sådär apropå brödrostar...

Härommiddagen var jag obetänksam nog att kläcka ur mig: "There's a movie called The Brave Little Toaster?!". Därpå följde en promenad till family video, där man kan hyra barnfilmer gratis, men där var den uthyrd fram tills söndag. What to do, what to do? Wal-Mart kanske har den? Traskar tillbaka till campuset, hoppar in i bilen (när man lyckas öppna dörren... "you need to pull it until you think it'll break, Emma"), hälsar på frälsningsarmén, söker utan att finna. Men Hastings kanske har? Vi frågar en typ som hittar ett uthyrningsexemplar, men endast på VHS. Han frågar en kollega, som inte tror att de har den på DVD, "but it's an awesome movie!". Till slut hittar vi en köpdvd och slår ihop våra pengapåsar för denna lilla modiga brödrost. Det är frysa-ihjäl-sig-kallt ute, men glass låter som en bra idé. Och sen, äntligen (?), är det dags att se på filmen.
"Are you excited?"
"Not really."
"Emma! You should be as excited as when you first were coming to America!"
SÅ bra var den inte. Och meningen "I can't believe my parents let me watch this when I was a kid!" hördes mer än en gång. Men visst, lite epic var den ju. Även om jag inte förstod tillexempel varför brödrosten är titelkaraktär och inte dammsugaren, den elektriska filten, radion eller lampan. (Eller clownen...) Men man (jag?) får tydligen inte ifrågasätta alls, för jag blev shushad varje gång. Vilket ledde till kuddkrig.

Igår var jag & Jordan och lyssnade på blåsorkestern. Sen gick vi till det som en gång var Jordans och Gregs rum och kände avsaknaden av Greg (han flyttade ut igår, till andra tornet) och tittade på Scrubs. Och sen hade John sagt hejdå till sina föräldrar och eftersom hans förslag på aktivitet var att rädda världen, och det på något sätt skulle uppnås genom att jag skulle välja film såg vi på The Princess Bride (som lustigt nog också är från 1987. Parentes slut.). Tydligen finns det en gräns för hur många "trruue loove" man får säga á la "nooo" i Bodyguard. Vilket ledde till kuddkrig.

Ifall någon undrade: jo, min longer paper ska lämnas in om cirka två timmar och jag sitter och skriver blogg. Procrastination är min nya hobby.

P.S. Luciakronan lyser fortfarande med sin frånvaro (no pun intended). D.S.
P.S.S. Pappa: French horn är visst valthorn; och det andra var euphonium, kanske var det det du nämnde? D.S.S.

jag fattar ingenting.

saker förändras när tiden går...

Ett tag var vi fem stycken, fem finländska flickor som skulle spendera ett år i Emporia, Kansas. Men en amerikansk manspersons relationsklaustrofobi startade en kedjereaktion som resulterar i definitiv hemfärd för två personer, utflyttning ur lägenhet för en annan.

ett land jag aldrig känt och nya smaker att förnimma, steg som måste tas och mina hyllor för mig själv.

Och jag är glad att jag har orsaker att stanna som inte kommer att förändras. Jag håller fortfarande på att lära känna det här landet, förnimma dess smaker, ta eller inte ta steg.

ännu lite äldre tar jag flyget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare, tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer - du vet hur jag är.

Varje telefonsamtal är ett steg, varje leende, varje hello.

Och dimman lättar, oket lyfts från axlarna för vad är ett a eller ett b? Istället tar jag fram fracken ur garderoben och går och lyssnar på John och hans valthorn. Snart är det jul.

(lars winnerbäck - jag fattar ingenting)

tacksägelse.

