kvällens mest otippade.

Kvällens mest otippade var nog ändå Idol-Johans idol: Westlife-Bryan. Ni vet, han som visar fingret åt sina barn för att få se på fotboll?* Han är ju en såå bra låtförfattare, liksom. Tyvärr sjöng han dock inte mitt favoritparti av låten, så det var lite av ett antiklimax.

* Jag var bergsäker på att jag hade bloggat om dendär låten tidigare, men tydligen var det på någon annan sida. Jag vet inte hur många gånger jag har undrat över bridgepartiet i låten Real to me; han sjunger nånting om att det är så trevligt att dricka äkta engelskt te och se barnen springa runt i trädgården och sen kommer han till låtens klimax, där han för kung och fosterland drämmer i med "then I raise up my finger and watch football on tv!". Frågan är ju vilket finger det rör sig om.

omröstning.

Nu har jag hållit på att angsta över frågan lagom länge, så nu väljer jag "fråga publiken":
- Ska jag, eller ska jag inte, färga håret svart?

lönedag.

Det är inte klokt vad det är bra att vara förvärvsarbetande ungdom. Med en månadslön på 59,63 euro kan man ju åstadkomma smärre underverk!

Trevlig helg, förresten. Professor Sickly har tydligen tänkt vara borta i fyra veckor, så det blir ingen föreläsning imorgon (eller idag, för den delen). Apropå professor, eftersom man inte får kalla honom det, eftersom han inte är det; i min systers nya klass kallar eleverna alla manliga lärare "professorn! professorn!" och alla kvinnliga "fröken! fröken!". Now that's something.

snabb uppdatering av inget alls.

Dagarna bara går och går och aldrig kommer de till dörren. Saker jag borde göra inkluderar till exempel att skaffa ett hem åt Rufus kompis, ta ett allvarligt snack med dem som denajjar min access till nätet (tyvärr vet jag inte vem det är), gå med en praolapp till en affär i centrum samt kommentera en tyskas finska. Det får en nästan att inse varför dörren är så motbjudande.

Och nu har hösten kommit på riktigt! Det är ruggigt, regnigt, kallt och alldeles... alldeles underbart! Detta kräver glass.

jamie oliver v. föräldrar.

Programserien där Jamie Oliver besöker engelska skolor för att försöka förbättra maten där är något av det mest äckliga och skrämmande jag nånsin har sett. Jag vill inte påstå att jag alltid äter sådär superhälsosamt, men dedär människorna åt ju inget annat än skräp. Choklad och chips till lunch, liksom - varje dag. Barnen kände inte igen en potatis när de såg den.

Han fick i alla fall en del barn att äta nyttigare, och enligt Aftonbladet har 20 miljoner pund satsats på att införa näringsrikare mat i skolorna efter det. Nu "slår mammorna tillbaka mot Jamie", however, och för pizza & hamburgare till skolan lagom till lunchen.
"- Vi gör detta eftersom våra barn serveras avskyvärt skräp på skolan, säger en av mammorna."
"Han tvingar våra barn att bli kräsnare med maten", säger en annan. Många av barnen vägrade äta annat än skräpmat i början av programserien - är det inte kräset? OMG.

musikfunderingar på en buss.

En kväll på bussen hem, det skymmer ute och gatlamporna tänds. Det brandgula skenet lyser mot bakgrunden av en himmel som är nästan lila och komplementfärgad. I hörlurarna snurrar en nybränd skiva innehållande de mest konstiga låtar, allt från Jonas Gardell via Aqualung till Kelly Clarkson. Och tankarna föds, sätter sig ner på de tomma platserna i bussen, sitter där och gungar i takt till musiken.

Varför skämmas över sin musiksmak, till exempel? Att se ner på elitism överlag, men sedan fnysa när någon uttrycker ett positivt omdöme om en eller annan artist, bara för att denna inte tilltalar en själv, är ju bara hypokritiskt. Att fnysa, för att sedan sitta och få gåshud av densamma låten är ju fullständigt sinnesrubbat. Så: ja, jag tycker att Kelly Clarksons Breakaway är fin. För att inte tala om Aldrig ska jag sluta älska dig, men den är nästan så excentriskt parodischlager att jag är stolt; fulsnygg i överförd bemärkelse.

Sedan finns det band man är förhandsinställd på att gilla, bara för att de har en (vag) koppling till något man redan uppskattar från förut. Jag menar, Rooney bara måste ju vara bra, för Robert Schwartzman är så ljuvlig i The Princess Diaries, eller hur? Detsamma gäller ju filmer man tycker om, bara för att en viss skådespelare är med (Natalie Portman, Jason Isaacs, Charlize Theron, Ludivine Sagnier, nåndera Gyllenhaal) eller liknande.

Vidare: skivans tema måste vara död (vid sjutton års ålder?!); I'm 17 and tired of life, under my pillow is a knife; she'll always be seventeen... at such a young age she took her own life; if you should die before I leave, what on earth becomes of me; I watched you die, I heard you cry kanske ännu flera (du får en guldstjärna i kanten om du vet vilka sånger det handlar om). Det var inte meningen, however.

Mörkret blir tjockare utanför fönstret, och gatlyktorna lyser vitare, för att fortfarande komplettera, opponera. Alla vill synas, till och med eller speciellt gatlamporna. Man ska vara unik, stå ut, vara speciell - men inom vissa ramar förstås. Det är så modernt med indie att det är mer unikt att vara mainstream. Det är unikt att åka buss också, åtminstone just nu när regnet milt möter rutorna för att öka på trivselkänslan och helljusen känns nödvändiga igen efter en lång sommar. Som ensam passagerare ger jag ett leende i natten och stiger av i riktning mot väntande billyktor.

höstvesi/höstves.

Kan någon berätta ursprunget till namnet på orten Höstvesi/Höstves? Jag förstår inte, det låter jättekonstigt. Syksyvesi eller höstvatten skulle ju vara någorlunda förståeligt (albeit lite underligt namn), nu är det ju bara som en konstig kompromiss av ingenting. Hjälp!

verkligheten tränger sig på.

Great. Reeeally great. Igår var jag till skolan en sväng för att anmäla mig till några kurser, och det kändes helt underbart att gå omkring och titta på alla förstaåringar (fuksit) och veta att jag må vara förvirrad och allmänt inte veta så mycket, men jag är i alla fall inte en av fuksit mera. Så jag gick omkring och log åt min omvärld och solen sken och jag fick spendera tid med min käraste och jag fick sjunga och allt var nu helt enkelt ganska underbart.

Idag börjar dock verkligheten smyga sig på igen. Jag skulle gå och hämta årets klistermärke till mitt studiekort samt den nya kalendern, och jag tänkte att det kanske är en del folk där, så jag gick typ en halvtimme tidigare. Så kommer man till skolan och ser bara bordet där de säljer biljetter till tutustu fukseihin-bileet på onsdag... och en skylt där det står att tyvärr delar de nog inte ut några klistermärken idag, för Oodi är ur funktion. God. Då gick jag till biblioteket, för jag tänkte att jag kan ju i alla fall hämta kalendern... men se det gick ju inte utan årets klistermärke.

På något sätt börjar jag minnas att det fanns vissa aspekter av den här skolan som jag helt enkelt inte tyckte om så värst.