adventskalender '10, lucka tjugofyra.

Lucka tjugofyra. Hur är det?

Jotack, på nästbästa sätt. Jag har fått fira julafton med hela min familj and then some; bara ätit god mat, umgåtts, gett och fått presenter och allt detdär som hör julen till. Om bara förkylningen ville ge med sig skulle det vara på bästa sätt.

Såhär på adventskalenderns sista lucka vill jag önska er alla en god fortsättning på julen. Stressa inte ihjäl er, gör det ni har lust med, njut av samvaro med familj och vänner, ta det lugnt. Det tänker jag göra.

adventskalender '10, lucka tjugotre.

Lucka tjugotre. Come near me and I will kill you?

Alltså. Det där är ju inte ens en fråga. Jag vet inte vad jag ska svara på den annat än att nu är det dan före dopparedan, jag kom alldeles nyss hem från sista jobbturen innan jul och åt sen tomtegröt, låt nu stridsyxan ligga begraven under snömassorna och låt julfriden svepa med sig alla tankar på att döda folk, för nu ska vi ha det lugnt och skönt och mysigt och trevligt. Mmmkay?

adventskalender '10, lucka tjugotvå.

Lucka tjugotvå. Varför har ni en tall?

Det är ingen tall, det är en gran. Och den har vi för att idag är det dan före dan före dopparedan. Så ikväll har vi tagit in granen som jag, mamma och Syster Liten var och valde ut häromdagen, och klätt den enligt våra själars behag. Samtidigt tog vi också fram julkrubban, och gjorde en helt nyskapande änglakörs- och fårahjordsdesign*. Nu återstår det bara en arbetsdag, och sen, mina vänner, är det jul!

* till vår fårahjord hör förvisso även ett lejon och en noshörning, men det är ju fåren som brukar lyftas fram, i julevangeliet och så, så let's go with fårahjord.

adventskalender '10, lucka tjugoett.

Lucka tjugoett. Min fråga är, ska man behöva grina inför statligt anställda för att få lite barmhärtighet?

Nej, det ska man inte.

That said, så konstaterade jag att grinande minsann kan framkalla en del barmhärtighet när jag åkte hem över julen detdär utbytesåret. Jag hade stigit upp tidigt och rest länge och sett fram emot att få komma hem och var utmattad och trött trött trött, och satt på London Heathrow och såg hur tiden för mitt flyg sköts upp, och sköts upp, och sköts upp, för att till sist bli inställt. Eftersom jag skulle spendera natten på ett hotell måste jag ta ut min väska, och när den sen inte dök upp på rullbandet och jag skulle anmäla det började jag bara stortjuta helt okontrollerat. Tanten blev lite förskräckt och försäkrade att nejmen lilla vän, din väska kommer nog till rätta, ska du se. Och jag började skratta för att det var ju så fånigt alltihop, men tårarna bara rann flodvis ändå. Så skulle jag gå och ändra min flight, och gick och frågade en snubbe om vägen och började gråta på nytt så fort jag öppnade munnen, så han blev alldeles förskräckt och följde mej personligen genom hela flygplatsen till stället där jag skulle prata med nån annan tant, och så fixade han mig förbi kön också, och det var ju lite dumt av mig, men just dendär tanten lyckades hitta ett direktflyg åt mig till följande förmiddag, trots att typ alla andra måste flyga via Amsterdam eller Riga eller nåt annat. Ja, och så bokade hon om min andra flight också, fast hon inte hade nån skyldighet att göra det. Så visst, grinande kan hjälpa lite ibland. Fast just dethär är inget jag skulle rekommendera er att prova.

adventskalender '10, lucka tjugo.

Lucka tjugo. Vad har du varit med om idag som fått dig på så glatt humör?

Tja, jag var ledig och det gick hemskt smidigt att besöka arbetskraftsbyrån och köpa några julklappar, och så åkte jag och köpte gran tillsammans med mamma och Syster Liten som äntligen är hemma, och så körde jag hardcore jultema-klädkod med christmas sweater och julgransbollsörhängen, och så träffade jag bästaste Ion Plunt och så hittade jag en extraknapp hemma så jag behöver inte köpa en ny, och sånt. På det hela taget, en bra dag.

adventskalender '10, lucka nitton.

Lucka nitton. Varför gav de inte Tommy en tamburin eller något annat lite större än en bjällra?

Ja-a du. Stackars Tommy, som måste stå där med sin bjällra och känna sig liten och övergiven, och drömma om hur livet skulle ha gestaltat sig om han bara fått en tamburin istället. Varför han inte fick det kan jag tyvärr inte svara på. Ibland är det ju så här i livet, man får inte allt man vill. Ibland ger livet en citroner, och ibland bjällror. Man får helt enkelt försöka hantera situationen och göra det bästa av saken. Så mitt råd till Tommy vore att rocka loss med sin lilla bjällra och vara den bästa bjällrare någon nånsin varit. Ärligt talat så gillar jag citron väldigt mycket, så jag har aldrig förstått varför det är en dålig sak att få det. Tamburin är så överskattat.

Och du, såhär i juletid passar ju en bjällra alldeles utmärkt!

adventskalender '10, lucka aderton.

Lucka aderton. are the Houhynhms supposed to be models, or extremes?

För det första: frågeställare, du stavade Houyhnhnm fel.

För det andra var det ett tag sen jag läste Gullivers resor, men personligen ägnade jag alltid mer tanke åt hur Gulliver förhöll sig till houyhnhnmerna än varelserna i sig. Det vill säga: han valde att åka därifrån. Men jag vet inte heller varför det skulle finnas en motsättning mellan att vara förebild eller extremfall. Ibland behöver det kanske vara lite extremt för att driva hem budskapet? Men om frågan gäller huruvida jag tror att Swift ansåg att vi borde leva precis som houyhnhnmerna, så svarar jag nej. Ett och annat kunde vi dock kanske lära oss.

Men det där med att fråga vad en författare menat med något har aldrig riktigt landat hos mig. Såvida du inte frågar Mr Swift himself (och kanske inte ens då) så lär du inte få något svar. Är det inte mer produktivt att själv relatera till texten och fundera vilka klangytor du själv hittar i den? För (hello reader response theory!) författaren får väl ha skrivit vad han vill, han har ingen makt längre när han släppt boken ur sitt grepp. För texten skapas i mötet med läsaren.

adventskalender '10, lucka sjutton.

Lucka sjutton. Får man fråga varifrån kjolen kommer?

Får man väl. Fast jag har inte på mig nån kjol, det är en klänning. Men den är från Maurice's i Emporia. Jag köpte den när jag var där på besök, och försäljaren gav mig ett såntdär stämpelkort, typ köp tio grejer, få ett örhänge på köpet. Jag sa åt henne att jag nog inte lär komma dit inom den närmsta framtiden, så att det var nog på det hela taget rätt onödigt, men hon tyckte att jag behövde det i alla fall. Så det var väl för all del snällt. Klänningen börjar i ärlighetens namn bli rätt noppig, så det vore väl dags att åka dit och köpa en ny.

adventskalender '10, lucka sexton.

Lucka sexton. Vilken månad är bääst? ;D

September, brukar jag oftast tycka. Men då på våren när solen skiner och vägarna blir bara och det riktigt känns i hela kroppen att man tinar upp och att man har överlevt ännu en vinter, det är inte fel det heller.

adventskalender '10, lucka femton.

Lucka femton. Vad ska vi äta?

En av de viktigaste böckerna jag läst i höst är Jonathan Safran Foers Eating Animals. Boken har uppstått ur en nybliven fars reflektioner över vad han vill mata i sitt barn, både rent konkret och mer abstrakt, i form av värderingar. Men det är inte bara Foers egna funderingar; han har gjort omfattande research och låter representanter för olika åsikter komma till tals. Som titeln ger vid handen handlar det förstås främst om att äta eller inte äta kött, men författaren ger inga konkreta svar. Han berättar att han själv har valt att äta vegetariskt, men låter människor som valt annorlunda komma till tals också. Största delen av boken handlar om industrifarmar, hur djur behandlas där och i slakterierna. Diskussionen är alltså främst etisk, men inte fullständigt.

Hela boken börjar med en berättelse om Foers farmor och hennes berömda kycklingrätt, vilket leder till en diskussion om den kulturella och sociala aspekten av att äta. Hur hans minnen av henne främst är centrerade kring ätandet av den där paradrätten, och hur ett beslut att äta vegetariskt påverkar hans son och hans koppling till tidigare generationer. Själv är jag väl närmast pseudovegetarian. Jag äter helst vegetariskt, men har inte velat löpa linan fullt ut, eftersom jag inte kan se det som ekologiskt försvarbart att kräva en skild kost i varje situation. Och som Foer säger, så handlar ju ätandet inte bara om näring, utan även om samvaro, kultur, traditioner, som också har ett egenvärde.

Men så är det ju det där med den globala uppvärmningen: oavsett hur lite man bryr sig om djurens rättigheter, så återstår det faktum att industriell köttproduktion är den allra största orsaken till klimatförändringen, långt mer än all trafik, till exempel. Så om man påstår sig bry sig om sitt ekologiska fotavtryck finns det ingen ursäkt för att inte åtminstone tänka igenom sina matvanor. Vad man sen kommer fram till och prioriterar, det är sen en annan sak.

adventskalender '10, lucka fjorton.

Lucka fjorton. Hej! Vem är du?

