mobbningsfri vecka.

Jag har ju tidigare konstaterat att jag skyller en hel del saker på Amerika. Häromdagen beslöt jag mig: i en veckas tid ska jag inte fälla en enda kommentar á la amerikaner är lata, dumma, okunniga eller liknande stereotyper.

Men det är ju så svårt. Vad gör man när de på TV har en omröstning dit man kan ringa och rösta både från USA och Kanada och sen meddelar resultatet inledandes med: "Voters all around the world have decided..."? Eller när J berättar för J om nån sida han har hittat på nätet och säger "You have to click on the British flag, if you click on the American flag it just leads you to a bunch of crap"?

det kom som ett brev på posten.

Dear Emma:

In recognition of your scholarly achievement as a freshman, we would like to extend to you an invitation to become a member of Phi Eta Sigma, the national scholastic honor society for freshmen. As a student who has obtained a grade point average of 3.5 or higher in at least one semester of your freshman year, you qualify to become a member of Phi Eta Sigma at Emporia State University.

Det är ju väldigt hedersamt och så, men som fjärdeårsstuderande måste jag nog tyvärr tacka nej.

lärarcitat och lingvistik.

Jakobstads gymnasiums elevtidning Geten har målat ränder som nog aldrig går ur. Inte nog med att Geten Testar framstår som det mest gloriösa påfundet någonsin; jag sitter också och skriver ner lärarcitat i marginalen av mitt anteckningsblock.

"We're such a diverse people: different ethnicities, religions, genders and so on."
Visste ni att det finns både kvinnor och män i USA? Jo, det är riktigt sant.

Imorgon är det lingvistiktent och jag tvivlar på min förmåga. Jag spenderar mesta delen av lektionerna med att fundera över saker såsom varför 'boy' och 'pojke' är så lika varandra när det är typ det enda finska lånordet i det svenska språket. Jag borde gå en etymologikurs i stället. Men tycker ni inte att jag borde ha lärt mig fonetik vid det här laget, efter Fonetiikan ja kielitieteen perusteet, Phonetics and Pronuncitation, Grammatik & Språkvård I och Grunderna i Kommunikation? Det tycker jag.

glamour, noveller och asiater.

Jag tycker det är oerhört lustigt att ordet 'glamour' kommer från ordet 'grammar'.

Idag har vi distribuerat våra noveller. Framför oss har vi ett par veckor av dissektioner. Jag är inte nöjd med Thin, Healthy and Happy. På tal om att vara nöjd skrattade jag lite åt mig själv när jag fick ut mytologiprovet idag. Åh nej, min vackra A-rad är förstörd. Så b (hö, hö). Nåja. Det var en bisak (a b-thing. I'm on fire).

Igår på körövningen satt jag bredvid en sydkorean. När jag sa att jag var från Finland sa hon att hon aldrig hade träffat en finländare förr. Sen sa hon att hon trodde att Finland var "clean and... mysterious". Så nu vet ni det. På tal om att prata med asiater har jag märkt att jag är mycket mer pratsam när jag pratar med asiatiska främlingar än andra. Vilken diskriminering.

Nästa vecka får vi poetbesök i vår fiktionklass. Gissa vad vi också ska ha? Food day. Jepp. Det är ju trevligt för all del, men R och jag skrattade nog lite senast när vi för andra gången under terminen skulle ha det. Det var några idag som med glansig, drömmande blick pratade om vad Steven (kanske?) hade tagit med sig sist. Jag ska göra en kupp och ta med mig resten av turkinpippuripåsen. Moahahahaha. Om den inte har möglat.

oscar.

I cirka tio års tid har Oscarsgalan varit en av institutionerna i mitt års tvtittande. Jag tror det började 1997; jag minns att jag var besviken på att Leonardo diCaprio inte kom. Enligt tillförlitliga uppgifter á la Okej* berodde det på att han i sin tur var besviken över att inte ha blivit nominerad för bästa manliga huvudroll i Titanic. Stackars Leo, och stackars mej.

Att titta på Oscarsgalan brukar ju dock innebära vissa omständligheter, i och med att Österbotten och Hollywood har lite olika tidszoner (för all del Egentliga Finland också, jag har testat den versionen också). De första åren var det bandning som gällde; trots longplay och tidsrestriktioner för tacktal lyckades jag åtminstone ett år med konsttricket att inte få med vinnaren av kategorin Bästa Film på bandet. På senare tid har jag prövat både att stanna uppe hela natten och att ställa väckarklockan på 3.00. Men under över alla under, i år kunde jag titta på galan i realtid utan att ställa om mina sovrutiner över huvudtaget! Så märkligt.

