välkommen, 2013.

Jag har tillbringat de senaste fyra dagarna sängliggandes med livsutsugande huvudvärk, muskelvärk och illamående. En trevlig liten cocktail bestående av Burana 800 + Panadol har hjälpt endast marginellt. 

Nu börjar jag så småningom vara tillbaka bland de levande igen, men är sjukskriven ännu idag. Jag tänker inte avge några löften inför det nya året, men bara 2013 blir bättre än 2012 slutar, så är jag mycket nöjd.

lucka tjugofyra.

lucka tjugotre.

(textens mercy syftar förstås här på den goda läsarens överseende med bloggarens konstnärliga frihet visavi homofoner såhär dan före dopparedan)

lucka tjugotvå: gästbloggare.

Dagens julkort är ritat av min lillasyster när hon var sisådär åtta-nio år gammal. Hon hade fått Carolas julskiva i julklapp, och lyssnade på den om och om igen, till hela familjens stora förtjusning (mamma tyckte särskilt om rapversionen av The Little Drummer Boy*). En av sångerna börjar "Mitt hjerte alltid vanker i Jesu føderom", men L trodde att texten gick "Mitt hjerte alltid vanker o Jesus över mig" och illustrerade det såhär.

* alltså inte.

lucka tjugoett.

lucka tjugo.

lucka nitton.

P.S. Eftersom den inte är en julsång är Trygga räkan diskvalificerad från den här adventskalendern, men jag tyckte ändå den förtjänade ett hedersomnämnande. Så en referens till den fick komma med här på ett litet hörn. Som den omtänksamma människa jag är tänker jag förstås både på den finlandssvenska och rikssvenska publiken. You're welcome. D.S.

lucka aderton.

lucka sjutton.

lucka sexton.

lucka femton.

lucka fjorton.

apropå hägringar.

Min mamma och jag hade en diskussion om vad frasen i dagens lucka egentligen betyder. Jag skulle gärna höra fler åsikter: hur har du föreställt dig "ljusklara hägring"? Hur kan det betyda något annat än det jag illustrerade? 

(Min goda vän SAOL förklarar såhär: hägring s. -en -ar synvilla; illusion)

lucka tretton.

lucka tolv.

AKA Glad The Hobbit-premiärdag!

lucka elva.

lucka tio

spridda tankar.

För en stund sen kom jag hem från vår tredje konsert den här helgen. Nu sitter jag och pimplar varm ingefärsdricka i tystnad och sorterar intryck. 

Det är så obeskrivligt skönt att sjunga när ljudet liksom aldrig tar slut (Munsala kyrka, I'm talking to you). Det är så roligt när det går så lätt. Sen att vi då inte helt* lyckades fylla en kyrka som tar 1200 pers är en annan sak. 

Men det är svårt att ladda om för en till konsert strax efter den första. Inte bara för röstens skull, det är också en sådan mental urladdning. Igår gästade vi Ichtys på deras konserter i Vasa, och efter att vi kört första gemensamma numret spelade Peter Nordwall två instrumentala låtar. På den senare konserten kunde jag ha lagt mig ner på scenen och slumrat sött till hans saxofon, både för att det var så njutbart och för att jag var så slut i huvudet.

 Ju mer jag tänker på saken, desto mer lockande låter det där soveriet.

* eventuellt en tiondel.

lucka nio.

lucka åtta.

lucka sju.

lucka sex.

lucka fem.

lucka fyra.

lucka tre.

lucka två.

lucka ett.

P.S. Jag visade det här åt mina föräldrar, som först fick fundera i typ tjugo minuter innan de fattade skämtet, och sen inte tyckte det var speciellt kul. Själv tycker jag att det är det bästa bidraget i hela adventskalendern, så ni kan ju själv avgöra hur peppade ni är inför återstoden. D.S.

adventskalender 2012, prolog.

Bloggjulkalendern är tillbaka igen! Denna gång i form av julkort inspirerade av julsånger. Just nu har jag bara ungefär en vecka av idéer, så jag kan inte lova att jag faktiskt lyckas köra alla tjugofyra luckor, men jag ska försöka. Mittiallt blir jag inspirerad att börja blogga mer aktivt igen om jag tvingar ur mig ett inlägg om dagen i en månad. Kanske?

en historia om fläcken i taket och vad som hände sen. (based on a true story)

Det började med en fläck i taket. 