Jag är Emma. Jag är tjugofem år, singel, arbetslös och bor hemma hos mamma och pappa. Men snart ska jag nog göra något stort och rädda världen, misstänker jag.

När jag var i USA gick jag en kurs som handlade om hur ursprungsbefolkningen har porträtterats i amerikansk litteratur. Där läste vi till exempel Black Elk Speaks, och diskuterade (som många före oss) om den historiens äkthet, eftersom den marknadsförts som en sann historia, men är en vit mans nedteckning av en historia som berättats på Lakota och sedan översatts för skribenten. För att få oss att reflektera över hur sanna biografier nånsin är, vilka aspekter vi själv skulle välja att berätta om oss själva, etc, ville vår lärare att vi skulle skriva vår självbiografi.

Jag började min text med att påpeka att "This autobiography will never be the true story of my life". Jag avslutade den med att diskutera orsaken varför, "the missing ingredient that could make this alleged autobiography more true. It is the same that caused the debate over the authenticity of Black Elk Speaks. Language - svenska. I am a specimen of the endangered species of Swedish-speaking Finns, and my language is such a crucial part of my identity that the tale of my life must by definition be told in Swedish. First and foremost I am Emma, daughter, sister, friend. But after that – before Finnish, before European, before part of the Dahlbacka or Melin clan – I am finlandssvensk. I am the dwarfed pine, I am Little My, I might even be Lucia (even though I would much rather be a stjärngosse)".

Mellan inledningen och avslutningen berättade jag också om att mina föräldrar påstår att ingen hette Emma när jag fick namnet, att min syster var min idol när jag var liten, att jag lärde mig läsa när jag var fyra år gammal och inte slutade förrän jag började studera litteratur på universitetet, att de första sakerna jag saknade i landet långt borta var havet och skogen, att självmordsstatistiken var låg medan Finland betalade av krigsskulderna, att när han var tio år gammal bakade min pappa en pepparkaka som såg ut som Tage Erlander, att jag hatar att behöva välja. Så berättade jag också om rövarna i Kamomilla stad, om Geten Testar och om att det finns gånger då jag uppskattar skönheten hos agglutinerande språk.

Besvarar det frågan?

adventskalender '10, lucka tretton.

Lucka tretton. Vad skulle du ta med dig till en ö i ett helt liv om du bara fick välja en sak?

En båt, så att jag kunde ta mig därifrån om jag blev trött på att öa mig.

tre ljus på tredje advent.

fine, tekniskt sett fyra. whatevs.

adventskalender '10, lucka tolv.

Lucka tolv. Får vi ta kontakt med din tandläkare för att få ytterligare information om din behandling?

Knock yourself out. Jag står inte för närvarande under någon tandläkande behandling, men min tandläkare kan säkert berätta allt om mina tidigare tandrelaterade eskapader.

Som till exempel den där gången när jag hade nån slags tandställning som hela tiden trillade ur munnen så han måste limma tillbaka den. En gång hände det när jag åt en femtipennis karamell från Zorro medan vi smög på Päivis lillasysters klassfest, vad nu det skulle vara roligt för. Men jag fick ju mitt straff.

En annan gång måste jag åka till tandläkaren för att ta bort en sticka som hade fastnat någonstans i den palatala regionen. För att jag typ satt och tuggade på en träpinne, vad nu det skulle vara roligt för.

En annan sak som jag brukade tycka var rolig var att sitta i tandläkarens väntrum och äta godis. Man är ju en rebell ut i fingerspetsarna.

Eventuellt kan ni också ta kontakt med min tandläkare om ni undrar över hur jag behandlar min far. Det kan hända att han har ytterligare information om den saken också.

adventskalender '10, lucka elva.

Lucka elva. Varför ska man jobba?

För att få pengar, ett sammanhang, fasta rutiner och sociala kontakter, till exempel.

On that note ska jag vila ut lite efter dagens jobb och sen gå på firmajulfest. God lördagkväll på er.

adventskalender '10, lucka tio.

Lucka tio. Vad menar de med att vi "...inte behöver fylla i de gråa fälten" i fråga 10b???

Nu vet jag ju inte helt säkert, förstås, men jag misstänker att de menar att ni inte behöver fylla i de gråa fälten vid just den frågan. Ni kan helt enkelt lämna de gråa fälten oifyllda om ni så önskar. Om det är oklart vilka de gråa fälten är, så kan jag meddela att det är de där som inte är svarta, och inte vita, utan nånting mittimellan.

adventskalender '10, lucka nio.

Lucka nio. Vilken är den nionde planeten?

Kära läsare, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men... det finns ingen nionde planet längre. På den gamla goda tiden, då när gräset var grönare och barnen snällare, då var Pluto den nionde planeten. Men inte nu längre. Stackaren blev degraderad, till allas vår kaffe-i-strupighet, hårslitenhet och klädessönderrivenhet. R.I.P., planeten Pluto, R.I.P.

adventskalender '10, lucka åtta.

Lucka åtta. Vad blir nästa projekt?

Ett projekt som vi ska ta itu med imorgon på jobbet är att omdesigna några smycken till Lucia och hennes följe. Ja, jag jobbar på guldsmedsaffären varje dag den här veckan, alltså, troligen rätt mycket framöver inför julen också. Ett annat projekt som jag borde ta itu med på allvar är att handla julklappar. Jag har bara köpt en hittills - men det är till den person jag brukar ha mest problem med att hitta på något åt, så det känns rätt revolutionerande, faktiskt. Men jag har en del idéer, så det blir nog bra, ska ni se. Slutligen håller jag fortfarande på och projektar med en bilderbok, men det dröjer nog ett tag innan den är redo för offentligheten.

pyttesmå pepparkakshus.

Saker i miniatyr är ju per automatik mera adårabla än saker i normalstorlek. Som mitt miniatyrmunspelshalsband, till exempel, som jag köpte från fina Quietland. Och dehär, små små pepparkakshus med polkagrispripplor på som man kan ha på en kopp. Jag tror jag dör.

never let me go.

Jag har just läst Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro, och är så peppad att se filmen. Boken är väldigt tankeväckande (och bra!), och Carey Mulligan, Keira Knightley och Andrew Garfield låter som en bra idé. Dock ställer jag mig något frågande till trailern. Visst, den gjorde mig intresserad av att se filmen, så på det sättet fyller den väl sin funktion, men samtidigt: boken är medvetet uppbyggd så att man inte vet allt från början. Man ska undra varför, och hur, och kan det vara så? Trailern berättar egentligen precis hela historien, allt det där som var lite gåtfullt i boken. Det är väl lite kontraproduktivt?

Se på egen risk, alltså.

En annan grej som jag ställer mig lite fundersam till är att Keira Knightley i intervjuer har framställt sin karaktär (Ruth) som något av en skurk. Visst, hon kanske inte alltid är snällast i världen, men drivkraften verkar ju alltid vara en vilja att passa in, vara någon, snarare än att medvetet vara elak. Eller?

adventskalender '10, lucka sju.

Lucka sju. Varifrån kommer uttrycket sjunde himlen?

Det vet jag inte. Eller, jo, Aristoteles och redan de gamla grekerna och så vidare. Whatevs.

Sjunde himlen får mig mest att tänka på dendär TV-serien som kom förr. Vilket i sin tur får mig att tänka på min allra första kväll i Emporia. Jag hade rest många många timmar, var trött och jetlaggad och vimmelkantig. Jag var äntligen där och allt var så konstigt. Hettan var så överväldigande att jag bara orkade gå några meter från motellet till en bensinstation för att köpa vatten. Så jag låg på sängen på rummet och slog på TV:n. Zappade än hit, än dit. Så kom Sjunde himlen på TV och bland allt konstigt var det nog mest konstigt av allt just då, att de fortfarande spelade in den serien, att den där lilla killen såg likadan ut fortfarande fast med skägg och förberedande sitt bröllop.

Nu ser jag tillbaka på dendär tiden som började där och då, med Sjunde himlen på TV och vatten på flaska, och tycker fortfarande att det är rätt konstigt. Oftast känns det som ett annat liv. Jag tror att det är ett sätt att överleva. Compartmentalize. För precis som det ibland var lättare att klara hemlängtan då genom att inte låtsas om att hemmaemma fanns, är det nu lite svårt att förstå att det fanns en tid då usaemma fanns på riktigt.

Det är konstigt att tänka sig att det som för mig är ett där och då har fortsatt att finnas efter att jag for hem, att människorna har levt vidare och nu är helt andra, som kanske minns att jag finns, kanske inte. Det är en självcentrerad tanke förstås - tänk att det finns ett liv utan mig, who'd've thought! - men likaväl en som är svår att förstå.

Under den gångna hösten har jag ibland känt mig ungefär som den där sommaren då jag just hade kommit hem. Lite vacuumförpackad, mycket vilsen; mer levande i framtiden eller det förflutna, ett liv mer i väntan på ett liv än ett liv i sig självt. Det händer att saknaden blir rent fysisk ibland, att jag tittar på Speed Racer för att jag såg den på bio med John och Johnny sista kvällen de var där, att jag äter peanutbutter&jelly sandwiches för att det är USA, att jag bakar pumpapaj fast jag aldrig direkt gillade pumpapaj speciellt mycket. Men det krävs väl ingen Freud direkt för att förstå varför jag blir saknig nu mer än annars. I brist på ett liv får man väl ta sin tillflykt till en tid då man hade ett. Det är ju inte bara USA heller, för den delen; islossningen i Gamla Hamn har väl sällan känts så onåbart långt bort.

