hemma.

Jag är hemma nu, ifall någon undrade.

Tre dagar i Kansas City spenderades i varmt sällskap och kallt väder. Jag fick jämföra sätt att ta sig an situationen att ha Emma boende hos sig i några dagar: man kan ringa andra människor för att de ska underhålla mig, som Jordan, eller så kan man visa mig alla tänkbara sevärdheter man kan hitta på, som John. Alla sätt är bra, utom dom dåliga, och varkendera tillhör den kategorin. Nu hann vi med Union Station (där bl.a. Science City finns, motsvarande Heureka, men mycket mindre roligt än min värd mindes det... dock ett planetarium, där vi såg en förvånande religiös film om Betlehems stjärnan - "I like how they spend 40 minutes talking about what it could have been to conclude with what does it matter anyway" - som avslutades med ett kort framträdande av Stålmannen; jag kunde inte sluta skratta), Crown Center (shopping), USAs enda museum tillägnat första världskriget med tillhörande utsikt över KC från ett tak dit tillträde var förbjudet på grund av is, men jag är ju turist och förstår inte engelska, Cold Stone (glass! "So mom and dad, I took Emma to get the arguably best ice cream in KC, where do you think that is?" ... "You've never been to Cold Stone?!"), I Am Legend (inte sevärd), Ten Thousand Villages (min favoritbutik numera, fair trade och tidskonsumerande), Nelson Atkins konstmuseum, amerikansk julbelysningsoverkill i kvadrat där en läkarmottagning hade köpt en radiostation och blinkade tomtar och granar och pingviner i takt med julmusiken som spelades, cirka femton skobutiker... för att inte tala om the culinary experience of a lifetime, när John skulle visa sina matlagningstalanger och tillredde mac'n'cheese och grilled cheese sandwich.


Sen blev det lördag, och jag skulle åka hem och jag var rätt så uppspelt. Tre dagar senare när jag fortfarande inte var hemma var jag inte lika intresserad av flygresor. Jag tror jag har slagit någon typ av rekord i antal försenade flyg på en resa. När flyg dessutom är fullbokade och blev inställda för ingen särskild orsak blir det ännu roligare. Lägg till borttappat bagage and you've got yourself a party.

Men, som sagt, jag är hemma i alla fall. Jag har inte riktigt hunnit landa ännu, det känns som att livet hemma mest består av sömn, mat och jobb - brukar det verkligen vara så här? Om två dagar är det jul och jag har inte den minsta tillstymmelse till julkänsla. Kanske är det bristen på snö (det fanns mer i KC). Kanske har jag inte haft tillräckligt lång förberedelsetid. Eller kanske har jag tentakler överallt och vet inte var jag ska fästa dem, kanske har jag ingen koll på dagar eller timmar, kanske vet jag inte om jorden är vänd rätt väg. Kanske är det bara så här det är ibland.


bild: efter isstormen.

från oss alla, till er alla...

Jag är SÅ duktig. Jag steg upp till åtta i morse (första gången jag varit uppe så tidigt på hela terminen, förutom när vi åkte till NY, då) för att gå och ge en pärm åt en person som inte ens kom dit. För vi kunde ju inte exempelvis ha gått till fakultetens kansli och lämnat in den vilken tid som helst, nej nej, åtta på morgonen är en bra tid. Sen gick jag och skrev jättesmarta saker på sju papper och lämnade in dem innan lunch. Egentligen skulle jag inte ha fått lämna in dem till fakultetskansliet heller, men på grund av vädret kom läraren inte hit idag, så vi fick. Nu ska jag bara mejla kreativa saker, samt skriva tent senare i eftermiddag och så är det jullov, på riktigt! Imorgon förmiddag åker vi till Kansas City.

Jejj.

P.S. 'lång näsa' är ett konstigt uttryck, kom jag på när jag gjorde visselnäsegesten och påstod att den hade med uttrycket att göra. i samma veva upptäckte jag att injuryhappy inte är något ord .D.S.
P.S.S. Bilder av plättar, vita elefanter och lucior. D.S.S.

väderbekymmer.

Vi har en liten vita-tavlan på vår dörr, där vi kan meddela om vi är hemma eller borta. I förra veckan började jag skriva dubbla budskap á la here - här, food - mat, lyser med sin frånvaro - shines with her absence. Nu har jag övergått till endast svenska. SÅ snart åker jag hem.

Nu hoppas, hoppas jag bara att det blir varmare. Just nu regnar det, och om det fryser på lär campuset stängas imorgon. Enligt vanliga schemat ska jag gå och lämna in min AmNat-portfolio imorgon bitti klockan åtta, ha indiantent 3.10-5 samt lämna in young adult-arbetet och mejla poesirevideringen & student learning analysisen senast torsdag. Som det ser ut nu kunde jag vara klar med alla finals imorgon efter tenten, vilket troligen skulle betyda att vi packade ihop och drog iväg till Kansas City redan imorgon (vilket skulle betyda att John inte behövde vänta här två dagar extra på att jag ska bli klar).

Om campuset stängs imorgon kommer min tent att flyttas till fredag samma tid.

(Troligen blir det så, och sen är det så dåligt väder på fredag att vi inte kan åka då heller och sen missar jag mitt flyg och så kommer jag inte hem till jul sen i alla fall heller. Troligen.)

Jag tycker inte om väder.

Och jag tycker inte om väderkänsliga kansaner.

hej, jag är jordan med ljus i mitt hår.

Det är mörkt och kallt.

Perfekt, med andra ord, för luciafirande. Att vi ändå skulle ha en white elephant get-together ikväll gör ju saken bara ännu bättre, då slipper jag känna mig som att jag gjort mycket besvär för ingenting. White elephant är tydligen ett liknande koncept som tvåeurosjulklappar, varför det kallas så vet jag inte. Men kriteriet för kvällens klappar är i alla fall att man inte får gå och köpa nånting, man måste ge nånting man råkar hitta i sitt rum. Grejen med att ha en viktgräns på flyg gör ju att man inte tar med sig så mycket onödigt, men å andra sidan har ju sånt en tendens att samlas. Jag har i alla fall tänkt ge bort en av mina käraste ägodelar: min stålmannenficklampa. Det är saligare att ge än att få.

Jordan och jag spenderade middagen med att fundera ut vem som skulle vara vem i Scrubs. Vissa var lätta, Joe som the Todd och Ashley som Elliott. Sen fanns det de som passade in på för många, och de som inte passade in på någon alls. Jag bestämde att Jordan var the Janitor (han ska börja kalla Ashley blond doctor nu, bara för att). Han bestämde att jag var Jordan. (Själv sa jag att jag var en blandning mellan Jordan, Bob Kelso och Doug... fast sen ångrade jag mig och bytte ut Doug mot Elliott).

Chokladtårtan var mycket god, så självständigheten firades värdigt. Jag måste dock erkänna att jag aldrig sjöng nationalsången. Men vi tittade på lite yleinslag från slottet, om det räknas? Förstås inte. Men i alla fall. Jag fick en liten tankeställare vad gäller kursvalet för vårterminen när Anna berättade om sina kurser (á la yoga och basic drawing), men vi får se hur jag orkar. En totalt välkommen nyhet var i alla fall att nån hemma är aktiv i studerandenas intressen, vilket innebär att vi lär ska få typ 14 studiepoäng bara genom att vara här (språkpraktik för både kandidaten och magistern plus en arbetspraktik - tidigare skulle vi ha fått en språkpraktik, som vi rekommenderades spara till magistern, eftersom den är obligatorisk i motsats till valfria kandidatpraktiken). Plus då kurserna som vi går. Inte b alls. På finalsfronten går det semiplanenligt. Jag har i alla fall lämnat in hemtenten som var due måndagmorgon klockan nio, så jag inte behöver stiga upp tidigt bara för den sakens skull (jo, vissa saker väger tyngre än andra). Och jag har äntligen valt ämne för young adult-arbetet, det blir till att skriva om gender issues, hur flickor definieras (eller inte) enligt deras förhållande till en (potentiell) pojkvän, i tre böcker: Dealing with Dragons, Angus, Thongs and Full-Frontal Snogging samt The Sisterhood of the Travelling Pants. Och jag har till och med läst alla, så nu är det bara att sätta i gång och skriva... Så det är ju nästan jullov, kunde man säga.

Vi har tillochmed lite lite snö.

grattis på självständighetsdagen!

"We'll be celebrating independence day on Thursday."
"That's weird."

Jotack, jag hoppas nittioåringen* mår bra. Sådär lagom tills kvällens firande med landsmännen fick jag igår paket (!!), så nu kan vi fira på riktigt med Fazers blå och Pantteri. T-a-c-k, tack-tack-tack, säger jag. Enligt Suzanne, Nikita & Kylie smakar Pantteri mest som hostmedicin, men på ett bra sätt. Typ. Sen tackar jag ju heller aldrig nej till en ursäkt att bära frack (den andra hittills under terminen, jovisst var det ett nödvändigt plagg att ta med).

I övrigt är det mycket 'sista ...' nu, och jag misstänker att de bara kommer att öka vartefter att dagarna går. Jag har en (EN) lektion kvar denhär terminen, och efter 3.20 PM idag har jag ingen alls, då är det bara jullov. Eh, förutom den där ena tenten och den där andra tenten och detdär tiosidorsarbetet och den där portfolion med student learning analysisen och den där poesirevideringen och novellrevideringen och den andra student learning analysisen då.

Men det är ju sannerligen en världslig sak.

* Med jämna mellanrum är det nån som säger att det här är ju ett så ungt land. Jag tycker alltid att det är lite lustigt, även om det förstås ligger något i det. Det är spretigt och tonårstrotsigt. Finland är mera som ett barn som försöker övertyga alla att det är vuxet genom att sitta stilla och bära kostym. Typ.

ett egocentriskt inlägg om accents & awards.

Eftersom dagens creative writing-lektion var den sista, skulle vi avsluta kursen med att ge varandra awards för vadhelst vi råkade tycka att de andra förtjänade. Lite church camp, tyckte nån (eller varför inte lite gunlektion), men å andra sidan är det ju alltid rätt intressant att se hur andra uppfattar en, kanske speciellt i den situation jag nu befinner mig i. Jag hade lite roligt åt att personen bredvid mig fick titel på titel á la best (eller most attractive) accent - ännu roligare blev det när Zach pekade på mig och sa HA! Vad det nu sen ska betyda :D

Dock hörde jag senast igår: "See, you take sarcasm better than a lot of people, that's one of the reasons I'm so glad you're staying. So I make fun of your accent even though I secretly think it's adorable. Well, not so secretly." Lustigt detdär med accenter, förresten... Jordans flickvän Carols mamma utbrast "You don't have an accent?! Oh, I wished you'd have a really cute Polish accent!" när hon först hörde mej prata. (Eh, jo, Polen, vissa koncept hade blivit lite omblandade där) Alla brittiska drag är bortputsade, tyvärr. Och sen har vi ju förstås Junction City-historien, även om John påstår att han aldrig hört mej prata innan och att han förstås hörde att jag var från Finland så fort jag sa "No, I'm not!". Men så säjjr di ju all. Min accent har i alla fall aldrig varit speciellt kommenterad. Innan jag tydligen plötsligt började prata jättedåligt förra veckan, det vill säga. Tydligen kan jag inte säga puzzle, så sen dess är det jätteroligt att fråga mej hur biet låter. Allegedly. (Vilket leder till kuddkrig.)