Så småningom blev fläckarna fler. Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och funderade att det kanske är regn som smugit sig in under den ovanligt regniga sommaren. Men det är nog inget att bry sig om.

Så jag gick vidare med mitt liv. Gick till jobbet, åt, sov, sneglade emellanåt upp mot kökstaket och funderade på om just dendär fläcken hade funnits förr eller inte, funderade på om mitt tak kunde användas som rorschachtest. 

Och så kom kvällen då jag noterade att en fläck såg ovanligt otorr ut. Och så kom morgonen därpå, när jag konstaterade att det fanns en liten våt fläck på mitt köksgolv, och att direkt ovanför höll en vattendroppe långsamt på att bildas. 

Så jag ringde fastighetsskötarna, som kom och tog sig en titt och konstaterade att vattnet är alldeles för smutsigt för att vara regnvatten. Så en rörmokare skulle genast komma på besök till grannen ovanför, vars avlopp var igenstockat, och det skulle nog lösa saken.

Och så kom jag hem från jobbet och noterade en ovanlig odör när jag kom in genom dörren. När jag gick in i köket noterade jag först en massa svarta prickar på golvet, sen att diskhon var full av vatten. Först när jag redan ringt och meddelat om detta följde jag spåren in i vardagsrummet, där jag möttes av en swimmingpool. Först tänkte jag att det kan ju vara lite lyxigt, men sen tänkte jag att det är rätt opraktiskt att ha en sån just i vardagsrummet, och dessutom bestående av vatten som grannen redan har använt. Man vet ju aldrig hur smutsig grannen är. 

Så jag skurade och torkade, tills en tiolitershink var full av upptorkat vatten och jag knappt kunde gå följande dag på grund av träningsvärk i benen. Jag blev färdig lagom tills rörmokaren kom och knackade på dörren. Så fixade han mina rör, och så gick han ner och fixade grannen nedanförs rör, och så grannen därinunder, för problemet bara flyttade på sig vartefter.

Men det fortsatte att droppa från taket. 

Och jag upptäckte att vattnet hade runnit igenom alla kökslådor, och jag diskade och skurade och slängde bort. Och en dag när jag kom hem upptäckte jag att någon hade borrat två hål i mitt golv. Och när jag ringde och frågade om vad som står på fick jag veta att tre andra gubbar hade varit på besök hemma hos mig, som gubbar har en tendens att göra allt emellanåt. 

Men det fortsätter att droppa från taket. För ingen vet varför. Så ingen vet vad de ska göra. Men jag ska ha en trevlig helg ändå.

P.S. Om man ska ta fram något positivt i historien så verkar inomhussjöar vara ett utomordentligt uppväxtklimat för bananflugor. 

Ja, inte positivt för mig då, men för dem. D.S.

ett par ord om the casual vacancy.

Jag vet många som på förhand ställde sig skeptiska till J K Rowlings nya roman The Casual Vacancy. "Vill man verkligen läsa den? Man kan ju bara bli besviken." Men jag trodde på den. Jag väntade mig inte en ny Harry Potter, och jag hade inte jättestora förväntningar heller, faktiskt; men Rowling har en sorts torr humor som relativt lätt torde kunna överföras till en äldre publik. En slags satir över det engelska samhället, tänkte jag mig. Och visst är det England, alright. Men humorn är långt borta. Vilken diskbänksrealism som helst skulle väl framstå som krass i jämförelse med Harry Potter*, men även utan att jämföra med Rowlings tidigare alster är det inte många ljusglimtar i den här boken.

För några år sedan sändes en TV-serie där Jamie Oliver for ut till engelska skolor för att förbättra skolmaten. Jag såg bara några avsnitt, men den där serien hemsöker mig fortfarande. Barnen visste inte skillnad på en morot och en potatis, men de var bara produkter av sina föräldrar. Föräldrar som kom med skräpmat till skolan för att de menade att den mat Oliver ville servera - hemlagad, "riktig" mat - inte var ätlig. Föräldrar som öppet medgav att de inte hade en aning om vad de halvfabrikat de serverade sina barn innehöll, och att de aldrig i livet skulle äta samma mat själv. 

