dagens egoboost.

Jag har sagt det förr, men min fiction writing-grupp är den bästa i hela världen. Nu känns det här lite som självframhävning av tredje graden, men å andra sidan har jag väl aldrig haft några pretetentioner om att jag nånsin skriver om något annat än mig själv. So here it goes: min 'novell' (jag vet fortfarande inte vad jag ska kalla den) fick så mycket fint beröm idag att jag nästan tänkte börja gråta. Och sånt gör jag ju inte, så då kanske ni förstår vad det betyder.

Några utdrag ur den skrivna "kritiken":
by far this is my favorite! / Love the story! / On the whole I felt that this was an extraordinary work. / There are such beautiful images in this. The feeling of longing permeates the whole piece and makes me want to cry. / Wow. The description is amazing. Your language use is unbelievable. I felt like I was standing in the middle of Finland.

Fast det roligaste av allt var nog ändå att de diskuterade att fem sinnen-delen står för idealism och stereotypdelen står för realism. Realism alltså, den delen där jag pratar om att isbjörnar traskar omkring på gatorna och att vi inte dricker något annat än vodka eftersom det är så kallt att vattnet fryser till is. Jag tror att den amerikanska definitionen av realism skiljer sig något från min.

P.S. Om någon är intresserad av att läsa och bedöma själv, så borde du eventuellt om det fungerar kunna göra det här.

saker som gjort mig glad idag.

Tjugoåttonde april känns som ett sådant där datum då nånting speciellt händer. Kanske hade jag en gång en vän som fyllde år då, kanske såg jag en gång fram emot något som hände den dagen så mycket att datumet blivit inpräntat i hjärnan fastän orsaken för länge sen passerat och glömts bort, eller kanske är det bara ett väldigt symmetriskt och trevligt datum.

Idag frågade några asiater om var man kan öva piano och sång, och det gjorde mig glad att jag kunde berätta det för dem. Andra saker som gjort mig glad var solskenet (alltid), tanken på att vi ska diskutera min novell (?) imorgon för jag vill så gärna höra vad de andra har att säga om den, att läsa igenom min hissaessä i morse innan jag printade ut den och upptäcka att det nästan låter som att jag vet vad jag pratar om fastän det bara är påhitt alltihop, att Kelsey, Alli, Jonny och John försökte övertala mig att stanna och K föreslog att vi kunde bo tillsammans nästa år (fast jag ska inte), körövningen för att det är ju så roligt att sjunga, en promenad med Z för att han brukade också sjunga och för att mina händer är kalla i sig själva, en närmare två timmar lång tupplur (det är så trevligt att sova), ett guldigt hårband, att vi tittade på South Park på hissalektionen och lärde oss mycket om inbördeskriget, tanken på att guida amerikaner i Helsingfors i en dag i juni trots att jag inte känner staden så bra själv, jordgubbssmoothie från Sonic, ett alldeles jättefint ruttet spökhus där det säkert finns lönngångar och skrymslen att gömma sig i, pilaffris som smakade gott och säkert ganska mycket annat också.

Och snart är det vapp och förstamaj och det är ju rätt trevligt. K hade researchat Estland etc. och träffat på förstamaj och var alldeles på att gå på picknick, och det är ju aldrig fel, speciellt inte när väderkartan visar en sisådär 23-24 grader till mitten av veckan. Men jag är fortfarande lite förvirrad om hur man firar vappen (förutom att folk super ner sig i rosktunnor). Anna och Marjaana och jag hade vilda diskussioner häromsistens men vi blev ledda in på ett sidospår när det visade sig att potatissallad och korv förknippas med vappen, nej midsommar, nej nyår. Så det enda jag har kommit på att berätta är att vi dricker fermented lemonade with raisins på majlindo och det är ingen som tycker att det låter speciellt gott. Det blir nog en picknick med KoolAid och donuts eller nåt sånt. För det är ju nästan samma sak.

disabled.

Jag är litegranna kriminell. Tror jag. Jag är inte riktigt säker på vad jag har gjort, men tydligen är det fel. Facebook har disejblat mitt konto och det här är orsaken (tagen från FAQ):

Why was I disabled? Facebook enforces limits on the site in order to prevent certain actions that can be considered abusive. Your account has been disabled for persistent and rapid use of a certain feature. Unfortunately, for security reasons, we will not be able to further explain these limits.