Jag tänker inte kommentera vinnare eller så, jag måste medge att jag sett väldigt få av filmerna. Fyra saker vill jag ändå konstatera:

1. Jag finner det ganska lustigt att tre av fem nominerade sånger var från filmen Enchanted, och ingen av dem vann.
2. Det låter kanske lite elakt att säga det, men Tilda Swinton är ett levande bevis på att det krävs mer än utseende i Hollywood, speciellt för kvinnliga skådespelerskor. Hon hade dessutom på sig en sopsäck. Jag vet inte om det är förolämpande eller genialt, men en frisk fläkt var det i vilket fall som helst.
3. Är det bara jag som tycker att det är lite märkligt att landet filmerna gjorts i betonades så mycket i kategorin Bästa Utländska Film? "And the winner is... Austria!", liksom. Om jag nånsin presenterade en kategori, skulle jag säga "and the winner is... USA!"
4. Jag är kär i James McAvoy. (lite lustigt förresten att vilken engelskspråkig dialekt som helst är attraktiv... utom amerikansk då.)
   

* Vad är det för ett tidningsnamn förresten? På tal om Okej så kan jag berätta en historia om första gången jag köpte en okejtidning; tanten i kiosken (Zorro!) bläddrade i den och frågade om det var en porrtidning jag köpte. Jag var elva år (?) och inte speciellt intresserad av paparazzibilderna av Enrique Iglesias och hans vänner på strandsemester.

deltävling 3, finland.

Hej hå. Jag tror jag saknar en betydande del av den finska folksjälen. Det är nånting väldigt fint med det faktum att majoriteten av årets bidrag i den finländska ESC-uttagningen går på finska. Men det betyder inte att jag gillar det mer för det. Nu har alla bidragen visats och jag har ingen tillstymmelse till favorit. Missförstå mig rätt, det har inte med språket att göra. Nej, det har med [infoga valfri passande orsak] att göra.

Den tredje deltävlingen bjöd på en tangodrottning (ah, Finland, Finland, Finland, the country where I wanna be; för att citera Monty Python), en dragqueen (det är ju lite schlagerspirit i alla fall; men scenkläderna gick i svart och vitt, what's up with that?) en svårdefinierbar dam som framförde vad som nog, om man sträcker på tårna, kunde sägas vara min favorit samt finsk hevi (inte heavy).

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så istället ska jag berätta en söt liten historia på tal om heavy. Min vän G har klippt håret, runt 20-30 centimeter av det. Han berättade att han satt i sin bil och lyssnade på nån låt och skulle börja headbanga, men sen märkte han att han inte hade nåt hår att headbanga med, så han blev ledsen och började nästan gråta. Är det inte rörande?

melodifestivalen, del 3.

Den här deltävlingen kändes jämnare än de tidigare, tycker jag. Oftast brukar man ju kunna peka ut om inte vinnarna så i alla fall de fem som skulle gå vidare till nästa omgång, men det kändes helt öppet även efter att alla hade uppträtt tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag hade någon favorit heller. Däremot många frågor.

BWO hade ju intressant utstyrsel i alla fall. Det jag satt och undrade över hela låten var vad kvinnan i bandet egentligen har för uppgift. Gjorde hon nånting annat än satt där, samt sade två meningar?
Mickey Huskic var för menlös och för falsk. I stället satt jag och funderade på att det skulle allt vara bra coolt att kunna ett slaviskt språk.
Frida feat. Headline var lite väl tjofaderittanlej för min del. Dessutom: måste hon nödvändigtvis inkorporera 'dunka' i den där låten så att alla ska fatta att det är hon som gör dendär andra låten som lär vara både grafisk och sönderspelad, men som jag undflytt i min exil? Men jag kan ju åtminstone inte klaga på att man inte minns låten.
Thérése Anderssons låt var lite väl råddig. Jag gillade operaschlagern Golden Star för ett par år sedan, men det här var inte min tekopp.
Patrik Isaksson lät som... Patrik Isaksson. Fint golv.
Caracola verkar ha förstått vad schlager handlar om - färg och djup poesi á la ooh doobopalala. Två frågor: 1. Har deras namn nånting med Carola att göra? och 2. Hur kommer det sig att jag blev förvånad över att de sjöng bra? Usch så fördomsfull jag är.
Ainbusks låt var också ganska menlös. Jag har ingen aning om vad de sjöng.
Och så till sist, oj, så besviken jag blev på Eskobar! Platt fall. Jag förväntade mig verkligen mer av dem. Som en liten jätteintressant kuriositetshistoria kan jag berätta att de hade keikka i Jakobstad i slutet av maj år 2002. I stället för att gå och lyssna satt jag hemma och tittade på Eurovision Song Contest och åt födelsedagstårta med mina vänner. Jepp, det är så jag prioriterar.

