there ain't no place like home.

När man kommer in genom ytterdörren, öppnar fönstrena på vid gavel och hör Happy Xmas (War Is Over) skråla mellan hustaken i den varma julikvällen, då vet man att man är hemma.

deathly hallows, part two.

När Warner Bros först offentliggjorde att sista Harry Potter-boken skulle delas in i två filmer var jag något skeptisk. Inte för att jag tyckte att materialet inte skulle räcka till, men bara för att det kändes som att beslutet snarare kom från ekonomiavdelningen än från historiens hjärta.

Men jag tar tillbaka allt. 

Det var såhär det skulle göras. Det behöver finnas rum för tystnad, för förklaringar, för känslospektra. Och det finns det. Deathly Hallows del två är en magnifik film.

Jag har egentligen bara en kritik. Nåja, två. Och nu kommer vi in på spoilerbeströdd mark, så läs inte vidare om du vill undvika spoilers.

SPOILERVARNING, alltså.

Den andra kritiken först, den som var en eftertanke: Jag saknade meningen "It did for me". Det säger en hel del om hur mycket som faktiskt har rymts in att det är den enda lilla detaljen jag saknade; det är egentligen grymt mycket bok som finns där (and then some). Det är som sagt bara en pikkujuttu, jag tyckte bara att det var lite märkligt att de behöll konversationen som går ut på att, a) du heter Severus därför att etc., och b) jag blev nästan placerad i Slytherin; och sen utelämnar meningen som mest driver hem punkt b. Nåjå.

Så min huvudsakliga kritik: Jag förstår att en film behöver action och sådär, det gör jag. Men efter att Harry så att säga återuppstår från de döda, har han övertaget. Det är ingen kamp längre, det är bara klockan som tickar mot ett oundvikligt slut, när Harry berättar vad som kommer att hända. Eller, så är det i boken i alla fall. I filmen duellerar de två vidare, det är en kamp till det bittra slutet, och Lord Voldythingy får aldrig veta att Snape aldrig var hans. Det är lite synd, tycker jag. 

Men annars, alltså. Vilken film! De sparade det bästa krutet till sist.

allt är relativt.

Ni kanske tycker att jag inte är en så värst aktiv bloggerska för tillfället.

Men tänk bara på, att från och med torsdag kommer jag att befinna mig i Sydkorea i två veckor framåt och troligen inte se åt en dator ens. Då minsann, då kommer ni allt att tycka att där i juni och början av juli, då när Emma ibland uppdaterade flera gånger i veckan till och med, då var livet allt ljuvligt.

Eller nåt. I don't know your life.

Ikväll har jag faktiskt packat, tro det eller ej. Åtminstone om man med 'packat' menar att jag tog fram resväskan, drog fram ett slumpmässigt urval toppar och kjolar ur garderoben, slängde dem i väskan och kände mig nöjd med mig själv. Och det gör man ju.

dagens i-landsproblem.

Alltså, det är så svårt det här med att ransonera olika saker. Liksom, jag hade vattenmelon hemma och tänkte att jag köper jordgubbar och gör smoothie på dem, men så kom jag mig aldrig för det och så hade jag plötsligt ätit upp melonen bara sådär, så då måstade jag gå och köpa mer melon, men då hade jag ju hunnit äta upp jordgubbarna så nu måste jag ju gå och köpa mer jordgubbar. 

Alltså, livet, hörni. Det är så invecklat.

there are two sides to every story.

Bild från Iltalehti.

Jag brydde mig hemskt lite om det monegaskiska bröllopet annars, men jag kunde inte låta bli att roas av att båda kvällstidningarna igår använde den här bilden på sina löpsedlar; den ena med en rubrik i stil med att bruden var så lycklig att hon grät, den andra sa att hon grät för att skandalerna överskuggade bröllopet. Bilder säger ju som bekant både ett och annat; så även löpsedlar.

hej jag heter emma och jag är arbetslös.

Det händer rätt ofta att folk, när de frågar vad jag gör och jag säger att jag är arbetslös, kommenterar nåt i stil med "arbetssökande, menar du" eller "du menar mellan två jobb". Jag vet inte riktigt vad det beror på. Är det för att arbetslöshet är så stigmatiserande att man helst undviker den termen helt, att det inte är politiskt korrekt att vara arbetslös? Är det tänkt som nån slags tröst, för att jag inte ska känna mig dålig? 

Jag tycker det är lite lustigt. För de vet ju (oftast) inte om jag verkligen är arbetssökande. Såvitt de vet så kan jag ju faktiskt ligga hemma på soffan och vara tillfreds med att leva på socialbidrag. Kanske försöker de bara försäkra sig om att jag faktiskt söker jobb, och inte bara snyltar på samhället för att jag är lat?