...när sommaren var helig och nätterna var allt.
Hösten 2001 hade jag just inlett mina gymnasiestudier och börjat upptäcka att en person jag varit bekant med sedan dagistiden faktiskt är en av de bästa människorna i världen. En kväll när vi satt och konverserade på MSN, som man gjorde på den tiden, skickade hon mig låten Balladen om Pippi, Rasmus och Ronja. Artisten var nån Lars Winnerbäck. Innan dess hade jag, förutom att jag inte hade några riktiga vänner, inte heller nån riktig musiksmak.
Det finns inga ord som kan förklara vad den flickan och den mannen haft för inverkan på den jag är idag. Plötsligt öppnades en värld av musik jag inte visste fanns. Det kanske låter melodramatiskt, men jag var ju tonåring, det var ju så det var. Merparten av den musik jag lyssnat på därefter metastaserade därifrån. Och poesi, ord som blöder - hur hade jag levt så länge utan ordet söndagkvällsförvriden?
I våras fick jag genom ett meddelande av samma person - inte på MSN, dock - veta att Winnerbäck skulle spela i hemstaden i oktober. Och i torsdags satt vi där, på rad ett (inte längst fram, visserligen, för elementär sifferföljd är ett relativt koncept i denna stad; men nästan). Och det är inte långt ifrån sanningen att säga att jag bokstavligen väntat på detta ett halvt liv.
Konserten? Den var bra. Det var första gången han spelade på finländska fastlandet, och jag tror att många med mig hade önskat att han spelat fler låtar från alla dessa år när han inte varit här. Men frånsett det, och den otrevliga vanan bra saker har att ta slut för fort, var det strålande.