Roliga mellanakter också tyckte jag, Nour El-Refai var ännu bättre än tidigare, Björn Gustafsson var lika adorabel som alltid (även om jag måste medge att jag inte fattade grejen med dendär franska sången?) och Kristian Luuk var ännu roligare än vanligt (hans favoritskiva var rolig).

mystisk amerikansk mat.

När man är på resa i andra länder (eller för all del inomlands också, ibland) är ju mat en av dedär sakerna som gör att man mest märker att man inte är hemma längre.

Det kan gälla mattider, till exempel, jag minns att när jag först kom hit tänkte på hur ovanligt det är att resa nånstans där de äter samma tid som man är van vid - men det kanske reflekterar faktumet att de flesta resor i mitt liv har gått till Sydeuropa. Här behövde jag i alla fall inte vänja mig vid några nya matrutiner.

Det kan också gälla hur man äter. Frågan "So do all people in Europe eat with knife and fork?" som jag mötte i början har blivit något av en klassiker i min värld. Amerikaner äter med gaffel. Punkt.

Det kan gälla matkulturen i sin helhet, inställningen till mat. Här äter man ute mycket oftare än hemma, verkar det som. Hemma går man på restaurang för att fira födelsedagar. Här går man för att man råkar ha lust. Förstås är det ju skillnad på vilken slags 'restaurang' man går till, och det verkar som att det är vanligare att folk äter ute hemma också. Men kanske gäller det bara mig personligen, jag vet inte.

Och sen är det ju själva maten då, vad man äter. Amerikaner äter en del konstiga saker. Jag åt just brunch, så mina exempel är något frukostbetonade. Biscuits and gravy, till exempel, något slags fluffiga små semmelaktiga saker som äts tillsammans med vitsås. Jag var högeligen skeptisk till att börja med, men nu äter jag det regelbundet. En annan grej som jag har reagerat på är sausage. När jag tänker 'korv' tänker jag inte på vad som närmast liknar maletköttsbiffar. Nu kan jag inte berätta om de ändå smakar korv, min pseudovegetarianism säger stopp. Men det är lite intressant, ändå, tycker jag. Sen har vi ju förstås JellO, som också övergår mitt förstånd. Enligt J & J har jag inte gett det en ärlig chans. Men kom igen, smaksatt gelatin? Sen måste det väl erkännas att många fördomar om amerikansk mat är sanna också; "you've clearly not been in America long enough" fick jag höra häromsistens angående min tydligen för hälsosamma matbricka. Påpekas bör kanske att där bl.a. ingick en pizzabit.

dagens fråga.

Dagens fråga: Varför heter Nancy Drew Kitty Drew på svenska? För det första förstår jag inte riktigt varför man skulle översätta namnet överhuvudtaget. För det andra, varför inte översätta efternamnet när man ändå håller på? Och sist, men sannerligen inte minst: varför KITTY? Det hade ju varit en sak om hon i svensk översättning hetat Inga Olofsson*, men Kitty? Finns det nån som heter det?

* Jag finner det alltid lite lustigt när karaktärer i amerikanska filmer ska vara utlänningar. Svenskor heter alltid typ Inga eller Elsa (eller Ikea...). I Veronica Mars finns det en receptionist som heter just Inga Olofsson. Hon pratar dock med något slags tysk brytning. Och sen har vi ju förstås de joddlande finländskorna i Earth Girls Are Easy som kom på tal häromsistens...

ledigt.

I måndags var det President's Day, då vissa har ledigt. Inte vi. Däremot har vi ledigt på fredag, av ingen särskild orsak ("Last year, the Faculty Senate and the Board of Regents approved Emporia State having an extra day without classes during the spring semester. Friday, February 22, 2008 there will be no classes.") Det är ju trevligt. Omotiverade lov är de roligaste. Men det lär nog bli ett ganska stillsamt lov, alla verkar ta den extra dagen som en uppmaning att åka hem över helgen. Å andra sidan fick jag första säsongen av Veronica Mars på posten igår, så jag planerar en helg av VM, glass och förhoppningsvis mycket skrivande - imorgon ska en första plan för vår feature story, som ska workshoppas, in, och efter helgen ska den vara klar. Jag har inga idéer. Heja.

