men politik och sånt? Haha. Så första dagens historiska överblick var mycket bra. Visserligen minns jag min vana trogen de minst relevanta sakerna bäst – att Spaak brast ut i O Sole Mio klockan fem på morgonen i Messina, att det Romfördrag som undertecknades var blankt, att det mest kända fotot är fejkat – men huvudsaken är ju att man minns något alls. 

Igår gick vi en rundtur i europakvarteren och fick bland annat ynnesten att träda in i det allra heligaste i Berlaymont, där kommissionen håller sina möten. Om jag i förra inlägget använde den termen i något bildlig mening är den här mer bokstavlig. Man stövlar inte precis in där hursomhelst, och det är mycket sannolikt att ingen av oss nånsin kommer att sätta foten där igen. Vi hade dessutom en väldigt bra guide, som kompletterade basfakta med anekdoter, som till exempel att det alltid tar ett tag att komma igång för att Juncker hälsar personligen på alla först. På eftermiddagen hade vi också en gruppövning där vi skulle leka parlamentariker och komma med ändringsförslag på kommissionens prioriteringar. Vi i vår grupp hade det nog lättast eftersom vi fick i uppdrag att representera euroskeptikerna ("hey, we even have a True Finn among us!") och följaktligen sade nej till allt. Jag kom också på den utmärkta idén att slå ihop ett förslag om utveckling av rymdprogram och flyktingkrisen och skicka flyktingarna till rymden, men den fick lämna på idéstadiet. 

Torsdag och fredag kommer vi att tillbringa på resande fot – eller on mission, för att använda EU-språk. Jag läste häromsistens ett dokument som handlade om jargong som används här men som egentligen betyder något helt annat eller inte existerar på engelska egentligen. Som ett exempel nämndes contract agent on a mission, vilket här betyder en kontraktsanställd på arbetsresa, men utanför EU-bubblan skulle föra tankarna till en lönnmördare. I samma veva fick jag också förklaringen till ordet semester som nämndes i tidtabellen för när vi skulle få veta resultaten från uttagningsproven och som jag aldrig fattade – här betyder det ett halvår. Bättre sent än aldrig? Anyway, i morgon bitti åker vi till Verdun för att besöka minnesplatser från första världskriget, sen vidare till Metz och Robert Schumans hus och sen hem ginast via Luxemburg och EU-byggnaderna där. Så att, sånt.

tisdag 16 februari 2016

Besök i Berlaymont

Den byggnad där själva kommissionen håller till heter Berlaymont. Där tillbringar även många kommissionsanställda sina dagar. Men vi är rätt många, så det finns generaldirektorat utspridda både lite här och där. De flesta är där i området som kallas för europeiska kvarteren. Och sen är det då vi, som är utlokaliserade helt nån annanstans. 

Översättare är inte precis gräddfilen av kommissionsanställda. En kollega berättade att hon varit på nåt seminarium där folk skulle presentera sig och hon hade glatt sagt att hon är översättare. De andra hade sett på henne med medlidande och konstaterat att tja, nån måste ju göra det också. 

Det här skriver jag inte för att på något vis beklaga mig över mitt drömjobb, utan bara som allmän bakgrundsinformation till när jag, som kusinen från landet, skulle besöka Berlaymont här om dagen. Jag deltog i en kurs om interinstitutionella relationer mellan kommissionen och rådet*. För att komma in visade jag först min ID-bricka åt en vakt och sen en maskin. Sen följde jag bara efter nån som gick mot en metalldetektor och stod i beråd att gå genom den när vakten där tittade på min ID-bricka och viftade iväg mig som om jag var en idiot. I stället skulle jag bara visa upp brickan till en vakt till och en maskin till så var jag inne i det allra heligaste. Och så satt jag där på J. Katainens plats och lärde mig jättemycket och funderade om det inte är störande att konferera här när det är så mycket motljus. Och så kände jag mig faktiskt lite som en såndär som jobbar för EU-kommissionen.

Sen lyckades jag med den pinsamma bedriften att lämna in en text till granskning där jag hade stavat kommissionen med ett m. Men annars går det bra.

* Jag hyser hopp om att ha lärt mig skillnaden på Europeiska unionens råd, Europeiska rådet och Europarådet lagom till pensionen. 

lördag 13 februari 2016

welcome to my humble abode.

Vill ni se hur jag har det hemma hos mig? Jag bor i en före detta kasernbyggnad som byggdes i slutet av 1800-talet. Området användes ända fram till 70-talet av militären, men det stod sedan öde i tjugo år och de flesta byggnaderna revs. I mitten av nittiotalet kom man sen på att hej lägenheter är ju bra att ha, och renoverade upp huset. Arkitekten som planerade det spektaklet blev så nöjd med sin genialitet att han namngav huset efter sig själv. (All den här informationen är hämtad från franska Wikipedia och har filtrerats genom min treprocentigt* flytande franska, så ni kan ju idka mild källkritik om ni vill.) De här tornen som ses på bilden är mina, så jag lever basically i Sagan om de två tornen.