Var det svaret på frågan? Njae. Men glad sjunde december, hörni!

Ifall ni undrar: nej, jag såg aldrig på Sjunde himlen igen efter den där kvällen.

adventskalender '10, lucka sex.

Lucka 6. När vi lämnade Ryssland vart åkte vi då?

Då blev vi Finland. Självständigt. Och tänk så bra!

adventskalender '10, lucka fem.

Lucka fem. And how do you do the poem the guy tells u?

Ett sätt att skriva dikt är att göra en s.k. found poem, vilket går till så att man använder redan skrivna fraser från en annan källa för att skapa något nytt. Man kan göra så att man tar en bok, till exempel som här Robert Edwards' Finska vinterkriget, bläddrar i den och plockar ut fraser man gillar och sen pusslar ihop dem till en ny helhet. Såhär, till exempel:

Ett minst sagt ovanligt (och
sällsynt) ingripande: Att försöka
rädda en våg av eufori och uttrycka
entusiasm över den
"större planen"

en fras som med svavelos försöker kompensera
bristen på originalitet
skulle, åtminstone om den uttrycktes offentligt,
bestraffas med utslungning i kylan

Än en gång ropade han ut i
natten; en åsna med skygglappar
en bra avledningsmanöver
Moralen behövde stärkas

I detta var terrängen till hans
fördel Till hans bestörtning

Vilket skulle bevisas.

adventskalender '10, lucka fyra.

Lucka fyra. Vad menar du med det?

Det här börjar påminna lite om gymnasiets uppsatsskrivning, känner jag. Vi skrev alltid uppsatser utgående från tidigare års studentskrivningar, så de flesta rubrikerna handlade om samhälleliga problem som man skulle ta ställning till eller liknande, men det fanns alltid en random rubrik också, som bara var en fråga, utan desto mer förklaringar eller problematiserande resonemang.

Jag valde alltid den rubriken.

Så en gång skrev jag till exempel en uppsats med rubriken "Varför inte tvärtom?". Det är en av de få uppsatser jag minns att jag har skrivit. Den, och så en textbaserad uppsats i inför-studenten-kursen där jag använde frasen "en elegi över en död vänskap" och var sjukt stolt över den, och så min studentuppsats i engelska, där jag kallade George W. Bush för terrorist.

Så vad menar jag med det? Kanske att jag strävar efter att vara random, alltid. Eller kanske att allt kan tolkas på så många olika sätt (som detdär med att vara moralisk, till exempel, för att göra en homekorva och bli självreferentiell). Eller att det är fjärde december, mina stickasockor är färdiga och julstjärnan hänger i fönstret, och att man kanske inte behöver krångla till det mer än så. Om man inte vill.

adventskalender '10, lucka tre.

Lucka tre.
Hur kan du ha fått jobbet utan att veta vad det innebär?

En möjlighet kan vara att du trodde att du skulle jobba med något, men att det visade sig att du skulle jobba med något annat. Ett exempel: i måndags jobbade jag i guldsmedsaffären, eftersom man behöver vara två personer för att flytta ett pokalskåp, eller nånting liknande. Jag trodde att det skulle vara det gamla vanliga, men när jag kom dit stod en främmande person utanför affären och sa "du minns väl att ni skulle ha en praoelev här den här veckan?". På detta sätt fick jag för en dag jobbet som praohandledare utan att veta vad det innebär. Vad ska man ta sig till med en praoelev? Det visade sig att praoeleven i fråga kunde stå till tjänst med att påpeka vilka fel jag gjorde när jag graverade, påpeka att vi har för dyra priser så folk vill inte komma och handla hos oss, samt påpeka för kunder att hon minsann anser att etc. Good times.

En annan möjlighet är att arbetskraftsbyrån har gett ditt namn och nummer åt arbetsgivaren, men inte så mycket mer. På detta sätt kanske man inte nödvändigtvis anställs utan att veta vad jobbet innebär, men man kan i alla fall få en intervju. Utifall att personen som kontaktar dig pratar en massa om till exempel gjuteriprodukter på finska så kan det rentav hända att du tackar nej till att möjligen tilltänkas som anställd utan att riktigt förstå vad jobbet innebär. Eller så.

adventskalender '10, lucka två.

Lucka två. Vad innebär det att vara moralisk?

Att vara moralisk kan betyda olika saker beroende på vem man frågar. Om man frågar Immanuel Kant, till exempel, vilket man ju inte kan göra eftersom han är död, likt Napoleon och fru Pettersson i 42:an, så gick hans moralfilosofi ut på att behandla varje människa som ett mål, inte ett medel.

Eftersom jag själv har viss erfarenhet av att vara ett moraliskt lärarbarn kan jag också lite mer konkret uttala mig om vad det innebär att vara moralisk i praktiken. Det handlar då mer om en omskrivning av moralen - mer så att själva egenskapen att vara ett moraliskt lärarbarn i sig gör att ens handlingar automatiskt blir moraliska. Lite som avlatsbrev, if you will. Enligt denna tolkning kan man syssla med milt kriminella handlingar, såsom vandalism, dans med finskspråkiga, samt att ha brottsligt roligt, utan att för den skull vara mindre moralisk.

Disclaimer: författaren till detta inlägg tar inget ansvar för eventuella brottsliga handlingar som kan komma att utföras som ett resultat av läsandet av detsamma, och avser på inget sätt att uppvigla till beteende som är straffbart enligt lag eller personens föräldrar.
Alltså: don't try this at home, kids.

adventskalender '10, lucka ett.

Jag reflekterade över att eventuellt falla för grupptrycket och börja göra dendär bloggutmaningen som cirkulerat på sistone. Ämnena inspirerade mig dock inte särdeles, så jag tänkte såhär, att istället för att ägna en månad åt att skriva om första kärlekar och föräldrar och vad jag åt idag, så gör jag det hela till en adventskalender i bloggen. Varje dag fram till jul kommer jag att svara på en fråga, som valts ut slumpmässigt bland första sidans google-träffar på sökningen "första frågan" eller liknande. Eftersom jag kom på det först idag, den andra december, tänkte jag göra två idag.

Delta gärna själv också genom att svara på frågorna i kommentarsfältet eller egna bloggar (länka isf)!

Lucka 1. Vad var din första tanke när du vaknade i morse?

Ingen aning. Kommer folk överlag ihåg sånt? Mitt minne är alldeles utmärkt vad gäller vissa saker, men jag känner alltmer att jag har svårt att komma ihåg vad jag håller på med. Typ om jag ska försöka komma ihåg vad jag åt till lunch eller vad jag gjorde i måndags. Ålderdomen börjar göra sig påmind, ni vet. Men de flesta uppvaknanden brukar i något skede innehålla en undran om vad klockan är, så jag säger det.

P.S. Jag känner att inledningen på min adventsutmaning blev lite svag, men vänta bara, det blir nog helt spektakulärt ännu, ska ni se. D.S.

jag ser inte ljuset, jonatan.

Jag skulle gå ut och fotografera lite här tidigare idag, hade jag tänkt. Det var ju så vackert ute, med all snö överallt, och solen som sken.

Problemet var bara att när jag väl kom mig ut så var det redan för sent, solen höll på att försvinna.

Nåja, så är det ju på vintern. Man kunde ju tro att jag vore van vid det här laget. Jag har bott på dehär breddgraderna närapå hela livet, jag borde vara van vid korta dagar och långa vintrar. Och visst, jag tycker det är fånigt att klaga på saker som är som de ska - som när folk klagar över att det är kallt på vintern och varmt på sommarn. No shit, Sherlock?

Men ändå.

Klockan var ett. That's TRETTON NOLL NOLL, people! WTF? Nån gräns måste det väl ändå finnas. Väl?

(och tänk, då sa en snubbe på radio för två månader sen att om ett par månader blir det ljusare. jojo. sköt om dig själv, säger jag bara)

ifall man råkar ha några PVC-rör och lite tid över.

bilens tonårsrevolt.

Vår bil är annars hemskt medgörlig och snäll, men den har haft en viss tendens att illtjuta vid valda tillfällen. Enligt uppgift är det inte något farligt eller nåt som är värt att fixa, utan lite kottar i karburatorn, bara. Och även om Syster Litens "svärfamilj" lär påstå att man hör på långt håll när hon kommer körande, så har det hittills varit ett begränsat tjutande, typ bara när man startar, och när man använder kopplingen, och kanske när man bromsar.

Nu har tonårsrevolten dock startat på allvar, för de senaste två dagarna har den tjutit från det ögonblick när man vridit om startnyckeln, tills man vrider om startnyckeln igen. Jag vet inte om den protesterar mot temperaturer under minus tio, eller mot det hala väglaget, eller mot Kiviniemi, eller Nordkorea, eller bara varats olidliga lätthet. Faktum kvarstår dock att man bara behöver starta bilen för att folk ska veta var man finns.

Eventuellt kunde den användas som nån typ av utryckningsfordon, måste spåna lite på det.

the deathly hallows, part 1.

I onsdags var det äntligen dags för den första delen av den sista delen av Harry Potter. Om ni inte vill veta nånting om filmen (/boken) föreslår jag att ni slutar läsa typ nu, för här kommer

SPOILERS GALORE.

