nej lisen, de kommer inte sova gott*

I morgon är det tänkt att vi ska börja litegrann på riktigt.
Prata med kunder. Fixa stuff. AAAAAH!

* Ni fattar väl referensen i rubriken, va? Inte?! Shocker. När jag var liten började jag prenumerera på Bamsetidningen. Det var en stor händelse i mitt liv. Så stor att jag läste första numret så många gånger att jag lärde mig det utantill. Det börjar så här: 

"'Var är ungarna, Brumme?'
'Nere vid sjön och leker. Dom kommer att sova gott i natt.'
Nej, Lisen, de kommer inte att sova gott." 
Och sen blir Bamse kidnappad fast sen skickar han flaskpost så allt ordnar nog upp sig till slut.

masterchef.

Jag tillagade mat som jag hittade på själv idag och det blev supergott.

Bara så att ni vet.

rätt person på rätt plats.

När jag berättar vad jag studerat brukar folk rätt ofta anta att jag har tänkt bli lärare. Om jag ombeds utvidga mitt "NEJ" med en motivering brukar jag säga att jag inte har tillräckligt mycket tålamod; att jag eventuellt skulle gilla att undervisa om det räckte med att förklara en gång, men att om jag blev tvungen att förklara tio gånger utan att det ändå går hem skulle jag slå till idioterna, bli polisanmäld för barnmisshandel och spendera resten av livet i fängelse. Och den framtidsplanen skulle ingen studiehandledare ha godkänt*. 

Jag kom att tänka på det idag när jag lyssnade på samtal där kundrådgivaren förklarade något tjugo gånger utan att det ändå gick hem hos kunden. Between det och mina nojor som i de sämsta stunderna kan kallas telefonfobi känner jag verkligen att jag har hittat rätt i livet.  

Men ihan hyvästi kävelee.

* i och för sig har studiehandledare, enligt min erfarenhet, en tendens att inte godkänna framtidsplaner som inte involverar att bli läkare, men det är sen en annan historia.

helg bland havtorn och hyllpluppar.

Jag blev så förvånad när jag slösurfade runt i morse och inte hittade några spår av Emmygalan nånstans. Jag försökte till och med räkna tidsskillnad, att den kan ju inte hålla på fortfarande. Det tog hur länge som helst innan jag insåg att hej, bara för att jag trodde att det var söndag igår betyder det ju inte att det var det. Kanske har det att göra med att jag jobbade i princip varje lördag i somras, men det här med tvådagarshelg känns mycket exotiskt. Jag klagar inte. Som vi alla vet, betyder ju exotisch bra på tyska.

Hela helgen har det varit sånadär dagar som gör att jag brukar påstå att september är min favoritmånad. Soligt, färggrannt, med kylsting i luften. Jag har bara laddat batterierna. Igår lekte jag med syskonbarnen och plockade havtorn. Idag gick jag på en promenad och gjorde mitt bästa för att gå vilse i min hemstad, ett varv via loppishallen för att städa bordet en sista gång innan jag tar bort grejerna imorgon, handlade lite mat och hyllpluppar på hemvägen. Kom hem, städade lite och omarrangerade skafferiet till linneskåp, konstaterade att hyllplupparna var för stora. Tittade på lite Smallville, lite Hercule Poirot, ritade lite och började skratta hysteriskt åt mina egna teckningar. Imorgon är det jobb som gäller igen. Gott så. 

artificiell egoboost medelst statistik.

I top fem över googlingar som lett till den här bloggen finns både "delpheena jag saknar dig" och "delpheena never let me go". Sånt skrattar vi åt i detta hushålle idag.

andra dagen: en konflikt uppstår.

Alltså. Jobbet verkar ju helt okej. Men hur ska jag kunna representera ett företag som är så hemskt... rosa?

Blomman på bilden har inget med något att göra, men jag kunde inte
knycka nån lämpligt grällande rosa bild från företaget i fråga,
så den fick agera som riktgivande färgprov.

första dagen.

Jag har inte sovit så dåligt som i natt sen den där värsta jetlaggade dagen i Korea då vi alla bara låg och rullade tummarna hela natten i väntan på gryningen. 

Men jag överlevde min första dag på det nya jobbet ändå. Och som vi alla vet är ju första steget till framgång att överleva sin första dag. Idag har vi gjort namnlappar, skrivit på sekretessavtal och ätit karameller. Imorgon börjar vi mera på riktigt.

hej, jag är humanist.

Häromdagen fick jag ett brev från min alma mater. De ville att jag skulle fylla i ett formulär om hur mina studier vid Vaasan yliopisto har förberett mig på livet efter detta och så vidare. Och det förstår man ju, i och för sig. 

Men det är lite svårt. För hur ställer man sig till påståenden som att "min examen har gett mig tillräckliga färdigheter för arbetsuppgifter inom branschen" eller "min examen var en god investering med tanke på hur mycket jobb man får"? På en skala från 1 (helt av annan åsikt) till 6 (helt av samma åsikt) väljer jag svaret "jag är humanist".

Notera gärna skärpedjupet i bilden.

i'd like you to meet my leetle fwend.