What are the limits? Unfortunately, Facebook cannot provide any specifics on the rate limits that we enforce. Please know, however, that the speed at which you are acting and the sheer number of actions you have made are both taken into account.

Och det förklarar ju verkligen allt. Så forgive me father, for I have sinned, jag har gjort nånting väldigt skumt och olagligt men tyvärr kan jag inte berätta vad för då skulle jag nog bryta mot reglerna igen. Jag känner mig väldigt Kafka-esque.

maskerad.

Är det inte märkligt att varje gång när jag borde skriva nån uppsats eller plugga till tent eller så sitter jag och bloggar istället? Men kanske är det ett bra ingångssätt, att komma i gång med skrivandet genom att skriva lite strunt först. Lite som att sjunga upp innan man sätter igång att skråla på riktigt (att det är något jag mycket sällan gör är ju sen en annan sak, jag kompenserar med skrivandet, kanske). Så först lite blogg, sen the public art of civil war commemoration och hur inbördeskriget förändrade synen på manhood och womanhood och hur nordstats- och sydstats- kvinnocommemoration (bra ord) skiljde sig från varandra.

Jag var på maskerad igår och efter att två gånger ha varit en medspelare till Pippi (en gång var jag Prusseluskan, en gång var jag Pippis pappa; jag skulle kanske visa bilder om jag hade några här, för jag var ganska fin båda gångerna) var jag henne själv igår (jag har faktiskt ingen bild av det heller, vilket ju är något av en flopp). Det kom lite hastigt på och jag hade inget att klä ut mig till så Erin föreslog Pippi och jag har ju faktiskt en grönrutig klänning som är väldigt pippiesque så jag tutade och körde. John undrade om jag skulle prata med dålig dubbning också, så jag föreslog att jag skulle prata svenska hela kvällen, men av någon anledning var det ingen som tyckte att det var en speciellt bra idé. De är så konstiga, de där amerikanerna. Här skulle jag nog också skriva nånting om Zach om jag visste vad jag skulle säga, annat än att han ser ut som Guldlock och brukade titta på Pippi när han var liten. Men kanske räcker det med att säga att jag är glad.

väder.

Väderprat igen: jag hade tänkt ta en tupplur, men det åskar och regnar så det står härliga till, så jag vill bara gå ut och singa in the rain i stället (varför jag sitter inne och bloggar i stället är en annan historia). Jag fullkomligt älskar det här vädret. Och igår var det nog trettio grader där ett tag och jag låg och solade tills jag inte stod ut med värmen mera och jag fullkomligt älskar det vädret också. Vad lära vi härav? Jag älskar väder.

EDIT: Det var tydligen Severe Thunderstorm Warning (vilket är en grad värre än en dito watch, har jag fått lära mig), så det kanske var lika bra att jag aldrig gick ut.

det vackraste ord som jag vet.

Som sista projekt i fiction writing-kursen fick vi skriva vad vi ville. Vi kunde lämna in något vi skrivit till en uppgift tidigare under terminen eller skriva nytt, en novell eller en short-short. Jag skrev ihop en, eh, jag vet inte vad, som heter Facts about Finland. Den består av två integrerade delar; en med fem sektioner, en för varje sinne, och en del med tre sektioner där gränsen mellan fiktion och verklighet brutalt utsuddas, sådär som när man suddar tills det går hål i pappret. Hörselsektionen innehåller bl.a. the sound of the most beautiful words I know, och där fick jag fundera litegrann. Dels skrev jag ihop just det lite i hastiga taget och hann inte riktigt fundera och smaka som jag kanske borde. Dels känns många av orden som jag vet att jag tycker om inte så värst svenska (och det var viktigt): portmonnä, papiljotter, paraply (alla börjar på p). Och sen låg det ju en viss tanke bakom betydelsen också, även om jag inte översatte alls, utan bara slungade ut dem som de konstverk de är, vilket innebär att ingen kommer förstå dem. Men de har en betydelse för mig?

Orden: islossning, lä, stiltje, tystnad, tö och utomskärs.

green week.

