Igår lärde jag mig att man inte får ha fler än tvåhundra sp i sin kandidatexamen och vad munalukko är för något.
Det första lärde jag mig för att jag tänkte gå och hämta ut mina kandipapper och studiehandledaren skrattade åt mina antal kurser. Tillsammans kom vi fram till att jag inte ska ta ut dem innan jag har gått grundstudierna i svenska, och att det finns nån kurs som heter tieteenteoria som jag inte visste att jag måste gå.
Det senare lärde jag mig för att jag spelade Alias. På finska. Med finskspråkiga. Mitt lag vann inte kan jag ju säga, men vi kom andra i alla fall. Visserligen av två lag, men ändå, inte förlorade vi. Jag bidrog med en sällan hörd råddigågga av finska, svenska och engelska, men alla sätt är ju som bekant bra utom de dåliga. Roligt var det ju hursomhelst, vilket var tanken.
Idag har jag lärt mig att mina kunskaper i journalistiskt skrivande är helt sikabra. Och att det finns nånting som heter liitynnäinen som är ett så revolutionärt koncept att det nog inte finns nån svensk term för det. Så att, så bra har jag det.
VYK sjöng vivat academia, vivant professores idag för våra professorer. Den sången hade de önskat. Det tycker jag är lite roligt. Men man behöver väl bli lite hyllad ibland. Speciellt om man är lärare, kan jag tro. Det är ju mera klagovisor annars.
Annars är det väl som vanligt. Lite prickigare, kanske. Och mer Austen. Jag började läsa Mansfield Park och kände mig också nödgad att börja titta på Stolthet och fördom som middagssällskap (jo, jag bor ensam så jag brukar konversera med min tv över matbordet istället). För man kan ju aldrig göra något med måtta, det är allt eller inget som gäller, antingen mord eller austenkoma.
Guld och brons, tre bland fem bästa. Vi som aldrig är bra när det gäller. Det är stort.
Men hur anorektiska var inte dedär medaljerna egentligen? Ekonomisk recession i all ära, men nog kunde vi väl ändå ha haft råd att ge dem medaljer som syns på mer än två meters håll?
På tal om att vinna medaljer så tycker jag att snowboardare är ganska roliga. Markku Koski som vann VM-guld häromdagen testade hoppen han vann med ett par dagar före. Så kan man ju också göra. Jag hade tänkt dra paralleller till han där som vann OS-guld och jobbade 10 timmar om dagen med sitt företag, fast nu när jag googlade mig själv så upptäckte jag att han åkte ju inte snowboard ens. Så det var ju en lagom bra parallell. Men ändå.
I övriga nyheter håller mina tulpaner på att dö. Och så låter Regina Spektors låt "On the Radio" som Emilias "Big Big World" i början.
Igår tog jag bort julpyntet. Det var nästan så att det kändes lite onödigt att plocka bort påskriset, för snart är det ju aktuellt. Men ändå. Fjorton tulpaner kom in i mitt liv och gjorde att julen kändes lite långt borta.
Jag är nu inne på femte sidan av minst sex av en analys av två detektivromaner och känner mig helt sjukt duktig, så jag tänkte berätta det så att ni andra kan göra det också.
Igår köpte jag majsmjöl så att jag kan baka majsbröd. Jag är ju inte så mycket för det där med att baka men det händer ju att man blir tillfälligt sinnesförvirrad, eller att man bara längtar tillbaka. Jag gjorde tsatsiki igår också. Jag är ju inte så mycket för det där med att laga mat men det händer ju att man blir tillfälligt sinnesförvirrad, eller att man bara måste ha tsatsiki.
På tal om att längta tillbaka tycker jag att det är lite sorgligt att jag inte får träffa dethär fyrverkeriet till människa när jag hälsar på i E-town. Menatt, jag kunde ju ha valt att hälsa på nångång som inte var dedär fyra månaderna av hans liv då han inte är i Kansas. Jag får ju skylla mig själv. Men det är lite lustigt att nånstans kan kännas ännu längre bort än nån annanstans fast den första stansen kanske egentligen är närmare än den andra stansen. Det spelar ju ingen roll, egentligen.
Nå int vet jag. Int hadd jag nånting viktigt att berätta. Jag bara tog en liten paus.
Vissa dagar händer inget. Andra dagar händer allt. Idag är nog en andra dag. Idag blir Barack Obama USAs 44/43e president* på riktigt. Konståknings-EM börjar. Och subtv börjar sända Pushing Daisies. De har alla ungefär lika mycket tyngd i min värld. Nånä. Men ändå. Sen har jag en lektion i finsk grammatik också, men den räknas inte. Det har jag ju varje dag. Förutom när jag skolkar.
Men alltså. Obama! Jee.
