pussel & reklam.

Se där, 1192 ord av 1000 skrivna, och helt utan klagovisor också! Dessutom lyckades jag nästan fylla i hela torsdagskorsordet i Husis, för första och sista gången. Lite duktig är jag nog. Inte lika duktig som mina grannar som sågar och hamrar dagarna i ända, men nästan.

Jag tycker att det är lite märkligt att även om jag inte har speciellt mycket för mig för tillfället så blir det ändå ett pusslande. Ta måndag till exempel: jag har sovmorgon fram till klockan 16, men då har jag danska från 16 till 18, grekiska från 18 till 20 och generalrepetition inför tisdagens vårkonsert från 19 till vem vet när. Jotack, bra planering.

På tal om konserten är ni alla hjärtligt välkomna på Vaasan ylioppilaskuoros vårkonsert tisdag 28.4 i Vasa konsthall*! Konserten börjar 19.00, inträde 3/5€. Vi sjunger lite slovakiskt, lite Purcell, lite ingermanländskt, lite finskt och såntdär.

Om det händelsevis är så att ni inte kan komma då eller inte har fem euro till övers, no fear! Dagen efter, 29.4, tar vi det igen i förkortad version. Klockan 17.45 börjar vi lalla, på samma ställe, som en del av Vasa universitets studentkårs vappenrambambula som pågår hela veckan (lämpligen kan man således gå direkt från mösspåläggning till konsert, om man vill). Om man vill får man betala 3€ i inträde, men det är frivilligt**. Är det inte superoptimoptisktoppipangfenomenaliskt?

* Inte Kuntsi alltså, vilket jag tidigare sagt, därför att det tidigare sagts mig. Men konsthallen mejkar lite mera sense, nog.
** Varför man har en fastslagen avgift om inträdet är frivilligt förstår jag inte. Brukar inte frivilligt inträde vara lite mer så att man ger 30 cent om man känner för det och 4 och 78 om man känner för det? Ja se finnar.

mio är hos sin fader konungen.

Jag har börjat läsa Charlotta Ödmans bok Snälla, vilda barn som handlar om barnen i Astrid Lindgrens böcker. Hon har en del intressanta synpunkter, men en sak som jag stör mig på i boken, och i så många andra liknande böcker och analyser är följande:

Det är naturligtvis svårt att tänka sig annat än att färden till Landet i Fjärran sker i fantasin. Bosse får antas sitta kvar på bänken i Tegnérlunden i bokens slut, trots att han bedyrar att han är hos sin fader konungen i Landet i Fjärran. (Ödman, 40)

Kan någon förklara för mig varför det är så svårt att inte läsa Mio min Mio som något som bara utspelar sig i Mios fantasi? Varför finns det ett behov av att med alla krafter pressa in sagan i en svart ram av realism? Det är naturligtvis ett sätt att läsa historien, men varför skulle det vara det enda sättet?

Ödman jämför Mio min Mio med Rasmus på luffen och säger om den senare att där "finns samma absoluta trygghet och närvaro som Mio upplever med sin fader konungen i rosengården. Men i berättelsen om Rasmus är det inte bara som den faderlösa nioåringen sitter och drömmer, utan han ligger verkligen där i trygghet" (s. 62). Och varför det då? Vad är det som säger att inte också Rasmus bara sitter där på barnhemmet och drömmer sig bort? Är det verkligen så, att så fort en berättelse inte är strikt realistisk, så bör den läsas som en allegori? Hör det inte till sagans fördelar att man kan ta sig vissa friheter med realismen? Och hur vore det om man inte klassificerade Mio min Mio som en barnsaga, utan som renodlad fantasy (vilket för all del också har gjorts), finns behovet av en realistisk förklaring kvar? Är till exempel Sagan om ringen bara ett äventyr som utspelar sig i Frodos fantasi?

Ödman citerar också Astrid Lindgren själv som sade att en vuxen läsare - även hon själv - tror "att Mio full av längtan sitter kvar på sin bänk i Tegnérlunden lika ensam som någonsin" men att "alla barn - även barnet i mig - vet att det inte är så. Mio är i Landet i Fjärran och har det så bra, så bra hos sin fader konungen" (s. 40). Om det är fallet så vill jag då aldrig bliva stur, för jag tror minsann inte på att Mio fryser ihjäl på sin parkbänk.

(lör)dagens visdom.

Om du rent hypotetiskt sett har tänkt såga bort lite kvistar på träden på din gård för att få mer sol, och står på en stege och drar i en gren som inte vill ramla ner fast den är nästan helt bortsågad, ids inte hålla i den sen när den väl ramlar, för då ramlar du också. Och det kan eventuellt göra ont, sådär ont så att man tänker att man borde sluta skrika men inte riktigt kan. Och det kan eventuellt göra att du inte kan böja dig ner eller lägga på dig höger strumpa eller gå längre promenader än till pumphuset och tillbaka, på ett tag.

Helt hypotetiskt, alltså.

Förutom att syssla med rena hypoteser har jag firat påsk med familj och mat. Och burana.

språktidningen.