Första reaktionen? Bra. Bäst hittills.

Men jag tänker förstås på den som en filmatisering, inte som en film. I den meningen tyckte jag att de hade lyckats väl. Jag tyckte att det märktes att uppdelningen i två filmer hade gett filmmakarna utrymme att faktiskt ta med vissa saker som kanske inte i sig är superviktiga, men ändå är viktiga för att de finns med i boken, om ni förstår vad jag menar? Det var ingen scen eller detalj jag genast reagerade på att de hade tagit bort, och så här i efterhand kan jag inte heller komma på något konkret jag saknade.

Konkret, ja. För det enda jag saknade var sånt som skulle vara dödstråkigt på film, för i grund och botten handlar de om tid. Jag tyckte till exempel att Rons förvandling är lite väl abrupt i filmen, men i boken bryts han långsamt ner av den där ändlöst långa tiden då de inte vet vad som händer där hemma, då de färdas utan att veta vart, då de borde göra så mycket men inte kan göra nånting alls. Kanske var det i filmen tänkt så att medaljongen är roten till hans utbrott, och som sådant funkar det kanske. Det är bara mindre komplext.

På samma sätt tyckte jag också det var synd att Kreacher inte kunde få den förvandling han får i boken. Men igen: det är inte absolut nödvändigt för intrigen, speciellt då hans karaktär aldrig riktigt etablerades i femte filmen.

Inga större ändringar hade gjorts heller, såvitt jag såg. Jo, Hedwigs död blev lite annorlunda i och med att hon klev fram som orsaken till att Voldemort visste vilken Harry som var Harry (nu kom jag på en kritik förresten: han sticker alldeles för tidigt!). När jag läste boken för första gången så var Hedwigs död detdär första beviset att nu, kids, nu är det på riktigt. Jag tror att den döden var den som berörde mig mest bara för att den var så fullständigt onödig på alla tänkbara plan. I filmen kommer hon till Harrys försvar, och får dö mer som en hjältinna. Det är fint.

Den andra ändringen: dendär dansscenen. Jag läste en recension där skribenten var helt lyrisk över den scenen och skrev att den visade Harrys mognad och blabla. Min reaktion var däremot WTF?! Dels för att den bara var så pinsam. Men dels också för att jag hade sett nån rubrik om att Daniel Radcliffe uttalat sig om Emma Watsons kyssteknik och för ett ögonblick var jag skräckslagen av blotta tanken på att de hade gått och gjort några drastiska ändringar. Men nej, tack och lov. "She's like my sister. [...] I thought you knew." (Den repliken saknade jag!)

Så det är mitt beröm: de utelämnade inget viktigt. Det må kanske vara rätt milda lovord, men i någon mån tror jag att det passar. För en film baserad på en såhär hajpad källa handlar ju ofta - på gott eller ont; ont, vanligen - om damage control. I den bemärkelsen tyckte jag att denhär filmen faktiskt var till för fansen. Det är inte en fristående film på något plan: den är inte fristående till del två, den är inte fristående till filmserien, men den är heller inte fristående till boken. Och som sådan tycker jag att den funkar.

En sista grej: uppdelningen. Vad jag har förstått var det ett beslut som togs i editeringsskedet, och åtminstone skådespelarna visste inte i inspelningsskedet var del ett slutar och del två tog vid; och det var jag nyfiken på. Jag hade en vag tanke om att de kanske skulle dela upp den efter att Ron kommer tillbaka, eftersom medaljongen då skulle fungera som en slags röd tråd i filmen, och den skulle ta slut när de förstör den. Nu fortsatte filmen ett tag till, väl så iofs, men blir det inte lite väl mycket berättande i början på nästa film? Som det är nu lär del två börja med att Harry intervjuar Griphook och Ollivander. Men kanske det funkar?

Nåjå. Dethär blev långt. Men. Har du sett den? Kommentarer?

en jätterolig lek

Den roligaste leken just nu går till såhär:

Steg 1. Person A, låt oss kalla honom Tebom, tar en sak som han inte nödvändigtvis skulle behöva leka med, låt oss kalla den fjärrkontrollen till DVDn.

Steg 2. Person B, låt oss kalla henne moster Emma, säger "Kan jag få den?"
Steg 3. Person A skrattar hysteriskt och springer iväg.
Steg 4. Upprepa steg 2 och steg 3.

Tips: för att variera leken kan person A närma sig person B med det förbjudna föremålet utsträckt som för att ge över det, för att i sista stund springa iväg i alla fall.

Det är en lek där alla har roligt. Person A för att han gör något förbjudet, vilket alltid är kul. Och person B för att hon också börjar skratta helt hysteriskt eftersom person A:s skratt passar in i samma skrattkategori som Phoebes plan laugh och Rajs "yes, you are a smart and strong competitor, but we are also smart and strong and we have a reasonable chance of defeating you"-skratt*.

* A.K.A. "we are a tall, thin woman who wants to make a coat out of your dalmatians"-skrattet.

old school fotoeffekter.

En bra sak med vintern är att man kan testa en massa skumma grejer, som till exempel att fota genom immiga glasögon. Huruvida det i sig nu är en så bra sak kan ju diskuteras. Men diskussioner är ju bra. Så win-win!

en helt vanlig måndag. typ.

Igår var den stora dagen då jag skulle flyga till Hufvudstaden och gå på audition för Kristina från Duvemåla. Jag anlände till nån skum byggnad ute vid Fiskhamnen, anmälde mig och satt sen och väntade ungefär en timme på att få öva mina sju minuter med pianisten.

Nånstans där i väntrummet, bland människor som jag antingen kände igen och vet har erfarenhet, eller som av snacket att döma är proffs, mellan väggar där stora röster gav järnet, nånstans där tappade jag bort all nervositet, som de facto inte var så stor till att börja med. Så Björn och Benny sitter i juryn? Men så kul. Så alla runt mig har år av erfarenhet? Bra för dom. Så akustiken i auditionrummet är helt annorlunda än i övningsrummet? Sånt händer. Så alla jag hör öva bränner till med Anthem eller Gabriellas sång och jag kommer dragande med nån pinsam Disneylåt? Äh, det var ju väntat.

Så fick jag öva med pianisten och det kändes bra, tempot funkade och akustiken var så generös att de andras prestationer inte kändes fullt så avskräckande. Så lite mera väntande, och plötsligt står jag i ett rum framför en jury bestående av exempelvis Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lars Rudolfsson. Hej, säger jag. Hej, säger de och frågar vilken låt jag har tänkt sjunga. "Shit, vilken låt HAR jag tänkt sjunga?" hinner jag tänka, innan jag kommer på att aj jo, Hela min värld från Lilla sjöjungfrun var det, ja.

Och så kollar pianisten att jag är redo, kör igång och så står jag där och sjunger och kommer ihåg precis alla ord och dramatiserar lagom mycket och ler och trivs som om - ursäkta klichén - det inte fanns ett ställe på jorden jag hellre skulle befinna mig på just då.

Och sen var det över, de tackade och jag tackade och skuttade ut därifrån och gick sen omkring och log åt främlingar och sådär. Och nu blir det att vänta igen då, till vecka 49 eller så. Men det är inte lika jobbigt att vänta nu. För även om det vore en dröm att få vara med, så vet jag att jag har gjort min del, och på bästa sätt dessutom. Om det inte räcker, så räcker det inte, helt enkelt. Jag är i alla fall nöjd.

P.S. Angående låtvalet, så var det nån som påstod att de hade skickat ut mejl om att de inte vill höra Gabriellas sång en enda gång till. Min låt, däremot, hade i alla fall pianisten inte hört. D.S.

dagens i-landsproblem.

Jag är helt sjuk i huvudet.

Bokstavligen. Jag har idag sportat en frisyr som är besläktad med Lilla Mys hårknut (även third cousin twice removed* med michellefrisyr** som var något av ett begrepp i min ljuva ungdom). Och min hårbotten har typ träningsvärk av att ha frisyrat sig hela dagen. Vekling. Also: aj.

* Jag har aldrig riktigt fattat detdär med engelska släktbegrepp. Har i ärlighetens namn heller aldrig försökt; en snabb googling skulle säkert ge svar på alla tänkbara frågor***. Ändock, eller kanske just därför, så känner jag mig hemskt ämabelt inställd till removed-konceptet. Och så får jag också lite Harry Potter-vibbar. Ni vet Sirius släktträd, där vissa personer har bränts bort för att de var usla förrädare eller så? Så tänker jag mig lite att det där removed funkar, att man blir bortbränd från släktgobelängen. Och så är vissa då såna nattsvarta får att de avlägsnats två gånger. Nämnda Sirius är säkert twice removed. Om inte thrice.

** Begreppet michellefrisyr härstammar naturligtvis från den eminenta TV-serien Huset Fullt, där karaktären Michelle, spelad av Mary-Kate & Ashley Olsen, vanligtvis kunde ses iprydd en palmkrona av hår högst uppe på huvudet. Detta utspelade sig på den gamla goda tiden, då man kunde använda ordet eminent och tvillingarna Olsen i samma mening.

*** Okej, i egenskap av min faders dotter så måste jag ju ta reda på det nu i alla fall. Och det var ju heltrist. Jag gillar min tolkning mycket bättre. Mer spänning i tillvaron så.

om du inte finns till, vad ska jag göra då?