Anyway... Det var awardsen jag hade tänkt skriva om. Tydligen är jag bland annat "most likely to not immigrate to America" och "most likely to wear Chuck Taylors" ("because she has a lot of them, in a bunch of different colours" "I only have two pairs" "really? I was sure you had at least four!"). Dessutom fick jag "best description of Emporia ever", "most assured of her own opinion" (?), "best poem", "best emotion in a poem", "best fashion sense", "best hat" och nån lång grej som hette nånting med Inspector XX och som betydde att jag har öga för detaljer. Eller nåt sånt. Så nu veta ni he. Å jag.

väder, kulturkrockar och en filmrekommendation.

Det sägs att Kansasväder kan ändra från en sekund till en annan. Igår var jag ute på en tvåochenhalvtimmespromenad runt midnatt; mitt sällskap bar shorts och sandaler. Idag är det freezing, rent bokstavligen, strax under minusstrecket. Intressant uttryck detdär, förresten, det är ganska tydligt att det skapats i en annan temperaturzon än jag är van vid. Oj, är det på minus, så förskräckligt kallt då... En annan väderrelaterad grej som jag tyckte var rätt intressant var att det inte lär blåsa speciellt mycket i Kansas ("this much wind usually means there's a tornado close by"), vilket jag tycker är något förvånande då plattland utan träd verkar som en perfekt plats för blåst? Jaja, jag vet inte, jag är inte meteorolog.

Sådär överlag tycker jag mig inte ha stött på speciellt många kulturkrockar här. En är dock denna: jag & John har nu två gånger varit till ett café, där personalen (olika personer) båda gångerna tagit för givet att han betalar för båda, vilket han också har gjort utan att låta mig betala tillbaka. Det känns konstigt; speciellt eftersom det inte ens är frågan om en dejt, utan bara två kompisar som råkar vara av olika kön. Varför skulle han betala för mig? "That's just how I've been raised, you'll just have to live with that." Av ren nyfikenhet undrade jag om det gör någon skillnad om någon ber honom om en dejt. Nej, om han accepterar betyder det att han också tar på sig ansvaret att betala. Jag försökte börja förklara att vi inte ens har nån dejtingkultur hemma; men jag hade inte direkt något svar på vad vi gör istället ("so you just sort of hang out until all of a sudden you decide to get married?"). Jag menar, jag har varit på dejter i mitt liv, men det känns ju som något vi har importerat härifrån, är det inte så? Senare på kvällen kom vi också in på förlovningar, och jag sa att "people don't really propose in Finland". Han bara suckade uppgivet. Kalla, kalla land...

Till sist en filmrekommendation om den nånsin kommer till Finland (försökte googla premiärdatum, men jag hittade åtminstone ingenting): August Rush. Den handlar om musik*, om musikens magiska kraft att föra samman människor, om en pojke som hör musiken, som lyssnar, som hittar sina föräldrar genom musiken; hon, en cellist vars pappa adopterade bort sonen för hennes karriärs skull och sa att han hade dött; han, sångare och gitarrist i ett rockband och med våld skild från henne; och så sonen, som flyr från barnhemmet för att hitta sina föräldrar, rör en gitarr, ett piano, en orgel för första gången och plötsligt befinner sig på Juilliard, dirigerandes New York filharmoniker i en egenkomponerad rapsodi. Musikmajorn och jag var eniga: den slog tillochmed The Brave Little Toaster. ;) Helt underbar film.

* En parentes: John sa att han ville se den eftersom det finns så få filmer som handlar om musik. Jag protesterade och tvingades förstås lista titlar. Det finns färre än man skulle tro! (åtminstone kom jag på löjligt få) Music & Lyrics (underkänd). Sound of Music (underkänd - jag försökte komma dragandes med do, re, mi och så vidare, men till ingen nytta. Iofs försökte han påstå att do, re, mi bara är en del av My Favourite Things, vilket ju är en lögn. Men ändå). The Pianist (yes, en poäng till mig). The Piano ("You might be right, I haven't seen it." "I think there's two films called that... and I haven't seen either one."). En sång för Martin (ingen kommentar). Kommer ni på flera?

bor tomten på nordpolen?

Första avsnittet av årets julkalender (tack gode gud för internet) framkallade följande huvudbry: bor tomten på nordpolen? Jag trodde att finländare och svenskar alltid har bråkat om huruvida tomten bor i Korvatunturi (naturligtvis) eller i svenska Lappland. Och plötsligt placerar svenska julkalendern tomten på nordpolen? There's something rotten in the state Sweden, som Shakespeare skulle ha skrivit om han vetat bättre. Och på tal om amerikaniserad jul, har svenskar verkligen sådär mycket julbelysning? Jag har gått omkring och tittat på julljusoverkill och trott att det bara gäller USA, men kanske har jag fel. Rätt är i alla fall att jag hört att julbelysningen är som bäst på (i? vid?) Plaza i KC, så det lär ska avverkas innan flyget avgår.

Annars verkar julkalendern relativt lovande, tycker jag.

sådär apropå brödrostar...

Härommiddagen var jag obetänksam nog att kläcka ur mig: "There's a movie called The Brave Little Toaster?!". Därpå följde en promenad till family video, där man kan hyra barnfilmer gratis, men där var den uthyrd fram tills söndag. What to do, what to do? Wal-Mart kanske har den? Traskar tillbaka till campuset, hoppar in i bilen (när man lyckas öppna dörren... "you need to pull it until you think it'll break, Emma"), hälsar på frälsningsarmén, söker utan att finna. Men Hastings kanske har? Vi frågar en typ som hittar ett uthyrningsexemplar, men endast på VHS. Han frågar en kollega, som inte tror att de har den på DVD, "but it's an awesome movie!". Till slut hittar vi en köpdvd och slår ihop våra pengapåsar för denna lilla modiga brödrost. Det är frysa-ihjäl-sig-kallt ute, men glass låter som en bra idé. Och sen, äntligen (?), är det dags att se på filmen.
"Are you excited?"
"Not really."
"Emma! You should be as excited as when you first were coming to America!"
SÅ bra var den inte. Och meningen "I can't believe my parents let me watch this when I was a kid!" hördes mer än en gång. Men visst, lite epic var den ju. Även om jag inte förstod tillexempel varför brödrosten är titelkaraktär och inte dammsugaren, den elektriska filten, radion eller lampan. (Eller clownen...) Men man (jag?) får tydligen inte ifrågasätta alls, för jag blev shushad varje gång. Vilket ledde till kuddkrig.

Igår var jag & Jordan och lyssnade på blåsorkestern. Sen gick vi till det som en gång var Jordans och Gregs rum och kände avsaknaden av Greg (han flyttade ut igår, till andra tornet) och tittade på Scrubs. Och sen hade John sagt hejdå till sina föräldrar och eftersom hans förslag på aktivitet var att rädda världen, och det på något sätt skulle uppnås genom att jag skulle välja film såg vi på The Princess Bride (som lustigt nog också är från 1987. Parentes slut.). Tydligen finns det en gräns för hur många "trruue loove" man får säga á la "nooo" i Bodyguard. Vilket ledde till kuddkrig.

Ifall någon undrade: jo, min longer paper ska lämnas in om cirka två timmar och jag sitter och skriver blogg. Procrastination är min nya hobby.

P.S. Luciakronan lyser fortfarande med sin frånvaro (no pun intended). D.S.
P.S.S. Pappa: French horn är visst valthorn; och det andra var euphonium, kanske var det det du nämnde? D.S.S.

jag fattar ingenting.

saker förändras när tiden går...

Ett tag var vi fem stycken, fem finländska flickor som skulle spendera ett år i Emporia, Kansas. Men en amerikansk manspersons relationsklaustrofobi startade en kedjereaktion som resulterar i definitiv hemfärd för två personer, utflyttning ur lägenhet för en annan.

ett land jag aldrig känt och nya smaker att förnimma, steg som måste tas och mina hyllor för mig själv.

Och jag är glad att jag har orsaker att stanna som inte kommer att förändras. Jag håller fortfarande på att lära känna det här landet, förnimma dess smaker, ta eller inte ta steg.

ännu lite äldre tar jag flyget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare, tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer - du vet hur jag är.

Varje telefonsamtal är ett steg, varje leende, varje hello.

Och dimman lättar, oket lyfts från axlarna för vad är ett a eller ett b? Istället tar jag fram fracken ur garderoben och går och lyssnar på John och hans valthorn. Snart är det jul.

(lars winnerbäck - jag fattar ingenting)

tacksägelse.

Jag är tacksam för att:

• jag hade det trevligt i lilla äpplet
• alla är så välkomnande (och vill att jag ska komma tillbaka)
  
• jag fick träffa en massa trevliga människor
• jag börjar behärska Mau
• jag inte behöver spela Mau på ett bra tag
• G verkar okej
• jag har fått möjlighet att komma hit
  
• jag får åka hem över jul
  
• jag får komma tillbaka efter jul
• femtonde december är snart
• jag inte har en getfetisch
• det har snöat!
• bilen inte exploderade på tillbakavägen
• jag inte var allergisk mot Lily

Och ganska mycket annat, faktiskt.

nattflum.

Fördriver tid med att skänka ris åt hungriga. I väntan på vad? Att jag ska orka gå och sova, kanske. Idag kom vi på att vi kanske borde diskutera föredraget som vi ska ha på måndagen efter lovet. God idé med tanke på att lovet börjar imorgon. Vi ska ha en presentation om Rufus Wainwright... av någon orsak. Vi fick välja ett ämne helt fritt bara det hade någon anknytning till amerikansk populärmusik. Två i gruppen (á la kineser) hade aldrig hört hans namn (och trodde det var ett band), en hade hört en låt och ptja... Jag tänker prata om Martha Wainwright i stället. Det blir säkert bra, ska ni se. Jag ska hinna vara advocate innan det bär av till Manhattan imorgon, men jag orkar inte bry mej. Det får gå som det går. Jag är färdig för jullov. Jag är inte säker på att jag är färdig för tacksägelselov, men det kommer vare sig jag vill det eller inte. Det är alltid lite okomfortabelt att bo hos någon annan, speciellt i fem dagar. Men till Jordans ska jag i vilket fall som helst, det må sen gå som det vill. Nån traditionell thanksgivingmiddag blir det inte, eftersom hans pappa är i Irak, men det är inte precis som att jag har någon sådan tradition i alla fall, så det är just detsamma. Vi åt redan kalkon och stuffing och pumpapaj i kafeterian förra veckan, och har blivit serverade rester ända sen dess, så det är okej. Det har varit shortsväder idag; nån påstod att det ska snöa på onsdag. Kansasväder, kansasväder. Inte för att jag tror på det, men i alla fall. Apropå Kansas diskuterade vi the savannah theory idag, och jag var med tills det var meningen att man inte skulle gilla the ocean, då bestämde jag att det var fel. Jag skulle förklara om jag trodde att nån var intresserad, och om jag orkade. Däremot är jag helt övertygad om att WWF-medlemskapet ska återupptas, om man nu kan återuppta någonting som inskränker sig till en pins och en handskakning av en random typ som bara pratade finska men hade en fin jacka. Jag vet inte om det är bara jag som har en idealiserad bild av mitt eget land, men jag tror inte att det är lika hemskt som här, med pianolektioner istället för trädklättring och stjärnskådning för att det är farligt. Inte för att det är nåt fel med pianolektioner, jag saknar pianot, och en av orsakerna till att jag ser fram emot julen är att jul är synonymt med musik. Böhmiska julsånger, till exempel, vilket osökt leder tankarna till att jag idag lärde mig att John Denver inte är riktigt accepterad country. Han är lite fejk. Lite sådär som vi.

