förmånligt erbjudande.

Det är intressant med affärer och deras superförmånliga erbjudanden. Man förstår ju i och för sig att man hellre skriver "du får 30% rabatt!" än att rent ut berätta att i och med att varan inte är så himla dyr från början rör sig rabatten om några cent. Affärer som basunerar ut jättebilliga erbjudanden som i slutändan innebär att varan blir dyrare än om man skulle köpa den till det normala priset finns ju också, och dem skulle man ju bara vilja stämma. Men det bästa erbjudandet jag har fått hittills var nog ändå följande:
I en lokal supermarket har de kört i gång en samlarkampanj, där man för varje köp över 10 euro får en stämpel, och efter fyra stämplar kan man få köpa ett bestickpar för ett subventionerat pris. Besticken är designvaror, helt fina och rabatten är det heller inget fel på, det rör sig om ungefär halva priset. Det bästa med erbjudandet är dock att det står att man kan dra nytta av stämplarna även om man inte vill köpa bestick: när man samlat hela kupongen full med stämplar - det vill säga handlat varor i butiken för minst 240 euro - kan man lösa in kupongen till reda pengar, till det sammanlagda värdet av (trumvirvel) 10 cent.

För att nyttja mig av ett äkta österbottniskt uttryck är det helt enkelt värr än assit.

planeten plutos väl och ve.

Jag har velat skriva om det här ämnet tidigare, men jag har rent ut sagt varit så chockad och mållös att jag helt enkelt inte kunnat få en fullständig mening ur fingrarna. När jag först läste nyheten i tidningen satte jag inte bara morgonkaffet i halsen, jag slet mitt hår och rev sönder mina kläder också, för det är ju fullständigt fruktansvärt: Pluto klassas inte längre som en planet.

Å andra sidan kan man ju tycka att det är lite småkul att 2500 vuxna människor sitter och debatterar, i en diskussion som för övrigt har kallats en av astronomernas hetaste någonsin, huruvida stackars lilla Pluto ska få klassas som en planet längre eller bli degraderad till dvärgplanet. Men det är ju bara hur man tar det.

sammanfattning inför skolstarten.

Imorgon* börjar verkligheten igen, så det känns som en lämplig tidpunkt att sammanfatta tillvaron.

Sommaren 2006 kommer jag att komma ihåg som sommaren då jag:
- lunchade i skolparken i skuggan under en lind. - gifte bort min syster (eller fick en bror till). - utökade min koreanska bekantskapskrets med ungefär 1100 %. - loopade Ilkka Jääskeläinen tills jag nästan inte skämdes mera (då kändes det som att det var dags att stänga av). - processade fram en fascination och ömhet för det finska språket med hjälp av Harry Potter, redan nämnda skiva och tid. - hade sommarlov, för en gångs skull, med allt vad det innebär av villavistelser, norgeresor och bokläsning.

Det kommande året ska jag:
- korrespondera mera, i synnerhet till min syster, men även annars. - börja studera finska. - förhoppningsvis skriva kandidatavhandlingen. - kolla in möjligheterna att åka på utbyte till Atlanta, GA (eller någon helt annanstans). - leva mera, tänka mindre. - ha kräftskiva. - börja på med någon form av organiserad idrott, typ balett, tennis eller judo. - gärna hitta ett band att sjunga i. - vara socialare.

* detta skrivs in fact den tredje september, söndag.

PS. Svågerns bror (finns det nån skum benämning på det släktförhållandet också, förresten? Det verkar ju finnas en hel massa konstiga ord för kusins systers bryllings bekant och så. Kommentera gärna om du vet!) har fixat en blogg med bröllopsbilder, kolla gärna in den här.

bröllop i havsnära miljö.

Du vet den där känslan man kan ha i bland när det känns som att någon i misstag har anmält en till ett 10 000-meterslopp och man bara pinnar på och försöker överleva ett fotnedslag i gången medan alla andra springer förbi som om de aldrig gjort annat? Eller när man kommer hem från jobbet, medveten om att man borde göra alla möjliga saker och helst faktiskt skulle ta itu med dem också, bara det fanns en möjlighet till det? Rummet omkring dig blir bara mindre och mindre av den yttre pressen och din kompis lovade att hon skulle slänga ner en repstege så att du kunde klättra upp, men antingen har hon glömt bort det eller så tar det bara så väldigt länge att hugga träkäpparna som ska fungera som stegpinnar.

Allt det är över.

Bröllopet blev ljuvligt välsignat. Varmt i ordets alla tänkbara betydelser, och glädjen bubblade fram i mungiporna och skosulorna så jag kunde knappt sitta stilla under festmåltiden utan sprang på och öppnade presenter och flöjtlådor i stället för att äta upp maten jag hade tagit (istället bevisades att jag ännu är ett barn, när pappa fick äta upp mina matrester). Klarinett-flöjt-duon blev ett totalt fiasko vad tonträffning beträffar, men jag bara skrattade. Och sen efteråt. Bestmannen och jag skjutsade brudparet istället för att städa undan (enligt tradition, bör tilläggas) och kom hem till ett mörkt hus när lugn och tystnad rådde för första gången på två veckor. Och sen bar det av till villan där lugnet fortsatte råda, trots middagssällskap på tidvis över trettio personer, och vi fick visa det Finland vi älskar - inklusive havet, stångtennisen och den turkiska pepparn, vilka fick ett varierande mottagande, den senast nämnda minst överväldigande vad beröm och jubelrop anbelangar.

Nu är det bara en veckas juvelsäljande kvar, sen blir det semester i ett par veckor innan vardagen tar vid igen, med nya utmaningar innefattande (men inte uteslutande) finskastudier och undersökande av utbytesmöjligheter för följande år. Jag återkommer nog i september.