Det är grön vecka nu. Det tycker jag är bra, jag tycker om miljön, jag är väl inte kvasivegetarian för intet. På bilden ser ni mitt halsband (jag har gått vidare från t-shirt-stadiet och gör numera halsband till olika sammanhang. apparently.). En sak tycker jag dock är lite skojig: första punkten på listan över Martha Stewarts tips om hur man blir mer miljömedveten är att man ska köpa vatten i 5-galloncontainrar och fylla på flaskor för dagligt bruk. Okej, det är ju bättre än att köpa halvlitersflaska på halvlitersflaska, men really? Bästa tipset på att bli miljömedveten är att köpa vatten på flaska?

Här är en annan miljörelaterad historia: när jag just hade kommit hit var det nån random svensk som försökte prata med mig på msn.
Han: "Såå... Vad tycker du om miljöförstöring då?"
Jag: "Det är ju inte bra."
Han: "Vad gör du åt det då?"
Jag: "Flyger tvärs över jordklotet till ett ställe där de inte ens har sopsortering."

Idag lallade jag mig igenom vår mytologipresentation med stoltheten i behåll. Idag har jag också legat i gräset och känt jorden under mig Earth Day till ära. Och så hengajlade jag lite med Erin och Kira och tittade på American Idol bara för att Erin är kompis med en som är med (oj så bra han var också). Och sen har jag ätit karelska piroger med äggsmör och något misslyckad pannkaka med sylt och försökt komma på hur vi egentligen firar valborgsmässoafton. Så att. Inte illa alls.

mytologi och ljuspunkter.

Klockan är sex på kvällen, det är tjugotre grader ute och jag sitter inne framför datorn. Hurra. Vi ska ha ett föredrag om Paris på tisdagens mytologilektion. Hurra. Vi ska inte göra nån serietidning, dockteater, eller sketch (i motsats till vissa andra), men vi tänkte föreslå att vi kan göra det på tre olika språk om de vill. På så sätt har de ju i alla fall valt den tråkiga presentationen på engelska. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Men man kan ju inte ta det så hårt. Det är ju faktiskt soligt. Jag åt jordgubbar till frukost i morse (it's like summer in a bowl!) och Kelsey hade dubbelkollat med läraren som leder deras europaresa, så nu är det säkert att de (John & Kelsey; vad jag vet iaf) kommer ett varv till Finland och hälsar på! Så på det hela taget är livet ju ganska underbart.

ibland har man dagar då...

Ibland har man ju sånadär dagar då man ligger raklång i gräset, då man börjar sjunga Yellow Lemontree så fort nån inleder en mening med "I wonder how...", slår sig själv på ryggen med en foxtail, dansar omkring på en parkeringsplats till den tysta musiken, ser på presidentdebatt på tv och gissar svaren förrän de säger dem, man får höra att K ska stanna i alla fall som en trendsettare, hint, hint, sjunger Mmmbop bara för att se om J verkligen skulle göra allvar av sitt mordhot (nej), går barfota på asfalt och gräs och känner livet i tårna, provar Willie Nelsons glass som en följd av att andra J ska rösta på Colbert i presidentvalet och Colbert har ju en glass och K vill ha för att man nämner ordet och själv är man ju inte svårövertalad, man får choklad av sin hissalärare för att klassen var så duktig i hissaprovet (= ingen underkänd, medeltal 83/100, lägsta poäng 62) och sånt.

Ibland följs såna dagar av morgnar när man har food day i fiction writing och man bara sitter och äter och pratar strunt om konserter och senior pranks tills bara en halvtimme av lektionen återstår och läraren kommer på att man kanske borde göra nånting vettigt i alla fall, men man bara säger nej och så pratar man lite mera strunt tills en kvart återstår och tre människor läser fina historier och sen går vi vidare med våra liv.

dagens fråga.

Undrig idag är Emma som undrar hur soligt / blåsigt / molnigt det ska vara för att just den aspekten ska visa sig i yahoos femdagarsväderprognos. Det står en siffra för varje dag och sen en liten bild: en sol, ett moln, en regndroppe o.s.v. Igår var det röda löv som virvlade runt och 20; det var en sån där dag på våren ni vet när folk kommer till skolan följande dag alldeles röda i ansiktet och säger att de somnade på terrassen. Idag är det också röda löv som virvlar runt och 22. Men i justnu-rutan står det tjugo och en rund gul boll. Så att. Sånt funderar jag på.

förkortningar.