För några dagar sen önskade jag att det skulle vara jul nu. Inte nog med att jag gillar jul, och att Syster Liten kommer hem en sväng, utan vid det laget skulle det även stå klart vad jag ska göra härnäst. Tänkte jag mig.

En intervju och ett telefonsamtal senare är två av tre aktuella möjligheter inte längre aktuella, och plötsligt slår det mig att risken att jag vid jultid fortfarande går omkring i mitt vakuumliv och angstar över min framtid är rätt stor. Det där ena återstående alternativet var visserligen hela tiden högst upp på önskelistan - men också längst ner på sannolikhetslistan.

Men, man får ju se det från den goda sidan: den där situationen som jag var rädd för, att jag skulle behöva tacka ja eller nej till ena arbetet innan jag visste vad mina alternativ var, uppstår i alla fall inte. Yay för att inte behöva välja.

fififififinlandssvensk.

Säga vad man vill, men att slippa* på intervju/audition till både Svenska Kulturfonden och Svenska Teatern gör att man känner sig som en mycket god finlandssvensk.

True story.

Utifall att jag inte får något av de jobben kunde jag kanske söka jobb som a) lucia, b) mumintroll, eller c) Staffan.

* trogen nämnda språkliga identitet använder jag naturligtvis här ordet i sin mest finlandssvenska betydelse.

på tal om snö...

Avd. Bra timing, ÖT.

ni vet dendär känslan när snön blåser in genom väggen?

Dagen då första snön låg på marken var händelsevis också dagen då vi hade två hål genom ytterväggen så att man kan kika rakt ut på nämnda nyfallna snö och känna en frisk bris.

Okej, så bilderna är helt usla, man ser ju inte ens att det finns snö, så ni får en bonusbild: vår gamla värmegrejsmojs, nu utslängd och täckt av snö.

fredagsmys.

Citymarket gjorde mig så ledsen idag. Av någon outgrundlig anledning har de inte hoppat på trenden att börja fira jul i oktober. Sickna knasbollar.

Tur att Prisma finns. Nu kan jag ha fredagsmys med glögg och marknadskringlor i alla fall.

konspirationsteori.

Såhär är det: när man kommer uppför trappan i dethär huset så finns det en slags aula, där det finns några stolar som inte har så stor uppgift i livet utan bara flyter omkring och existerar. Oftast brukar dedär stolarna befinna sig precis framför min dörr och blockera ingången till större eller mindre grad. Jag har alltid trott att det bara råkar sig så, men i och med det kaos som har uppstått av den pågående rörinstalleringen har det dock blivit tydligt att det är nåt skumt på gång. För tillfället blockeras dörren av sju och en halv stolar, en resväska, en kudde, ett rör samt en säng - det kan ju inte vara ett sammanträffande. Speciellt eftersom de tre dörrar som omger min dörr (varav bara två syns på bilden) alla går till rum där ingen för tillfället huserar och som därför används rätt sällan. Ifrågavarande möbler kunde därför få ha sitt marthamöte ifred utanför någon av dessa dörrar utan att någon skulle störas av det i någon större utsträckning. Men nej, alla vill hengailla vid min dörr. Vad historien inte förtäljer är varför just den är så attraktiv. Några teorier?

bästa. köpet. ever.

Jag antar att de flesta av er har sett bilderna på facebook och/eller läst Syster Litens skildring av helgen i Bryssel; om inte: resan var mycket bra. Själva resandet gick smidigt, L var en alldeles förträfflig guide och programplanerare, staden var mysig och maten god. Vi shoppade också litegrann, för min del t.ex. en Penguin Classics-mugg (en 65-års muminmugg också, men det är en annan historia) och en uppvridbar saltströarkyckling. Låter som nånting hemskt välbehövligt, right? Den ena bara: "kan du skicka saltet?" och den andra "jo vänta lite *vrida upp*". Bästa köpet ever.

hogwarts finally hooks up the internet.

För att fira att det nu är... öh, en månad och sjutton dagar eller nåt tills sjunde HP-filmen har premiär, gör er själva en tjänst och läs om hur det skulle se ut om sociala medier gjorde entré i Potterversum.

Det kan hända att Peeves skulle hacka Rons facebookkonto och att Bellatrix skulle sälja gnuggisdarkmarks på Etsy. Själv är jag speciellt svag för Draco Malfoys twittersida. As it turns out, så är Cho Chang Team Edward (how very meta), och, well, Justin Bieber inte mugglare.

reseförberedelser.

Jag åker ju som skrivet till Bryssel i övermorgon, och tänkte att man kanske borde damma av sina franskakunskaper inför resan. Jag gick några kurser i gymnasiet, men känner inte direkt att språket flyter obehindrat. Så jag googlade för att hitta lite enkla fraser man kunde bunkra upp med och dra fram ur rockärmen om det kniper.

Som till exempel on-shohn-tay, par-lay voo zon-glay och jhe voo-dray leh puh-tee day-zhuh-nay.

Eller så kanske jag håller mig till nånting i stil med jhuhn kom-prohn pah, meh mah sehr par-lay frohn-say.

att fotografera en ettåring.

Du simmar ur bild!

för när nån frågar brukar jag alltid säga att min favoritmånad är september.

Ni minns när det var vinter och jag gick ut så fort solen visade sig och fotade en massa bilder på snö? Well, byt ut snö mot höstfärger i naturen så har ni en fingervisning om hur det kan tänkas se ut här på bloggen i höst.

fönster.

Jag har inte bloggat på några dagar. Om ni vill kan vi låtsas att det beror på att jag har så hektiskt liv numera. Men om ni har några slags moraliska invändningar mot att ljuga så kan jag berätta att jag mest har suttit hemma och tittat på tv. Ifall ni undrar: jo, jag är fortfarande tjugofem år, arbetslös och bor hemma hos mamma och pappa. Fast igår och idag har jag faktiskt jobbat, på detdär stället där jag hade gjort mitt sista skift. Jag är helt pinsamt trött på köpet. Men annars försöker jag mest att andas med hälsosamma mellanrum, till exempel genom att rita en massa fönster och lyssna på Eliza Doolittles Pack Up några gånger för mycket. Eller genom att åka och hälsa på Syster Liten i Stora Världen, vilket jag gör på torsdag. Så att, sånt.

dagens i-landsproblem.

En förvirrande grej är när titlar på filmer och tv-serier översätts väldigt fritt. Ännu mer förvirrande blir det när finsk teve översätter från engelska till finska, och sen översätts den finska titeln till svenska i tv-tablåer. Det är lite som detdär tävlingsmomentet i Så ska det låta, när en låttitel översätts och man ska försöka lista ut vilken låt det handlar om.

Mest förvirrande är det i alla fall när man först inte fattar vilken tv-serie det handlar om, men sen fattar man det, men sen fattar man inte varför den skulle heta så. Exempel: How I Met Your Mother, som på finska heter Ensisilmäyksellä, vid första ögonkastet. Jag har försökt, men jag förstår bara inte hur nån kan tycka att det är en passande titel. Jag menar, om historien om hur Ted träffade barnens mamma de facto var en kärlek-vid-första-ögonkastet-story, så vore det ju svårt att få till flera säsonger, om ens ett helt avsnitt. Om pilotavsnittet inte hade slutat med "and kids, that's how I met your aunt Robin", visst. Men nu gjorde det ju det. Det är väl möjligt att Mr och Mrs Ted Mosby förälskar sig vid första ögonkastet. Men när man fem säsonger in inte har kommit fram till det ögonblicket är det väl lite fånigt att namnge hela serien efter ett ögonblick som eventuellt kanske möjligen händer nångång i sista avsnittet eller så. Eller?

gästbloggare.

Jag känner mig inte så inspirerad, så jag tänkte låta en yngre förmåga komma till tals idag. Såhär beskriver brorsdotter E vår dag:

Brumbrum, issh.
Gnga, bambam. Uhuhuh.

[= Vi åkte bil till butiken och köpte en fisk.
På kvällen gick vi till lekparken och gungade och lekte med ämbaret. Sen såg vi en hund.]

Ungefär så har dagen varit, faktiskt.

läskoma.

Kära Verkligheten,

jag känner att vi borde ta en paus från varandra.
Det är inte du, det är jag,
jag behöver lite time and space.

Okej, du har rätt,
jag har en annan.
Fyra, faktiskt.
Men så fort jag är färdig med dem kommer jag tillbaka till dig, okej?

All kärlek,
Emma

Mockingjay! Två sista Percy Jackson! Jenny B:s bok!

villaavslutning.

I lördags firade vi traditionsenligt veneziansk på villan med lyktor och marschaller och en och annan raket. Och så en brasa också. Det kändes ända in i märgen att nu är det slut på villasäsongen för i år - om man inte märkte det annars så gav behovet av stickavantar, stickamössa, stickahalsduk och stickatröjor en vink därom. När vi åkte hem dan därpå skulle vi ta med båten också, så jag, pappa och svågern körde den till hamnen. Vi hade inte ens hunnit ut på fjärden innan motorn började hosta och stannade, men så länge man manuellt pumpade bensin till motorn spann den snällt som en nöjd kattunge. Så medan pappa körde satt jag och gav motorn hjärtmassage; avd. alla sätt är bra utom de som inte funkar.

jag ser ljuset, jonatan!

reflektioner efter en typ sista arbetsdag.