Godnatt, och god thanksgiving. Vi hörs innan december.

centurions & newsies.

Helgen har varit lugn. Min essä om Abbey & Dillard ur ett ekofeministiskt perspektiv förlängs med några ord åt gången; fast den handlar troligen om konceptet dominans som roten till allt ont enligt deep ecologists också. Eventuellt. Det är så lugnande när man inte ens själv vet vad man skriver om. Mer lugnande är skogen: tre timmar i solskenet vid en sjö med en bunt creative writing-historier i handen. Det skulle vara en karaktärsdriven, realistisk historia; jag ska vara advocate till en historia som handlar om Centurions som dödar människor som inte egentligen är människor och har döda kroppar upphängda i källaren för att hålla zombierna borta. Men det är slående hur liknande saker folk skriver om: mycket död, mycket kärlek och mycket otrohet. Säger det något om världen?

Det är märkligt hur ofta jag nuförtiden finner mig diskutera religion, ett ämne som jag med handen på hjärtat helst undviker hemma. Aaron och jag hade djupa diskussioner igår; visserligen även om hur man tar livet om sig på manligast möjliga sätt, märkliga finländska seder som nakenhet i bastun och annat djupt, men ändå. Några dörrar bort blev det sen lite Scrubs och Wal-Mart med Jordan, Ashley och Johnny i väntan på en John som aldrig kom, innan kvällens höjdpunkt Newsies sattes igång. Den var bra.

Idag har jag sovit.

isberget.

Det slog mig häromdagen att om två dagar är det exakt en månad tills jag åker hem. Från början var det tänkt att det var slutet på det här äventyret. Och vad har jag gjort? Jag kom ju nyss? Jag är definitivt inte färdig att åka härifrån för alltid. Här har jag/det skapat(s) mig en vardag som jag inte är beredd att låta bli ett exotiskt mellanspel i mitt liv, inte än (kommer jag nånsin att vara det?). Livet, tillvaron är så mycket vad man gör det till. Man kan nalkas en upplevelse som den här på så många olika sätt. Ett sätt är att kuska runt och se så mycket av landet man kan medan man är här. Jag skulle gärna se mer av allt, men samtidigt känns det inte lika viktigt om det är på bekostnad av... vardagen? Vi tvingades gå på en föreläsning om kulturchock innan vi åkte, och en metafor som alltid tas upp i såna sammanhang är kulturen som ett isberg, där nittio procent gömmer sig under vattenytan. Visst, det går att spendera ett halvår traskandes omkring i solskenet. Man kan ju dö om man dyker i isvatten. Men... det finns ju så mycket man kan dö av.

Å andra sidan vill jag varken kritisera någon annans val av approach eller påstå att jag verkligen dyker. Jag tror inte att det är något som man kan avgöra när man befinner sig uppe i det. Jag tycker mig inte ha upplevt nån kulturchock överhuvudtaget, vilket får mig att undra. Allting har gått så friktionsfritt, med undantag av den teknologiska sidan av tillvaron, men det har ju väldigt lite att göra med nånting förutom slumpen och datorers inbyggda vilja att göra livet så jobbigt så möjligt för dess ägare. Jag kunde lika gärna ha varit från Junction City (det var så John presenterade mig för Jordan när vi träffades, helt allvarligt menat - den historien har fått eget liv numera, lite samma sak med Finnish polka).

Fast jag är glad att jag inte är det.

P.S. Jag hamnar att gå igenom hela visum-lallandet igen, och jag antar att man inte kan boka intervju på söndagar (annars skulle ju 16e december vara en hit). Blir det nån Sibboresa i jul?
P.S.S. Tack för jackan, paketet kom tydligen i lördags, men jag har ännu inte lyckats öppna postboxen, så jag brukar inte idas gå och kolla så ofta... Men jag hade lite roligt åt att rutiga inte dög, stackarn. Nu är det i alla händelser för varmt ute igen.

helg! igen.

På något sätt känns det som att det är helg hela tiden nu. Tiden springer och jag har ju aldrig varit nån atlet, direkt, så jag hinner inte riktigt med. På måndag är det veterandagen (f.ö. ett emporianskt påhitt, en av de två saker denhär staden skryter med - den andra är William Allen White), så vi ser fram emot en förlängd helg med all glädje vi kan uppbringa. Jag ämnar spendera den i studerandets tecken. Igen. Jag har tänkt gå till biblioteket och låna en bok, läsa en och en halv bok, skriva en bokrecension om den hela, fixa med portfolion till ungdomslitt.kursen, åtminstone bestämma ämne till det längre projektet i densamma, gärna även läsa de tre böcker jag ska skriva om, skriva en original story på 1000-5000 ord, läsa mera ekofeminism och skriva mera på längre naturuppsatsen. Lycka till mej. Det är inte så farligt, dock, de flesta deadlines ligger längre fram i tiden, men det vore skönt och duktigt att få någonting gjort. Det är bara fyra dagar nästa vecka, sen helg, sen två dagar, och Thanksgiving. Och som min professor sa: "If you think there's time for anything after Thanksgiving, you're fooling yourself". Och som John sa: "You're not allowed to spend all Thanksgiving doing homework". I skrivande stund verkar jag vara på väg att spendera tacksägelsen i Manhattan*, och där lär jag ju inte göra nånting vettigt överhuvudtaget. Och efter Thanksgiving är det jul. Typ.

Igår gick jag från att contemplejta the shattered remnants of what used to be my worldview till att gå på opera. Sånt händer, åtminstone i det här landet. Efter att ha avnjutit (och skrattat massor åt) Gianni Schicchi och Oedipus Tex ("perhaps you've heard of my brother Rex?") gick vi tillbaka till ett ovanligt tomt Johns rum (normalt träffar du 2-12 människor där... ingen av dem nödvändigtvis John eller Joe, som bor där) och diskuterade t.ex. religion och politik (allt detdär som textböcker säger att man inte ska diskutera med amerikaner). Skillnaden i synen på religion här och hemma är annars nånting som jag nångång hade tänkt blogga om för länge sen, men det är lite svårt att formulera. En grej är åtminstone att ingen, ingen skulle börja prata om Johannes Döparen när vi diskuterar en dikt som reflekterar över naturen och slutar med "I've wasted my life" i Finland. Nu befinner jag mig admittedly i bibelbältet (the buckle of the bible belt, för att precisera), och hon som sa det är en sån som kläcker ur sig lite vadsomhelst som råkar falla henne in, vare sig det har med saken att göra eller inte, men i alla fall. Religion är mycket mer integrerat i samhället här. Frågan är inte om du tror på Gud, frågan är vilken kyrka du går i.

Anyway, ikväll blir det plättkalas med finska flickorna + Ren. Apropå det ska vi ha knytkalas i Creative Writing på tisdag och Riikka & jag funderade på att slå ihop våra huvuden och kokkonster och tillsammans tillreda nånting finländskt. Ingen aning om vad, dock. Några förslag?

* Bara för att undvika eventuella missförstånd: Manhattan, KS. The Little Apple, som ti pa säjj. Apropå städer i Kansas fick jag igår klargjort för mej vad jag undrat över sen jag landade i Kansas City, Missouri: Det finns två Kansas City, KCK och KCMO. Men de är bredvid varandra. Om nån pratar om Kansas City, lär de alltid mena KCMO. Det är där det händer. Förutom om man med 'händer' menar slagsmål, våldtäkt, mord och sånt, i så fall är det i KCK det händer. KCK är stället där polisen kommer upp till en om man åker omkring i en reasonably nice car och frågar om man är borttappad och eskorterar en tillbaka till the highway. Så nu veta ni he. (Vad jag fortfarande inte vet är varför en stad i Missouri heter Kansas City. Men det är en annan historia.)

Intervju nummer två: skulle du kunna tänka dej att bo här?
Ett tag, kanske, börjar jag. Men jag har alltid tänkt mej att jag kommer att återvända till hemknutarna när det är dags att skaffa egna hemknutar. Där är det mera... safe. Och jag börjar nästan skratta när jag hör mitt eget svar, för att sen nästan börja gråta istället, för jag gick omkring i New York för en vecka sen och kände mej aldrig unsafe, och hemma i trygga Finland skjuts åtta personer ihjäl i en skola och på en sekund är världen uppochnervänd.

(jag vet inte ens varför jag skriver, inga ord räcker till, och hur jag än vrider och vänder på det låter det som att det värsta är att min världsbild är nedskjuten och det är så förringande att jag borde hålla tyst. samtidigt - hur kan man?)

[ . . . ]

hemlängtan och dess medicin.

När man har sån hemlängtan att man nästan börjar gråta av att se att JT visar luciakandidater är det bra att det finns människor som drar en ut i skogen. I löjligt varmt väder njuter vi höst, kastar smörgås, tar stigen ner mot flodbädden och följer den tills vi måste hitta på ett sätt att ta oss upp, diskuterar julgranar och vandrar vidare mot sjön och sitter där och pratar faffa, svensk politik och framtidsdrömmar.

- Sometimes I don't feel very alive, säger jag.
- From now on, you'll have to feel alive once every day, säger han.

(yeah, you bleed just to know you're alive)

välsignade, efterlängtade helg.

Jag vet inte vilket geni som hittade på konceptet helg, men jag citerar Abba och säger "Well, whoever it was, I'm a fan". Aldrig har den varit så efterlängtad som nu. Jag har inga som helst planer; gott så. Nej förresten, sen lunch har jag faktiskt en plan: på söndag kväll ska Kira intervjua mej för nån slags interkulturell uppsats. Jag har på något sätt lyckats bli ämne för åtminstone både Gregs och hennes uppsats; de lär ha bråkat om mej, tills läraren sa att de båda får skriva om mej, as long as you don't overwhelm her. Typ. Men att, det ska bli ganska roligt att läsa vad de har skrivit (är man ego så är man... dessutom är det ju inte bara jag, det är ju Finland). Det är ju ganska intressant också att iaktta två olika sätt att närma sig samma ämne. Kira hade lånat en bunt böcker om Finland från biblioteket samma dag hon frågade mej om det var okej att hon skrev om mej. Greg körde mer enligt principen "So, Emma... is there anything in particular that you've noticed is different here?". Och Aaron, som inte har nån uppsats att skriva, började fråga random frågor som enligt honom var mycket bättre än Gregs frågor. Typ hur är toaletterna i Finland? Annorlunda? aha, spolsystemen varierar... vilket system gillar du bättre? Och så vidare bortåt.

Nu ska jag gå och sova, bara för att jag får och kan och inte har nån som helst skoluppgift som jag borde göra. Nåja, såna finns ju alltid, men inte tills imorgon i alla fall. God eftermiddag.

NY- och halloweenbilder finns btw uppe på pixboxen nu.

happy halloween!

Jepp, jag har karvat mitt livs första pumpa, ätit mitt livs första pumpapaj samt för första gången sett en vän sätta en pumpa över huvudet och tända på den. Åtminstone två av dessa riter lär vara traditionsenliga.

