adventskalender 2011, lucka tjugofyra.

Lucka tjugofyra. TWENTY FOUR!!!!!!!?!!!?!!?

Ja, man skulle ju inte tro det direkt, men det är den tjugofjärde idag. Julafton. Helt skumt. Men kiva. När det här schemalagda inlägget publiceras sitter jag som bäst och försöker få någon att sluta fundera på varför deras mokkula inte fungerar och slappna av och fira jul irl istället. Men sen om en stund ska jag åka till mina föräldrar och äta lutfisk och sjunga julsånger och bygga duplo och ge julklappar och allmänt jula mig. God jul!

"We kept waiting for them to laugh, but the punch-line never arrived.”

Ni måste läsa denhär artikeln som handlar om låten "Yes we do", svaret på "Do they know it's Christmas?". Det är det bästa jag har läst idag*.

Speaking at the launch of their song, the musicians praised Geldof’s relentless quest for an answer and said they hoped their collaboration would free the Irishman and his friends to start looking for solutions to new and more important questions.
“Like Do they know about climate change in America? Or did Kim Jong-il have time to write down the abort codes for the nukes before he died? Or perhaps he can revert to the time-honoured classic – ‘Tell me why I don’t like Mondays.”

* och då har jag ändå läst ett mejl som informerade om att vi tar och strejkar resten av dagen.

adventskalender 2011, lucka tjugotre.

Lucka tjugotre. Vill du bli plastikkirurg? :)

Nej. Förutom att jag skulle ifrågasätta meningen med livet tycker jag också att det verkar ganska äckligt. No offense.

adventskalender 2011, lucka tjugotvå.

Lucka tjugotvå. What was your day like yesterday (where did you go, what did you do, did anything stand out)?

Jag gick väl till jobbet, och pratade i telefon med en massa folk, och så hade vi också skolning ett par timmar. Och sen gick jag på stan en stund, och sen gick jag hem för jag blev hungrig, och jag minns att jag tänkte att det är rätt praktiskt att bo så centralt att man bara kan gå hem mitt i julklappsshoppingen och sen gå ner för trappan och fortsätta som om inget hade hänt. Så köpte jag en hoper julklappar och sen gick jag hem och tände julgranen och läste lite Inheritance och drack lite glögg och sen gick jag och sova. Typ.

kundbetjäning 101.

Vissa personer verkar vara gjorda för kundbetjäning. Jag är det inte, men man lär ju sig genom att försöka. En sak som blev tydligt rätt snart efter att jag började på mitt nuvarande jobb är att det lönar sig att undvika ord som troligen och borde och förmodligen. 

Ett annat sätt att lära sig på är enligt hurdan betjäning man själv får, och hurdan service man uppskattar. Jag har haft anledning att vara i kontakt med ett företag i upprepade repriser (ni minns paketet jag väntat på i 57 dagar? Vi är nu uppe i 90). Alla som svarat mig därifrån har robotlikt upprepat beklagande fraser, men ingen av dem har svarat på direkta frågor. Jag förstår väl att man inte svarar på frågan om beställningen har försvunnit i ett svart hål, men när man uppmanar kunden att gå till postkontoret och fråga om paketet finns där och sen inte svarar på frågan om det finns nån uppföljningskod man kan uppge på sagda postkontor, så är det lite mer svårt att förstå. Lektion ett i kundbetjäning: lyssna på kunden, idiot.

adventskalender 2011, lucka tjugoett.

Lucka tjugoett. What is correct "twentyoneth" or "twenty first"?

Emedan jag uppskattar poesin i ordet oneth är det tyvärr inte korrekt. Men bra tänkt, hördu.

adventskalender 2011, lucka tjugo.

Lucka tjugo. Milloin jouluvalmistelut menivät överiksi?

Äsch, det har väl aldrig hänt? Eller jo, förresten. Det var ju den där ena gången när jag var i USA och en snubbe hade köpt en egen radiostation för att kunna synkronisera sina blinkande tomtar och pingviner och granar med julmusiken som han spelade där. Det var... amerikanskt. Kanske lite överiksi.

adventskalender 2011, lucka nitton.

Lucka nitton. Haven't you heard, a million times, "It's the little things that count?"

Jo, det har jag. Incidentally har jag just klätt min julgran, vilken sannerligen är av det mindre slaget. Och den räknas verkligen. Det blev plötsligt jul.

Om man har god syn kan man även notera några andra av julprydnaderna
i mitt fönster: en stor gran och en lyftkran. Dessutom har jag ett stort hopp.

adventskalender 2011, lucka aderton.

Lucka aderton. Vad använder du för dator?

En MacBook Pro. Den heter MacBowmont och är en uppföljare till Mr Bowmont (som dog en dramatisk död på andra sidan Atlanten), Mr Bowmont Jr (som knappt hann säga hej innan vi sade hejdå, stackarn) och Mr Bowmont III (som jag sedermera mycket affärsmässigt sålde i just och just användbart skick till min intet ont anande far). Av alla dessa är den nuvarande min absoluta favorit.

(namnet är naturligtvis en referens till Joey's båt)

adventskalender 2011, lucka sjutton.

Lucka sjutton. Hur ofta använder du strumpor?

Mest varje dag faktiskt. Förutom när jag har strumpbyxor. Ibland då också. Jag brukar rätt ofta bli kall om tårna. Speciellt när jag ska sova, och då kan jag inte somna för att jag har kalla tår så då måste jag ligga med benen i typ lotusställning och värma tårna i knävecken.

adventskalender 2011, lucka sexton.

Lucka sexton. Is there something wrong with me?

En gång under min studietid pratade vi om inflektion och derivation, och ett exempelord var kalaton. Efter den lektionen gick jag hem och började skriva en novell. Den handlade om en person som hade hört just det ordet, och kommit fram till att eftersom det ter sig som ett så fullständigt onödigt ord, så måste det troligen vara hemskt viktigt. Så han utvecklade en teori om att när folk frågade honom "what's wrong with you?" så var det i själva verket hans fishlessness som var det korrekta svaret på frågan.

Fast jag skrev aldrig färdigt historien, så jag vet inte om det var sant eller inte.

adventskalender 2011, lucka femton.

Lucka femton. Och hur många gånger behövs?