Igår var [infoga passande adverb; troligen/hoppeligen/eventuellt comes to mind] min sista arbetsdag på guldsmedsaffären någonsin. Det tyckte jag var så oerhört roligt och sorgligt att jag stannade där tills klockan elva på kvällen. Kulturens (vilken kultur?) & handelns natt till ära sålde vi också det mesta av lagret till tjugofem procents rabatt. Det hade nog inte alla fattat, för ingen ville köpa nån diamantring eller kristallvas eller silvertekanna eller nåt annat galet dyrt; men silverörhängen sålde vi många av.

Häromdagen skickade jag in en ansökan om att bli översättare/lokaliseringsexpert när jag blir stor. Jag vet visserligen inte riktigt vad lokaliseringsexpert är för något, men Irland lär ju vara fint om vårarna. Efter nån timme ringde en snubbe för en första intervju. Den gick ungefär såhär:
Han: Vet du vad lokaliseringsexpert betyder?
Jag: Eh, vänta, finns det i SAOL?
Han: Okej, du kanske inte passar för just den här tjänsten, men hur skulle du gilla att arbeta som expert på mobiltelefoner?

Om man jämför med vad jag vet om lokalisering så når mina mobiltelefonkunskaper nästan expertstatus. Jag vet ju faktiskt vad en mobiltelefon är för något. Men med tanke på att jag har haft samma ringsignal i två år eftersom jag har glömt hur man ska göra när man byter så känns det ju ändå lite tveksamt om kunderna som ringer kundservice verkligen får ut så mycket av sitt samtal med mig.

Flytta till England om sisådär en vecka? Well. Å ena sidan: cheers, mate! Å andra sidan: en vecka? Det är ju som ganska snart. Och jag vet inte vad det är, men jag känner mig lite negativt inställd till England. Det fanns en tid i mitt liv, då när min accent var decidedly British, då England framstod som en drömdestination. Men jag vet inte om jag tittat för mycket på skumma TV-program eller vad det är, men nu tänker jag ungar som endast äter choklad, gravida kvinnor som drar råfyllor och snobbar som må vara lite skamfilade i kanten, men i alla fall är finare än dig. Det är helt irrationellt, men ändock tillräckligt för att inte vara tillräckligt. Skottland, jo, visst, säckpiporna kallar; men England? Inte bara för Englands skull.

Jag har ju vitt och brett påstått att om jag inte får ett jobb jag vill ha här relativt snabbt så drar jag utomlands och gör vadsomhelst bara för att. Men jag slutade ju jobba igår, lite tid finns väl kvar innan relativt snabbt har viri å firi?

reflektioner från en typ sista arbetsdag.

Personligen tycker jag att om ens son är gammal nog att fira 20-årig bröllopsdag, så är han kanske gammal nog att ta ansvar för sina egna presentköp också. Sådär så att man som mamma kanske inte behöver avlägga ett besök i presentaffären följande dag och kolla upp vad nämnda son köpt i present till sin fru på nämnda bröllopsdag, och vad det nu riktigt är gjort av för material. För han påstod att det var glas, men det kan det väl inte vara, glas har man ju i fönster? Men det kanske bara är jag.

Also, en fråga till publiken: när ni handlar något i en affär, och expediten frågar om ni vill ha en påse, och ni säger ja, och expediten tar fram en lite större påse än ni tänkte er, ångrar ni er då och säger att påsen är alldeles för stor? Tycker ni att det spelar roll hur stor påse ni går omkring med (förtydligas bör kanske att den erbjudna påsen i fråga rör sig i storlek A4 snarare än ishockeybag)? Ifall ni svarar ja på de två första frågorna, känner ni också att behovet är trängande att minst tre gånger påpeka att det inte vore något problem annars, men då ni ska till Halpa-Halli också? Ni vet, Halpa-Halli, varuhuset som inte välkomnar påsar större än 13x18 cm.

drömjobbet.

Jag har cirka tre dagar kvar på mitt nuvarande jobb, och paniken över hur min framtid kommer att se ut, eller ens var jag ska börja leta efter den, börjar vara i det närmaste kronisk.

Tur att det finns jobb man kan söka i alla fall. Just nu funderar jag på att erbjuda mina tjänster som Mrs Gingerbread eller Ice Princess åt Jultomten (för att söka jobb som jultomte måste man tyvärr vara man). Jag visste ju att mitt hygienpass skulle komma till användning förr eller senare.

Gröna Utstyrselfunderingar Som Gick Snett

Jag hade aldrig precis tänkt på det innan, men så fort mina ögon skådade ett par neongröna hängslen på Lindex barnavdelning insåg jag att det är exakt sådana som har fattats ur mitt liv. Döm om min besvikelse när jag idag, efter att omsorgsfullt ha planerat dagens outfit utgående från dem, skulle knäppa fast dem och ena spännet sprättade all världens väg. Så klart blev jobbdagen helt dödligt tråkig, hur bra kan det bli efter den inledningen, liksom?

I andra nyheter från avdelningen "Gröna Utstyrselfunderingar Som Gick Snett" kan också nämnas att min vita spetsklänning som jag i ett inspirerat ögonblick kom på att jag skulle färga grön får fortsätta tillvaron i tillståndet vit och förhållandevis oanvänd. I motsats till sjuttiotalet (eller var det sextiotalet?), då Dylon lär ha varit en stor hit bland diverse nylonplagg med drömmar om ny färg, verkar dagens utbud* av tvättmaskinsfärgningsfärger endast bita på naturfibriga tyger. Och så påstår de att utvecklingen har kommit långt!

* Nu måste jag ju förstås googla Dylon och det visar sig att varumärket fortfarande lever i bästa välmåga. Men byt ut "dagens" till "Citymarkets, Prismas, Halpa-Hallis, bokhandelns och Tiimaris" då, mmkay?

moomins and the comet chase.

Mumintrollen har ju gått och blivit tredimensionella och visar sig på en biograf nära dig om några dagar. Det låter ju bra, i princip: mera djup, mera mörker, mera Tove Jansson (=mindre Japan), och musik gjord av Björk. Men kalla mig dum, om ni vill, eller upplys mig ännu hellre, för jag förstår inte riktigt. Den är gjord på engelska, ja? Men en massa svenska skådespelare gör de engelska rösterna, ja? Gör de också rösterna på svenska? Finns det en svensk version? - och den största frågan av alla: om Max von Sydow är berättarrösten, varför kallar han Tove Jansson Tove Jansen? I det här skedet av resonemanget börjar jag googla, och finner att originaltiteln tydligen är Muumi ja punainen pyrstötähti. Vilket i stället för att svara på mina frågor leder till nya. Till exempel: om originaltiteln är finsk, men skådespelarna anges vara Stellan & Alexander Skarsgård, Peter Stormare och till och med lite Mads Mikkelsen, betyder det att de alla nu har lärt sig finska för det här projektet? Det vore onekligen en film jag skulle betala för att se.

sånt jag har gjort.

Vet ni, det är augusti. Det är lika sjukt varje år. Men speciellt just det året som råkar pågå för tillfället. Det blir ju lite skralt med uppdateringen på sommaren, så jag hade tänkt berätta lite vad jag har gjort sen sist, fast det visade sig att jag har glömt. Så vi kör lite bildbaserad uppdatering istället. Såhär:

Det har varit Jakobs dagar. Det var loppis på torget, då jag köpte ett Kastehelmi kakfat (för jag bakar ju så mycket kakor jämt att jag knappt vet vart jag ska göra av dom); bandkvällar då vissa visste vilka som skulle spela, vissa inte (and hilarity ensued); gammaldags torg och rundvandring vid skeppet Vega. Och så Salem al Fakir på ett fullsmockat After Eight, totalt avväpnande i sin barnsliga charm.

Hela familjen plus lite extra koreansk familj har funnits i nejden och vi har umgåtts och ätit gott och badat och åkt ring och so on and so forth.

Och så har jag läst rätt mycket, och jobbat ännu mer, och mitt i allt är det slut på sommaren och Syster Liten drar utomlands om några dagar och jag borde hitta ett jobb eller nån slags framtid i alla fall, så allt är helt konstigt och ovanligt, men i morse vaknade jag av att någon borrade utanför mitt fönster, så allt är nog som vanligt i alla fall.

jos ei nyt osta, niin tuleeko sitä koskaan ostettua?

En aspekt av att jobba sista sommaren på ett ställe är en viss känsla av att man borde passa på innan det är försent. Delvis* till följd därav införskaffade jag tidigare i somras den här ringen, som heter "Swimmer" eftersom den föreställer en gubbe som simmar. Fast det är tydligen öppet för tolkningar; en kollega tyckte att det mer ser ut som att gubben drunknar, och en vän uttryckte sin åsikt i termerna "en gubbe som simmar? Höh! det var det löjligaste jag nånsin hört!". Anyway. Nästa projekt som låg på var att skaffa ett par nya glasögon, företrädesvis i någon färg eller form som ger ombyte som förnöjer. Från början funderade jag på Ray-Ban Clubmaster, men konstaterade att jag ser ut som en clown i dem. Så nu väntar jag med spänning på att ett par blåa New Wayfarers ska anlända istället!

* Anförskaffandet föranleddes också delvis av att en del fina människor var så rara och ville ge mig en examensgåva, och delvis av en önskan jag hyst en längre tid om att nångång få äga ett Björn Weckströmskt gubbsmycke.

diverse knivhugg och dess påföljder.