Det här har ingenting med boken i sig att göra, men det är det samhället boken utspelar sig i. Jag är rädd för att det är ett skrämmande likt porträtt av det engelska samhället, men det är inte det klassiskt pittoreska England, med 5'o'clock tea och bridge och Jane Austen. Det är ett England där en sextonåring tycker att det vore en utmärkt idé att bli gravid, för då skulle socialen tilldela henne en egen bostad, dit hon kunde ta med sig sin lillebror, undan deras knarkande mamma. Det är otrohet, droger, överdoser, självmord, mobbning och familjer där ingen kan tåla varandra. I hela det stora persongalleriet finns det inte en enda som är sympatisk. 

Och jag brukar tycka att det är lite överskattat, det där med att man ska kunna identifiera sig med fiktiva karaktärer; men som filmen Bachelorette klargjorde med all önskvärd tydlighet, är det också problematiskt med rollfigurer som är så osympatiska att man inte bryr sig om hur det går för dem. Boken är inte litterärt svår, men på den tid det tog mig att komma igenom den hade jag kunnat plöja hela Harry Potter-serien två gånger om. Det är inte i sig någon kritik - det måste finnas rum för tunglästa böcker här i världen också - men det är inte en bok jag hade kommit på tanken att läsa om det inte stod J. K. Rowling på pärmen. Det är inte en dålig bok, alls, men jag hade nog gett upp halvvägs av ren utmattning om den vore skriven av, say, John Smith. 

Så även om jag teoretiskt sett tycker att det är fel att jämföra den här boken med Harry Potter, så kan jag ändå inte komma ifrån att de flesta av mina problem med The Casual Vacancy har att göra med min egen inställning. Så jag tänker inte säga att Rowling borde ha hållit sig till Harry Potter, eller barnlitteratur, eller fantasy. Det är hennes liv, och det ska väl jag skita i. Och på något plan kan jag ju också uppskatta det att hon faktiskt ger blanka tusan i vad omvärlden förväntar sig. Många människor hade aldrig publicerat en bok till, eller skrivit en prequel (The Marauders and the Monthly Disappearance). Men jag kommer nog kanske att läsa lite mer om vad nästa bok handlar om innan jag förhandsbeställer den.

* Fast å andra sidan: den historien börjar med en tioåring som är mobbad i skolan och vars förmyndare utsätter honom för all tänkbar misshandel förutom rent fysisk; pojken kommer till en skola - framställd som himmelriket - där en lärare aktivt försöker döda honom, en lärare tar alla möjligheter att mobba honom och underminera varje prestation, och rektorn, som är the good guy, mer eller mindre tillåter barnet att söka upp en ond tyrann som redan tidigare försökt mörda honom. Och det är bara första boken. Good times.

det ultimata sveket.

Det värsta som finns är när man blir sviken av dem man litar på. När man har absolut tilltro till att de alltid ska ge en stöd och skydda en från livets stormar, och så en dag, när man behöver dem som mest, så ger de bara upp. När man utsätter sig för situationer man inte annars skulle göra, bara för att man vet att de finns där, och så pallar de inte trycket. 

Jag pratar förstås om gummistövlar.

Med andra ord har det regnat så mycket i sommar/höst att mina gummistövlar helt sonika har kapitulerat och gått sönder. Det känns hårt.

dagens tanke.

Jag undrar om den här personen har trauma över den här bilden, eller om han lyckades växa upp till en välartad individ ändå.

de vackraste ord som jag vet.

I mitt kök har jag en liten tavelsamling, där jag bland annat har en såndär tavla med ord på, ni vet, som alla andra har. Jag har dock känt att texten - tro, hopp och kärlek - inte förmedlar riktigt rätta budskapet, så jag gjorde helt resolut en makeover på den. Nu är budskapet mycket mera... profound*.

Före

Efter

* Är det här månne ett lämpligt ögonblick att göra reklam för mina översättningstjänster?

tillåt mig presentera: mina husdjur.

Ni vet den där känslan när man tänker att det skulle vara gott med en kopp O'boy, och sen öppnar man lådan och tänker att man kanske klarar sig utan?

back to the gulag.

Enligt uppgift lär den här dagen - första dagen tillbaka på jobb efter semestern - vara den värsta på hela året. Och jag överlevde! Så bring it on, resten av året!

back with a vengeance.