Dock skulle det nog kanske ha varit bättre om paketet kommit på beräknad nedkomstdag - imorgon. Mytologitenten imorgon kräver viss uppmärksamhet. Å andra sidan gick ju hissaprovet okej även om det fanns saker som lockade mera... Nåja. Jag ska nog läsa. Men Zoiks! har show ikväll också, det kan man ju inte missa. Å andra sidan (många andra sidor idag) är det sällan jag har någon studiemoral kvar 10.30 PM, så det är inte så att jag skulle läsa då i alla fall.

Anyway. Det var ju en spännande historia. Jag sitter bara och fördriver tid i väntan på att lunchrushen ska ha lugnat ner sig någorlunda så att jag inte behöver köa i kafeterian. Och lyssnar på skivan som också fanns i mitt paket: Rachael Yamagata - Happenstance. En av de saker jag såg fram emot med att komma till USA var att handla skivor jag inte får tag på hemma*... Det har dock bara blivit två hittills av de jag planerade köpa innan jag kom** - Rooney och nu Yamagata. Det blir nog en Lori McKenna ännu, bara jag hittar den rätta till rätt pris. Lite country måste man väl investera i när man en gång är här.

* Nåja, får tag på och får tag på. Utan helt hujsiga fraktavgifter, i alla fall.
** Inte med det sagt att jag gick tomhänt ut från Virgin Megastore i NYC. Men K's Choice, Modest Mouse, Beth Orton och Shout Out Louds var mer impulsköp.

influensa.

Det kanske är en lite annan sak när vi inte har internat hemma, men ändock, jag tror inte att någon vid mitt universitet hemma skulle skicka ut information om en influensaepidemi.

Here are some tips to stay well: 1. Wash your hands well and often. Use hand sanitizer if soap and water are not available. 2. Get lots of rest and drink plenty of liquids. 3. Stay away from large gatherings, and from people who are coughing. Those with coughs should cover their mouth with a tissue while coughing then wash their hands, or cough into a shirt sleeve.

På en vessadörr fanns det också en lapp där det stod att man ska komma ihåg att tvätta händerna, eftersom det är influensa på gång. Man skulle ju hoppas att folk tvättar händerna annars också efter att ha använt toaletten, men vad vet jag. Det här är ju landet där det finns skyltar i restaurangvessor om att alla anställda måste tvätta händerna.

Men det är nu sen en annan sak. På det hela taget visar det ju på en annan slags empati för de studerande, även om det förstås är i allas intresse att vi hålls friska. I höstas fick alla som ville dessutom influensavaccin gratis. Nu lär det vara nåt annat virus som ställer till det, men jag har hållit mig frisk hittills i alla fall; det gör nu just detsamma för mig om det beror på sprutan eller nånting annat.

procrastination och filmrecension.

Okej, så jag har kanske inte pluggat SÅ mycket till morgondagens hissaprov. Men se det såhär: jag är här bara en kort, kort tid; är det inte viktigare att satsa på att umgås med sina vänner och sånt än att få bra vitsord i ett ämne man inte ens studerar normalt? Nä, just det. Det är superviktigt att se på när J försöker få en apa att spränga ballonger och undersöka på hur många klick man på Wikipedia kan ta sig från exempelvis känguru till kärnvapen (2). Så det så.

Vi var på bio igår och såg Definitely, Maybe. Abigail Breslin är dotter till Ryan Reynolds, som just håller på att skiljas från mamman, och vill höra historien om hur de två blev kära in the first place. Efter viss övertalning går han med på att berätta, men det finns tre flickvänner med i bilden, och han ändrar namnen så att dottern själv ska få gissa sig till vem som är hennes mamma.
Som chickflick betraktad var den över medeltalet, skulle jag säga. Det var ett ganska intressant upplägg, och det gjorde dessutom att filmen inte var så förutsägbar. Helt okej underhållning, alltså. Titeln har däremot redan blivit sönderanvänd.

andra schlagerveckan.