Så... New York. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Bara att vandra omkring där är en upplevelse. Vi åkte runt downtown med en röd turistbuss i Greenwich Village, Soho. Vi åkte ut till frihetsgudinnan i regnväder och plåtade bilder som vilken turist som helst. Vi försökte åka upp i Emporia State, nej jag menar Empire State Building, men regnet innebar zero visibility så det var inte lönt. Vi shoppade runt Times Square, Soho, såg Ground Zero och kyrkan där alldeles bredvid där inte en enda fönsterruta gick sönder. Vi trängdes med märkesgalna människor på Century 21, vi drack Starbucks och handlade Converse AllStars i parti och minut. Vi gick på Museum of Modern Art, där de flesta av mina favoritkonstnärer slåss med utsikten. Tyvärr var Dalís the Persistence of Memory utlånad. Vi festade nätterna igenom med andra hostelmänniskor och italienska technoproducenter och harvardstudenter och befann oss plötsligt på de allra mest märkliga ställen. Vi åkte metro hit och dit, både dit vi skulle och annanstans, "Sorry I didn't call you earlier, but we just spent two hours in the subway". Vi träffade människor från Australien, England, Frankrike, Schweiz men nästan inga amerikaner. Vi åt indiskt och blev upplärda om hur man ger dricks så till den grad att vi gav så lite vi kunde. Jag hamnade mitt emellan inre splittringar i gruppen. Vi blev lurade/missförstådda av en taxichaufför som började med att säga att vi aldrig kommer att hinna i tid och sen körde oss till andra sidan stan så att vi säkert inte skulle göra det. Vi såg standupkomedi.

Och så vidare.

reality hits me in the head

Jag kom hem till en musiktent, en bokrecension om en bok jag ännu inte hade läst, en artikelpresentation som skulle gås igenom, samt förstås det vanliga läsandet. Igår fick jag sen veta att jag också borde skriva ett skådespel till idag, samt att en draft for longer paper ska vara in fredag, vilket betyder att pretty much hela veckan lär gå åt till att hitta källor och så vidare. På planet till Minneapolis bestämde sig min kropp också för att bli förkyld, så den där långa natten jag planerade för att råda bot på en vecka med för lite sömn flög all världens väg när jag inte kunde andas. Det här stället är en sån underbar välkomstkommitte.

helg, please?

(vilken tur att halloween låter en hugga knivar i saker)

NYC.

Minä olen kotona, sleep-deprived, fattig, med sore throat och ingen som helst uppfattning om hur man pratar varken ett språk eller annat. Tosi, tosi ihanaa, kuitenkin. En resa helt olik någon annan, en stad helt olik någon annan och med option på tillbakaresa. Nångång ska jag skriva mera och berätta om sevärdheter eller levavärdheter, men just nu får det duga med att säga att jag lever och mår och det mesta var alldeles, alldeles... alldeles underbart.

(det finns en anda i dublin, men den är skadlig för mej).

en sista lägesrapport innan new york...

Imorgon åker jag till det stora äpplet!! (situationen kräver dubbla utropstecken) Apropå äpplen åt jag äpplen och caramel som avskedsmiddag. Det var gott. Idag har jag valt kurser. Jag ska läsa amerikansk historia fram till 1877, samurajlitteratur (i tre timmar på måndagkvällar...), senare världslitteratur, modern lingvistik och mytologi. Och spela piano! (det är nästan så att jag dubblar utropstecknet där också) och kanske ta sånglektioner också, men jag måste gå på audition i januari och se om jag får och om de har tid med mej. Men kanske. :) Igår lekte vi jul. Lyssnade på Bing, klippte snöflingor och åt glass (jag åt Johns glass, vi har ett väldigt väl fungerande äktenskap). Och sen ska vi fira lucia, hur man nu gör det utan krona och sånt. Fast först är det förstås Halloween; om exakt en vecka ska vi karva pumpor. Jag har också ringt American Airlines idag och bokat om min biljett. Är det dumt att betala 150 dollar för tre dagar extra? Jag vet inte. Det tänker jag göra i alla fall. 15e åker jag från Kansas City, 16e är jag hemma. 15e börjar skolan igen. Nu måste jag eh, packa, hitta på ett ämne att skriva uppsats om, betala min telefonräkning, läsa en artikel, läsa till tenten jag har dagen efter att vi kommer hem samt eventuellt sova lite innan vi ska åka klockan fem imorgon bitti. Vi hörs om ungefär en vecka!

matchmakeri, spöken och kokologi.

En kväll av matchmakeri ledde till att jag är gift med John, Kira är min flickvän, jag dejtar Greg och är hopplöst förälskad i Jordan, som krossar mitt hjärta för han är upptagen. Det är lite komplicerat, och vissa bråk uppstår, men no worries, jag har två gummispöken som numera är politiskt korrekta. Det var egentligen Johns spöken, men eftersom jag med dem enligt uppgift på trettio sekunder kan få honom på bra humör en dålig dag fick jag dem. Den politiska korrektheten följde efter att Greg eldade upp ena lite. Vilket ju var hemskt på alla sätt och vis, men inte hemskt till den grad att man börjar gråta och springa ut ur rummet om man är helt odeprimerad; vi funderar på att ringa polisen eller föräldrarna. There's only so much anyone can do. Vi har grävt djupt i våra inren också med hjälp av Kiras bok om kokofoni, kokologi, kokkonst, japansk psykologi. Det har inte stämt perfekt alla gånger, men det är säkert bara för att vi inte är japaner. Skogen var mindre tillfredsställande än vanligt (eller sällskapet, kanske, depressionen), men vi har i alla fall utsett slagplatsen för snöbollskrig (vi övade lite med höstlövskrig). Och så väntade vi på John, men sen beslöt vi att han hatade oss och åkte till JavaCat själva och diskuterade med John (IV? fast han heter egentligen Cedric. Allegedly.), den roligaste kaféarbetaren ever (jo, det finns faktiskt folk som överträffar Trends personal i kundbetjäning!) och drack TrainWreck, ååvslippona av allt som tillverkats under kvällen (Greg), eller för mycket socker (Kira) eller is med kaffesmak (jag). Och sen staring contest, förstås. En helt vanlig dag, alltså, i landet långborta.

Två dagar kvar!

tredje gången gillt?

Efter att ha insett att Bowmont Jr inte vet att den har en cd-rom-drive, testat både saker folk som vet (Simon) och folk som inte vet (jag) föreslagit utan resultat, lovats skjuts av Jordan, vars bil sist och slutligen hade slut på acku och inte åkte nånstans alls, väntat på att John skulle komma tillbaka, åkt till Staples, klagat, fått välja mellan att få en ny dator eller lämna den på 3-5 veckors service, åkt tillbaka till internatet för att hämta lådorna, som tydligen behövs för att få lämna tillbaka nånting och som jag var på vippen att slänga häromdan efter att ha haft dem liggande i denna sophög som är min vrå av vårt rum, återvänt till Staples, fått en ny, åkt tillbaka, installerat Vista på svenska den här gången istället för finska som sist och kontrollerat att en E: finns känner jag mig nu någotsånär harmonisk med tillvaron. Om ytterligare datorproblem uppstår lär nog all harmoni vara försvunnen ur mitt liv för evigt. Typ. Det var bättre förr. Med sagor och tända ljus och sånt, ni vet.

Associationer är lustiga. Som jag berättade tidigare fick vi senaste gång i American Indian-kursen i uppgift att skriva vår självbiografi till följande gång, dvs idag. Vi fick inte veta nån orsak eller några riktlinjer - på frågan hur lång den skulle vara svarade läraren: as long as a woman's skirt - long enough to cover the subject, but short enough to keep it interesting. En flicka meddelade att hon hade skrivit sex sidor, men att hon hade skrivit 150 sidor om samma ämne hennes freshmanyear. HUH? sa vi andra. Jag skrev enligt principen fria associationer, och på mina en och en halv sidor hann jag dra in både självmordsstatistik, Jonatan Johansson (?!) och utedass. Jag skrev inte på svenska, men inledde med en mening á la "this will never be a true story of my life" och kunde därför sluta närsomhelst, tyckte jag. Tyvärr kommer jag troligen att missa varför vi gör detta, eftersom jag skolkar nästa gång. Syndens lön är döden, så att säga; eller nånting i den stilen åtminstone.

Bowmont III har nu också fyllts bland annat med gamla bilder, som jag nu följaktligen sitter och tittar på. Det innebär a) att jag nog får lite hemlängtan, och b) att jag vill färga tillbaka mörkret i mitt hår typ nu genast (dessutom fick jag en akut längtan efter lugg, även om jag inte kan ha det för den bara lockar sig). Jepp. Jag ska återgå till bilderna nu, kanske några vettigare följder också följer.

detta är upp.

Jag borde skriva min självbiografi tills torsdag.

Jepp.

Jag funderade på att skriva den helt på svenska, bara för att. Mitt språk är en viktig del av mig, utan det vet jag inte vad som lämnar. Dessutom skulle det bara vara roligt att höra lärarens reaktion. Han är visserligen den enda lärare här som eventuellt skulle låta mig get away with it. Men, kanske inte ändå. Vi får se.

Det här börjar bli löjligt intill skrämmande, men jag och CD-rom-drives tycks inte vara kompatibla. Sannerligen jag säger eder, den nya verkar också sakna en optisk konnektion. Oder, datorn märker i alla fall inte att det finns en CD-rom-drive. Hurra. En googling visar att det tydligen är en av fördelarna med Windows Vista, sånt händer. Now isn't that just marvellous.

skolarbetesangst.

Jag spenderade mesta delen av gårdagen med att försöka hitta på något att säga i dagens presentation (och missade därmed en skogspromenad... hade jag vetat att de for hade moralen nog flugit sin kos). Tog en Towers-paus efter kvällsmaten för att få lite andrum, men när aktiviteten inskränkte sig till att titta på the weather channel (visserligen med Greg som kommentator, men ändå) måste jag återvända. Mitt huvud klarade cirka en halvtimme till, sen gick jag tillbaka till loungen i South Tower och kröp ihop i fosterställning i en soffa medan John läste musikteori. Jag vet inte varför jag stressar över skolarbete, det är inte som att jag har stora problem. Men dagens presentation plus morgondagens dito plus de fyra kapitlena jag ännu inte har läst till imorgon plus boken som ska läsas och kommenteras tre gånger innan torsdag och poesirevideringen som ska in imorgon och frågorna till musikkapitlet som skulle lämnas in i dag och alla de böcker som hela tiden borde läsas bultar i tinningarna och nacken och ett plus ett blir så mycket mer än två när det är många ettor som adderas.

Jag kan i alla fall trösta mig med att jag har andningshål att ta till, människor att leka vattenkrig i regnet med (nån som vill gå och leka i regnet i kortärmat och piratbyxor i mitten av oktober? inte?).
Och New York i nästa vecka.

(jag har tent dagen efter vi kommer hem från NY.)

bilder...

...finns nu uppe på delpheena.pixbox.se, ett album av diverse bilder som samlats i kameran under en månad av datorlöshet.

Det var för övrigt tydligen inte homecoming denhär helgen sen heller, utan nästa vecka. Det är bra då man är med.
Två kvällar i sträck har till stora delar ägnats åt spelet Taboo, ett ordförklaringsspel där det finns ett antal ord man inte får säga (lite lustigt förresten att jag spelat det på två språk, men ingetdera av dem svenska). Det är lite frustrerande när man ibland inte förstår orden, men dels är det ju faktiskt ett alldeles utmärkt sätt att öva språkförmågan, dels har jag trots detta handikapp klarat mej bra (avd. så bra att jag och Jordan inte får vara på samma lag), dels har jag fått hjälp av motståndarlaget och dels finns det ju faktiskt sätt att komma runt sånt (avd. a sweater that's not gay för straight jacket; ett ord som jag ju nog egentligen kan, men ibland kopplar det ju bara inte). Ett annat roligt spel är annars också Boxers and Briefs, en roligare version av Apples to Apples, som jag nämnde om tidigare. Där gäller det att välja vad domaren tycker är roligt eller sant (en av var) av påståenden i olika kategorier, typ I have, I like, I am, I don't och så vidare. Jag tror nog att jag hamnar att handla julklappsspel innan jag åker hem :P

(på bilden ännu ett annat spel, dock ganska tråkigt... och jo, vi gör nog annat än spelar sällskapsspel också :P)

det är visst nån som är tillbaka...