* enligt min franskaapp var jag ett tag fyra procent flytande, men den blev lite sur på mig när jag ignorerade den några dagar så jag blev nedgraderad.  


Jag sökte lägenheter på nätet och kom hit över ett par dagar för att gå på visningar. Den första dagen hade jag bokat visningar på förhand, men den andra dagen ringde jag på morgonen på några som verkade intressanta. Jag tror att den här hade lagts upp den dagen, och eftersom det annars hade krockat med en annan visning blev det så att hon som visade den bara pratade franska. Men ljuset och takhöjden och dendär takbalken och karlssonpåtaketbalkongen och... Jag drabbades av akut avundsjuka på att någon annan skulle kunna tänkas få den, och brast ut i bravo! excellente! magnifico! esplendido! Honom ska vi ha! Och även om mäklaren tyckte att det var lite märkligt att jag började prata spanska helt plötsligt så gick det vägen ändå. Här är vardagsrummet. 

Fun fact: den där Ikealampan som ser ut som ett metspö köpte jag eftersom det visserligen hänger en glödlampa i taket, men den är söndrig och jag räcks inte upp för att byta den ens med stege. När jag sedermera skaffar mig brysselianska vänner ska jag sikta in mig på såna som är sisådär två meter långa, har jag tänkt.  


Här är min kokvrå. En av de saker jag ska investera i när det svarta hål flytten orsakade i min ekonomi jämnar ut sig till en liten gullig grop istället är ett matbord och stolar som kommer här under loftet (just nu är där bara en skräphög, så den fick inte komma med på bild). Men det går fint med köksö och barstolar också, och där är betydligt mycket mer förvaringsutrymme än det ser ut att vara.














Om man går uppför trappan kommer man upp till mitt bibliotek. Jag gillar bara att säga att jag har ett bibliotek, obviously, men det får också fungera som gästrum. Om någon har tips på en möbel man kan förvara gäster i om nätterna, men som även skulle fungera som sittmöbel tar jag gärna emot tips (bäddsoffor är ju sällan så häva att sitta i).

Här är då mitt sovrum, som också leder ut till balkongen.
He va he!

tisdag 9 februari 2016

sussels in brussels.

I helgen var min lillasyster här och hälsade på. Hon flyttade till Paris och började sitt nya jobb där samma dag som jag började mitt här, så det går nu snabbare att hälsa på varann än det gjorde när hon bodde på studieorten i Finland. Eller, det kan potentiellt sett göra det. Just den här gången blev det så att hon tog buss som fastnade i trafik med en chaufför som varken kunde engelska eller franska så kommunikationen var lite skraltig och jag åkte en sväng till tågstationen kring midnatt bara för att åka hem tillbaka för det visade sig att det ännu var en timme tills de anlände. När hon väl kom sig hit var det i alla fall mycket trevligt. Vi tänkte vara kulturella och gå på Magrittemuséet, och på väg dit snubblade vi över en pop art-utställning så då körde vi den också på samma gång. Och så hälsade vi på hennes värdfamilj från det året då hon var au pair här. Annars strövade vi mest omkring och åt chokocroissanter och sådär. Livet, ni vet. 

Nu går jag omkring och snörvlar och hostar, för jag är som ett barn som just börjat på dagis och drar på sig alla tänkbara sjukor. Rätt som det är kommer jag väl hem med löss också.

måndag 1 februari 2016

svaret på livets stora fråga.

Ibland brukar jag fundera på livets stora frågor. Som vad är meningen med livet? Hur ska vi nånsin uppnå fred på jorden? Och, kanske framför allt, vad har hon för historia, den där kvinnan som dyker upp i Skönheten och odjuret och så desperat behöver sex ägg (runt 1:37)? Vad har hon gått igenom för att hennes röst ska avslöja den där råa desperationen, ett avgrundsdjupt behov som inte kan uppfyllas på annat sätt än med ett halvt dussin ägg?


Men så började jag tänka såhär: ni vet Gaston? Han skryter ju om att han alltid äter fem dussin ägg till frukost. Tänk om den där tanten är hans kokerska, och hon just står i beråd att tillreda hans frukost när hon upptäcker att hon bara har femtiofyra stycken ägg i skåpet. The horror, the horror. Gaston verkar inte som typen att godsint acceptera en sån översyn. Hon har sett hans humör förr. Han misshandlar henne troligen både fysiskt och psykiskt, för minsta lilla felsteg: för lite salt i maten, biffen är för rå, biffen är för välstekt. Men hon behöver jobbet, för hon har ju alla dedär små barnen som ska ha mat och kläder. Så hon härdar ut. Men hon räds alltid nästa raseriutbrott, och nu, när hon står framför skåpet och räknar äggen en gång till för att vara säker på att hon inte bara räknade fel, stiger paniken och hon beger sig till marknaden för att få tag på de där sista sex äggen, kosta vad de kosta vill. 

Jag är hemma från jobbet idag pga kräksjuka men tänkte bespara er en detaljerad beskrivning av min helg. Nu ska jag gå och räkna mina rena underkläder, eftersom jag just fick reda på att jag får min tvättmaskin först den 10 februari. Två veckors leveranstid my ass.