Alltid en gång till. För att vara på den säkra sidan.

adventskalender 2011, lucka fjorton.

Lucka fjorton. Bästa tv?

Serier jag vanligen kollar in nya avsnitt av är Criminal Minds, Bones, Once Upon A Time, Community, Vampire Diaries, How I Met Your Mother, Big Bang Theory, New Girl. Sen är ju Veronica Mars, Pushing Daisies, Smallville och Friends gamla favoriter. Det låter som att jag aldrig gör annat än att titta på tv, kanske. Men jag tittar mer på tv-serier än på film, om ock kanske inte så ofta just på tv, oftare på dvd eller streamat. Nån jag missat?

adventskalender 2011, lucka tretton.

Lucka tretton. Vad kan du om skuldkrisen?

Hemskt lite. Oftast känns det som att det är en lek som dedär männen i kostym leker. Jag får inte vara med, och inte kan jag säga att jag vill heller. Ibland kan det kännas lite orättvist att de leker med mina leksaker, men det är nu så den här världen fungerar. Den mest konkreta inverkan den ekonomiska situationen har på mitt liv är att jag nog inte vågar säga upp mig utan att ha ett annat jobb. I övrigt handlar jag mjölk och makaroner som vanligt. Nångång ibland slår jag till och med på stort och köper ost.

adventskalender 2011, lucka tolv.

Lucka tolv. Får man fortfarande fråga vad man vill? :)

För att parafrasera Gud på Saltkråkan: ja, det får man.

adventskalender 2011, lucka elva.

Lucka elva. När används "före" respektive "innan"?

Före före ett ord, innan före en sats. Ish.

adventskalender 2011, lucka tio.

Lucka tio. Om man inte betalar, vad händer då?

Först får man en betalningspåminnelse eller två, och om man ändå inte betalar skickas räkningen till indrivning och abonnemanget stängs. Ibland händer det även att man blir arg på nån random kundrådgivare som inte på något sätt kan anses vara orsaken till att man inte har betalat sin räkning.

Sen kan det hända att sagda kundrådgivare helt sonika går hem från jobbet och tar helg istället.

storleken har ingen betydelse... men miniatyrer är ju så förmårrat söta.

Idag har jag bakat miniatyrjulstjärnor med äppel/kanelsylt. Det känns som det mest revolutionerande jag har gjort på länge, faktiskt. Om man vill ha julstjärnor, men ska servera sex andra sorters kakor också*, så kan de ju kännas lite stora. Så då kan man ju helt enkelt ta och skära degen i fyra bitar. Äppelsylten kom sig mest av att jag stod i affären och höll i en burk plommonsylt och tänkte att men vad i hela friden ska jag göra med all sylt som blir kvar efter baket? Att äta det med glass och majonnäs är ju ingen hit**. Då är det mer sannolikt att jag äter äppelsylt. Och så... och så blev det.

* detta är bara ett hypotetiskt exempel. jag ska bara gå på knytkalas, jag ska inte själv ha nåt spektakulärt taberras.

** true story.

adventskalender 2011, lucka nio.

Lucka nio. What kind of vehicle do you ride/drive????

Jag går mest. 

Men jag har en cykel som jag har stulat av min syster (min syster har i sin tur stjält en cykel av mig, och den har i sin tur blivit stulad av henne. Ni vet hur det är med cyklar). Den är superbra. Man bara trampar lite och så är man framme.  

Jag har aldrig ägt nån bil. Jag gillar att köra, men jag kan inte påstå att jag nånsin känt något behov av att skaffa bil. Tills vidare går jag och går tills jag kommer till dörren.

du kära gran, du kära gran.

Idag har jag varit hemma från jobbet och övervakat att allt gick rätt till när julgranen på torget sattes upp. Jag hade också tänkt handla julklappar, men tyvärr var stadens affärer inte så samarbetsvilliga. Bättre lycka nästa gång.

adventskalender 2011, lucka åtta.

Lucka åtta. Har du någon stilikon?

Nej, det kan jag väl inte påstå att jag har, men jag blir överlag inspirerad av folk som inte tar sig själva på så stort allvar. Det är bara kläder. Och det är bara ett av alla möjliga sätt att uttrycka kreativitet. Så om jag känner för att klä mig som Karlsson på taket, en 70-årig gubbe eller en femåring så gör jag det.

Stilsäker man. Bilden har jag knyckt härifrån.

adventskalender 2011, lucka sju.

Lucka sju. Vilken sida av sängen väljer du när du sover på hotell?

Jag har inte så stor skillnad, men spontant säger jag höger. Eller så den närmare fönstret. Man måste ju kunna hoppa ut om det blir en eldsvåda. 

adventskalender 2011, lucka sex.

Lucka sex. What?

Självständighetsdag! Hipp, hipp, hurra! Jag må känna mig lite instängd i Finland emellanåt, men jag älskar mitt fosterland av hela mitt hjärta och är så tacksam att jag får leva i ett fritt, självständigt land.  Så det så.

bra drag att vara självständigt, finland.

Imorgon är det självständighetsledigt. Det är skönt. Det här att vara ledig en dag, jobba en dag, vara ledig en dag är ett rätt så gemytligt tempo. Jag är inte bjuden på någon bal, men jag ska nog åtminstone glädja grannarna med att sjunga om att min högsta önskan är att leva och dö för mitt fosterland.

I helgen hade vi julfest från jobbet. Vi åt julbord tills vi mådde dåligt och sen lite till, reciterade aforismer, sjöng julsånger och slog runt på stadens nöjesetablissemang. Bortsett från en liten, men betydande detalj som kröp fram mot morgonkvisten var det en mycket trevlig kväll. Ibland kan jag tänka att jag nog skulle trivas bättre på jobbet om det skulle involvera mer socialiserande med kollegerna och mindre socialiserande med kunderna. Men det vore ju på det hela taget inte så fruktsamt för företaget överlag.

adventskalender 2011, lucka fem.

Lucka fem. Varför måste jag gråta och sörja,. när ett överflöd av världslig fröjd. och ära står mig till buds?