Härmed introducerar jag Bowmont Jr (och utlyser på samma gång en tävling om ett bättre namn) och förklarar mej återförenad med ett skandinaviskt tangentbord (sådär lagom tills jag hade lärt mej det amerikanska). Halleluja!

[never been better]

brist pa vilja eller bara inte medveten om den?

Efter andlosa utfragningar angaende allt fran "Om du skulle stalla dej upp och brista ut i sang i kafeterian just nu, vilken sang skulle du sjunga?" via "Vad ar din favoritgronsak?" till "So... what now, Emma?" har jag bara fatt konstatera att a) jag ar inte speciellt iderik, b) jag har ingen aning om vad jag vill, c) jag vill inte mycket, eller d) all of the above. Igar kvall skulle vi nodvandigtvis hitta pa nagon arts&crafts att skicka i fodelsedagspresent at Jen (jag ar saker pa att du skulle ha uppskattat att fa en segelbat gjord av glasspinnar eller en video dar jag spelar kop varm korv pa valthorn, j, men tyvarr genomforde vi ingen av ideerna) - jag ar inte riktigt saker pa varfor, de fragade vad jag helst ville gora och jag sa att jag helst ville vara hemma och fira min basta vans fodelsedag, men hur det sen utvecklades har jag ingen aning om - men jag var omattligt oiderik. Tills halvelvatiden ungefar, da jag kom pa att jag ville ha Ben&Jerry's. Sa jag hade tydligen en vilja i alla fall. Pa vagen diskuterade vi butikers oppethallningstider och jag fick veta att den basta tiden att aka och handla mat ar mitt i natten. Sa nu vet ni det.

Imorgon ar det homecoming. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ar, fastan jag har upplevt en redan. Men kung & drottning ska valjas (jag har inte rostat) och parad ska hallas och match ska spelas och jag har tillochmed investerat i en ESU-hoodie, for det borjar bli hostigt har och det kan nog bli ratt kallt pa stadion. Sa det blir sakert superspannande. Typ.

Midterm-grades har getts och jag ar lojligt upprymd.

Avstandet till New York mats inte langre i kilometer (eller, for den delen, i crackers (25 sek) och laptops (3 minuter och nanting)), utan i tid: en och en halv vecka. Jee!

pissmyror.

I American Nature Writing har vi tacklat Thoreau (tyvarr inte bokstavligen; jag kunde ha gravt ner boken eller eldat upp den eller tagit liknande attitydformedlande aktion) och gatt vidare till Edward Abbeys Desert Solitaire, vilket jag uppskattar omattligt (ska ha en 15-minuters presentation om ett kapitel ur den nasta vecka, vilket jag uppskattar mattligt). Jag bara tyckte det var lite lustigt nar han skrev om myror och anvande ordet pismires - pissmyror?! Sure enough, en snabb googling ger vid handen att pis- betyder urin och att myre troligen kommer fran det skandinaviska ordet myra. Sa nu visste jag det. Det ar sa fint nar man far lara sig nat nytt varje dag.

(jag sag forresten tva myggor i dag i duschen, det var som en halsning hemifran)

allt och ingenting.

efter veckor, manader av tjat borde jag ta tag i nanting for att forbattra min egen tillvaro och plotsligt kan det skjutas pa framtiden.

jag borjade skriva en systerdikt i helgen, en home [sic] bara for att jag inte vill att nan ska vara orolig for det finns ingen orsak. men jag har aldrig kunnat skriva sant. till slut blev det bara citat. the closest to heaven that i'll ever be and i don't want to go home right now kommer alltid alltid att vara har, dar, vi, da. men fastan jag inte forsokte skriva en karleksdikt blev det anda inte nanting jag vill visa. are you okay? i am. i am.

daugava kommer ocksa alltid att finnas i kansas, usa. john sa att han hade lyssnat mer pa den och bestamt sig for att han gillade den. det ar lustigt for dragningskraften har alltid funnits i texterna for mig och han ma vara halvsvensk men det enda ord han kan ar oversattningsbyra och det namns inte ens pa skivan. den snurrar hos mig med, tidvis, tidvis, tidvis. jag alskar det implicita. det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad du gor.

det gar kvallar ibland nar jag inte ens undrar vad jag gor.

sa fort jag bestamt mej for att stanna borjar jag langta hem.

been there, done that.

Har du nansin spenderat en kvall med att flata in parlor i nagons skagg?*
Har du tvingats betala fyrtio dollar for att fa hora att din dator inte gar att reparera?
Har du introducerat Lars Winnerback for en amerikansk publik?
Har du dansat tango med nagon som sager "you may be mean, but I still think you're beautiful"?
Har du blivit attackerad av spelkort?
Har du lart dej att attackera tillbaka?
Har du ingatt i beskrivningen av Finland pa Wikipedia?**
Har du fatt hora att du ar en san person som fortfarande kommer att vara en van om trettio ar?
Har du kant dej totalt hjalplos nar en van sager att hon vill ga alla fyra miles till Wal-Mart och tillbaka och racker bodeln yxan nar hon ska halshuggas?
Har du fatt en amerikansk fodelsedag?***
Har du langtat hem och velat stanna for evigt pa samma gang?

Been there, done that.

* en hel kvall ar val lite att ta i. Min julgransprydnad foll inte herrn i smaken, sa jag fick lov att sluta.
** nagot i stil med "Persons named Emma are known for their hand dexterity, likeableness, being ticklish" ... och nanting till jag inte kommer pa for tillfallet. Tva orsaker i en att inte tro pa Wikipedia - jag ar inte kittlig heller.
*** det var half-birthday fran borjan, men Johns logik holl inte riktigt hela vagen, sa 12 november kallas darmed min amerikanska fodelsedag i stallet.

sammantraffanden (?)

Det ar lustigt hur saker och ting bara verkar hanga ihop. Ett exempel ar mina kurser; jag valde dem helt pa basis av vad som verkade roligt, men det ar som om de ar planerade att ga in i varandra. I American Nature Writing laser jag The Ecological Indian (som jag f.o. borde lasa fardigt typ nu, eftersom jag ska lamna in en essa om den i mitten av nasta vecka. Jag har last typ halva), som American Indian in Literature-lararen refererade till igar. I AmInd-kursen, a andra sidan, borjade vi just lasa/se pa Shakespeare's The Tempest, och jag kan inte sluta att tanka Nat Fields ur King of Shadows som vi laste i Young Adult Literature-kursen (och just darfor stor jag mig nagot otroligt pa Ariel i filmversionen vi ser pa - en fullstandigt galen narcissist ikladd endast guldfargade strings (?!)).

Ett annat, lite mer livsomvalvande, exempel pa hur saker bara verkar meant to be ar foljande: de manniskor jag atminstone just nu spenderar mest tid med larde jag kanna genom att John var rumskompis med Andy, som var god van med min rumskompis Suzanne fran tidigare. Inte sa konstigt, kanske. Det som gor det mera lustigt ar att Andy hoppade av college och atervande till hemstaden efter Labor Day. Han var bara har tillrackligt lange for att presentera mej for mina vanner. (Ja, hela universum snurrar runt mej.)

For ovrigt: jag lekte diskussionsledare angaende en dikt igar, det gick battre an jag forvantade mej men anda ganska skit, eftersom folk sa saker jag hade tankt saga sa att jag sen inte hade nanting att komma med. Ser mera framemot nasta vecka, da min dikt ska diskuteras. Det ska bli intressant att se vad de har att saga om Homesick (ett utdrag: "I hate everything about this country: I hate shirts that look like people cut away the sweat stains under their armpits and I hate referring to football as soccer and I hate that they cook vegetables until they all taste the same and I hate that I can never tell the difference between a 1 and a 7 and I hate that I always say present in stead of introduce and").

apropa att vilja stanna langre...

Jordan: We have to come up with a plan to make Emma stay longer.
John: I have a rich uncle.
Jordan: Ok, so let's say you and her get married, he'd give her money then, right?
Greg: He could buy Finland and move it here, we could, like, place it above us so she's only an hour away.
Jag: Like stacking the boats in battleship?
Jordan: How fond is this guy of family?
John: Not very, he's kind of a bastard.
Greg: We could...
Jag: Steal his money?
Greg: No, but that's a good plan, I like that. Mine's a bit more vicious, though. We could kidnap him.
Ashley: Then who's gonna pay ransom?
Greg: He does it himself of course, if he's such a bastard we don't know if he's willing to do it for anyone else, but he's surely gonna pay up to stay alive
Jordan: Ok, another plan, this one takes marriage as well... John, you marry Greg, then Greg's and my brothers get married, and I marry Emma, and oh, she's family now.
Alla: Huh?
Jordan: Now we'll just have to get our brothers to marry each other, but they only sit in front of the computer all day anyway so it doesn't really matter, you know they'd do it, Greg, they could take turns in being the girl for the day. Or... we could put up a show. John, you can play a song, and Greg, you can be a clown...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can...
Greg: I don't want to.
Jordan: You can be the usher and beat people with a stick.
Greg: Ok.

jag vill aldrig aka hem...

Efter middag, en omgang Sorry, diverse luktsprej, en runda till bowlinghallen bara for att hora att det var fullbokat tva timmar framat samt visst kortspelsattackerande, gick jag, Jordan & John till skogs, foljda av Erin & Greg en stund senare. Klockan ar atta pa kvallen och jag har pa mig shorts och armlos topp. Det ar ridiculous att ga omkring kladd sa har den har tiden pa dygnet, den har tiden pa aret, sager jag. Varfor?

Balansera pa stenmuren. Ett grasfalt ligger oppet mot horisonten, dimman ligger som ett trolskt tacke over landskapet. Jag vill bara springa rakt ut och gora piruetter.

"Look at Emma, I've never seen her smile like that, quick, get a picture".

Regnet borjar falla, forst stillsamt, sen hardare och vi springer sa fort vi kan mot tunneln under vagen och jag kan inte sluta skratta. Till skogen ska vi, det finns till och med en sjo, en riktig. Morkret, regnet, leran, spindelnaten ar ingenting. Backarna ar leriga, men fanga ogonblicket, rann ner, om du ramlar finns det nagon som tar emot.

Pa vag tillbaka pastar jag att John inte kan kasta slagga med mej. Han ar av annan asikt.
Jag kan flyga.

flum om senaste tiden.

