ett öppet brev till mänskligheten.

Kära vänner, fiender, annat löst folk,

människor har kommunicerat med varandra i skrift en mycket lång tid. Under den perioden har vi lärt oss att vissa saker behöver man vara tydligare med i skrift än när man för en konversation ansikte mot ansikte.

Vissa saker kan anses självklara. Till exempel går det inte att skriva DÄR! och anta att personen som läser ditt meddelande förstår vart du pekar. Andra saker är mer arbiträra normer som vi som ett samhälle utvecklat för att hjälpa oss på traven. Till exempel går det inte att skriva "Till mamma" på ett brev, stoppa det i postlådan och förvänta sig att det ska nå fram. 

Vartefter att tekniken utvecklats har även vårt sätt att skriftligen kommunicera förändrats. Jag har noterat att detta i vissa fall förvirrat människor till att tro att man helt kan frångå de principer vi fungerat enligt tidigare. Orsaken till att jag skriver detta, kära vänner, är att jag vill uppmana er att hålla fast vid traditionerna. Våga vara reaktionär.

Jag föreslår att vi, för att underlätta kommunikation och varandras vardag, även i fortsättningen anammar bland annat följande principer:

- att underteckna ett meddelande med sitt namn, åtminstone då mottagaren kan antas vara en främmande människa

- att man, när man kontaktar någon angående ett problem, skriver vad problemet är så att det eventuellt kan lösas

- att man, när man kräver att mottagaren ska ringa en, uppger ett telefonnummer där man kan nås

Överlag anser jag att det är rekommendabelt att anta att mottagaren inte är tankeläsare, såvida du inte är minst hundra procent säker på motsatsen. 

Högaktningsfullt, 

Emmalotta Viktualia Rullgardina Krysmynta Bogustavsdotter Knästrump

campus allegro.

Jag och cirka en miljon andra gick idag en guidad rundtur i det nya Campus Allegro, som invigs med buller och bång hela den här veckan. Det är superfint. Det som slog mig mest (förutom att det är synd att man inte är studerande längre), är att det faktiskt verkar finnas utrymme för de människor som ska röra sig där på en daglig basis. Kvarteret är planerat för att leva i och verka och skapa och inspireras. 

Under min studietid har jag nött betonggolvet i två nybyggda och/eller nyrenoverade byggnader. När jag började studera i Åbo hade humanistiska fakultetens nya hem Arken nyligen blivit färdigt. Det var fint och ståtligt, om jag ock aldrig förstod ringbrynjan som användes som tapet. Men det kändes ganska industriellt, och de som studerade där fick inte själv sätta nån prägel på omgivningen, eftersom allting skulle godkännas av arkitekten. Jag vet inte hur det är nu; jag tänker mig att det kanske mjukats upp med tiden, men nån humanism kunde man åtminstone inte då känna av i väggarna. 

Så kom jag till Vasa, där Fabriken var nyrenoverad (eller till vissa delar höll på att renoveras). Byggnaden i sig är i viss mån rätt lik delar av Allegrokvarteret, och visst kan man väl känna historiens vingslag i vissa vrår. Men det är korridorer och salar som understöder regeringens strävan att få ut studeranden därifrån så fort som möjligt. Det är ett ställe dit man kommer för att gå på föreläsningar, och sen gå därifrån. Det finns inga naturliga mötesplatser, rum där man kan trivas, umgås. Naturligtvis är det ju studierna som är huvudsaken med ett universitet. Men samtidigt är studielivet - eller borde kunna vara - mycket mer. Det kanske är en pretentiös och förlegad tanke i ett samhälle där humaniora sorteras som b-klasskorv, men borde det inte finnas utrymme för människor också?

Så även om det kan tyckas vara en självklarhet att konst och musik är konkret och fysiskt närvarande på ett campus där man studerar konst och musik, så är det faktiskt inte det. Och därför tycker jag att det är så fint att man valt att satsa på ett campus som får leva.

converse x marimekko 2013.

Plötsligt slogs jag av insikten att fyra par Chucks nog är minst ett par för lite.

jag peakade för femton år sen.

Det mesta börjar vara på plats i den nya lägenheten, men jag har ägnat kvällen åt att reda upp lite kvarstående ditt och datt. Well, reda upp och reda upp. Reda ner, snarare. Här är nu fullständigt kaos. 

I min jakt på saker att hänga på väggen kom jag att titta igenom mina samlade verk från typ tjugo år tillbaka, och slänga bort en del på kuppen. Ni vet det där man brukar säga, att det är bra att flytta allt emellanåt, för då hamnar man att gå igenom saker och kassera onödigheter som man samlat på sig? Man kunde ju tro att det skulle betyda att jag hade slängt bort skräp innan jag flyttade, inte efter. Meen, anyway. 

Man kan lära sig mycket av en nostalgitripp. Till exempel lärde jag mig att ett genomgående tema i min konstnärliga produktion är fotbollsturneringar. Och så kom jag ihåg att Tore André Flo existerade! Och så lärde jag mig att jag var bättre på att rita när jag var tolv år än jag är nu.