Det kan man ju verkligen fråga sig. Är du säker på att du måste? Ämnet förnöjsamhet har kommit upp ett flertal gånger under de senaste månaderna. När är man nöjd med livet och uppskattar det man har på ett positivt sätt, och när nöjer man sig med mindre än man är värd? När är det man har bättre än det man inte har, och när är det man har sämre än det man kunde ha? Jag vet inte. Men det där med värdslig fröjd och ära låter ju helt okej. Förutom om man går till originalfrågan, för där är svaret tydligen att om man gråter kommer man till himlen.

Det man också kan fråga sig är var frågeställaren har lärt sig om kommatering. Men det är en annan fråga. På tal om andra frågor står erbjudandet om läsarfrågor sig genom hela advent, bara så att ni vet.

adventskalender 2011, lucka fyra.

Lucka fyra. Har jag ett husdjur? isonnafall va heter de?

Nej, jag har inget husdjur och har aldrig haft. Min goda vän K spekulerade en gång om att det troligen är därför jag är så kall och hjärtlös. Men jag har en uppvridbar kycklingsaltströare, om det räknas?

adventskalender 2011, lucka tre.

Lucka tre. Vilket äpple väljer du?

Ett grönt och syrligt. Fast jag äter inte jättemycket äpplen just nu, mer bananer och kiwi. I överförd bemärkelse har jag även relativt nyligen valt att övergå till en såndäringa äppeltelefon.  Det är en helt ny värld som har öppnat sig för mig. Kameran fungerar, till exempel, bara en sån sak!

adventskalender 2011, lucka två.

Lucka två. Vad händer om jag inte får som jag vill? 

Jorden går inte under. Livet går vidare. Du överlever. Du kanske eventuellt till och med lär dig ett och annat; om livet, om förnöjsamhet, om diverse användbara saker du aldrig ens undrat över innan.

Men det kan hända att du ligger vaken flera timmar varje natt.

adventskalender 2011, lucka ett.

Lucka ett. Vad kan du om Harry Potter?

Typ allt. Jag är akademiskt utbildad i ämnet Harry Potter. Jag har skrivit en kandidatavhandling om Harry Potter. Jag har tretton böcker skrivna av J. K. Rowling i min bokhylla, vilket eventuellt kan tyckas vara åtminstone tre för mycket.

Fast jag känner en person som enligt egen utsago vaknat upp mitt i natten och varit på vippen att börja gråta vid blotta tanken på att eventuellt inte bli en Hufflepuff på Pottermore, så... jag känner mig helt normal.

adventskalender 2011, prolog.

Eftersom förra årets adventskalender var en sådan otrolig succé*, tänkte jag köra en favorit i repris i år och varje dag i advent svara på en fråga från första sidan googleträffar på sökfrasen "vad är första frågan" eller motsvarande. Som traditionen bjuder börjar jag även i år först den andra december.

Fast när jag började googla upptäckte jag att en del likadana frågor kom upp i år igen, och det är ju trist, så jag tänkte såhär att om det är nån fråga ni hemskt gärna (eller ens nå lite heller) vill att jag svarar på, lämna en kommentar här, så lovar jag göra mitt bästa att besvara den. Mmkay?

*haha.

nu tänder vi vårt första ljus.

Det känns som att julen är lite sneaky i år, att den har smugit sig på så omärkligt att lillajul kom som en överraskning. Kanske beror det på att vädret är så förmårrat ojuligt. Kanske beror det på att jag drack första glöggen redan i september, så jag är så van vid att det ska vara politiskt inkorrekt att jula sig. Å andra sidan har jag hela veckan gått omkring och trott att jobbjulfesten var igår, fast den är först nästa vecka, så kanske det bara är jag som är allmänt förvirrad. Nåjå. Det är nu ett sätt att leva på det också. Glad påsk!

livets nödtorft.

Alltså. Nu finns det en SAOL-app. Mitt liv är komplett.

"This series is insane. Bring on Part 2"

Den här recensionen får mig att tro att The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 1 är allt jag förväntat mig och mer. Nu skulle det bara gälla att hitta nån annan som vill se filmen. Det är så svårt att vara ironisk när man går ensam på bio. Men det kan väl inte vara så svårt, hur kan man motstå något som beskrivs såhär:

"Breaking Dawn assumes the crown of best/worst Twilight movie. It’s a masterpiece, really."

"Now that I think of it, Bella Swan has a lot more in common with Mao Zedong than I realized."

"Meanwhile, the film has been busy introducing characters that I’ve never heard of while introducing subtle hints that pedophilia is an acceptable practice if you’re a werewolf."

 Right? Right!

net och etikett.

Om det har gått 57 dagar sen man har beställt nåt på nätet, månne leverantören tycker att man är en jobbigt efterhängsen kund om man tar kontakt och blitt undrar om paketet händelsevis har trillat ner i ett svart hål?

the hunger games.

Jag är inte så aktiv bloggerska för tillfället. Jag ber om ursäkt och erbjuder denna dagsfärska Hunger Games trailer som försoningsgåva.

Med andra ord: eek! Are you excited? I'm excited. Förslag på diskussionsämnen: Haymitchs peruk, Effies röst och rollbesättningen, speciellt gällande Gale.

home [sic].

Det känns lite hädiskt sådär på Svenska dagen och allt, men jag har mentalt befunnit mig i USA hela helgen. Det började med en kärleksförklaring på fredag kväll, vilket gjorde att jag vaknade upp fly förbannad på lördag, och sen har det fortsatt i en blandning av melankoli, nostalgi, ilska, förvirran och rotlöshet. Och äppelpancakes.

Jag är tacksam över att ha ett jobb. Och det kanske inte är mitt drömjobb, men jag har trivts bra hittills. Och jag trivs i min lägenhet, och jag kan leka med syskonbarn och umgås med gamla vänner och familj. Samtidigt har jag ständigt - ibland starkare än annars, men jo, ständigt - en känsla av att det bara är ett mellanspel. Det är ju där nånstans på andra sidan Atlanten jag ska vara. Och jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag ska göra där. Jag vet inte ens var där är nödvändigtvis, det är inte så mycket min gamla hemstad som hela kontinenten som lockar. Och jag vet inte om jag bara ska anta att det är här jag ska vara just nu, i väntan på något annat, eller om jag aktivt borde söka efter ett sätt att komma dit. Det är många "jag vet inte"-n för en person som gillar att veta allt.