Såhär var det: midsommarhelgen var rätt stillsam, så jag tyckte att lite knivslagsmål kunde pigga upp. Tyvärr var ingen annan på hugget så jag fick knivhugga mig själv i stället. Vänstra långfingret, ända in till benet, för ska man göra något, ska man ju göra det ordentligt. Sådär i efterhand fick jag konstatera att det var väl inte den ljusaste idén sen midnattssolen precis, och hamnade en sväng till sjukhuset för att någon sommarvikarie skulle få tillfälle att ägna sig åt lite syslöjd sådär på midsommardagen.

Sju stygn och sex dagar senare cyklade jag i väg till sjukhuset igen för att skiljas från stygnen. Sjuksköterskan anmärkte att jaha, det var ju rätt tidigt, men doktorns ordination, vi testar. Efter en empirisk undersökning kunde vi konstatera att gränsen mellan helt finger och ihåligt finger går nånstans där mellan fem och sex borttagna stygn. Men på med den medicinska motsvarigheten till jesustejp så tar vi det på nytt på tisdag.

Tre tejpbitar och fyra dagar senare cyklade jag iväg till sjukhuset igen idag. När sköterskan hade hittat fingret under lagrena av förband och tejp tog hon en titt och konstaterade att jaha, du har en liten ravin i ditt finger, det är inte såhär det brukar se ut, va? Jamen vi lägger mera jesustejp, mera förband och en ny tid på måndag.

Så jag börjar så småningom vänja mig vid tanken på att ha ett håligt finger resten av livet. Tror ni att det är tillräckligt exotiskt för att få jobb på en cirkus? Det vore ju annars en lämplig arbetsplats för en fil.mag. som jag, känner jag.

två saker:

1. Jag har blivit tant igen! Som vi har väntat... Hurra för Wilma!

2. Har ni sett trailern för sista Harry Potter-filmerna? Det har känts lite mjähäe hittills, men nu är det liksom "är det november snart?".

en kommentar angående mänsklighetens kollektiva blindhet.

Varje dag kommer det in minst en person antingen till optiker- eller guldsmedsaffären och konstaterar att det inte sen var dit den skulle. Ibland kommer folk in till oss och undrar om vi kan reparera deras glasögon som har gått sönder. Ibland kommer folk in till optiska och vill köpa silverhalsband. Ibland kommer folk in till optiska, tittar sig runt, och säger förundrat: "Men int säljer ni ju tidningar här!".

Egentligen förstår jag inte hur något av det går till, men jag kan sträcka mig så långt som att någorlunda tänka mig att man tar fel på guldis och optiska, eftersom vi hör till samma företag och delar utrymmen (om ock inte ytterdörr). Men tidningskiosken bredvid? Nä. Jag förstår inte. Ser man inte sig för innan man går in någonstans? Ibland funderar jag om de ofta går till grannen också när de egentligen har tänkt gå hem.

Det säger säkert en hel del om att vi människor är självcentrerade och lever i små bubblor som vi aldrig riktigt når ut ur, eller att vi alla är fullständigt vilse och inte vet vart vi är på väg eller nånting sånt, men jag nöjer mig med att konstatera att det är helknäppt.

lite blommor och sånt.

Alltid när jag går omkring i buskar och fotar och Anna-Maja Henriksson blir intervjuad av YLE på andra sidan busken undrar jag om hon tror att hon är min idol och att det är henne jag fotar. Men det händer inte så ofta.

Igår var en sån där dag då jag undrade om jag såg ut som Knut Knutsson. Idag var en såndär dag då folk blev arga på mig för saker som inte var mitt fel. Imorgon är en sån där dag då jag blir filosofie magister.

ett förslag på lätt lektyr i sommarkvällen.

Igår var det Dekanus Stora Stämplardag, så nu är gradun officiellt godkänd också och finns tillgänglig för eventuella intresserade* här.

För övrigt kan jag ju passa på att meddela att om nån vill mejla mig är det fornamn.efternamn@gmail.com som gäller hädanefter. Yliopisto är lite possessiva in absurdum med sina nätkonton och stänger av dem typ samma dag som man utexamineras.

* måste komma ihåg att skicka länken till fammo och mommo.

livet, ni vet.

Livet är ganska förutsägbart just nu: jag cyklar till jobbet, graverar lite, försöker prångla på diverse kunder diverse prylar, sitter och gäspar lite, dricker kaffe, svamlar med kollegerna, svär över datorprogram som är långt ifrån funktionella, betjänar nån kund som kommer inrusande just innan stängningsdags och låser sen och cyklar hem. Och så sätter jag mig och tittar på fotboll, och läser lite Valda verk av T.S. Spivet mellan varven - en sån där bok som jag helst skulle sova med under huvudkudden - och sen var det slut på den dagen.

Fast idag har jag varit ledig, och flängde iväg till grannstaden i norr med mamma på en spontanutflykt. Jag inhandlade bland annat en bok om finska vinterkriget och ett neongrönt bälte. På tal om grannstaden i norr: jag brukar ibland ta till begreppet utrotningshotad art om finlandssvenskarna, men det är rätt sällan jag lägger något allvar i frasen. Nu känns det dock så. Säga vad man vill om politiker, men de har i alla fall makt att styra och ställa en del, om de vill. Och det verkar som att de vill.

Nåja. I helgen körde jag ett varv till Vasa för att fira R:s fil.mag. Jag hade tänkt infoga en bild här av den stolta examinanden mot fonden av en lagom regndrypande syrenbuske, men, eh. Låt oss säga så här: vissa andra nästan-fil.mag.er kanske är mer Mr MacBowmont än du med sin nya dator, och har inte riktigt listat ut hur man ska bära sig åt för att inte ladda upp hela iPhoto-biblioteket när man i själva verket bara vill ladda upp en bild. Så ni får föreställa er bilden för ert inre sinne.

På tal om fotboll, förresten: Italien - Paraguay, nu. Så so long, amigos. Eller som man säger i Italien: buongiorno principessa!

en såndär uppdatering.

Jag har inte bara schlagernördat på sista tiden, även om det kanske verkar så på bloggen. Jag har också bland annat firat ett kvartssekel med pannkakstårta, flyttat hem-hem igen, jobbat och hjälpt till med diverse studentförberedelser, som att fota tackkort, till exempel.

bara så:

Rätt låt vann!

ESC 2010, semi 2 och final.

Hörni. Vad var det som hände egentligen? De jag litade fullständigt på - Israel och Irland - bjöd på kråksång, men gick vidare ändå; Kroatien sjöng bra, men gick inte vidare; Anna Bergendahl gjorde ett så fantastiskt framträdande att jag började tro att hon skulle klara final i alla fall, men nej. Och så vidare.

Men, här gråter vi inte över spilld mjölk. Det finns ju så mycket mer mjölk att spilla ikväll och gråta över imorgon.

Ännu återstår mutländerna och värdlandet, alltså:
2. Spanien
Teatraliskt och spanskt och excentriskt av Spaniens svar på Neo. Jag fullkomligt älskar det här, men misstänker att det finns många som hatar också.
3. Norge
Om allt går som det gjort hittills kan ni räkna med falsksång av norrmannen, för det här är en snubbe som kan sjunga. Låten? Mjao, musikal. Kompetent, men inget hjärta.
12. Storbritannien
Hej, karaoke! Här är en grej som jag tycker är skum och också rätt tragisk: i likhet med förra året, då Andrew Lloyd Webber skrev Storbritanniens bidrag, så har britterna valt ett känt namn för att komponera en låt och sen tävlat om vem som ska framföra den. Det betyder att a) det borde vara en bra låt, och b) sångaren borde vara den bästa möjliga för låten, right? Not so much, på båda punkterna.
18. Frankrike
Problemet med att använda samma låt som bidrag i ESC och som officiell fotbolls-VM-låt är att låten troligen inte passar båda forumen. ...vilket skulle bevisas.
22. Tyskland
En annan av mina absoluta favoriter. Man blir ju så glad.

Så vem vinner? Ärligt talat har jag ingen aning. Tyskland är min bästa gissning, men det kan gå lite hursomhelst. Det finns ingen Alexander Rybak i år, och nästan alla dedär favorittippade låtarna har ju fallit igenom på ett eller annat sätt. Så det blir väl nog bara att bänka sig framför teven ikväll och kolla hur det går, helt enkelt. Trevlig schlager på er!

ESC 2010, semifinal 2.

Ikväll är det dags igen, och dags för nåt mycket bättre, dessutom!