Jag vet inte om jag bara inte har förstått vår storhet, men det finns stunder då jag funderar på om det sen heller är en sån höjdare att bo i Finland. Upplägget "Hej, vi bjuder in artister till euroviisututtagningen så att det int är låtarna som tävlar och ingen nykomling har en chans" kan man ju säga vad man vill om, men man skulle ju tro att det i alla fall skulle leda till att artisterna skulle klara av vissa basgrejer i alla fall, som till exempel att sjunga. Men så roligt ska vi ju inte ha det. Ninja var irriterande, enerverande och örvärksframkallande. Jippu hade inte en speciellt bra låt, men det var något med hennes röst och scenpersonlighet jag gillade. Att hon hade stickasockor på sig på scen gav därtill upphov till en "what if"-jämförelse med Sverige, men det är sen en annan sak. De två bidragen som gick direkt vidare till finalen - Kristian Meurman och Mikael Konttinen - var inte speciellt spännande som låtar betraktade, men de kan i alla fall sjunga.

Vis av förra veckans fiasko hade jag den här lördagen streckat över två timmar från klockan ett och framåt i min kalender (nåja, bildligt talat i alla fall), så att jag kunde se på Melodifestivalen som streamades live i realtid. Det är ju så mycket mer än bara låtarna. Men de är ju viktigast förstås. Ola var som en märlig blandning av Skottland och 80-talet, på ett sådär småkatchigt, östeuropeiskt vis. Lasse Lindh kommer väl närmast den typ av musik som jag normalt lyssnar på, men i schlagersammanhang blir det lite väl menlöst. Första reaktionen på The Nicole var nog "Hurra, finnarna är inte de enda som kan sjunga falskt". Låten kunde vara rätt rolig annars, men sjunger man sådär borde man automatiskt bli diskvalificerad. Alexander Schöld var ju sådär småmysig på ett Jimmy Janssonskt vis, men hade ju ingen chans. Rongedal var min personliga favorit! Versen lät ju visserligen som nån annan låt (vilken?), men det var en Bee Gees-schlager helt i min smak. Med herrarna Rongedal behöver man ju dessutom inte sitta och vara nervös för att de ska missa tonerna. Samma sak gäller väl Sanna Nielsen, vars ballad var väldigt vacker, även om jag kanske personligen föredrog lite mindre wail. Andra Generationen var lite väl repetitiv. Och sen Häggkvist & Johnsson då, den stora skrällen. Det lät väldigt mycket som man tänkte sig att ett samarbete dessa två emellan skulle göra. Och visst var jag ju säker, som alla andra, på att de skulle gå direkt till final. Men ändå, det är inte utan att man nästan tycker lite synd om den som hamnar i duell mot dem i andra chansen, ingen annan kan väl verkligen ha en chans mot den här powerduetten? En annan småintressant aspekt av deras samarbete är ju att Carola plötsligt går under bara sitt efternamn, efter tjugofem år i branschen under bara förnamnet, liksom. Vad det nu beror på.

En positiv grej med att se hela showen var ju också att jag fick se Luuk och kompani. Björn Gustafsson var lite mindre rolig än vanligt, men det säger väl inte så mycket, det var ju roligt i alla fall. Nour El-Refai har ju fått rätt mycket kritik i svensk media, men hur kul kan man vara på två sekunder när artisterna kommer av scenen? Otacksamt jobb, to say the least. Jag tyckte ändå att hon gjorde det helt okej.

vad är en vänskap, kan den förklaras...

Man må väl säga vad man vill om valentine's day (kommersiellt påfund/tanken är ju god), men sist och slutligen visar ju sig vänskap i saker vi gör, varje dag. Visst är det trevligt att höra saker i stil med "you're one of the coolest people I know", men det är minst lika betydelsefullt att märka det rent praktiskt. Att ha vänner som går med en i iskylt regn till filmuthyrningen och sen sitter och tittar på hela Pippi Longstocking i märklig, märklig dubbning* bara för att jag vill.

Jag hoppas att jag gör detsamma.

Vad de tyckte om filmen?
Jonny: "I just gotta say, Emma, that was a really awful movie."
John: "Well, it was... a movie."
Joel gick efter några minuter.

* Kling och Klang bryter på tyska. Efraim Långstrump bryter på ryska. Till exempel. Det är inte bara dubbningen som är märklig heller, Pippi heter olika saker när hon själv säger sitt hela namn och när hennes pappa gör det, till exempel.

prov och självmord.