* Det beror ju på hur man räknar. Å ena sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom en till gubbe, då var han den tredje. Om man räknar så blir Obama den 43e. Å andra sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom den första gubben igen, men han var ju nästan som pånyttfödd vid det laget, så vi räknar honom som en ny gubbe. Om man räknar så blir Obama den 44e. Officiellt är han den 44e.
Jag känner inte mina grannar. Jag bor i ett höghus på sex våningar, i min trappa bor det ungefär 25 andra och jag känner ingen av dem. Jag hälsar. Spekulerar i huruvida en välkomstskylt med en katt på antyder att det bor en dam bakom dörren. Luktar mig till att någon ska äta fisk till middag. Får veta att någonstans bor det någon som heter Virtanen och har en vit hund, för det var inte hos mig. Men jag känner ingen.
Så visst är det ju mest fint ändå att man lite får lära känna sina grannar, sådär på håll, genom deras musiksmak. Att jag personligen inte är ett fan av techno är ju inte deras fel.
EDIT: En natt senare har jag lärt känna mina grannar alldeles tillräckligt och kan konstatera att de är djävulens barn. Synd på en sån god vänskap.
Idag har jag lärt mig att det heter öppenhjärtigt och inte öppenhjärtligt. Det var väl på tiden. Till mitt försvar vill jag påpeka att googleträffarna visar att jag inte är ensam: 16 900 mot 16 800. Fifty-sixty, ungefär.
Det lärde jag mig därför att jag skrev en recension om en dokumentär. Det var väl en konstig sak att skriva recension om, tycker ni kanske. Det tycker jag också. Men jag är ju lite konstig.
I morse stod jag i aulan i Tjärhovet och använde mina sinnen. Det var också lite konstigt. Men inte mitt fel. Då lärde jag mig också att Mauri Juho Palomäki är född 1931 och var en mångsidig och inspirerande lärare. Omgivningen är mindre inspirerande. Det är inte heller mitt fel.
Jag trodde ett tag att jag skulle måsta leva resten av mitt liv instängd i en brun lädersko för att dragkedjan fastnat. Fast sen kom jag på att skon hade ju snörning också. Vilken upptäckt.
Upptäckte också att jag är dålig på finska.
Sen har jag också fått veta att tre fiskpinnar är för lite för en växande ungdom. Detta faktum gjorde att jag kom lite för sent till skolan. Sånt händer.
Det doftar indonesiskt kaffe i min lägenhet och jag har julprydnaderna kvar. Jag vaknade i morse och beslöt mig för att bli en sån som tar itu med saker och ting meddetsamma istället att lämna allt tills senare. Imorgon är det precis en månad tills jag åker till USA. Jag kunde se fram emot det mer om jag inte hade dedär fyrtio sidorna som ska skrivas innan dess. Om jag inte hade lämnat allt strunt från förra terminen skulle nog dedär 1000 orden plus en kolumn, en recension och en personintervju som adderats nu inte vara så mycket.
Jag tittade på Persepolis igår. De trailers som visades innan filmen började var till 80% tecknade barnfilmer. Bara för att den är tecknad, liksom. Det är fascinerande hur enkla medel som behövs för att levandegöra något som historieböckerna bara tvångsmatar en, till evig glömska. I detdär kriget därborta, där x antal människor dog, där finns ju människor också, med vardagar. Tänk så enkelt det är att glömma bort det. Jag hade genomlevt en revolution och ett krig och nu höll en simpel kärlekshistoria på att ta livet av mig.
Jag ska inte klaga. Bara glädja mig åt utspillda kaffebönor, simmande ankor, gäster, och att om en månad får jag åka och hälsa på mina vänner.
Lycka är en gul plastanka i stålmannenkostym. På sant. Jag skulle visa en bild, men jag har min kamerasladd hemhemma, så tyvärr. Ni får ta mig på mitt ord.
Idag har jag skrivit ekokritiskt om Prospero vs. Caliban. Jag är uppe i 1508 ord av 2500 nu. Det går lite trögt. Den är så motsträvig. Jag sa till J igår att jag inte hade kunnat skriva alls, för att jag läste igenom vad jag hade skrivit tidigare och det var så bra att jag inte ville förstöra det. Typ så.
Imorgon har jag en superrolig skoldag: först föreläsning 8-10. Och sen paus. Och sen föreläsning 14-16. Tjofaderittanlej. Finsk grammatik dendär senare också. Jo tjena. Den blir säkert välbesökt.
Men jag har ju min anka så det blir nog bra, ska ni se.
...for I have sinned. Jag bekänner: jag var inte det minsta medveten om att Finlands euroviisututtagningar började igår innan jag råkade bläddra förbi där när det var reklampaus i Let's Dance*. Men hjälp vad tidigt de börjar. Final 31.1, hur tidigt är inte det? Heelt konstigt.