"Varför har engelskan så konstiga förkortningar?" frågade jag min lingvistikprofessor idag, även om det inte hade så mycket med lingvistiska äventyr att göra, men i brist på andra så*. Först förstod han inte alls vad jag menade (jag gav som exempel that is - i.e., och han trodde jag menade that's; oj så konstigt). Och sen var han alldeles förvånad för han hade tydligen aldrig tänkt på det förut och trodde att ordet abbreviate betyder "översätt till latin, och förkorta därefter". Nåja, inte riktigt, men nästan; han lät i alla fall förvånad när jag sa att vi bokstavligen förkortar ord (mr G påpekade speciellt till oss svensktalande studerande när jag hade academic writing hemma att for example inte förkortas f.ex.; tydligen händer det rätt ofta att vi skriver så även i akademiska uppsatser). Han hade inte så mycket svar att ge i alla fall, men det var rätt intressant att se att ingen av de andra studerandena ens visste vad i.e. var en förkortning av på riktigt (id est); den har totalt tappat sin tidigare 'betydelse', det är lite som en död metafor som har tappat sin metaforiskhet.

* Vi brukar börja varje lektion med linguistic adventures, då man får dela med sig av alla spännande lingvistiska äventyr man har varit med om sedan senaste lektion. De har inte nödvändigtvis alltid precis med lingvistik att göra, men herr professor är glad och nöjd och fladdrar iväg på alla möjliga sidospår (första lektionen spenderade han ungefär en halvtimme med att redogöra för en av studenternas efternamn, att det kom från nån by i Irland och vad dess latinska namn var, o.s.v.). Grabben i stolen bredvid konstaterade en gång att vi slipper ha lektion överhuvudtaget om vi bara har typ tio lingvistiska äventyr varje gång, så man försöker ju dra sitt strå till stacken.

later world literature.

Imorgon har jag tent. Den handlar om Flauberts Madame Bovary, Dostojevskis Notes from Underground och ett antal dikter av Baudelaire.

Jag kan inte alls med Madame Bovary, hon skapar problem för att hon vill ha dramatik och blåser upp småsaker och klagar över allt utan att göra nånting för att förbättra. Ibland undrar jag om jag inte hatar henne mest av allt för att hon inte bara heter Emma, hon påminner om mig annars också. Faktum kvarstår dock: jag gillade inte speciellt mycket att tvingas läsa den boken igen (läste den till litthissakursen när jag studerade litteraturvetenskap också).

Fast sen började jag läsa Dostojevski och tänkte att kanske Flaubert inte är så illa när allt kommer omkring. Huvudpersonen är en man som spenderar veckor med att fundera om han kanske ska stöta ihop med en man på gatan, och sen bestämmer han sig för att göra det och planerar in i minsta detalj och skaffar nya kläder för att han måste ju se bra ut när han stöter ihop med dendär andra mannen och sen sist och slutligen gör han det inte heller. Hela första halvan av boken är bara en monolog där han filosoferar om vad som är fel med världen. Han är vad som är fel med världen, tycker jag. Jag blev lite ledsen, för jag tyckte ju om Brott och straff, i alla fall tills alldeles i slutet. Jag förstår inte varför vi måste läsa det här dravlet.

Och sen Baudelaire, då. Jag vet inte, att rota i det groteska bara för att det är groteskt är inte riktigt något som talar till mig. Fast å andra sidan innehåller en av mitt livs två publicerade dikter en strof i stil med "det ligger ett kadaver på vägen när vi åker hem / så vackert", så jag är kanske inte one to talk.

Det hjälper ju inte att professorn mycket väl kan vara den tråkigaste gubben i världen. Men, han är i alla fall inte sämre än min favoritmr T, så det finns ju en silverlinje / guldkant*.

Fast det finns ju några roliga saker också: I en av sina dikter nämner Baudelaire Torneå. Pojken bredvid mej har fint hår, fina skor och dåligt inflytande. Och i slutet av kursen ska vi läsa Marjane Satrapis Persepolis, det ser jag fram emot.

* Är det inte lustigt att vi har kanter av guld och engelskingar silver (silver lining)? Jag undrar om det finns nåt språk som har brons.

tro, hopp och kärlek.