Jag skulle egentligen ha prov måndag, tisdag, onsdag nästa vecka. Men prisa och lova Herren, hans snö är god*. Typ. Måndagsprovet (hissa) hålls som planerat, vi skippade bara en debatt för att hinna ikapp efter snölovet (jag klagar inte). Tisdagsprovet i mytologi, eller "the test, but I like to call it the quizzie, because it sounds so cute", flyttades till torsdagen. Onsdagsprovet i nyare världslitteratur har blivit flyttat per tillsvidare-basis, vi måste hinna med både Faidra och Candide innan dess och vi har inte ens börjat... På det hela taget inget beklagansvärt; not too shabby for Rachel, som jag skulle ha sagt om jag varit Rachel Green.

Men nu är jag ju inte det, och glad får man väl vara för det, eftersom Friends dödades för ett bra tag sen. På tal om dödades (oh vilken åsnebrygga) fick jag anledning att fundera över min antimainstreamitet (ptja, i brist på bättre ord så) igår. Btw, mamma, du kan nog sluta läsa nu, du kommer inte att gilla det. Anyway, jag sätter en viss stolthet i att inte vara som alla andra, men det har så till den grad blivit en instinkt att det ibland går på default utan nån speciell orsak, vilket ibland kan resultera i att jag dissar helt vettiga eller beundransvärda initiativ bara för sakens skull. Gårdagen lär vara den dag på året då flest människor begår självmord (lite märkligt, tyckte jag, jag skulle trott att det var idag), så någon har börjat med traditionen att skriva "Love" på armen som en slags motreaktion, för att visa medmänniskorna att man älskar dem, typ. Så när John visade upp sin arm måste jag ju förstås skriva "suicide" på min. Av ovan nämnda orsak, antar jag, kan inte komma på någon annan.

Men det hindrar ju ändå inte att det kan leda till rätt roliga situationer.
Joel: "Tomorrow's the most depressing night of the year."
John: "Look, Joel!" (visar upp sin arm) "Love!"
Jag: "Look, Joel!" (visar upp min arm) "Suicide!"
Glad vändag!

* On a wholly unrelated note, nästan: Har vi något annat ord för gud än gud på svenska? Dr Lingvistik & Mytologi konstaterade idag att hela raden indoeuropeiska gudar, á la Zeus, Dyus Pitar, Tiu, Jupiter, Deva, Deus, Zot samt semitiska Yahweh och den angliserade versionen därav, Jehovah, börjar på en alveolar/palatoalveolar. Jumala också, för all del. Är det här man ska komma dragandes med Tor?

P.S. Att det också står "Currant" på min arm har att göra med att Jordan inte ville bli sjuk, så jag sa att han skulle äta svarta vinbär. Sin vana trogen förstod ju John inte då vad jag sa, så jag måste bokstavera på min arm.

listor på diverse mer eller mindre ointressanta saker.

Det var nånting jag hade tänkt blogga om egentligen, men jag minns inte vad, så det blir lite random listor istället.

Märkliga saker:
- jag trodde jag hade en lång dag i skolan idag, men sen spelade jag piano i närmare tre timmar och ändå blev det så mycket tid över att youtuba Parlamentet.
- frysfacket är inte tillräckligt kallt för att hålla glass, men morötterna fryser i kylskåpet.
- oändlig motivationsbrist.

Planer framöver:
- se om allhjärtana* är lika hypat i verkligheten som på TV.
- troligen spendera densamma dagen tillsammans med skolans stolta impro-sällskap Zoiks! med inbjudna gästen komikern Kyle Cease.
- adoptera en demigod.
- träna.
- se på Pippi Longstocking med åtminstone en svenskamerikansk pippioskuld och en redan pippifrälst vegetarian**. Jag hyser inte stort hopp till att lyckas tvinga nån annan, men vi får se.
- skriva en story om en sextonåring som ligger på sjukhus.
- hitta motivation.

Sånglektionsrelaterade saker:
- idag berättade jag på lingvistiklektionen om att sångläraren sa åt mig att jag måste hitta ett [i] i bakre delen av munnen; lingvistikprofessorn bara skrattade åt mig eftersom det är en front vowel. (spännande, jag vet)
- idag började vi faktiskt sjunga en sång (!). Jag ska sjunga tyska som om det vore italienska, och sen ska hennes minnesotakompis ge mig svensk repertoar.
- detta föranledde en debatt om huruvida det är mer logiskt att finska eller svenska låter bättre i sjungen tappning.