Men alltså. Tapani Kansa. Han är ju typ hundra år och har varit i branschen åttio år. Så man tycker ju att han borde klara av att sjunga sin sång även om publiken applåderar lite. Eller är han inte van vid att få applåder? Han avbröt sin låt och måste börja om för att han inte kom in rätt för att publiken på sisådär tjugo personer var så högljudda. Jo tjena, honom skickar vi till Ryssland. Där är folk tysta, har jag hört. Det blev ju inte bättre sen heller, då kom det en som gick under artistnamnet Tiara för att hon var som en prinsessa och så sjöng hon typ hårdrock/hiphopwannabe. Det var ju passande. Att döma av snabbgenomgången hade Kwan lånat en låt som Backstreet Boys glömt kvar på nittiotalet och Riikka fick publikens (läs: J:s och min) röst eftersom det var lite etno. Fast Tapani Kansa och Kwan gick vidare, förstås, precis som publiken förutspådde.
Ja, vi elsker dette landet.
* Låt mig klargöra: jag tittade på det programmet endast därtill nödd och tvungen (vad hände med den tröjan, förresten?). Jag fick välja mellan att titta på Let's Dance och hyra film, så vi hyrde film, och ändå måste jag titta på Let's Dance. Knas. För att citera Syster Liten: vad är opp med det?
En gång i mörkaste höstas kom jag på mig själv med att tänka "Oj vad pigg jag är, tänk att höstmörkret inte har gjort mig till en såndär sovis*". Det slog till nu istället, fast vi går mot ljusare tider. Men rosa saker brukar ju göra mej lite nedstämd, så kanske är det de rosa himlarna vi har haft på sistone som gör det. Kontentan är i alla fall att jag sover mer än jag är vaken. Vill, åtminstone. Hur ett sånt leverne går att kombinera med skolgång och ett allmänt civiliserat beteende återstår ju att se. Idag fungerade det utmärkt; jag hade en föreläsning från klockan åtta, sen gick jag hem och sov till halv tre, ungefär. Hälsosamt. Min mor spekulerade att jag hade lågt HB, så jag tänkte att jag kunde gå och ge blod för att kolla. Det har jag ju ändå tänkt göra i fem år, ungefär. Synd bara att min vän som jag hade tänkt dra med mig är en såndär immigrant med hepatit och sitter i karantän. Nå, att hon inte kan komma med är ju en bra ursäkt för att inte gå med när hon har tänkt släpa mig på gym. Rättvisemärkt vardag.
I andra nyheter från den blåsiga staden kan jag berätta att min digibox/kort har gått sönder. Även om det är uppbyggande för den moraliska ståndaktigheten tycker jag att det är lite onödigt. Det är också lite onödigt långt att traska till den gigantiska affären där jag köpte den och klaga. Enligt Google Maps tar det 29 minuter att gå dit, men då ska man vara försiktig, enligt dem. En sväng via sjukhuset på grund av överkörning ingår inte i tidskalkylen. Det är ju sjukt kallt nu dessutom. Trettio-fyrtio minusgrader, minst**. Min termometer är lite sådan att man själv kan hitta på vad det är för temperatur, för det syns inte alls vad den står. Jag kan ju inte vara samhällsintresserad och titta på nyheterna på morgonen och få reda på det där heller, för som sagt så funkar min teve inte. Det är som en ond cirkel.
Så vad gör man om man har läst ut sina julklappsböcker och inte har nån tv att titta på? Jo, tackar som frågar, jag har minsann gjort lite skolarbete också. Om det är någon som är intresserad av att veta vilka tre olika typer som ingår i Crystal & Davy's definition av archaism kan ni konsultera min innovativt benämnda uppsats "A Stylistic Analysis of 'Ecclesiasticus' as a Religious Text", numera trefjärdedelsklar. Den är superintressant.
* Om jag verkligen tänkte ordet 'sovis' kan jag inte gå ed på, det vore ju rätt otippat. ** Om någon tycker att jag överdriver kan ni ju betänka att om det som minst är fyrtio minusgrader så kan det ju vara allt från -39 till +100 eller så. Tänkte bara påpeka det.
Man brukar ju börja det nya året med att se tillbaka på det gamla och summera vad man gjort under året, vad man lärt sig och på vilka sätt man har blivit en ny, mycket bättre människa. Men orka minnas vad man har gjort, så därför stjäl jag idén från nån annan blogg (till den bättre mänskligheten hör tydligen inte bättre källhänvisningar) och presenterar mitt år som den fejsbukknörd jag är: genom utvalda statusar från året. Såhär spenderade jag alltså 2008:
Januari
1/9 Emma thinks a month has gone by insanely quickly.