Men glad Svenska dagen, hörni!

nenäpäivä

Idag är det Nenäpäivä. Då ska man ge pengar till fattiga barn och ha en röd clownnäsa, fast jag är inte helt säker på hur de två korrelerar. Företaget jag är anställt hos, GoExcellent, är så pass trevligt att dom har lovat matcha varenda euro som vi donerat. Dessutom fick vi tårta. Dagen till ära uppmanades man också klä ut sig till clown. Jag hade helt vanliga kläder - tyllkjol och blårutigt och klarrött - men jag såg nog lite ut som en clown ändå. Jag beslöt att det ska vara mitt nya klädstilsmotto, att jag varje dag ska klä mig så att folk runt mig inte är helt säkra på om jag är utklädd till clown eller inte.

man tager vad man haver.

Ett problem med att bo i en småstad är att om man plötsligt kommer på att man absolut behöver ett gult bälte så kan det hända att man tvingas göra ett själv av skosnören. 

Jag har tagit mina antihistaminer, så nu drar jag ut på galej och firar att mina finaste flickor är födda. Trevlig lördagskväll!

livet och barnet.

När jag gick i högstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en uppsats om vad vi ville lära våra framtida barn. Det fanns andra rubriker också, men jag blev så provocerad av att det togs för givet att man ville ha barn att jag skrev en uppsats om varför jag inte ville ha barn i stället. Jag har aldrig varit hon där som kuttrar så fort hon hör ordet bebis. Efter att syskonbarnen föddes har jag fått konstatera att emedan jag fortfarande är ganska egalt inställd till det abstrakta begreppet barn kan jag ju ändå gilla dem som konkreta individer; men jag är ändå inte övertygad om att jag själv vill* ha barn.

Så jag kände igen mig i en hel del tankegångar i Peppe Öhmans bok Livet och barnet Om att överleva som någons mamma. Hon skriver om att vara karriärsdriven feminist och att få barn, om att vägra kompromissa om sin identitet, att inte rita likamedtecken mellan jaget och mammarollen. Jag beundrar hennes mod. För även om hon skriver om samma ämnen på sin blogg, så är det oftast lite raljerande, lite distanserat. Boken är närmare inpå; där finns detdär väl underbyggda, men också detdär fullständigt irrationella som man kanske drar sig lite för att berätta. Jag gillade mycket.

Dessutom finns det illustrationer, och boken fås i tre olika färger! Jag var ju såld redan på det.

* Eller kan, heller, i och för sig. Men det är en helt annan diskussion.

dagens ilandsinlägg.

Inte för att jag vill förblinda er med all min coolhet och djupsinnighet såhär på en gång, men jag måste medge att jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på att det finns röda kastehelmiskålar här i världen.

det finstilta.

Ni vet dendär varningsrutan som brukar komma i början av de flesta DVDer, där det varnas att man bara får använda skivan för privatbruk och att till exempel visa filmen i ett fängelse kan leda till straff? Finns det speciella fängelseeditions? Och om man sitter i fängelse och läser att man kan få fängelse om man visar filmen i fängelse, bryr man sig då?

säg mig vilka böcker du läser och jag ska säga dig vem du är.

En enkät där man svarar på frågor utgående från titlar man har i bokhyllan? Why, yes! (via Dark Places)

Hej! Hej Nostradamus!
Vem är du? Emma*
Hur önskar du att du kunde vara? Korten på bordet.
Vad gör du helst en ledig dag? Tillsammans är man mindre ensam.
Beskriv ditt favoritdjur? Världens bästa påhitt.
Hur ser du ut? I never knew there was a word for it.
Beskriv ditt humör i dag. Du begriper ju ingenting.
Vad är viktigast i ditt liv? Amo, amas, amat... and all that.
Vad är helt oviktigt för dig? Eating animals.
Beskriv en plats du trivs på. Quivira.
Beskriv något du tycker är vackert. Before Sunrise and Before Sunset.
Vad längtar du mest efter just nu? Substans.
Vad längtar du inte alls efter? Finska vinterkriget.

* Okej, jag medger: jag fuskade lite här. Jag har faktiskt inte en fristående Emma i bokhyllan, bara som en del av Jane Austens samlade verk. 

fi-fi-fi-fi-finska.

Idag kom jag på mig själv med att säga "jag lägger en förfrågan framåt".

Jag kände mig som en dålig finlandssvensk.

kundbetjäningsspråket.

Kanske är det språknörden i mig som gör sig gällande, men jag är närmast barnsligt förtjust över att få invigas i ny terminologi. Omsu, osmu, masu, yrpa... det är som att lära sig ett hemligt språk!

man purse.

Det roar mig att Gina Tricot väljer att kalla denna väska "kara bag".

godmorgon yxskaft!

När jag vaknade i morse steg jag genast upp och tog en dusch. Inte förrän jag kom ut ur badrummet såg jag på klockan och insåg att emedan det visserligen är bra att vara i tid är klockan två på natten nog ändå lite väl tidigt att gå till jobbet.

there's no place like home.

Staden har nu luktat diarré i två dagar.

Det är inte helt angenämt.

dissonansens lov.

Jag har börjat i en ny kör den här hösten, och ikväll på körövningen insåg jag plötsligt en orsak till att sopranen aldrig kändes som min grej: man får aldrig sjunga den där skavande tonen i sus-ackordet.

Det är nånstans där, i dissonansen, jag hör hemma.

näin.

tantaran-tran-tran.

Igår plockade jag tranbär.
Idag fick Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur.
...Coincidence?

det andra (in)hemska.

Det jobbigaste i det finska språket är siffror och ordningstal och böjning av desamma. Tänk en sån tur att jag aldrig behöver säga till exempel att den här räkningen gäller tiden från det här datumet till det här datumet och den här summan blir så här mycket med den här rabatten.

Idag har jag pratat finska mest hela dagen. Det kändes som en traktor hade kört över mitt huvud redan vid lunchtid. Men annars bra.

en bild säger mer än tusen ord... tyvärr har jag inte så många bilder.