* Kan Alla Helgons Dag kan väl Alla Hjärtans Dag?
** Jag vet inte vad t.ex. vegetarianism har med saken att göra, men jag har fått andrahandslära mig bloggsäkerhet, så man kan ju inte skriva ut namn, så man får väl improvisera så gott det går. Man kunde ju använda initialer, som jag brukade göra förr, men det har sina sidor. Samma sidor som för ett tag sen diskuterades när jag konstaterade att min uppfattning om USA för evigt kommer att vara formad av min vistelse här. Jag kommer till exempel alltid att tro att varenda amerikan har ett namn som börjar på J. Lite som att varenda människa i Italien heter Mario. Det har jag nämligen upplevt. Allegedly. J trodde inte på mig när jag sa det, men när jag började ge mig in på förklaringar som innefattade Kina under Ming-perioden gav han upp. Han brukar göra det, oftast. Så ofta att han häromsistens konstaterade att vi är som arketypen av ett dåligt äktenskap. Detta bara för att jag nickade en liten stund. Jag vet inte, amerikaner är konstiga.

diggiloser i exil.

Jag är ytterst besviken på SVT. I egenskap av diggiloser i exil får jag ju ty mig till internet när det gäller att titta på schlager, vilket i och för sig har sina positiva sidor (man behöver inte lyssna på hela Kari Tapios låt) men också negativa: SVT lägger bara upp de låtar som inte gick vidare. De som annars brukar ha ett så utmärkt webbutbud. Tydligen är det några regler som står i vägen, men de har de nog hittat på själv, YLE har minsann upp hela showen på nätet.

Ändock. Med hjälp av Youtube har jag kunnat skrapa ihop något slags uppfattning, som bland annat innefattar följande: Christer Sjögren och Kari Tapio skulle allt vara sjangdåbla representanter, åtminstone i kombination. Hönsnätsbur? WTF? Jag tror YLEs schlagerpengar är slut efter förra årets spektakel. Amy Diamond andas ljudligt. Har E-Type nånsin sjungit förut? Och sist: jag kan bara ställa mig i raden (som verkar bestå av hela Sveriges befolkning) av människor som fallit pladask för Björn Gustafsson. Helt hysteriskt omotiverat roligt.

historieuppsats.

Om man låter sina elever titta på Pocahontas på lektionen och drar in Britney Spears och Lindsay Lohan när man ska förklara vad en bra respektive dålig thesis är måste man ju uppskatta ett arbete med namnet "A Whole New World" som innehåller meningen "the new world that was imposed upon the native peoples of America was not the shining, shimmering, splendid new world that the Europeans encountered". Väl?

(Grattis om du fattar referensen. Du får ett extra plus i kanten om du kan säga vad som rimmar på splendid.)

ständigt detta väder...

Måndag: sol och en högsta temperatur på +18 celsiusgrader.
Tisdag: dimma, regn, åska, blåst.
Onsdag: sol, tjugo centimeter snö, runt -5 grader och inställda lektioner.

bara en sak...

Heja Kansas! Så ska det se ut.

super i dagarna tre.

Igår var det Superbowl. Denna årets "fotboll"shändelse firas snarast som nationell helgdag. "Fotboll" v. fotboll är nog ett av de ämnen jag har debatterat mest under tiden jag har varit här - inte så mycket om sporterna i sig, egentligen, även om jag förstås försvarar min fotboll så till den grad att diskussionerna börjar handla om någonting annat än det jag opponerar mig mot, d.v.s. namnet. Efter gårdagens match kan jag i alla fall medge att jag förstår varför man ser på den där sporten (säga vad man vill om våra Hornets, men att jag gick och såg alla våra hemmamatcher här i höstas bottnar nog i andra orsaker än rent spelsmässiga kvalitéer...). Det hann bli nagelbiteri innan matchen var slut (jo, jag hann utveckla preferenser angående vilket lag som borde vinna också, tänka sig... men det blev ju så bra, så bra). Det som jag dock finner lite småroligt är att det finns två kategorier av superbowl-tittare: de som tittar för matchens skull, och de som tittar för reklamens skull. Jepp, reklam (ni hittar dem på myspace om ni vill se...). Jag skulle kommentera saken mer, men jag vet ärligt talat inte vad man ska säga.