I något skede tänkte jag länka till den här sidan*, för att jag tyckte det var lite roligt. I samma veva hade jag tänkt lägga till ett Men; att jag behöver tro, hopp och kärlek, att det är så lätt att gå in i något slags vacuum och omedvetet förtränga att det finns något annat någon annanstans, men att det är så mycket svårare när man pratar tvillingarnaböcker, schlager och Muhammed Ali, och då blir en tioeurossedel på Kelseys anslagstavla plötsligt värd så mycket mer och att jag i dessa dagar växlar mellan jag-vill-hem-NU och jag-vill-aldrig-härifrån sisådär tio gånger om dagen.

Fast just nu skiner solen och jag har just suttit på scenen i konsertsalen och valt bort en Steinway-flygel och för en gångs skull känt att kanske det ska gå bra att spela inför skrämmande jury-människor, och allt detdär känns ganska irrelevant just nu. Fast nu skrev jag ju det i alla fall.

* Fredag den 11 april bloggar Jonas Gardell om Jakobstad, lördag den 12 april bloggar Jonas Gardell om Vasa, söndag den 13 april bloggar Jonas Gardell om Emporia. Okej, detdär sista var ett påhitt, men erkänn att det skulle ha varit fullständigt passande på ett lite sådär otippat vis.

och svaret är...

När jag nu ändå håller på och visar bilder tänkte jag också passa på att berätta vad som är svaret på den stora frågan: ingenting.

Jag vet att ni knappt har kunnat sova av funderingar hur det skulle gå.

i'm dreaming of a white april.

Här är det också vitt... fast kanske inte på samma sätt som hemma.

inte pessimist, bara realist.

Syster Liten klagade en gång på att jag aldrig visar entusiasm för nånting. Här är orsaken: då går det bara åt Hades domän. Jag är inte pessimist, bara realist. Här går jag och skuttar omkring och ser fram emot nästa fredag, då jag ska se Goo Goo Dolls på K State. Jag har sällan sett fram emot nånting så mycket.

Och whaddya know, konserten är inställd.

Jag är inte pessimist, bara realist.

you know you're in kansas when...

Jag bildgooglade nyss för att hitta en jayhawksbild till det förra inlägget, och ramlade över den här sidan, och visserligen fanns det en del jag inte kopplar till, men jag hade rätt roligt åt en del. Här är ett smakprov, hela listan hittar ni via länken ovan.

You know you're in Kansas when...

• You know the meaning of Rock Chalk Jayhawk.
  
• Your closest neighbor is more than a mile away, and you can still see him from your front porch.
• Except in Johnson County, a Mercedes Benz is not a status symbol. A Ford F150 4x4 is.
• A shotgun is your idea of instant messaging.
• The radio buttons on a new car are all preset to country.
• You've had classes canceled for heat and snow in the same month.
  
• You can properly pronounce Salina, Basehor, Schoenchen, Kechi, Olathe, Chautauqua and Osawatomie.
• What in the world is a vegetarian special? We don't even know what that is much less serve it at the local diner.
• You prefer the Little Apple over the Big Apple as a place to live.
• You really do think Sunflowers are beautiful.
  
• You go to Wal-Mart to shop.
• You know the real way to pronounce the name of Clintons state and the river... arKANSAS.
• It's a bottle or a can of pop here. Soda is something you bake a cake with.

• You actually get these jokes and pass them on to other friends from Kansas.

rock chalk jayhawk!

En gång var jag med om att avbryta en skivinspelning så att vi kunde åka hem och titta på ishockey. Igår när jag kom till körövningen, började Dr B med att säga att alla vi som hade kommit dit skulle få ekonomisk ersättning för att vi överhuvudtaget kom... och fortsatte sen med att meddela att vi måste sluta 8.05 istället för 9, eftersom han hade ett [harkel, harkel] möte klockan 8.20.

Det var ett blått campus igår; kliv in och en teleporter tar dig till Lawrence (lustigt nog inte speciellt blått idag). Rock Chalk Jayhawk överallt; till min stora lycka har jag ju linguistics och fick idag också reda på var det kommer ifrån

Och vilken match. Memphis och Kansas turades om att leda, men Memphis var i ledning i slutet; de missar tre av fyra freethrows, medan KU sätter sina; det är sekunder kvar och Memphis leder med tre poäng. Supermario får en helt ny innebörd när Mario Chalmers helt kallt sätter en trepoängare med 2.1 sekunder kvar; matchen går till övertid och 63-63 blir 75-68. Jayhawks är nationella mästare i basket.

bipolar.