Men voihan nenä. Här är man helt laddad inför att spendera hela kvällen med att klippa och klistra och börja på med att fixa ett helt old-school fotoalbum av Korearesan och så öppnar man paketet och upptäcker att där finns ungefär en tredjedel av alla foton man beställt. Och det är inte ens en kronologisk eller tematisk tredjedel heller, så man kan inte ens bara börja i nån ända som är komplett. NÅ INT TÅ.

djur som djur.

Igår hade vi kräftskiva. Unge herr Yoo åt dock, enligt egen utsago, mest ekorre.

hur gick det sen?

Som en uppföljning till senaste inlägget kan jag berätta att jag visst sov gott natten innan första samtalet, och att jag sen dess har svarat på så pass många att jag inte ens hållit räkningen. Det har gått helt bra. Ingen har mordhotat mig, eller bytt operatör på grund av mig*, eller anklagat mig för att vara från Purmo, och jag har varken lovat någon en gratis iPhone eller gett ut uppgifter jag inte fick. Score!

I fredags fick jag dessutom min första lön. För en och en halv dags jobb. Det var en stor dag. Jag firade med att inleda glöggsäsongen. Skål!

* mig veterligen.

nej lisen, de kommer inte sova gott*

I morgon är det tänkt att vi ska börja litegrann på riktigt.
Prata med kunder. Fixa stuff. AAAAAH!

* Ni fattar väl referensen i rubriken, va? Inte?! Shocker. När jag var liten började jag prenumerera på Bamsetidningen. Det var en stor händelse i mitt liv. Så stor att jag läste första numret så många gånger att jag lärde mig det utantill. Det börjar så här: 

"'Var är ungarna, Brumme?'
'Nere vid sjön och leker. Dom kommer att sova gott i natt.'
Nej, Lisen, de kommer inte att sova gott." 
Och sen blir Bamse kidnappad fast sen skickar han flaskpost så allt ordnar nog upp sig till slut.

masterchef.

Jag tillagade mat som jag hittade på själv idag och det blev supergott.

Bara så att ni vet.

rätt person på rätt plats.

När jag berättar vad jag studerat brukar folk rätt ofta anta att jag har tänkt bli lärare. Om jag ombeds utvidga mitt "NEJ" med en motivering brukar jag säga att jag inte har tillräckligt mycket tålamod; att jag eventuellt skulle gilla att undervisa om det räckte med att förklara en gång, men att om jag blev tvungen att förklara tio gånger utan att det ändå går hem skulle jag slå till idioterna, bli polisanmäld för barnmisshandel och spendera resten av livet i fängelse. Och den framtidsplanen skulle ingen studiehandledare ha godkänt*. 

Jag kom att tänka på det idag när jag lyssnade på samtal där kundrådgivaren förklarade något tjugo gånger utan att det ändå gick hem hos kunden. Between det och mina nojor som i de sämsta stunderna kan kallas telefonfobi känner jag verkligen att jag har hittat rätt i livet.  

Men ihan hyvästi kävelee.

* i och för sig har studiehandledare, enligt min erfarenhet, en tendens att inte godkänna framtidsplaner som inte involverar att bli läkare, men det är sen en annan historia.

helg bland havtorn och hyllpluppar.

Jag blev så förvånad när jag slösurfade runt i morse och inte hittade några spår av Emmygalan nånstans. Jag försökte till och med räkna tidsskillnad, att den kan ju inte hålla på fortfarande. Det tog hur länge som helst innan jag insåg att hej, bara för att jag trodde att det var söndag igår betyder det ju inte att det var det. Kanske har det att göra med att jag jobbade i princip varje lördag i somras, men det här med tvådagarshelg känns mycket exotiskt. Jag klagar inte. Som vi alla vet, betyder ju exotisch bra på tyska.

Hela helgen har det varit sånadär dagar som gör att jag brukar påstå att september är min favoritmånad. Soligt, färggrannt, med kylsting i luften. Jag har bara laddat batterierna. Igår lekte jag med syskonbarnen och plockade havtorn. Idag gick jag på en promenad och gjorde mitt bästa för att gå vilse i min hemstad, ett varv via loppishallen för att städa bordet en sista gång innan jag tar bort grejerna imorgon, handlade lite mat och hyllpluppar på hemvägen. Kom hem, städade lite och omarrangerade skafferiet till linneskåp, konstaterade att hyllplupparna var för stora. Tittade på lite Smallville, lite Hercule Poirot, ritade lite och började skratta hysteriskt åt mina egna teckningar. Imorgon är det jobb som gäller igen. Gott så. 

artificiell egoboost medelst statistik.

I top fem över googlingar som lett till den här bloggen finns både "delpheena jag saknar dig" och "delpheena never let me go". Sånt skrattar vi åt i detta hushålle idag.

andra dagen: en konflikt uppstår.

Alltså. Jobbet verkar ju helt okej. Men hur ska jag kunna representera ett företag som är så hemskt... rosa?

Blomman på bilden har inget med något att göra, men jag kunde inte
knycka nån lämpligt grällande rosa bild från företaget i fråga,
så den fick agera som riktgivande färgprov.

första dagen.

Jag har inte sovit så dåligt som i natt sen den där värsta jetlaggade dagen i Korea då vi alla bara låg och rullade tummarna hela natten i väntan på gryningen. 

Men jag överlevde min första dag på det nya jobbet ändå. Och som vi alla vet är ju första steget till framgång att överleva sin första dag. Idag har vi gjort namnlappar, skrivit på sekretessavtal och ätit karameller. Imorgon börjar vi mera på riktigt.

hej, jag är humanist.

Häromdagen fick jag ett brev från min alma mater. De ville att jag skulle fylla i ett formulär om hur mina studier vid Vaasan yliopisto har förberett mig på livet efter detta och så vidare. Och det förstår man ju, i och för sig. 

Men det är lite svårt. För hur ställer man sig till påståenden som att "min examen har gett mig tillräckliga färdigheter för arbetsuppgifter inom branschen" eller "min examen var en god investering med tanke på hur mycket jobb man får"? På en skala från 1 (helt av annan åsikt) till 6 (helt av samma åsikt) väljer jag svaret "jag är humanist".

Notera gärna skärpedjupet i bilden.

i'd like you to meet my leetle fwend.