Rubriken är kanske lite missvisande, för officiellt är det inget superbt med den här dagen. Men det har varit supervarmt idag, om det räknas? Det borde ju vara supermonday, för imorgon är det supertuesday! 22 stater (väl?) ska välja presidentkandidater och kanske kanske visar det sig vem som blir kandidat. Jag är den första att klaga över USA:s invecklade valsystem*, men ändå reagerade jag nog på de kommentarer som hördes i hissaklassrummet när läraren i morse konstaterade att det hålls caucus imorgon (demokraterna) och på lördag (republikanerna). "What's a caucus?"** Överlag tycker jag ändå att människor verkar rätt engagerade i presidentvalet (eller så rör jag mig bara i såna kretsar), så det var lite förvånande, faktiskt. Resultat lär det ju bli i alla fall, vare sig mina medstuderande vet hur man gör för att rösta eller inte. Jag hoppas på Obama.

Men det är ju faktiskt också både Runebergsdag och fastlagstisdag imorgon, och utan båda de tillhörande bakverken försmäktar jag i detta land. Jag tjuvstartade dock innan jag kom hit, så jag ska väl överleva.

* Det ger mig dock ännu en anledning att påpeka att amerikaner är dumma, vilket jag förstås utnyttjar bäst jag kan. Förklaringarna går nämligen alltid ut på att the founding fathers tyckte att gemene man var för dum för att kunna avgöra sånt, så därför inrättades elektorsystemet och sånt. Tydligen är folk fortfarande för dumma.
** Vad jag förstår är det primärval där man röstar genom att gå till partiets typ valvaka eller motsvarande, istället för att ha röstningssedlar etc. Varför? Det är billigare för staten, för det är partierna som betalar...

roten till allt ont.

Greg framförde idag åsikten att det inte är speciellt trevligt eller ickerasistiskt att skylla allt här i världen på amerikaner. "If I ever come to Finland, I'll be like, you worship dogs, you... Finlandians". Det skadade snarare än hjälpte hans resonemang (som f.ö. hade sina drag av sanningar i sig självt) iofs, i och med att det nu inte hade nånting med saken att göra då menatt, så kan det ju vara i bland. Det ledde i alla fall till litegranna förbättring, jag fick tummen upp när jag lite senare sa "John, you lazy am... person". Men någon hund är allt begraven någonstans (se där, jag fick in hundar igen, full circle if I ever saw one), för första lektionen var inställd idag, så jag kunde ha sovit till halv elva, men istället steg jag upp nästan tidigare än normalt för att gå till rec centret och träna. På riktigt. Och inte vill jag nu skylla det helt på Amerika, men, i ärlighetens namn - var annars har jag varit? Amerika är roten till allt ont, så är det bara.

Jag har haft en hur rolig kväll som helst. Vi skulle gå och hyra film, och bland andra* saker vi hittade där fanns också Pixy Sticks (jag tror de hette så, kanske?). Och jag har ju aldrig smakat såna, och det är ju skandalöst som aldrig förr ("what were you, raised in a cave or something?") så såna måste vi ju köpa, förstås. Jag var inte så värst imponerad av det smaksatta sockret, men det sporrade mig att gå hela den långa vägen till mitt rum för att hämta turkin pippuri, salmiakchoklad och supersalta dragster. Det enda som kunde ha roat mig mer än att minerna när Greg, John, Jordan, Ray och Johnny (Kira fegade ur) smakade på dessa finländska delikatesser** skulle ha varit att ha en filmkamera för att dokumentera det hela. Låt oss bara säga att jag nog aldrig kommer att lyckas få dem att äta nånting jag bjuder dem på igen.

* Jo, där fanns mycket att titta och hitta på. Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! Mary-Kate & Ashley! "You know, if you had watched this Mary-Kate & Ashley movie, you'd never have had to go to therapy"; Pippi! "We totally need to have a Pippi marathon" "Alright, but only if we do the Hannibal marathon first... and a Saw marathon" "Yeah right, because you didn't just say you wouldn't watch any of the Saw films again while in college after doing two Saw marathons in like two months"; planer på att stjäla en grottman från bokhandeln á la Ocean's eleven; lurendrejeri (eller påstått sådant) för att det är billigare att hyra en endollarsfilm än att få en endollarsfilm på köpet när man hyr en premiärfilm. Och så vidare.
** Dragster är faktiskt från Sverige, och de smakade mycket mer gummi än vad jag hade tänkt mig. Sicken flopp. Det skulle aldrig ha hänt om de var från Finland. Se där, jag kan skylla på annat än Amerika!