Om någon har tvivlat på att Språktidningen är tidningen för mig vill jag bara illustrera dels med senaste numret som damp ner genom postluckan igår (ledtråd: rubriken högst upp), dels med ett autentiskt skrivprov från min tuschtavla med saker jag ska komma ihåg.

mvh. kalligrafikern Emma

(tyvärr handlar artikeln om skrivstilen som lärdes ut på 70-talet så jag kan inte precis åberopa det som orsak, men ändå)

blåbärspancakes.

En fin sak med att ha ett eget hushålle är att man kan äta blåbärspancakes till söndags- lunch om man känner för det.

Dessutom blir det nog några över till måndagsefterrätt om man bara är en som ska äta.


Bilden är ju inte den bästa, men plättarna var desto godare. Receptet (lätt & snabbt & gott) stulade jag härifrån.

hej, jag heter blod.

Idag började min grekiskakurs som jag sådär omotiverat hade anmält mig till. Det var ganska roligt. Vår lärare är lingvist till yrket - säger det inte er en del om hur kursen ser ut? Det är mindre turistgrekiska för semestern (avdelning "var ligger poolen?" och "hur mycket kostar en glass?") och mer kontrastivt språkvetande. I och med att jag inte har planerat nån semester i Grekland* men däremot spenderar största delen av mina dagar kanske inte så mycket med att språkveta som med att språkundra, så passar det mig utmärkt. Idag har jag således inte lärt mig säga "Hej, jag heter Emma" på grekiska, däremot har jag lärt mig att ordet 'blod' på grekiska heter αίμα och uttalas ungefär som Emma. Och att palataliseringen av grekiska konsonanter följer samma mönster som densamma i österbottniska dialekter. Så att sånt.

* "Grekland blev för dyrt, sa pappa och hyrde en husvagn. Men allt gick fel - fruktansvärt fel."

lördag den fjärde april tjugohundranie.

Det regnar. Igår beställde jag glasögon. Bruna plastbågar. Idag är andra dagen av två kördagar. Jag börjar bli trött på höga g. Jag köpte en d-sträng igår. Kände mej som en fullständig idiot. Sånt händer. På måndag har jag tent i norska. Till den måstade jag printa ut hundra papper som jag inte kommer att läsa. Jag vet inte vad som hände med det där att spara träd. Kanske tänker man inte på sånt i Norge. Kanske har man inte så mycket träd. Jag friserade mitt påskgräs tidigare. Påskgräs är inte så värst spännande, när allt kommer omkring. På tisdag får jag gäster. Jag borde hitta på något att bjuda dem på. Själv är jag mest snål på blåbärspannkakor. Fortfarande. Idag fyller min syster. Hurra. Jag undrar var hon finns, sen. På måndag börjar min kurs i grekiska. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag anmälde mig. Sen blir det påsk. Då ska jag jobba. Och ha på mig min blåa klänning. Och göra sånt där påskigt. Fast inte gå påskhäxa. De diskuterade påskhäxeri i kören igår. Palmsöndag versus påsklördag, och sånt. Nån annanstans var det väl nån annan gång. Det spelar just ingen roll för mig personligen. Nu måste jag snart hitta på nånting att äta innan jag går till Metviken. Inte för att jag ska till Metviken, men man skulle ju tro det. Jaja.

glad barnboksdag!

Idag är det internationella barnboksdagen. Det tänkte jag fira med att berätta om en jättefin bok som jag köpte på loppis häromdagen. Kajsa Kavat hjälper mormor är en karamell nästan lika god som de polkagrisar mormor kokar och (Kajsa) säljer på torget. Ett blad är sönderrivet och tejpat fast, så fin är den.

Jag skulle allt gärna vilja ha Kajsas och mormors trädgård - "om man nu kan kalla det för trädgård, när det bara får rum ett körsbärsträd och några krusbärsbuskar" - det är ju just precis det som behöver rymmas i en trädgård. Och så kanske några rabarbrar.

Och så satte hon igång med julstöket. Hon fick först lov att fråga mormor: Hur gör man julstök?

Men vet ni, den där Adrian, han är ju inte ens med i boken!

första april.

Nu är första april alldeles snart slut och jag har klarat mej hela dagen utan att bli lurad. Vad jag vet i alla fall. Lite kändes det som ett aprilskämt när optikern påstod att mina pupiller har flyttat på sig sen jag skaffade glasögon för fem år sedan, och jag hade lust att börja sjunga Karl Oskar, du narras april! Fast optikern hette inte Karl Oskar, så det skulle ju ha varit lite konstigt. En annan sak som också verkade som något av ett aprilskämt var övertidsminuterna i Finland-Norgematchen nyss. Men så roligt ska vi väl inte ha.

påskgräs!

Titta, titta, jag har påskgräs! Jag min kaktusmördare som redan hann bli orolig att jag hade dödat det. Men nu när jag har klarat av att odla påskgräs kan jag ju avancera till orkidéer då.

Den andra bilden föreställer mitt andra påskpynt. Det fina med den här bildserien är att jag kan öka på den vartefter jag känner för det, tänkte jag. Fast sen började jag fundera och det enda jag kom på att rita under jorden var ett lik och det känns ju inte speciellt vårigt och glatt. Så om ni har några förslag är det bara att kommentera.