Allt ar ju relativt. Jag loper i alla fall ingen risk att kastas ut ur landet for att min rygg bara tillater mig att ligga med benen i vadret sa att jag missar alla obligatoriska lektioner medan min femariga son borde foljas till skolan etc. Sa livet ar helt bra, kan man saga. Jag har spenderat morgonen med att renskriva dikter som ska lamnas in imorgon, och bs:a om det finlandska inbordeskriget som bakgrund till min lasupplevelse av en ungdomsbok som utspelar sig under amerikanska frihetskriget. Apropa bs, sa spelade jag det haromdan (det dar de spelar i How to lose a guy in ten days, ni vet :P), jag vann och raddade darmed till de andras (las: Jordan) strategi totalt. Strategi? Ha, jag skrattar strategi rakt upp i ansiktet! Vi spelade ocksa president ("you're cheney!" "that's not a very nice thing to say to somebody") och apples to apples, vilket var roligt (finns det hemma? man har ett kort med ett ord pa och sa ska man valja ett kort som man tycker motsvarar och sa ar man alla domare i tur och ordning... bra forklaring, jag vet. Men det paminner lite om rappakalja bara att man inte hittar pa saker sjalv.). Och Shantel har flyttat ut, btw, sa jag det? Det har ar sammanhangande sa det forslar... Jo, hon tankte ju flytta, men sen gjorde hon inte det, och sen skulle hon mittiallt flytta i allafall till helgen, och sen flyttade hon samma dag i alla fall. Men hon kom och gjorde Play Doh pa vart floormeeting igar iallafall, antar val att Suzanne och hon kanske lyckas vara vanner i alla fall. I helgen sag jag min forsta "fotboll"smatch, det var kallt som i Finland och jag forstod inte sa mycket mer an att en har bollen och alla andra tacklar honom. Men det var roligt i alla fall. Fore det var Suzanne, jag & Kylie ut och at med Suzannes mamma & syster Becca (det var ju family day). Kinesiskt, min fortune cookie berattade att min familj kommer att vara viktigare for mej an nagonsin det har aret. Naturligtvis, det ar ju darfor jag spenderar sa mycket tid med dem for tillfallet. Pa fredagen var Suzanne, jag, Jordan & Greg och tittade pa Second City, det var hysteriskt roligt och absolut vart pengarna. Efterat gick vi till Jaleesas rum (hennes rumskompisar har flyttat ut, sa hon har rummet for sig sjalv for tillfallet... sa hon skulle ha sleepover atm med Mercedes & Joreesa (?)) och spelade Catch a phrase, en blandning mellan paaro-spelet och alias. Och sa larde jag mig Souldja boy dansen nanstans daremellan ocksa. Vi var pa nat fotbollsparty sen pa lordan ocksa men det sog ganska brutalt, mycket folk, men ursakta, jag behover lite mer intellektuell stimulans an quarterbacks & cheerleaders :P (inte alls fordomsfull) Ja-a, det var en sadar lagom sammanhangande sammanfattning av mina senaste dagar. Tror jag.

valsignade shuffle.

Om man sitter och grater ut sina ogon vid en ridikulos fejksjo i ett land langt, langt borta, och bara lyssnar pa svensk musik for att det ar vad man behover just da, och ens iPod plotsligt shufflar till idolslaten Haaveista totta* borjar man gapskratta bara for att allting bara ar sa enormt absurt, och kan inte sluta skratta forran en halvtimme senare.

Testad sak.

(Pa datafronten intet nytt, alltsa. Eller nytt, jo, har en skiva, sa allt torde ju vara frid och frojd. Om den bara gick att stoppa in i datorn ocksa sa skulle alla mina problem vara losta.)

* jag ar inte saker pa om den heter sa. och jag tar absolut inget som helst ansvar for att den laten finns i min ipod.

gor historia varje dag!

Igar kvall en forelasning med Minnijean Brown Trickey, en av nio svarta elever som borjade i en all-white skola i Arkansas pa femtiotalet och gjorde historia.
- Hur manga av er gjorde historia nar ni var fjorton, femton ar gamla?
Ingen rackte upp handen.

Men a andra sidan, som hon konstaterade, konsfordelningen vid detta universitet ar overvaldigande kvinnodominerad (typ 1:4) - det ar att gora historia. Kontentan? Gor historia, varje dag. Gor vad du kan gora (och du kan gora nagot) for att forandra varlden. Ibland kravs det sa lite.

Annars? Helgen spenderades dels pa bio (eh, Nanny Diaries :P), dels i sallskap av finnar och andra internationellisar, for forsta gangen.
- Hi, nice to meet you! sa en.
- Moi, sa jag.
- Miten sa voit puhua suomea?? Hur kommer det sig att vi inte har traffat dej forr?
Men. Jag akte inte till USA for att traffa finnar, sana finns det gott om hemma. Man ska dock inte underskatta manniskor som gar i genom samma saker som en sjalv, det ar battre att klaga at nan som forstar an at nan som tar illa upp.

Pa mandag kvall hade skolans improv-grupp en show; man borde ha stretchat magmusklerna efterat. Imorgon kvall upptrader Second City, en proffsgrupp (dar bland annat Steve Carrell & Mike Myers borjade sin bana). Det ar lojligt billigt i jamforelse, men vi far se om tio dollar anda ar for mycket for sallskapet. Annars far man val hitta nytt sallskap :P Pa lordag ar det family day (nan som vill komma?), international food festival (jag planerar att intaga koreanskt) och forsta hemmamatchen i "fot"boll - det ser jag fram emot!

Pa datafronten intet nytt.

till kannedom...

sa har min dator gatt och dott. och den enda hjalp jag fick av HelpDesk a.k.a. FatLotOfHelpDesk var att det nog kanske har med hardskivan att gora. sa att, om ni inte hor av mig forran december vet ni vad det beror pa.

breakfast, lunch and dinner.

Jag har just sett på hela the Breakfast Club för vad jag tror är första gången i mitt liv. På gräsmattan här utanför, dessutom. Pittoreskt så det förslår. Jag förstår dock fortfarande inte varför de kallade sig the Breakfast Club. Men man måste väl inte förstå allt här i världen. Jag, Kylie & Derrek har också testat Hornet's Nest idag, ett annat matställe på campuset, där det finns italiensk, mexikansk och amerikansk mat... samt glass! :D Trevlig upplevelse, och med all access-kort behövde jag bara betala en dollar. Gott så. Imorgon blir det helg, och jag ser ut att stanna i Emporia. Det kanske blir lite långtråkigt när de flesta åker hem, men samtidigt ser jag fram emot det också. Det går förvånansvärt bra att bo tillsammans med tre andra, men jag behöver lite distans ibland. You can take the girl out of Finland, but you can't take Finland out of the girl, så att säga. Så det blir nog bra. Hela stället är ju ändå inte övergivet; jag vet en del människor som stannar. Helt apropå ingenting måste jag också konstatera att jag nog aldrig får (?) äta ensam längre. John & Jordan har tydligen tagit det som sin största uppgift här i livet att hämta mig till sitt bord*. Konversationen vid dessa matstunder har också en förmåga att utveckla sig i de mest konstiga riktningar. Ibland funderar jag om amerikaner verkligen är helt kloka. Jag bör inte glömma bort frasen "fuzzy bunny ears", för det är lösenordet ifall de kommer på att börja sitta och stirra på mej igen. Det är bättre än Joe, i alla fall, han måste säga "i like men as more than friends" eller ge dem tio dollar. Allegedly.

Samtidigt, på annat håll i staden, bor mamman med sin son vägg i vägg med en barnmisshandlare.

* jag är inte egentligen så asocial som jag låter, det är bara det att jag aldrig lyckas få syn på nån ifall jag går till kafeterian ensam, så jag går och sätter mig vid ett bord, och nu har de tre gånger hojtat/hämtat mig till sitt bord, vilket börjar kännas lite fånigt i längden. Blindstyre.
på bilden: jag & kylie.

uppföljning.

Eftersom min bokrecension tydligen verkade inspirera, kommer här en uppföljning:
1. Boken: King of Shadows, skriven av Susan Cooper. En ungdomsroman som handlar om en pojke som åker tillbaka i tiden till Shakespeares tid och där hittar den fadersfigur han saknar i sin egen tid... tills han åker tillbaka framåt. Typ.
2. Uppgiften: For this project, you will be creating a "portrait" that conveys something of your sense about the main issues at work in the novel. Begin by creating a border for the portrait, using words and/or pictures that convey something of the importance or significance of the novel. Inside this border, draw a graphic representation of what you deem to be the "big idea" that you see at work in the novel. Somewhere within this "portrait" describe the theme you are portraying in your own words. Be sure, also, to include at least one quotation from the novel that illustrates this main idea in words taken directly from the text.
3. Och resultatet (som inte följer instruktionerna så värst).

förresten...

Om någon förresten har några tips på hur man "skriver" en bokrecension i form av en målning är det bara att hojta till, förslag tages tacksamt emot.

saker jag gillar med usa.

1. Människor. Människor som säger kom och ät med oss, be sociable. Människor som sätter sig ner bara för att du är en bekants bekant. Människor som du bara händelsevis råkar träffa och sen händelsevis går och spelar kort med och sen händelsevis tvingar att säga översättningsbyrå när de lägger en femma. Människor som kan kläcka ur sig vadsomhelst - från ett simpelt "Hey, what's up?" eller "I like your sunglasses, I have the same ones!"* till "Emma, I love you!" bara sådär på random. Människor som bara tittar in genom dörren och frågar hur det står till. Människor som bjuder in, bjuder hem, bjuder till. Och så vidare.
2. Ekorrar.
3. Mångfaldighet; inte bara etnisk sådan, även om den naturligtvis (?) är större än hemma. Men ta hus, till exempel. Glöm detaljplanering med rött tak och tegel. Vill du bygga ett litet hus? Sure, go ahead. Vill du bygga ett stort hus? Inga problem. Vill du bygga ett tegelhus? För all del. Vill du bygga ett grönt hus, ett blått hus, ett randigt hus, ett pepparkakshus? Ingen hindrar dej.
4. Vemsomhelst som fattar att skilja på alone och lonely har min respekt. Vilket mer är ett hyllningstal till det engelska språket i och för sig, men ni skulle inte tro hur mycket folk som pratar det här.
5. Professorer som är kunniga, inspirerande och ptja, talar engelska av naturen och ohejdad vana. Professorer som helt apropå ingenting kan sätta igång att citera stycken ur Beowulf eller som uppskattar din synpunkt och faktiskt vill höra den.
6. Cinnamon sticks.

... to be continued ...


* Jag undrar om Derrek verkligen har ett par 8,95€s Lindex-solglasögon. Men man vet ju aldrig, han kan ju ha det.

helg, hemligheter och hoolabaloo.

Jag har haft en underhållande helg. Fredagen ägnade jag mig först åt att känna mej gammal och vis och mogen medan de andra körde runt i hela Morse med skrivbordsstolar på hjul och bli åthutade av diverse inhabitanter som försökte sova (vilket också innebar att jag missade madrassränning nerför trapporna, vilket var synd), men när jag lokaliserat rymlingarna (och konstaterat att deras misstänkta nyckellöshet var ett faktum) såg jag Amber, Kylie & Shantel förstöra Shantels hand med hjälp av ett rep, en badrumsmatta, ett golv och fart och for sen ut på Emporias motsvarighet till gaturally (eh, i bemärkelsen 6 människor åker bil, i stan. gaturally!). Igår hade vi allsortsoffun med korridordans (cha cha slide, efterföljt av diverse andra, á la bus stop och bootie call), fotosessioner, hemligheter (-whatcho need that for? -nothing. -you look like a person who doesn't lie, what're you gonna do with it? -she doesn't speak english. -nä, det är sant! tyvärr, jag förstår inte, jag pratar bara svenska!) och såntdär. Och så pratade jag med min älskling! (wow, skype fungerade en gång... jag har kunnat prata med mina föräldrar två gånger sen jag kom hit, välfungerande my ass. förmårrade u-land.) Idag kom så verkligheten emot och det var tillbaka till skolarbete och skypeproblem.

På att-göra-listan just nu:

• att skriva en kärleksdikt med känslan 'indifference' (uttryckt annorlunda: jag ska skriva en kärleksdikt med samma känsla som jag - tydligen - hyser för min mattelärare i högstadiet).
• lämna in q:-) ChaseR (försök uttala det namnet när du håller muntlig bokrecension, va!) till biblioteket och låna en muminbok i stället.
• köpa en telefon.
• hitta på planer för inkommande helg, vilken är förlängd med anledning av Labour Day.
• tvätta.
• få skype att fungera.

duktig flicka.