Förutom nån enstaka gång då jag lånat pappas grejer har jag ända sedan jag köpte min kamera bara fotat med kitobjektivet (18-105mm f/3.5-5.6). Det har gått helt bra. Inte så att jag skulle ha varit fullständigt nöjd med (bristen på) ljuskänslighet eller tendensen till vinjettering eller så, men det har funnits saker som har känts mer relevant att slänga pengar på. Som mat och hyra och sånt världsligt. Men jag kom hem från kalaset i fredags och var helt frustrerad på att det inte går att fota inomhus. Så jag gick raka vägen till datorn och klickade hem det här objektivet som kom på posten idag. Jag var så pepp att jag redan stod i kön vid posten när jag fick meddelande om att det hade kommit. Jejj! Det är helt jättelitet, och lätt, och f/1.8. 

Jag tror att det här är början på en fin vänskap.

never let me go.

Nu i helgen tittade jag (äntligen) på Never Let Me Go och det är speciellt en grej som jag började fundera på. Jag gillade filmen i princip, men den kom aldrig tillräckligt nära för att störa sådär som boken gjorde. Vissa saker kändes mycket mindre underbyggda. Speciellt Andrew Garfields karaktär, Tommy, blev något av ett frågetecken. På grund av manuset, inte skådespelarinsatsen; det lämnade hemskt oklart för mig varför han gjorde vad han gjorde, eller inte gjorde. I klartext: varför stanna med Ruth, varför Ruth överhuvudtaget? Det gjorde i sin tur att jag började fundera på boken, blev det egentligen klart där heller? Jag vet inte. Det är märkligt det där, hur nya impulser kan få en att långt i efterhand börja fundera på sånt man aldrig ens reflekterat över innan.

Är det nån av er som sett filmen? Hade du läst boken innan? Vad tyckte du?

Bilden har jag knyckt härifrån.

P.S. Hon som spelade Kathy som liten var helt sjukt lik Carey Mulligan. Det var väl i och för sig det som var meningen, men ändå. Oftast brukar ju människor i filmer typ ändra ögonfärg och bli vänsterhänta när de växer upp.

för intresseklubbens anteckningar.

           

Japansk lykta är min nya favoritväxt. Den ser liksom ut som en lykta.

Så att. Sånt.

tvåårskalas.

Idag har jag varit på tvåårskalas. Det var roligt. Det var mycket paket och traktorer och bilar och lego. Alla var glada och nöjda. Utom möjligen marsipangubben på tårtan, för hans huvud blev uppätet. Men det är ju sånt som händer.

note to self.

klubben för litterära utsvävningar.

Inspirerad av the Literary Nibble Club, en nyligen omläst Agatha Christie, samt varma minnen från min korta tid som prosait, slogs jag av den utmärkta idén att man borde starta en klubb för litterära utsvävningar. Man kunde, som i länken ovan, äta mat inspirerad av litterära verk, men även göra andra litteraturrelaterade aktiviteter. 

Som till exempel att spela bridge, eller mahjong. Det gör de alltid i Agatha Christie, och jag vet inte hur man spelar varkendera, men det låter ju kiva. Man ska bjuda, och så ska man spela i par, och i bridge är man ibland träkarl (då kan man passa på att begå mord*) och i mahjong finns det nåt som heter sang, vilket jag alltid föreställer mig ska uttalas precis så som min farmor uttalar svågerns namn, med ett rejält terjärvskt g-ljud på slutet. 

Nån som vill vara med? Du är speciellt välkommen om du faktiskt kan spela.

* om du vill vara med i klubben ser jag dock helst att du låter bli att mörda.

facts of life.

Vartefter att man blir äldre finns det vissa saker man vänjer sig vid. Ju mer man ser av livet, desto mer inser man att vissa saker helt enkelt går till på vissa sätt, och att det inte är så mycket att göra åt.

Till exempel blir jag inte speciellt förvånad längre när jag upptäcker att det står gubbar utanför mitt fönster på fjärde våningen. Det är ju, trots allt, där gubbar brukar hengailla allt emellanåt.

drick mera frukt!

Jag köpte denna plansch på loppis häromsistens. Förutom att den är estetiskt tilltalande, och passar in i mitt allmänt julröda kök, så har jag också en svaghet för reklamtexter. Jag menar, hallå: Den milda förfinade fruktbouquet'en i Pommac tilltalar ett kultiverat och känsligt smaksinne. Därför njutes Pommac så gärna av de sköna - för sin sköna smak. Kors i taket så förfinat! Nästa gång jag dricker limsa ska jag spreta med lillfingret.

Som en bonus fungerar reklamen även som ett giltigförklarande av min smoothieobsession. Jag borde inte slappna av, jag borde dricka mera frukt!

arbetslös no more.

Alltså, om jag hade vetat att det enda som krävdes för att få ett jobb var att kapa bort hälften av håret hade jag gjort det för länge sen.

Be that as it may; från och med fjortonde september börjar jag min karriär som kundrådgivare åt ett telefonbolag. Om du har frågor, klagomål eller vill tacka för god service står jag till tjänst och berättar allt du behöver veta. Åtminstone sen när jag har lärt mig allt du behöver veta. 

Min nya arbetsplats finns två kvarter från min lägenhet, vilket plötsligt innebär att jag nog kommer att bo här ett tag. Vilket innebär att jag nog borde göra nåt åt det där hålet i köket, och det faktum att jag inte har nånstans att förvara min printer, och... Hej, jag kan planera mer långsiktigt än för nästa vecka! Score!

orsak och verkan.

Om man går till frissan med attityden "det är så onödigt att betala massa pengar för att dom gör nåt som ändå inte syns" kan det hända att man kommer hem och ser ut ungefär så här.

 

rensningsinducerad rening.

Idag har jag gallrat i garderob, bokhyllor, skoskåp och diverse andra skrymslen. Jag tänkte nämligen ta och göra det där jag har tänkt göra i nåt år nu och sälja lite bohag på loppis. 

Det ligger nåt väldigt katarktiskt över det där att rensa ur och slänga bort. Det blir lite lättare att andas.

Sen är det ju lite mindre katarktiskt att hålla på och ringa till loppiset utan svar hela dagen för att boka bord, för att till sist fysiskt ta sig dit bara för att höra att tyvärr, vi har inga lediga bord just nu, men kanske om du ringer imorgon. Men det är sen en annan sak.

it's a double rainbow! omg!

tre barn- och bokrelaterade episoder.