Jag är tacksam för att:

• jag hade det trevligt i lilla äpplet
• alla är så välkomnande (och vill att jag ska komma tillbaka)
  
• jag fick träffa en massa trevliga människor
• jag börjar behärska Mau
• jag inte behöver spela Mau på ett bra tag
• G verkar okej
• jag har fått möjlighet att komma hit
  
• jag får åka hem över jul
  
• jag får komma tillbaka efter jul
• femtonde december är snart
• jag inte har en getfetisch
• det har snöat!
• bilen inte exploderade på tillbakavägen
• jag inte var allergisk mot Lily

Och ganska mycket annat, faktiskt.

nattflum.

Fördriver tid med att skänka ris åt hungriga. I väntan på vad? Att jag ska orka gå och sova, kanske. Idag kom vi på att vi kanske borde diskutera föredraget som vi ska ha på måndagen efter lovet. God idé med tanke på att lovet börjar imorgon. Vi ska ha en presentation om Rufus Wainwright... av någon orsak. Vi fick välja ett ämne helt fritt bara det hade någon anknytning till amerikansk populärmusik. Två i gruppen (á la kineser) hade aldrig hört hans namn (och trodde det var ett band), en hade hört en låt och ptja... Jag tänker prata om Martha Wainwright i stället. Det blir säkert bra, ska ni se. Jag ska hinna vara advocate innan det bär av till Manhattan imorgon, men jag orkar inte bry mej. Det får gå som det går. Jag är färdig för jullov. Jag är inte säker på att jag är färdig för tacksägelselov, men det kommer vare sig jag vill det eller inte. Det är alltid lite okomfortabelt att bo hos någon annan, speciellt i fem dagar. Men till Jordans ska jag i vilket fall som helst, det må sen gå som det vill. Nån traditionell thanksgivingmiddag blir det inte, eftersom hans pappa är i Irak, men det är inte precis som att jag har någon sådan tradition i alla fall, så det är just detsamma. Vi åt redan kalkon och stuffing och pumpapaj i kafeterian förra veckan, och har blivit serverade rester ända sen dess, så det är okej. Det har varit shortsväder idag; nån påstod att det ska snöa på onsdag. Kansasväder, kansasväder. Inte för att jag tror på det, men i alla fall. Apropå Kansas diskuterade vi the savannah theory idag, och jag var med tills det var meningen att man inte skulle gilla the ocean, då bestämde jag att det var fel. Jag skulle förklara om jag trodde att nån var intresserad, och om jag orkade. Däremot är jag helt övertygad om att WWF-medlemskapet ska återupptas, om man nu kan återuppta någonting som inskränker sig till en pins och en handskakning av en random typ som bara pratade finska men hade en fin jacka. Jag vet inte om det är bara jag som har en idealiserad bild av mitt eget land, men jag tror inte att det är lika hemskt som här, med pianolektioner istället för trädklättring och stjärnskådning för att det är farligt. Inte för att det är nåt fel med pianolektioner, jag saknar pianot, och en av orsakerna till att jag ser fram emot julen är att jul är synonymt med musik. Böhmiska julsånger, till exempel, vilket osökt leder tankarna till att jag idag lärde mig att John Denver inte är riktigt accepterad country. Han är lite fejk. Lite sådär som vi.

Godnatt, och god thanksgiving. Vi hörs innan december.

centurions & newsies.

Helgen har varit lugn. Min essä om Abbey & Dillard ur ett ekofeministiskt perspektiv förlängs med några ord åt gången; fast den handlar troligen om konceptet dominans som roten till allt ont enligt deep ecologists också. Eventuellt. Det är så lugnande när man inte ens själv vet vad man skriver om. Mer lugnande är skogen: tre timmar i solskenet vid en sjö med en bunt creative writing-historier i handen. Det skulle vara en karaktärsdriven, realistisk historia; jag ska vara advocate till en historia som handlar om Centurions som dödar människor som inte egentligen är människor och har döda kroppar upphängda i källaren för att hålla zombierna borta. Men det är slående hur liknande saker folk skriver om: mycket död, mycket kärlek och mycket otrohet. Säger det något om världen?

