Hej bloggen! Du finns ju. Hur mår du? Jag mår bra.
Det har varit mycket jobb på sistone. Men det gör inget, för det är ju mest bara roligt hela tiden. Eller, intressant i alla fall. Jag var på en workshop i förra veckan om att skriva lagstiftning. Även om vi översätter originaltexten är lagtexterna vi producerar ju ändå giltiga på alla språk. Det fick mig att inse: Mitt ord är bokstavligen lag. Det storhetsvansinnet höll i sig ungefär tills jag berättade åt nån att jag kommer från Finland och hen ställde den naturliga frågan: "Is Finland in Europe?", med följdfrågan "Your capital... that's Reykjavik, right?".
Nåja. Det var ju inte "Finland? Is that a country?", som i USA.
Jag har också börjat gå på franskakurs två gånger i veckan. Det går très bien, merci. Idag fick vi lära oss hur man säger att nåt är leopardmönstrat och hur man gör skillnad på stilettklack och kilklack. Vissa i gruppen tog till sig den informationen mer än andra. Men det är bra nivå, och bra grupp.
Det var länge sommar här, men nu har hösten fått in en fot. Inte mer än att jag flängde omkring i kortärmat utomhus idag på eftermiddagen, men ändå. Det är sådär lagom varmt att klä sig i såna där lager-på-lagerkreationer som man ser i reklamannonser men som aldrig fungerar i verkliga livet. Bylsig stickad halsduk i kombination med bara ben, i vilken alternativ värld är det praktiskt, liksom? Turns out, här!
Jag hälsade på min syster i Paris förra helgen. I en konversation för inte så länge sen pratade jag om hur jag hade tänkt mig att när jag flyttar hit – till Europa, för att återknyta till den frågan – kommer jag nog att börja resa rätt mycket för man är ju så mycket närmare allt, men att det nu inte har blivit så mycket av med det hittills. Ja, förutom att jag har åkt till Frankrike fyra gånger i år och sådär, men det räknas ju knappt. Där hejdade jag mig och insåg att kanske jag ändå har vant mig lite vid det här livet. Och tänk så fantastiskt ändå, att det kan gå vardag i sånt.
Ni vet alla artiklar som skrivs om att man inte ska ta sin partner för given? Jag förstår poängen förstås, men när jag ser såna rubriker brukar jag alltid tänka att det är en av de saker jag kan sakna ibland. Att ha nån att ta för given, nåt som faller sig så naturligt att det inte är en grej, det bara är. Och det är samma sak med resten av livet. Kanske är jag bara en supertråkig person, kanske är det bara ett symptom av alla stora förändringar i mitt liv under det senaste året, men jag finner vardag väldigt attraktivt. Det är trevligt med äventyr och nya upplevelser, men tänk att ha möjlighet att vara med om något och gå in i det så till den grad att det blir vardag. Att sitta på bussen och inte behöva följa med var man är, för man vet ändå var man ska stiga av. Att veta vart man ska gå för att köpa det där man behöver. Att promenera gatorna fram och veta var man ska svänga. Att ens hand automatiskt känner in nyckeln när den låser upp hemdörren, för den vet hur det känns när det går fel och man inte kommer att få ut den igen. Ibland är det frustrerande. Ibland är det tråkigt. Men också fint.