Igår när jag hälsade på barnet som jag är faster åt hade jag med mig en bok, därför att jag hade läst den åt henne när de var här i maj, och hon hade börjat fundera så mycket på hur det egentligen gick med den där räven, och vad gjorde poliserna?

Sen åkte jag och hälsade på barnen som jag är tant åt och kunde konstatera att boken jag gav i ettårspresent åt den yngre, en koreansk bok som sjunger roliga sånger, var en total hit. Hos barnen, i alla fall, mindre så deras föräldrar.

Sen kom jag hem, hade fått ett e-mail från Pottermore, och blev som ett betatestande barn själv och sökte gömt material och handlade skoltillbehör och läste bakgrundshistorier tills jag tvingades säga till mig själv på skarpen att nu går du och sova annars blir det inget lördagsgodis för dig, unga dam.

fy för sverige.

Idag var det en (finsk) kund* som frågade om en vinkaraff var inhemsk. Den är Orrefors, sa jag, svensk design.

- Hyij, sa kunden, helt utan ironi eller glimt i ögonen.

Jag tyckte att det var lite lustigt att detta hände just den dagen då jag råkade vara klädd såhär:

*Utifall att nån nu tänker "kund? jobb? vänta, är inte det här den där bloggen där hon whinar om att hon är arbetslös?" så har ni alldeles rätt. Men när det är Kulturens & Handelns natt och butiker är öppna till elva på kvällen så behövs det lite extra folk.

middagsbjudning och birkatips.

Ikväll har jag bjudit en hoper familjemedlemmar på middag. Bara därför att det nu är sån jag är, godhjärtad av naturen och så husmoderlig att jag spricker om jag inte får utlopp för det ibland. Ni vet. 

När de for hem kände jag mig plötsligt helt utmattad. Det är det här livet som arbetslös. Man spenderar några dagar med att göra ingenting annat än att läsa sig igenom hela Sagan om ringen-trilogin, och plötsligt blir man helt ställd om man en dag gör nånting mera aktivt, som att marinera tofu eller inhandla sin egen vikt i frukt.

Jag gav en flyttahemifrånpresent till min syster också och jag hade tänkt ta en bild av den för att kunna skriva ett se-vad-jag-har-gjort-blogginlägg, men det glömde jag bort. Jag kan istället dela med mig av ett Birkatips som ingick där: 

Om du har slut på kaffefilter kan du blanda hett vatten och kaffepulver, sätta en strumpbyxa över huvudet och sen dricka. 

You're welcome.

say you'll be there!

Om ni inte har något annat för er denna gråa söndagseftermiddag, så kan ni ju ta ett ögonblick och fundera på hur gloriöst det skulle vara om både David Hasselhoff och Spice Girls skulle delta i Eurovision Song Contest.

Tyvärr (?) har The Hoff redan förnekat att ryktena skulle vara sanna.

en dag på stranden.

Den där dagen när jag inte visste vad jag skulle ta mig till med all tid åkte jag sedermera på picknick ut till havet med en hoper familjemedlemmar, för att njuta av den kanske sista riktigt varma sommardagen. Också för att min mamma hade bakat blåbärsbagels. Bra drag.

Flygmyrorna hör strängt taget inte till kategorin familjemedlemmar,
men deltog trots det i picknicken med fullt manskap och illa dold förtjusning.

Man kunde gräva ner sina tår i den varma sanden.
Vissa av oss grävde också ner våra barn.

Mina föräldrar byggde sandslott.
Deras dotterson var på det hela taget inte lika intresserad.

Han gillade däremot att springa fram och tillbaka
i vattnet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det var en såndär dag när man fattar varför solstrålar kallas
just strålar. Överlag en rätt strålande dag, också.

layoutskumheter.

Kan nån berätta för mig varför a:et i delpheena och k:et i kl. här strax ovanför kommer ovanpå varann som om man hade glömt att trycka fram ett steg på en skrivmaskin (eller en ringgraveringsmaskin, if you will)? Alternativt, berätta varför marginalen försvinner om man helt tar bort 'upplagt av', så att klockslaget hamnar längre till vänster än all annan text?

välkommen till jakobstad!

Visserligen har jag haft Jakobstad som stadigvarande postnummer i hela mitt liv*, och har officiellt bott i staden sen i mars, men det är inte förrän idag, när jag fick ett tjockt kuvert med sånahär kivoga broschyrer, som jag känner mig riktigt välkommen här. Helt plötsligt gick det bara upp för mig hur glad och färggrann stad det är, hur stort hjärta staden har, samt hur många ballonger det finns här. Tack, Jakobstad.

* ja, jo, byn där jag är uppvuxen hör förvisso inte till staden, men postnumret är ändå Jakobstad, och under studietiden har jag officiellt bara flyttat tillfälligt, av ekonomiska och praktiska orsaker.

dagens i-landsproblem.

Jag jobbar ännu två dagar den här veckan, sen är det tänkt att jag ska bli arbetslös igen. Jag är redan rastlös. Jag vet inte vad jag ska göra med all min tid, och då har jag nu bara haft söndagen ledig. Jag borde titta på detdär Frenditavsnittet där Joey lär Ross att göra ingenting, jag kanske skulle lära mig nåt. Dessutom är det superfint väder och man borde passa på och njuta, men jag kan inte gå och hengailla i skolparken med lodisarna som jag brukar, för skolan har väl börjat, va? Problematiskt.

Meanwhile, in Africa....

när jag var liten var kolhydrater bra.

Idag när vi pratade om LCHF började jag tänka på en sång som vi sjöng när jag gick i lågstadiet. Den gick ungefär såhär: Hör upp kamrater, för det gäller kolhydrater. Dom hittar man i bröd och ris och i potater. Och för att växa och må bra måste alla mänskor ha ganska mycket kolhydrater varje dag.

Jag undrar vad man sjunger för sånger i skolorna nuförtiden.

korearesan, del tre: nordkorea.