1. Litauen
Titeln, East European Funk, beskriver väl rätt bra vad det handlar om. Jag gillar det här, men skulle önska att gamla förvirrade gubben från videon fick vara med på scen för han var bedårande.
2. Armenien
Om man bortser från att det är aningen skumt att sjunga en sång om en aprikoskärna så är det här bra. Favorittippat bra.
3. Israel
På tal om favoriter... Det här är kungen av ballader. Det blir inte mycket bättre än såhär.
4. Danmark
Danskarnas svar på Carola & Andreas Johnson kör på äkta skandinavisk schlager (skriven av svenskar, naturligtvis). Den del av mig som uppskattar en rak poplåt gillar det här lite i smyg, mest wanna know-wanna know-wanna know-partiet, men det faller på att det här inte är en duo, utan två (diviga?) artister som bara råkar stå på samma scen och sjunga.
5. Schweiz
Lite sådär gayeurodisco, lite guld och stora öron och så.
6. Sverige
Alltså, hur kommer det sig att varenda år så skrivs det om nån påkostad video svenskarna har gjort till sin låt, men sen får man ändå aldrig se dendär videon i införprogrammen? Anyway. Fint, förvisso, men drunknar nog i balladträsket.
7. Azerbajdzjan
Tänk vad magnifikt om klänningen vore byxor! Det är helt okej, men jag önskar att svenskarna skulle sluta blanda sig i allt.
8. Ukraina
Ibland tycker jag att det här är rätt bra, men sen står hon ju bara där och skriker och klädseln ju lite malplacerad för låten är ju inte så gul och glad så jag vet inte.
9. Nederländerna
Det här får ni inte missa. Vilken hit, alltså! Det är som att holländarna tänkte att hej, vi vann senast för 35 år sen, så vi kör på 35 år sen rakt av, va? Man tycker ju lite synd om den allegedly 17-åriga sångerskan. Med det inte sagt att jag inte kommer att gå och sjunga Shallalishallala. Å andra sidan: med det inte sagt att Syster Liten inte kommer att säga åt mig att hålla käften.
10. Rumänien
Catsuit och genomskinliga flyglar. Om de sätter de höga tonerna så kan det nog gå vägen. Men rätt märkligt att sitta vid en flygel hela numret ändå när de inte spelar på riktigt?
11. Slovenien
Folkmusik + gubbrock = dansband. Idén är lite kul, men genomförandet less so.
12. Irland
Efter att Irland ett antal år har skickat kalkoner, både bokstavligen och bildligen, var min första reaktion på det här Welcome back, Ireland! Det är inte nytt, men det känns sådär pålitligt irländskt. Förutom att det är nån svensk som har skrivit det, då.
13. Bulgarien
Med ett bra scenframträdande så kan han kanske ta en finalplats, men tråk.
14. Cypern
Behaglig röst, men mellanmjölksballad. Fast det kanske blir bättre live? Videon var ungefär lika töntig och lo-def som dedär bakgrundsvideona till karaoke.
15. Kroatien
Tre vackra kvinnor som sjunger en vacker ballad. Den här är favorittippad, tydligen. Min första reaktion på det var What? De sjunger ju bra, men finns det en låt? Den har växt när jag hört den flera gånger, men jag kan ändå inte tro på seger.
16. Georgien
En vacker kvinna som sjunger en vacker ballad. Det här är bra, men tappas troligen bort i sammanhanget.
17. Turkiet
Världsförbättrande emorock. Jomen jag tror att det funkar, även om jag väntar mig att han ska följa upp Oh ro- med -meo, where do you have your Juliet? varje gång (eh, jo... han sjunger f.ö. inte Oh ro- utan For a-ll).

Till finalen gissar jag typ: Litauen, Armenien, Israel, Danmark, Schweiz, Azerbajdzjan, Rumänien, Irland, Kroatien och Turkiet.
p.s. ifall någon undrade: jo, mina första reaktioner är alltid på engelska...

ESC2010: eftersnack semi 1.

Man tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget: utropa inte favoriter på förhand. För då gör de som Lettland, kommer ut på scen klädd i morgonrock* och sjunger som en kråka. Major fail. Överlag var det mycket kråksång, tyckte jag, och skakiga framträdanden. Liksom, hallå, har ni aldrig uppträtt för mångmiljonpublik förr? Till exempel Slovakien (hon etnopop i växtskrud) tror jag kunde ha gått vidare om hon bara hade verkat mer bekväm på scen. Men men. Så gick det. Finalisterna då? Serbien, Ryssland, Island, Albanien och Grekland till final var förväntat. Bosnien-Herzegovina, jo, okej då. Portugal och Belgien trodde jag egentligen inte skulle gå vidare, men det var en positiv överraskning. Överraskande på ett mer negativt sätt var att Moldavien och Vitryssland gick vidare. Men det var ju rätt så jämndåligt. Att Finland inte gick vidare bekräftade väl bara vad vi alla redan visste: alla europeer är inte finnar.

* Hela numret igenom satt jag och väntade mig att nån skulle komma och dra av henne dendär morgonrocken och så skulle hon ha nåt annat under, men det hände ju aldrig. Vilket antiklimax.

ESC 2010, semifinal 1

Det är två dagar tills Eurovision Song Contest kör igång på riktigt, och peppen är hög, så nu tycker jag vi kör en klassisk genomgång av låtarna. Sådär överlag kan ju sägas att det mest bara är ballader, första semifinalen är sämre än den andra, och att Sverige har sisådär tio bidrag med.

1. Moldavien
Ganska intetsägande eurodisco, en sån där som finns i åtminstone ett exemplar varje år. Men fiol och saxofon funkar ju alltid... eller?
2. Ryssland
Jag vet inte om det är på riktigt eller på låtsas, men det är långt från Dima Bilan-slisk i alla fall. Guldstjärna till den som förstår texten!
3. Estland
Det här, däremot, är absolut äkta. Frågan är om det fungerar på en ESC-scen. Min gissning: nej.
4. Slovakien
Etnopopen kommer i år klädd i växtskrud.
5. Finland
Mitt största problem med vårt bidrag är att jag tyckte det lät falskt i finska uttagningen, och man tycker ju att de borde kunna sjunga. Värttinä, liksom. Annars har jag förlikat mig med låten; eller bara språk&kulturbadat så till den grad att det här känns rätt. Inte vinnande, förstås, men rätt.
6. Lettland
Man skulle kanske inte tro det, med tanke på min utbildning och språknördande läggning, men jag gillar det här.
7. Serbien
Det här är sådär töntigt som det bara blir i ESC, men på något plan gillar jag det ändå. Han är ju glad i alla fall... eller hon?
8. Bosnien-Herzegovina
Sidu, vi får i oss lite metalschlager i år också. Ska vi gissa på poäng från Finland?
9. Polen
Julgrisen i all ära, men har ni nånsin sett dansare med äpplen i mun förr?
10. Belgien
Tänk Daniel Bedingfield eller valfri annan snubbe med gitarr, som inte på något sätt stör medan låten pågår, men inte heller lämnar några större spår. Koftan funkade inte för Frispråkarn, och lär inte funka här heller.
11. Malta
Ni vet hon som Malta alltid skickar? Det är inte hon, men det kunde vara det - minus några kilon och några år (fast i likhet med Nederländernas sångerska ser hon inte precis ut som sina sjutton år heller). Fågeln är bäst.
12. Albanien
Det är väl inte första gången man har hört det här precis, men det brukar ju funka, så varför inte?
13. Grekland
Personligen kommer jag att sitta och ropa HUH/OPA/HEJ. Vad det sen säger om låten må nu vara osagt, men med tanke på att det är rätt dåligt med uptempo i år bör man nog ta artisterna på orden varje gång de ropar "Everybody dance!".
14. Portugal
Språket gör det intressantare än det hade varit på engelska, och hon sjunger ju bra, men jag undrar mest över vart pianisten försvann.
15. FYR Makedonien
Först funderar man lite över hur dendär gubben passar ihop med låten, och just när man har börjat acklimatisera sig så kommer plötsligt en rap och så fattar man ingenting igen.
16. Vitryssland
Kliniskt välputsat. Själv hoppas jag att de exploderar i fjärilar på scenen också.
17. Island
Islands svar på Shirley Clamp sjunger old school schlager av typen "vi tar och blandar franska och engelska och kör det genom en synth"-eurodisco - så varför så svarta kläder?

eximia cum laude approbatur.

Här skulle jag kunna citera titeldikten ur Om ingen annan riktar en strålkastare på mig får jag väl göra det själv; nåt om att tänk så sprittande glad man kan bli av en liten bokstav och att jag har aldrig tänkt på det förr, men E är ju en sån vacker krumelur. Nåt sånt. Eller så tar vi några utropstecken bara.

flyttlådor och flugskit.

Idag när jag kånkade upp en trave lådor från källaren frågade en tant "Int ska du väl flytta härifrån?". Som att hon inte ville att jag skulle försvinna ur hennes liv. Inte för att jag nånsin träffat henne förr eller så, men jag tyckte det var lite fint ändå. Också fint: min lägenhet doftar sågspån och regn och grönska.

Idag har jag försökt trolla ihop ett CV, slösat pengar samt ätit säsongens första lösglass. Jag rekommenderar inte SIAs marängsviss, det smakar mest bara vaniljglass. Inte för att det är något fel på vaniljglass, men om det är det man vill ha så köper man ju det. Inte glass med intetsägande banansylt och små pripplor som ser lite ut som flugskit och antagligen är chokladöverdragna marängbitar, men eventuellt kan vara flugskit också. Man vet aldrig. Det är ju bara naturens råvaror.

god morgon!

Ni vet hur det är: man står i beråd att klä på sig på morgonen då en gubbe kikar in genom ens fönster på femte våningen.
We've all been there.

are you sure we're not in kansas anymore?

Det är 27 grader och glasskiosken är stängd i det land där man äter mest glass i världen. Mycket ska man uppleva innan man trillar av cykeln.

Tydligen ska man också uppleva en cykeltur då man svettas i brännande sol på väg över Vasklotbron och dränks i regn på väg tillbaka. Det är helt galet, det här vädret. Men trevligt, ändå. Och lite spännande, liksom vad ska det hitta på härnäst?