Idag har jag varit duktig. Jag steg upp klockan åtta i morse för att fara ut och springa (om man stiger upp i kristlig tid - eh, för tvåtusen år sen? - är det redan för varmt och man dör). Och resten av dagen har jag pretty much (mitt nya favorituttryck, tydligen) spenderat med studierelaterade aktiviteter. Läste ett kapitel var i Wes Jacksons Becoming Native To This Place och James Fenimore Coopers The Prairie (som för övrigt verkar vara en av de tråkigaste böckerna nånsin, hittills i alla fall) och sen läste jag igenom hela Susan Coopers King of Shadows. Om nån var intresserad. Lite tidsresa för att hengailla med Shakespeare och låta honom lösa ens emo-problem är ju aldrig fel.

Fredagskvällen spenderades bland annat i sällskap av Guitar Hero II. Jag rockar totalt, by the way. Och på ett skumt matställe där de hade åttiotalskväll och servitörerna hela tiden måste klappa och sjunga åt födelsedagsbarn och där vi inte fick dricka med en gång för
"I know this is gonna sound stupid, but we don't have any clean glasses". Sen fixade de vår efterrätt för tidigt också så glassen smalt och de måste göra nytt, göra om. Ah. Jag hade roligt.

Annars går livet sin gilla gång, en minut åt gången. Jag försökte skaffa en telefon, men vill inte betala 129,99 för en telefon som i princip fungerar som engångs-. Det blir nog att lita till Wal-Mart igen, denna institution av tillgänglighet.

Rumsatmosfären är sådär, vår fjärde rumskompis fortsätter att vara konstig och de andra tvås tålamod med henne försvann lika fort som hennes Orlando Bloom-affischer ramlar av väggarna - det vill meddetsamma (har ni nånsin vaknat på natten för att Orlando Bloom ramlar ner på er? Inte? Var glada för det ni, det är ingen trevlig upplevelse). På fredagskvällen runt tolvtiden, efter att ha suttit framför datorn och spelat World of Warcraft i vanlig ordning i några timmar kommer hon på att hennes grandma har blivit sjuk (igen) och hon måste åka tillbaka hemhem till Topeka (typ två timmars bilresa, gissar jag) genast. Utan att ha fått något telefonsamtal eller nånting. Så nu förväntas hon komma tillbaka nångång ikväll, högst troligen just precis när vi andra har slumrat in, för... det är nu bara så hon brukar göra. OB-obsessionen är också något av en gåta, med tanke på att hon lär vara homosexuell. Men han är väl rätt feminin?

Annars lever vi och mår bra, även om S & S för en stund sedan båda deklarerade att de kommer att fejla college (hm, är det därifrån uttrycket "va fejlas de?" kommer?). Tillochmed maten har varit till belåtenhet, trots att vi redan förra söndagen hann konstatera att vi nog aldrig kommer att äta middag i kafeterian igen en söndagkväll, de har tydligen mindre folk i arbete då och förplägnaden såg ut därefter. Inget sånt ikväll, dock, till all lycka. Hur många söndagkvällar med gummihamburgare på papperstallrikar jag skulle klara av är inte en sak jag gärna vill testa.

lektioner, litteratur och lame lawn.

Lågstadieundervisningen fortsätter. På min första föreläsning (som i övrigt verkar ganska krävande) fick jag en lista med saker jag måste skaffa: en 3-ringad pärm för att hålla reda på mina papper, linjerade lösblad (absolut inte ett häfte eller ett block som man river papper ur), blå eller svart bläckpenna (absolut inte blyertspenna eller färgat bläck. Ever.). Hon kommer dessutom att kontrollera våra anteckningar två gånger under terminens lopp. What's up with that? Vad jag antecknar eller inte antecknar är väl min sak? Betyder det att jag måste skriva läsligt? Betyder det att jag måste skriva allt på engelska?

Min första och enda lektion idag började först 12, så jag tänkte gå och inhandla böcker efter frukosten. Den här ska du ha, och den här ska du ha, och den här ska du ha... Med mina sjutton böcker i famnen stegade jag fram till kassatanten som skrattade åt mig och frågade om det var allt. I sure hope so. Efter sagda lektion fick jag kallt konstatera att nej, tyvärr, jag måste ha sju böcker till. Grejjt.

I övrigt? Lawn party var lame, förutom att man fick gratis grejer. Största behållningen (bildligt talat, de försvann ju rätt snabbt) var gratis snowcones - numera även kallade icecones. Sen gick vi in på rummet och tittade på She's the man för typ tredje gången på tre dagar. De andra, d.v.s. Den var rätt underhållande första gången, men... eh. Den är inte lära-mig-alla-repliker-i-hela-filmen-utantill-rolig. (finns det nån sån?)

coolest professor/lamest thing ever.

Såja. Efter att ha väntat i ytterligare dryga timmen idag fick jag äntligen diskutera med professorn och konstatera att han var mig en cool snubbe. Såna petitesser som att kurser var fulla brydde han sig inte om utan sa bara att han måste kolla upp namnet på läraren så att han kan förfalska dennas signatur på ett papper som intygar att jag får gå ändå. Så nu ska jag läsa young adult literature, american indian in literature, american nature literature, intro to creative writing och american popular music. Imorgon börjar allvaret. Eller nåja, jag ska i alla fall gå på en lektion.

Jag har också varit på workshop med andra internationellisarna, där vi bland annat fick lära oss hur man ska skriva adress på ett kuvert (visste ni till exempel att man måste skriva adressen för att det ska komma fram? jag trodde att det räckte med att bara skriva 'till mamma' och lägga i postlådan!) och att pounds och ounces inte är det metriska systemet. Därtill fick vi veta att namnet Emporia härstammar från en grekisk stad, "so your culture has inspired us". Auditoriet, bestående av kineser, koreaner och finnar, kände sig alla väldigt inspirerande.

pissed off and courseless.

Hej, välkommen till Emporia State University! Här har vi framförhållning och planeringsförmåga.

Efter en morgon av pappersifyllande - sjukförsäkring (jag kryssade i ja på alla frågor, även om jag inte vet om det stämde), ID-kort (som jag redan fått eftersom man behöver det när man bor på campus), vaccinationer (tydligen är jag nudå i alla fall en smittohärd även om jag gick igenom en massa trassel hit och dit för att vaccineras mot hjärnhinneinflammation, eftersom jag bara är vaccinerad mot A och C och jag borde ha två till) - skulle vi äntligen få träffa en studierådgivare för att få anmäla oss till kurser. Först väntade vi en trekvart så att alla (klåpare) skulle hinna få alla papper färdigt ifyllda. Sen gick vi över till engelskainsten. 10.30 skulle vi enligt schemat träffa gubben. Vänta, vänta, vänta. Klockan 11 kom han ut ur sitt kontor, tittade på oss och ojade sig över att oj, så många (typ tio) vi är! Han skulle ju träffa en typ klockan 11 och ha möte i tre timmar! Han gick tillbaka in på sitt kontor. Vänta, vänta, vänta. 15-20 minuter senare kommer han ut på nytt och ojar sig igen över att vi är så många innan han går tillbaka. Vänta, vänta, vänta. Kvart före tolv kommer han ut till oss och säger att nä tyvärr, ni är nog för många, han hinner med kanske tre idag, nåja, fyra då, ni andra får komma tillbaka imorgon klockan nio. Tyvärr blev det nu så här, men jag är en gammal gubbe, och antalet studerande varierar ju så från år till år, ibland är det inga alls som ska studera engelska.

Right. För det är ju inte precis som att vi ansökte i våras och de har vetat vårt huvudämne sen dess. Eller vänta, jo förresten, precis så är det ju.

Jag är beredd att döda nån.

Men annars är allt bra.

EDIT: Klockan är två, jag har lugnat ner mej och går för att betala avgiften för boende, för att jag får använda campuset (350 effing dollars!). Anmäler mej, väntar, går med gruppen, står i kö, vår följeslagsgubbe konstaterar att so, you signed up for classes, huh? No?? Ojdå, då är du inte enrolled och om du inte är enrolled så kan du inte betala. Harkel. Detdär. Hejdå!
Joattdetdäran. Pistol, anyone?

amerikansk kultur: cha-cha och wal-mart.

"Så... Äter alla människor i Europa med både kniv och gaffel?"

Ja sii. Det är den stora frågan.

Idag är det family picnic. Min familj är inte på väg hit (det går ett sus genom salen). Inte någon annans heller, verkar det som, alla verkar ganska samstämmiga om att det är lite lame att föräldrarna ska komma hit två dagar efter inflyttningen. C'mon, we're in college! Typ.

Igår kväll var vi på en dans, a.k.a. högstadiedisco. Helt roligt, en stund, och jag fick mig en rejäl dos amerikansk kultur när vi did the cha-cha (what?). Men sen blev det rätt tråkigt, och i brist på vetskap om några partaj eller i brist på ålder ("hey, she can go, she's oold" - thanks, mate!) gick vi hem och sova istället.

Igår var vi också till Wal-Mart, detta mecka av amerikansk kultur. De köpte chips, limsa; jag köpte äpplen och vatten. Eh. Jo. Äpplen är dyra, btw.

Jaja. Snart är det brunch in the caf som gäller, sen nån mystisk meet-and-greet med internationella studerandena, följt av convocation. Whatever that is.

live from emporia:

98 grader. Luften står stilla.

Men annars bra. Flygresorna förflöt utan större missöden, om man inte räknar med att jag höll på att missa planet i London och att min bänkgranne började gråta mitt i Harry Potter (vad händer där?) och att min arm har börjat flaga av (efter att jag spillde en kopp kokande vatten har den varit randig, nu är den randig i trikålår). Sen biltransport till Emporia och checkin på motellet när chaffisen väl hittade dit. Jag tänkte gå ut på en promenad, men jag fick ett slag i ansiktet av värmen och kom så långt som till bensinstationen-mitt-emots vattenflaskor innan jag gick tillbaka. På tv:n zappade jag förbi varningar om värmen och ägnade i stället kvällen åt Scrubs, Bones, Smallville och tillochmed Seventh Heaven (omg, var det tjugo år sen det brukade komma på tv? omg, håller de fortfarande på? omg, Ruthie går i high school och Simon ska gifta sig).

Så. Efter ett antal övningar som inte spelade nån roll eftersom alla bara var såå villiga att hjälpa till (det känns som att varenda människa är Emma med mig) är jag insettlad (jepp, min svenska är redan förstörd efter en dag, efter fyra månader kommer jag bara att prata om najfin å fåårkin). Rumskompisar är trevliga (åtminstone två av dem; den tredje har bara varit in och vänt i typ en minut så hon är något av ett oskrivet blad), vilket ju är ett plus när vi sover fyra stycken i ett rum. Maten är åtminstone hittills inte lika hemsk som befarad. Och när jag gick en kort runda runt området efter kvällsmaten såg jag sju ekorrar.

All is well, alltså, som de skulle säga over here.

visumintervju och värrigare visor.

Resan söderut avklarades med livet i behåll, om ändock inte nödvändigtvis förståndet. Åtminstone förstår jag inte vitsen med att åka ettusen (1000) kilometer för att svara på frågorna 1. Du känner hon som var före dej i kön va? och 2. Hur många år har du studerat?. Nå, hämtade ut mitt pass från posten idag, kompletterat med värriga lappar och grejer. Snart åker jag. [aaah!]