Det är märkligt hur ofta jag nuförtiden finner mig diskutera religion, ett ämne som jag med handen på hjärtat helst undviker hemma. Aaron och jag hade djupa diskussioner igår; visserligen även om hur man tar livet om sig på manligast möjliga sätt, märkliga finländska seder som nakenhet i bastun och annat djupt, men ändå. Några dörrar bort blev det sen lite Scrubs och Wal-Mart med Jordan, Ashley och Johnny i väntan på en John som aldrig kom, innan kvällens höjdpunkt Newsies sattes igång. Den var bra.

Idag har jag sovit.

isberget.

Det slog mig häromdagen att om två dagar är det exakt en månad tills jag åker hem. Från början var det tänkt att det var slutet på det här äventyret. Och vad har jag gjort? Jag kom ju nyss? Jag är definitivt inte färdig att åka härifrån för alltid. Här har jag/det skapat(s) mig en vardag som jag inte är beredd att låta bli ett exotiskt mellanspel i mitt liv, inte än (kommer jag nånsin att vara det?). Livet, tillvaron är så mycket vad man gör det till. Man kan nalkas en upplevelse som den här på så många olika sätt. Ett sätt är att kuska runt och se så mycket av landet man kan medan man är här. Jag skulle gärna se mer av allt, men samtidigt känns det inte lika viktigt om det är på bekostnad av... vardagen? Vi tvingades gå på en föreläsning om kulturchock innan vi åkte, och en metafor som alltid tas upp i såna sammanhang är kulturen som ett isberg, där nittio procent gömmer sig under vattenytan. Visst, det går att spendera ett halvår traskandes omkring i solskenet. Man kan ju dö om man dyker i isvatten. Men... det finns ju så mycket man kan dö av.

Å andra sidan vill jag varken kritisera någon annans val av approach eller påstå att jag verkligen dyker. Jag tror inte att det är något som man kan avgöra när man befinner sig uppe i det. Jag tycker mig inte ha upplevt nån kulturchock överhuvudtaget, vilket får mig att undra. Allting har gått så friktionsfritt, med undantag av den teknologiska sidan av tillvaron, men det har ju väldigt lite att göra med nånting förutom slumpen och datorers inbyggda vilja att göra livet så jobbigt så möjligt för dess ägare. Jag kunde lika gärna ha varit från Junction City (det var så John presenterade mig för Jordan när vi träffades, helt allvarligt menat - den historien har fått eget liv numera, lite samma sak med Finnish polka).

Fast jag är glad att jag inte är det.

P.S. Jag hamnar att gå igenom hela visum-lallandet igen, och jag antar att man inte kan boka intervju på söndagar (annars skulle ju 16e december vara en hit). Blir det nån Sibboresa i jul?
P.S.S. Tack för jackan, paketet kom tydligen i lördags, men jag har ännu inte lyckats öppna postboxen, så jag brukar inte idas gå och kolla så ofta... Men jag hade lite roligt åt att rutiga inte dög, stackarn. Nu är det i alla händelser för varmt ute igen.

helg! igen.

På något sätt känns det som att det är helg hela tiden nu. Tiden springer och jag har ju aldrig varit nån atlet, direkt, så jag hinner inte riktigt med. På måndag är det veterandagen (f.ö. ett emporianskt påhitt, en av de två saker denhär staden skryter med - den andra är William Allen White), så vi ser fram emot en förlängd helg med all glädje vi kan uppbringa. Jag ämnar spendera den i studerandets tecken. Igen. Jag har tänkt gå till biblioteket och låna en bok, läsa en och en halv bok, skriva en bokrecension om den hela, fixa med portfolion till ungdomslitt.kursen, åtminstone bestämma ämne till det längre projektet i densamma, gärna även läsa de tre böcker jag ska skriva om, skriva en original story på 1000-5000 ord, läsa mera ekofeminism och skriva mera på längre naturuppsatsen. Lycka till mej. Det är inte så farligt, dock, de flesta deadlines ligger längre fram i tiden, men det vore skönt och duktigt att få någonting gjort. Det är bara fyra dagar nästa vecka, sen helg, sen två dagar, och Thanksgiving. Och som min professor sa: "If you think there's time for anything after Thanksgiving, you're fooling yourself". Och som John sa: "You're not allowed to spend all Thanksgiving doing homework". I skrivande stund verkar jag vara på väg att spendera tacksägelsen i Manhattan*, och där lär jag ju inte göra nånting vettigt överhuvudtaget. Och efter Thanksgiving är det jul. Typ.