Ena stunden har jag löjligt roligt och kan inte förstå att jag måste åka härifrån om en och en halv månad. I nästa stund sitter jag och maniar över bortkastade stunder och tycker att tjugoåttonde maj inte kan komma snart nog. Bipolar vadå? Just nu skulle jag bara vilja komma hem så att jag slipper obsessa (för det botar säkert allt).

I en av dessa bortkastade stunder tittade jag på Så ska det låta, och sen dess har jag tjejlyssnat på Oh Lauras Release Me; jag gör revolutionerande upptäckter sisådär två år efter alla andra. Men om någon vill ge mig A Song Inside My Head, A Devil In My Bed i födelsedagspresent lovar jag att inte slänga presentpappret i ansiktet på givaren.

ruby slippers.

Jag tycker om symbolik. Jag tycker också om skor. Därför har jag ett par röda, glänsande skor som jag köpt i Kansas. Sen när jag är hemma och vill tillbaka kan jag bara sätta på mig mina skor och så är jag här. Tänker jag mig.

P.S. Om någon behöver en förklaring till det här inlägget kan jag hjälpa er genom att säga att innan jag kom hit var de enda kansanerna jag kände till Stålmannen, Meg från Sunset Beach och Dorothy i Trollkarlen från Oz. Efter att ha spenderat åtta månader här har jag också lärt mig att Barack Obamas mamma är från Kansas. D.S.

backwards.

Just nu håller jag nästan på att läsa på hissaprov. Så därför tänkte jag blogga lite. Erin och jag diskuterade häromdagen om saker som är backwards med Emporia. Jag kommenterade att för mig är det ju rätt svårt att avgöra om saker och ting är backwards med Emporia eller med USA, men en sak vi båda kunde enas om var det som syns på bilden: drive through liquor store. Om jag vore polis och ville haffa nån för DUI skulle jag slå läger här bredvid. På det hela taget finns det mycket mer drive-through (igen, bilsamhälle), men drive-through bankomater är ju lite mer vettigt.

vårtecken.

den riktiga ranten.

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för er att få en inblick i vad jag håller på med om dagarna. Därför kåpipejstar jag här in en text som jag skrev i läxa tills idag och läste upp för klassen. Förra gången skulle vi skriva alfabetshistorier (=26 meningar som börjar med nästa bokstav i alfabetet, första med a, andra med b och så vidare; därtill skulle en mening vara ett fragment och en bestå av exakt 100 ord). Den här gången gäller det rants. Till nästa gång ska vi skriva apologies. Jag tänkte skriva Ilkka Kanervas.

Kanske är det i alla fall bäst att också tillägga den disclaimer jag lade till innan jag började läsa: "I've used the same subject that I did in the intro-course last semester, and they accused me of being hostile, so keep in mind, people, this is Fiction Writing."

These people can’t do anything right. You’d think that if they know the optical cord to the motherboard is faulty, they could just switch it out, right? Even I could tell them that, and I’m not the one claiming to be an expert on computers. But no, this is America, we don’t deal with foreigners, we don’t help crazy European people with their crazy European computers. We just charge forty dollars to tell them we can’t do anything, that’s what we do. Not that it helps much to have a functioning computer here anyway, of course, this retard of a country is at the absolute bottom of the technological development ladder. You know, you can make internet calls to people in the Israeli desert without problems, you can call the smallest technologically challenged village in Cyprus without problems, but try calling Kansas, USA, and you’ll run into trouble! You know, someone told me about this Californian dude who visited the Finnish countryside and marvelled at the cellphone reception; he lived in Silicon Valley and often lost reception near his house there. In Silicon Valley, for God’s sake! So there you go, America, maybe you should reconsider your opinion about yourself, maybe you’re not the center of the world after all, maybe you actually could learn something from other people! You know, when I first came here, I thought it was just a bunch of stereotypes the whole thing about Americans thinking they’re better than everyone else and not caring about the rest of the world. I really thought they were just stereotypes, but when something like this happens, you can’t help wondering if it isn’t true after all. Well, you know what, America, I have an equation for you: This is the middle of nowhere, Kansas is, that’s what everyone says. Well, if Kansas is the middle of nowhere and Kansas also is the middle of America, that means America is nowhere. Get it, people? America is nowhere, nothing, no one cares about you and your petty little problems. Millions of people die everywhere, everyday, but no one cares if they live in Sudan or Nepal or whatever, but as soon as some American nobody dies, we’re supposed to be all sad and enraged and hold quiet minutes and remember them forever and ever and all that crap. Well, I don’t care, alright? I. Don't. Care.