Känner mej litegrann som en död fisk. Jobbet var totalt kaos idag och vi fick inte ens nån ordentlig kassa att visa upp för besväret. Kan inte minnas när jag senast skulle ha känt mej så utpumpad efter ett arbetspass. Anyway, ledigt imorgon på grund av kusins bröllop. Det låter kanske lite konstigt att säga det med tanke på att jag ska sjunga typ hela kvällen (släktkören uppträder med alldeles för många sånger inklusive ett solouppträdande av, eh, mej), men det ska bli skönt att fara på ett bröllop där man inte är inblandad alls. Omväxling förnöjer och allt det där.

Tänkte skriva nånting viktigt (det är det ju alltid) men jag ska gå och packa in en båt i en skinkpåse i stället. Hejdå.

midsommar och annat.

Imorgon är det midsommarafton. Hela veckan har originalen på butikerna frågat vad vi har för planer; som om man borde ha några. De är ju befriade från sådana förpliktelser, de är ju gamla. Vad det nu är för logik. M försöker alltid protestera mot det, det lyckas aldrig. Ändock, grillipihvit är inhandlade, så om det räknas som planer, well, yes sir, we have no bananas. Mest innebär midsommaren ändock tre lediga dagar - men det är inte så bara (folk far på semester och frågar när jag har ledigt i sommar. - På tisdag, svarar jag). Nå, det är nu sist och slutligen inget problem att arbeta då man trivs.

Annat då? I något som troligtvis endast kan tillskrivas omedvetenhet om vem jag är och vad jag har skrivit om gav min kandidathandledare mig ett betyg som föranledde min mamma att köpa två liter körsbär. Addera falafelpita på turkpizzeria och motorcykelutfärd och firandet är komplett. Jag klagar inte.

Med anledning av veckobörjanets resa till hufvudstaden samlar jag ihop papper på löpande band. Det är dyrt att skaffa visum till demokratins och frihetens förlovade land. 80 €, 100 $, 30 € för passfoton plus då utgifterna för sagda utflykt till landets utkant. Jaja. It'd better be good. Hoppeligen hittar jag också ett par gröna jeans (on a wholly unrelated note).

Sommar innebär flashbackar, också. Jag åt lunch vid ett ankare idag. Man betjänar de mest skilda människor. Om man inte vill vara här, varför då vara?

våldsdåd.

Idag sköt jag en människa för första gången i mitt liv. Offret var en femårig flicka, imorgon fyller hon sex. Jag frågade om jag skulle räkna till tre eller bara skjuta, hon ville att jag skulle räkna. Ett, två - tystnad - ursäkta, jag gjorde lite fel, vi tar på nytt.

Min hand bara skakade efteråt.

(men hennes örhängen blev fina)

planer för dagen.

Dagens planer:

- skriva tent.
- inte blåsa i sjön när jag går över Brändöbron.
- köpa farsdagspresent.

Hittills har jag avklarat nummer ett, passerat bron en gång utan att ramla i, samt funderat på att ge katten i att gå till stan. Det är sånadär planer med väderreservation, du vet (undrar vad pappa tycker om den förklaringen när han inte får nån present).

Anyway, tenten gick fint, tror jag. Det brukar ju kanske inte vara ett så bra tecken när det känns som att man kunde skriva mer om en "write briefly"-uppgift man valt bort ("Marlow's monkey experiments) än om den längre uppgift man har valt (the approach and avoidance hypothesis), men att detdäran... Sånt händer ju. Nu sitter jag och väntar på att få gå på översättningslektion (så går det när man skriver tent på typ en halvtimme). Jejj.

musiken segrade.

Först: Serbien var och är en värdig vinnare. Personligen röstade jag på Ungern & Frankrike, men det var ju bara jag... nästan (vi var åtminstone tre stycken som röstade på Frankrike i Finland).

Nu sitter jag här och läser Aftonbladet och har hejdlöst roligt.
Alex Schulman tyckte till exempel att det var hemskt att lyssna på omröstningen, eftersom östeuropéerna bland annat talar så dålig engelska. Hörde han André Pops?
Tydligen vet alla också att jultomten kommer från Sverige. Det är väl samma människor som tror att bastun är en svensk uppfinning, skulle jag tro. (Inte för det, jag håller med om att tomtens uppdykande var något av ett bottennapp... men Krisse var ännu värre.)
"Stilexperten Ida Lithell" sätter betyg på kläderna och jag förstår ingenting av hennes kommentarer. "Modigt uppknäppt svart sidenskjorta är precis vad en vältränad bringa behöver jämte pressveckade byxor. Men jag är inte säker på att en blottad bringa är någonting vi någonsin behöver", till exempel, var det nu sen bra eller dåligt? Hannas klänning hade tydligen konturer som å ena sidan var groteska, å andra sidan fantastiska. Vad det nu betyder.
Apropå Hanna: "Finland gillar monster och svarthåriga kvinnor som sjunger om att de vill dö." Intet för intet toppar vi väl självmordsstatistiken i världen?
Markus Larsson skriver om festivalens död. Länder som röstar på grannländer har tydligen tagit kål på hela kånkarången. "Det handlar inte längre om vilket land som har bästa låten. Frågan är om det nånsin har gjort det, men i kväll får den diskussionen inte plats här." Varför får den diskussionen inte plats här? Kan det månne vara så att så länge grannlandsröstningen gynnade Sverige var den helt okej, medan det nu är förkastligt att andra röstar på sina grannar? Visst kommenterade jag också på att endast öststater gick vidare från semin, men det är ju ändå löjligt att påstå att tävlingen plötsligt har gått under bara för att det gick dåligt för Sverige.

Och så vidare. Vad vore livet utan Aftonbladet?

Sist och slutligen: för mig, och de flesta andra finländare med mej, handlar det i slutändan ändå bara om att slå Sverige. Och det gjorde vi, både i schlagern (med två poäng) och i ishockey. Så allt gott.

ESC 2007. det närmar sig.

Årets höjdpunkt närmar sig med stormsteg. Jag laddade upp med Eloise i helgen (och blev utskrattad på köpet), och tänkte följa upp med att berätta vad jag tycker om årets bidrag.

Semifinal
Bulgarien. Trance är inte riktigt min grej, men mungiga är ju alltid en hit. (2)
Israel. Förenar årets två största trender ("hanna pakarinen" vs "the ark") med rap och dragspel och politiskt budskap och... Årets mest förvirra(n)de bidrag. (1)
Cypern. Det börjar sådär lite halvlovande, men ganska enformigt och lite väl 80-tal. (3)
Vitryssland. Det ska bli intressant att se om sångaren ser lika plastig ut på scen som i videon. Men perfekt schlagerpop: refrängen sätter sig direkt. (6)
Island. Meat Loaf är väl inte från Island? Helt bra låt (men jag måste hålla med vemdetnuvar i inför-programmen, att ordet rock'n'roll gott kunde tas bort). (9)
Georgien. Björk är väl inte från Georgien? Fast sen börjar refrängen och man kunde tro att det var T.A.T.U. Lite väl intetsägande. (3)
Montenegro. Att sjunga på egna språket ger alltid extrapoäng i min värld; att se ut som Åke från Bert gör det inte. Sådär lagom, alltså. (5)
Schweiz. Inte bara vampyrerna lever, utan även Dj Bobo, tydligen (vem hade trott det?). Man kunde ju ha trott att hans musik hade utvecklats sen senast, men icke sa nicke. (3)
Moldavien. Moldaviens svar på Carolina Gynning tilltalar mej betydligt mer än den svenska varianten. Det är något som saknas, men det är helt okej. (8)
Holland. Snälla, sjung på holländska! Inget extra. (4)
Albanien. Jag brukar i allmänhet gilla lokalfärg, men det här var ingen höjdare. (2)
Danmark. Det sorgligaste med det danska bidraget är att det kunde vara SÅ mycket bättre om transan gjorde en ordentlig show. Vad är det för vits med att vara transa om man inte fläskar på riktigt ordentligt? (1)
Kroatien. Så länge de håller tonen är inte så att man dör, men det kan nog hända att det börjar vara dags att ta en sväng till toaletten ungefär nu. (2)
Polen. Refrängen och versen passar inte alls ihop (jag gillar refrängstuket bättre), och det blir lite småintressant att se hur det här ser ut live. (4)
Serbien. Insidan är viktigast, jo, fast inte i de här sammanhangen. Skaffa dej en stylist, snälla! Det här är för övrigt riktigt, riktigt bra, men klädvalet drar ner betyget från en full tia. (9)
Tjeckien. Kan nån verkligen ha en sån där röst, på riktigt? (2)
Portugal. Vad har man för tanke med att klä bakgrunden i guld och rött och solisten i öh, beige? Nänä. (1)
Makedonien. Det här är ganska bra, men jag får inget grepp om taktarten i refrängen. Men återigen, hemspråk är bra. (6)
Norge. Det är något disturbing över synen av en femtioårstant som visar både ett och annat, och inte är låten bra heller. (2)
Malta. Den här låten har växt. Hon kan dessutom sjunga, vilket ju aldrig är fel. (8)
Andorra. Det är inte originellt precis, men det funkar ju. (8)
Ungern. Min absoluta favorit. Bara rösten ger tio poäng. (10)
Estland. På något sätt känns det som finska Laura. För lite originalitet, men rätt catchy är det väl. (5)
Belgien. Det är svårt att inte dras med, men poängen ges mer för originalitet än för låtkvalitet. Och vad gör Filmkrönikan-Orvar i bandet? (5)
Slovenien. Opera, tja, varför inte? Jag gillade ju Elysion. Men kanske ändå inte. (5)
Turkiet. Den här låten är äckligt medryckande, och kommer nog att gå långt. (6)
Österrike. Bon Jovi är väl inte från Österrike? (7)
Lettland. Antingen gillar man det, eller sen inte. Jag råkar nu gilla muminpappans hatt. (7)

Baserat på min högst personliga åsikt borde alltså (10) Ungern, (9) Island, Serbien, (8) Moldavien, Malta, Andorra, (7) Österrike, Lettland, och (6) Vitryssland och/eller Makedonien och/eller Turkiet gå vidare.

Finalen
Bosnien Herzegovina. Sångerskan liknar Rachel Weisz, men man får inte många poäng för det. (4)
Spanien. Thomas G:son, sluta blanda näsan i blöt där den inte hör hemma! (3)
Irland. Irländsk folkmusik är ju svårt att motstå. (7)
Finland. Jag är lite orolig för låga tonerna, men denhär låten har absolut växt. (9)
Litauen. Helt okej, men kommer nog att dränkas. (5)
Grekland. Greklands och Turkiets bidrag låter likadant (shake it up). Rätt medryckande, men också ganska b. (5)
Sverige. Man blir ju glad, men det är inte bästa låten The Ark nånsin gjort, precis. (9)
Frankrike. Det är helt underbart att se ett franskt bidrag som inte tar sig själv på blodigaste allvar, och dessutom sjunger en del ord på engelska. (8)
Ryssland. Tja, T.A.T.U. gick ju rätt bra hem, så här kommer uppföljaren. Inte min kakbit, men jag misstänker att många har avvikande åsikt. (4)
Tyskland. Åh, swing! Wunderbar. (9)
Ukraina. Det här är ju så psykedeliskt att man bara måste älska det. (8)
Storbritannien. Urk. (1)
Rumänien. Rumäniens svar på The Ark. (7)
Armenien. Hoppas han byter byxor till finalen. Nå, sådär. (4)

Är det rätt?