Igår gick jag från att contemplejta the shattered remnants of what used to be my worldview till att gå på opera. Sånt händer, åtminstone i det här landet. Efter att ha avnjutit (och skrattat massor åt) Gianni Schicchi och Oedipus Tex ("perhaps you've heard of my brother Rex?") gick vi tillbaka till ett ovanligt tomt Johns rum (normalt träffar du 2-12 människor där... ingen av dem nödvändigtvis John eller Joe, som bor där) och diskuterade t.ex. religion och politik (allt detdär som textböcker säger att man inte ska diskutera med amerikaner). Skillnaden i synen på religion här och hemma är annars nånting som jag nångång hade tänkt blogga om för länge sen, men det är lite svårt att formulera. En grej är åtminstone att ingen, ingen skulle börja prata om Johannes Döparen när vi diskuterar en dikt som reflekterar över naturen och slutar med "I've wasted my life" i Finland. Nu befinner jag mig admittedly i bibelbältet (the buckle of the bible belt, för att precisera), och hon som sa det är en sån som kläcker ur sig lite vadsomhelst som råkar falla henne in, vare sig det har med saken att göra eller inte, men i alla fall. Religion är mycket mer integrerat i samhället här. Frågan är inte om du tror på Gud, frågan är vilken kyrka du går i.

Anyway, ikväll blir det plättkalas med finska flickorna + Ren. Apropå det ska vi ha knytkalas i Creative Writing på tisdag och Riikka & jag funderade på att slå ihop våra huvuden och kokkonster och tillsammans tillreda nånting finländskt. Ingen aning om vad, dock. Några förslag?

* Bara för att undvika eventuella missförstånd: Manhattan, KS. The Little Apple, som ti pa säjj. Apropå städer i Kansas fick jag igår klargjort för mej vad jag undrat över sen jag landade i Kansas City, Missouri: Det finns två Kansas City, KCK och KCMO. Men de är bredvid varandra. Om nån pratar om Kansas City, lär de alltid mena KCMO. Det är där det händer. Förutom om man med 'händer' menar slagsmål, våldtäkt, mord och sånt, i så fall är det i KCK det händer. KCK är stället där polisen kommer upp till en om man åker omkring i en reasonably nice car och frågar om man är borttappad och eskorterar en tillbaka till the highway. Så nu veta ni he. (Vad jag fortfarande inte vet är varför en stad i Missouri heter Kansas City. Men det är en annan historia.)

Intervju nummer två: skulle du kunna tänka dej att bo här?
Ett tag, kanske, börjar jag. Men jag har alltid tänkt mej att jag kommer att återvända till hemknutarna när det är dags att skaffa egna hemknutar. Där är det mera... safe. Och jag börjar nästan skratta när jag hör mitt eget svar, för att sen nästan börja gråta istället, för jag gick omkring i New York för en vecka sen och kände mej aldrig unsafe, och hemma i trygga Finland skjuts åtta personer ihjäl i en skola och på en sekund är världen uppochnervänd.

(jag vet inte ens varför jag skriver, inga ord räcker till, och hur jag än vrider och vänder på det låter det som att det värsta är att min världsbild är nedskjuten och det är så förringande att jag borde hålla tyst. samtidigt - hur kan man?)

[ . . . ]

hemlängtan och dess medicin.