1/9 Emma is struggling to find a place for icebears and martallar before the 15th.
1/10 Emma has a visa, a train ticket and a bag of turkish pepper - pretty much all set for the trip back, in other words!
Februari
2/1 Emma thoroughly enjoys feeding Americans Finnish candy.
2/4 Emma just had something of an epiphany regarding "football".
2/6 Emma thinks celebrating runebergsdagen and fastlagstisdagen without the cakes does not work at all.
2/17 Emma is utterly confused about the weird accents in the dubbed Pippi Longstocking, but very happy about the company.
Mars
3/12 Emma har inlett flipflopsäsongen.
3/16 Emma thinks the Swedish people / jury is ridiculously reactionary. fel låt vann! :P.
3/17 Emma is off to Texas first thing in the morning.
April
4/7 Emma is having bipolar homesickness/home[sic]ness.
4/23 Emma earlier said to her mother: "Idag är det ganska kallt, det är bara 19 grader."
Maj
5/6 Emma has a cow with her old poetry teacher. We had a plan!
5/14 Emma never thought she'd use "had to play on" and "the steinway" in the same sentence... but there's a first for everything, i guess.
5/17 Emma thinks there should be a legal limit to how many goodbyes a person has to take in a day.
5/25 Emma is back in the land of water, woods and good chocolate. Oh, and the wrongest song did not win.
Juni
6/4 Emma is off to Helsinki two Saturdays in a row for American visits! Yay :).
6/19 Emma has a four-day weekend ahead of her: sleep! sea! sleep! sauna! sleep!
6/22 Emma thinks the best thing about today's game is both teams are good enough not to feel like ridiculous winners.
6/27 Emma hereby invites anyone for coffee in the Great Wall of China, where she lives from 16.7 on. Kinda.
6/30 Emma thinks secrets are way overrated, especially if they concern diamond rings.
Juli
7/6 Emma has spent her first night in the new apartment!
7/9 Emma left and does not know how to come back: kroniskt söndagkvällsförvriden.
7/16 Emma has a new phone! I guess it's true what they say, in Kokkola, they get things done, in Jeppis, they do not.
Augusti
8/2 Emma is on the road with Ion Plunt!
8/4 Emma 's apartment will be red, yellow, green, grey, brown and blue... and a little bit orange.
8/15 Emma has joined the dark side again... or is there a red one?
8/30 Emma suffers from the most ridiculous injury known to mankind: handache from crocheting too much. Seriously.
September
9/9 Emma is trying to find her inner soprano.
9/16 Emma in the renaissance version would be hanged, cut in four pieces and burned.
9/17 Emma finds Finnish as foreign as Catalán.
Oktober
10/6 Emma is cheating on the pesto with the tsatsiki.
10/12 Emma needs to meet someone, since she is allergic to fur and therefore cannot become a catlady. Or are there fishladies?
10/15 Emma is going fallbreaking to Åbo & Stockholm first thing in the morning.
10/31 Emma hears it's snowing at home... now if that isn't freaky enough for halloween I don't know what is.
November
11/4 Emma is setting her hopes to the American people. Come on, vote for change!
11/5 Emma is quite speechless. Congratulations, and good luck! Welll done, people.
11/14 Emma is three months away from Kansas.
11/22 Emma got real polkagrisar at the real julmarknad!
11/27 Emma now knows the answer to the question she will ask herself when she goes to bed at 8 PM.
December
12/4 Emma welcomes everyone to Vasa church tonight 7 pm for a night filled of harmonious angelic singing... well, sound at least.
12/8 Emma will go home to an overcrowded house this Christmas... and I can't wait! Yay!
12/14 Emma went to the woods to cut down a Christmas tree with her dad today; and is 2 months away from Emporia.
12/27 Emma is off to see the funniest reindeers in Finland tomorrow.
Julen har varit alldeles fullständigt galen, på bästa tänkbara sätt. Nu är vi åtta personer i huset och det känns ju väldigt lite. Vart försvann alla människor? Jag är trött nu, alldeles utmattad, men det har varit alldeles underbart att få umgås med hela extended familyn med alla mina föräldrar och syskon med makar och bröder och kusiner och mostrar med makar och småkusiner och diverse hattifnattar och småtroll. Bara umgås. Tomten var snällare än väntat, renarna i Iso-Syöte var mindre roliga än utlovat, kimchin var godare än jag mindes, vakvattnet var precis så kallt som det brukar, alten var lika låg som vanligt och granen var inhemsk och vacker. Imorgon packar jag ihop grejerna för ett första återvändande till Vasa, urladdad men oj så laddad med positiv energi.