En dag åkte vi med buss till the demilitarized zone (ett område på ungefär 2 km på vardera sidan gränsen) och nordkoreanska gränsen. Det var en av de mest speciella upplevelserna på hela resan. Innan vi for var hela Nordkorea något av ett skämt. Liksom, det finns väl inte? Det är fortfarande fullständigt ofattbart att det finns ett land som är så isolerat i dagens värld, men så mycket mera verkligt. Det är skrattretande att de har byggt en Propaganda Village där ingen bor, endast för att visa hur fint man har det i Nordkorea, men samtidigt finns det få saker som är mindre lustiga än att någon kan vara så världsfrånvänd att de kan tycka att det är en bra idé.

En annan sak som också står väldigt klart nu i efterskott är att det finns ett Korea. Det talas om att det är det enda landet i världen som är delat på grund av ideologiska orsaker, det talas om när nord och syd förenas, inte om. Sådär utifrån sett känns det ju ganska långt borta, men hoppet lever. 

 

Vår första anhalt var ett ställe där man fick gå ner i en av tunnlarna som har grävts för att infiltrera Seoul; eller, om man hellre väljer den officiella nordkoreanska förklaringen, för att man grävde efter kol (som dock inte finns där). Det var aningen klaustrofobiskt. Och tänk att ha jobbat där hur länge som helst med att bomba och gräva en väg och sen kommer dom och upptäcker en så det var helt i onödan. Man fick inte fota i tunneln, så här poserar jag istället utanför tillsammans med ett gäng sydkoreanska studenter i kiva rosa pyjamasar. Vi fick för övrigt på förhand en lista på vad vi inte fick ha på oss, typ inte sandaler eller kjol eller ärmlöst eller trasiga jeans eller sportkläder eller... Jag måste tyvärr köpa nya skor, för jag hade bara med mig skor med öppna tår.

 

Vid gränsen måste soldaterna stå i nån strikt taekwondoposition och bära solglasögon för att inte visa några som helst känslor, men när vi fortfarande var lite längre borta var det inte så strikt. Notera att Syster Liten och jag har anammat soldatens, ävenledes varje japans, poseringsteknik. Notera även våra access passes runt halsen, som visar att vi hör till en turistgrupp och har rätt att vara där. Innan vi skulle till gränsen fick vi en lång föreläsning om att vi skulle få en bricka till som vi alltid, alltid skulle ha på vänstra sidan av skjortan och aldrig ta av den medan vi var där, för annars skulle nordkoreanerna skjuta oss, ungefär. Sen när de började dela ut dem märkte de att de hade för lite, så vår familj och typ två andra blev utan. Då var det plötsligt helt okej att inte ha dem, tyckte de, nog klarar vi oss. Mamma såg tydligen lite skeptisk ut, så vår amerikanske soldatguide lovade att skydda henne med sitt liv. Behovet uppstod dock aldrig.

Det här, mina damer och herrar, är gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Skillnaden är att i Nordkorea har de sand och i Sydkorea grus. Ser ni nordkoreanen som står där på trappan mittemot och tittar på oss i kikare? Det blåa huset i mitten används när representanter för de två länderna ska träffas. Tekniskt sett är halva huset i Nordkorea, så där har vi varit. Vår guide berättade att nordkoreanerna gillar sina kikare, så ibland står de rakt utanför fönstret och tittar in. Ibland leker de också Arga leken och står och stirrar på varandra tills nåndera ger upp.

Det här är the Bridge of No Return. Efter kriget frigav båda sidorna sina krigsfångar här, och så fick de gå åt vilket håll de ville, med villkoret att de aldrig fick återvända sen. Syd frigav nånting på 82 000 personer, 23 000 valde att stanna. Av de 13 000 som Nordkorea frigav var det ingen som ville stanna där. Notera också fågeln på bilden; eftersom nästan ingen bor i DMZ frodas där natur och djur som i vissa fall inte finns annanstans.

Och det här är Nordkorea. Enligt min erfarenhet finns där ganska mycket skog och ganska mycket dimma. Ser ni flaggstången? Den finns i Propaganda Village och är 160 meter hög och flaggan väger nästan 300 kg. Den byggdes för att Sydkorea hade en hög flaggstång i sin by och Nordkorea ville ha en högre. De hade en liknande "min flagga är större än din flagga"-fight inne i detdär blåa huset också, tills flaggorna blev så stora att de inte rymdes inne i huset längre.

korearesan, del två: toaletter.

När vi besökte en folk village på Jeju-do fick vi bland annat bekanta
oss med hur toaletter såg ut på den gamla goda (?) tiden.
Lite sten, och så ett hål. Inte så invecklat, på det hela taget.

Nuförtiden är det lite mer högteknologiskt.
På kontrollpanelen kan man välja önskad
rumpsköljning eller -föning.

korearesan, del ett: mat.

Resan var bra på alla sätt och vis. Vi har hunnit med så mycket på de här två veckorna att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja; men med tanke på resmålet känns det logiskt att börja med maten. Vi har ätit mycket, och gott, och nytt. Fast också gammalt i och för sig, en gång smakade vi två år gammal kimchi. Och på en skala från inte starkt alls till nära-döden-upplevelse har bara en tugga uppnått sistnämnd nivå av starkhet.

Första kvällen när vi kom åt vi ribs som man grillade på bordet.

Varje måltid består av en massa sidorätter. Närmast i bild är nog
nån slags kimchi på rädisa eller rättika, skulle jag tro.

En dag besökte vi en traditionell matmarknad. Där kunde man till
exempel köpa vitlöksklyftor i lösvikt eller medicin gjord på en stackars
sköldpadda som låg på en pinne och sprattlade med benen.

Koreaner har inte så värst mycket efterrätter och kakor och sånt,
men de sötsaker som finns innehåller rätt ofta röda bönor.
Här äter vi sorbet med såna, med grönt te-smak närmast i bild.

I Korea finns det godis som ser ut som legobitar.

Vi åkte också till en fiskmarknad och tittade på alla möjliga skumma
fiskar och andra sjöodjur. När vi hade tittat färdigt valde vi ut en fisk
ur akvariet, och några minuter senare åt vi upp den, både rå och som soppa.

Sista kvällen på ön Jeju åt vi en gigantisk sushibuffé. Just när man
började känna sig mätt kom de in med en hoper rätter till.