När man har sån hemlängtan att man nästan börjar gråta av att se att JT visar luciakandidater är det bra att det finns människor som drar en ut i skogen. I löjligt varmt väder njuter vi höst, kastar smörgås, tar stigen ner mot flodbädden och följer den tills vi måste hitta på ett sätt att ta oss upp, diskuterar julgranar och vandrar vidare mot sjön och sitter där och pratar faffa, svensk politik och framtidsdrömmar.

- Sometimes I don't feel very alive, säger jag.
- From now on, you'll have to feel alive once every day, säger han.

(yeah, you bleed just to know you're alive)

välsignade, efterlängtade helg.

Jag vet inte vilket geni som hittade på konceptet helg, men jag citerar Abba och säger "Well, whoever it was, I'm a fan". Aldrig har den varit så efterlängtad som nu. Jag har inga som helst planer; gott så. Nej förresten, sen lunch har jag faktiskt en plan: på söndag kväll ska Kira intervjua mej för nån slags interkulturell uppsats. Jag har på något sätt lyckats bli ämne för åtminstone både Gregs och hennes uppsats; de lär ha bråkat om mej, tills läraren sa att de båda får skriva om mej, as long as you don't overwhelm her. Typ. Men att, det ska bli ganska roligt att läsa vad de har skrivit (är man ego så är man... dessutom är det ju inte bara jag, det är ju Finland). Det är ju ganska intressant också att iaktta två olika sätt att närma sig samma ämne. Kira hade lånat en bunt böcker om Finland från biblioteket samma dag hon frågade mej om det var okej att hon skrev om mej. Greg körde mer enligt principen "So, Emma... is there anything in particular that you've noticed is different here?". Och Aaron, som inte har nån uppsats att skriva, började fråga random frågor som enligt honom var mycket bättre än Gregs frågor. Typ hur är toaletterna i Finland? Annorlunda? aha, spolsystemen varierar... vilket system gillar du bättre? Och så vidare bortåt.

Nu ska jag gå och sova, bara för att jag får och kan och inte har nån som helst skoluppgift som jag borde göra. Nåja, såna finns ju alltid, men inte tills imorgon i alla fall. God eftermiddag.

NY- och halloweenbilder finns btw uppe på pixboxen nu.

happy halloween!

Jepp, jag har karvat mitt livs första pumpa, ätit mitt livs första pumpapaj samt för första gången sett en vän sätta en pumpa över huvudet och tända på den. Åtminstone två av dessa riter lär vara traditionsenliga.

Så... New York. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Bara att vandra omkring där är en upplevelse. Vi åkte runt downtown med en röd turistbuss i Greenwich Village, Soho. Vi åkte ut till frihetsgudinnan i regnväder och plåtade bilder som vilken turist som helst. Vi försökte åka upp i Emporia State, nej jag menar Empire State Building, men regnet innebar zero visibility så det var inte lönt. Vi shoppade runt Times Square, Soho, såg Ground Zero och kyrkan där alldeles bredvid där inte en enda fönsterruta gick sönder. Vi trängdes med märkesgalna människor på Century 21, vi drack Starbucks och handlade Converse AllStars i parti och minut. Vi gick på Museum of Modern Art, där de flesta av mina favoritkonstnärer slåss med utsikten. Tyvärr var Dalís the Persistence of Memory utlånad. Vi festade nätterna igenom med andra hostelmänniskor och italienska technoproducenter och harvardstudenter och befann oss plötsligt på de allra mest märkliga ställen. Vi åkte metro hit och dit, både dit vi skulle och annanstans, "Sorry I didn't call you earlier, but we just spent two hours in the subway". Vi träffade människor från Australien, England, Frankrike, Schweiz men nästan inga amerikaner. Vi åt indiskt och blev upplärda om hur man ger dricks så till den grad att vi gav så lite vi kunde. Jag hamnade mitt emellan inre splittringar i gruppen. Vi blev lurade/missförstådda av en taxichaufför som började med att säga att vi aldrig kommer att hinna i tid och sen körde oss till andra sidan stan så att vi säkert inte skulle göra det. Vi såg standupkomedi.

Och så vidare.