Förutom nån enstaka gång då jag lånat pappas grejer har jag ända sedan jag köpte min kamera bara fotat med kitobjektivet (18-105mm f/3.5-5.6). Det har gått helt bra. Inte så att jag skulle ha varit fullständigt nöjd med (bristen på) ljuskänslighet eller tendensen till vinjettering eller så, men det har funnits saker som har känts mer relevant att slänga pengar på. Som mat och hyra och sånt världsligt. Men jag kom hem från kalaset i fredags och var helt frustrerad på att det inte går att fota inomhus. Så jag gick raka vägen till datorn och klickade hem det här objektivet som kom på posten idag. Jag var så pepp att jag redan stod i kön vid posten när jag fick meddelande om att det hade kommit. Jejj! Det är helt jättelitet, och lätt, och f/1.8. 

Jag tror att det här är början på en fin vänskap.

never let me go.

Nu i helgen tittade jag (äntligen) på Never Let Me Go och det är speciellt en grej som jag började fundera på. Jag gillade filmen i princip, men den kom aldrig tillräckligt nära för att störa sådär som boken gjorde. Vissa saker kändes mycket mindre underbyggda. Speciellt Andrew Garfields karaktär, Tommy, blev något av ett frågetecken. På grund av manuset, inte skådespelarinsatsen; det lämnade hemskt oklart för mig varför han gjorde vad han gjorde, eller inte gjorde. I klartext: varför stanna med Ruth, varför Ruth överhuvudtaget? Det gjorde i sin tur att jag började fundera på boken, blev det egentligen klart där heller? Jag vet inte. Det är märkligt det där, hur nya impulser kan få en att långt i efterhand börja fundera på sånt man aldrig ens reflekterat över innan.

Är det nån av er som sett filmen? Hade du läst boken innan? Vad tyckte du?

Bilden har jag knyckt härifrån.

P.S. Hon som spelade Kathy som liten var helt sjukt lik Carey Mulligan. Det var väl i och för sig det som var meningen, men ändå. Oftast brukar ju människor i filmer typ ändra ögonfärg och bli vänsterhänta när de växer upp.

för intresseklubbens anteckningar.

           

Japansk lykta är min nya favoritväxt. Den ser liksom ut som en lykta.

Så att. Sånt.

tvåårskalas.

Idag har jag varit på tvåårskalas. Det var roligt. Det var mycket paket och traktorer och bilar och lego. Alla var glada och nöjda. Utom möjligen marsipangubben på tårtan, för hans huvud blev uppätet. Men det är ju sånt som händer.

note to self.

klubben för litterära utsvävningar.

Inspirerad av the Literary Nibble Club, en nyligen omläst Agatha Christie, samt varma minnen från min korta tid som prosait, slogs jag av den utmärkta idén att man borde starta en klubb för litterära utsvävningar. Man kunde, som i länken ovan, äta mat inspirerad av litterära verk, men även göra andra litteraturrelaterade aktiviteter. 

Som till exempel att spela bridge, eller mahjong. Det gör de alltid i Agatha Christie, och jag vet inte hur man spelar varkendera, men det låter ju kiva. Man ska bjuda, och så ska man spela i par, och i bridge är man ibland träkarl (då kan man passa på att begå mord*) och i mahjong finns det nåt som heter sang, vilket jag alltid föreställer mig ska uttalas precis så som min farmor uttalar svågerns namn, med ett rejält terjärvskt g-ljud på slutet. 

Nån som vill vara med? Du är speciellt välkommen om du faktiskt kan spela.

* om du vill vara med i klubben ser jag dock helst att du låter bli att mörda.

facts of life.

Vartefter att man blir äldre finns det vissa saker man vänjer sig vid. Ju mer man ser av livet, desto mer inser man att vissa saker helt enkelt går till på vissa sätt, och att det inte är så mycket att göra åt.

Till exempel blir jag inte speciellt förvånad längre när jag upptäcker att det står gubbar utanför mitt fönster på fjärde våningen. Det är ju, trots allt, där gubbar brukar hengailla allt emellanåt.

drick mera frukt!

Jag köpte denna plansch på loppis häromsistens. Förutom att den är estetiskt tilltalande, och passar in i mitt allmänt julröda kök, så har jag också en svaghet för reklamtexter. Jag menar, hallå: Den milda förfinade fruktbouquet'en i Pommac tilltalar ett kultiverat och känsligt smaksinne. Därför njutes Pommac så gärna av de sköna - för sin sköna smak. Kors i taket så förfinat! Nästa gång jag dricker limsa ska jag spreta med lillfingret.

Som en bonus fungerar reklamen även som ett giltigförklarande av min smoothieobsession. Jag borde inte slappna av, jag borde dricka mera frukt!

arbetslös no more.

Alltså, om jag hade vetat att det enda som krävdes för att få ett jobb var att kapa bort hälften av håret hade jag gjort det för länge sen.

Be that as it may; från och med fjortonde september börjar jag min karriär som kundrådgivare åt ett telefonbolag. Om du har frågor, klagomål eller vill tacka för god service står jag till tjänst och berättar allt du behöver veta. Åtminstone sen när jag har lärt mig allt du behöver veta. 

Min nya arbetsplats finns två kvarter från min lägenhet, vilket plötsligt innebär att jag nog kommer att bo här ett tag. Vilket innebär att jag nog borde göra nåt åt det där hålet i köket, och det faktum att jag inte har nånstans att förvara min printer, och... Hej, jag kan planera mer långsiktigt än för nästa vecka! Score!

orsak och verkan.

Om man går till frissan med attityden "det är så onödigt att betala massa pengar för att dom gör nåt som ändå inte syns" kan det hända att man kommer hem och ser ut ungefär så här.