Reaktionen? Massa skratt och stora applåder. Jag älskar min fiction writing-grupp.

fråga.

Vad händer om man tvättar en klänning gjord av 58 % acetate och 42 % rayon vanligt fast man bara får tvätta i kemtvätt?

hejdå, tolv pianon.

Jag spenderade runt tre timmar i Beach Hall igår. Det hade indirekt att göra med den här bilden: tolv gamla pianon står mitt i aulan (som för övrigt har en remarkabel akustik; stå mitt under kupolen och klappa händerna och du är kung över hela världen) och skräpar.

Den direkta orsaken är vad som nu finns där dessa pianon har stått tidigare. På ett sätt är det ju lite trevligt, att lära känna ett piano och veta att om man ska spela ett stycke där F#2 ingår, ska man nog välja ett annat rum. Men på ett annat sätt är det ju lite himmelskt att spela på ett instrument som lyder ens minsta önskan. På ett tredje sätt är det ju lite mindre trevligt att upptäcka att det man trodde var pianots fel i själva verket beror på ens egen dålighet. Men det är ju en så världslig sak att det inte är klokt.

P.S. Apropå musik: efter många om och men har registreringskontoret rett ut att min oregistreradhet inte är deras fel, och därmed kan de heller inte göra något åt saken. Så där avslutas min amerikanska sångkarriär. Om jag nu inte kommer tillbaka förstås; av någon anledning har alla valt denna dag att försöka övertala mig att stanna. Enligt uppgift har John övertygat mina föräldrar om att de inte vill ha hem mig, men jag kan få bo hos Alli över sommaren, hon har ett extra rum. Inte ens bristen på översättningsinriktning var ett problem; det finns tydligen ett translation program vid K State. Om det gäller översättning engelska till svenska förtäljer inte historien. D.S.

min goda sida.

Jag har blivit en bättre människa sen igår.

Igår gick jag förbi Alpha Kappa Lambdas bord där de försökte bota domestic violence för fulla muggar. "Help stop domestic violence!", sa John. "I like domestic violence", sa jag och gick förbi. Sådär som jag brukar, uppmanare till självmord som jag är.

Idag gick jag också förbi AKLs bord där de fortfarande försökte bota våldet i hemmen. "C'mon, Emma", sa Joel. "Alright, how much do you want?" sa jag och drog fram min pengapung. "A dollar", sa han. "I give you a dollar and you cure domestic violence?" sa jag. "Really?" Han kunde inte riktigt svara på det, men han fick min peng i alla fall. För jag har ju blivit en bättre människa, som inte bara är emot saker för att vara emot. Är du inte stolt, mamma?

rant*.

Det ser ganska lovande ut med en fortsättning av mina sånglektioner, trots att jag inte är inskriven i kursen. Men nu är det nu frågan om jag ens vill. Låt oss för ett ögonblick förbise det faktum att jag inte har fått sjunga en endaste sång under kursen. Det som stör mig för tillfället är detta: jag mejlade läraren igår och frågade ifall ska komma på lektion idag, då det inte är helt klart ännu att jag får fortsätta (förra veckan kom jag dit bara för att höra att hon inte kan undervisa mig om jag inte är registrerad), men hon svarade att jo, kom, för all del. Det var alltså igår kväll, dagen före idag. Idag kom jag dit, såg en lapp på dörren där det stod att alla eftermiddagslektioner var inställda p.g.a. nån föreläsare som var på besök. Bara för säkerhets skull (det kunde ju ha varit ett åh, så roligt aprilskämt) knackade jag på i alla fall, "Didn't you see the note?", frågade hon.

Jo, jag såg lappen; jag såg också mejlet du skrev IGÅR KVÄLL, kärring.

Jag vet inte så mycket om akademisk praxis, men är det vanligt att random föreläsare kommer på oväntat besök och ställer in vanliga lärares lektioner sådär bara för att de ska dricka Gevalia eller nåt?

* jag har i läxa till nästa fiction writing-lektion att skriva en rant; bra med övning.