För att tampas med den frodiga myggstammen gjorde mina föräldrar tidigare i sommar slag i saken och skaffade en maskin, känd som APARAATIN, som enligt uppgift på fyra veckor skulle avbryta myggornas fortplantningsprocess och basically utrota sagda insekter på ett 100 kvadrats område. 

Den har tagit livet av en hel hop. Men istället för att avbryta fortplantningsprocessen verkar den ha skapat en ond cirkel, där de mördade myggornas barn nu är ute på uppdraget att hämnas föräldrarnas död. Hur förklarar man annars att de små kräken surrade på med fullt manskap nu i helgen, trots att säsongen vid den här tiden brukar vara över (undantaget bärskogen, då)? Och när jag på natten vaknade av ett inande tyckte jag precis att jag hörde myggan viska "My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."

orsak och verkan.

Det känns lite som att jag bloggar så pass sällan nu, att ju längre tid som går före nästa inlägg, desto mer livsomvälvande innehåll krävs av sagda inlägg. 

Så jag tänkte ta och bryta tystnaden genom att berätta att jag köpte ett soffbord igår därför att jag har så många böcker att de inte ryms i min bokhylla. Så fungerar logiken här hemma hos mig.

den årliga postapokalyptiska dagen.

Den här dagen fascinerar mig varje år. Den gångna veckan har staden varit full av liv och folk, då Jakobs dagar varit i full gång med evenemang varje dag. Spektaklet kulminerar på lördag kväll, då man får ta armbågarna till hjälp för att komma nån vart i trängseln. Öronen fylls av en blandning av coverband, indianska panflöjter, folksorl och tivolimusik från en karusell. Längs hela gågatan står försäljare i tält och bjuder ut vårrullar, crêpes, kebab och muikkor. 

Och så vaknar man några timmar senare, och det är som att apokalypsen dragit fram och lämnat en ensam kvar. Staden är absolut död, matstånden har gått upp i rök, och det enda tecknet på intelligent liv som syns till är ett par män som monterar ner scenen. Det är tyst. Lugnt. Stilla.

dagens i-landsproblem.

Det är lite jobbigt det här när flera matcher i fotbolls-EM spelas på samma gång. Vilken ska man titta på? Oundvikligen blir det ju lite sådär som när man står och köar till kassan i Citymarket: man står där och ingenting händer, så man byter till kassakön bredvid, för där verkar det hända lite mer, och plötsligt blir det värsta action i kön man lämnade. Man hittar liksom aldrig riktigt en balans i tillvaron.

den fula ankungen är fortfarande ful.

Jag har tillbringat en stor del av helgen på villan med att tycka synd om fåglar.

Först var det sex stycken svanar som gled fram över viken. De var fina, förstås, men en av dem fick inte vara med de andra. Så fort hen försökte närma sig klungan flöt de andra obekymrat iväg åt ett annat håll. Emellanåt gick det till och med till handgripligheter. I Den fula ankungen blir ju allting bra, tänker man sig, när protagonisten har upptäckt att han är en svan. Då ska han ju leva lycklig i alla sina dagar. Men tänk om han i själva verket blir mobbad av de andra svanarna också?

Det var också synd om en fågel av mer obestämd art; eventuellt gransångare eller lövsångare eller nåt sånt. Den hade byggt ett jättefint bo ovanpå en mattrulle på vår terrass, och lagt ett litet ägg däruti. Men så kom vi där då och satt och hängde, och fågeln vågade sig inte komma nära och ruva. Hon gav väl upp hoppet om ägget, men tog tillfället i akt när vi höll oss borta flera timmar i sträck under natten och lade ett ägg till. Förgäves, förstås, för när morgonen kom intog ju farliga vi terrassen igen. Pappa flyttade sen boet till en buske i närheten, men fågeln kom flygande alltid nu och då och försökte uppgivet förstå vart boet tagit vägen. Jag försökte peka ut var det fanns, men min utbildning i interkulturell kommunikation omfattade tyvärr inte fågelkulturer.

mina nya vänner: ludde och ville.

Det blir lite tema "Hej konsument!" på dagens blogginlägg, men jag måste bara dela med mig av dessa klenoder jag fyndade när jag besökte Åldringsvännernas loppis för att se om de möjligen hade ett lämpligt soffbord eller en matta (det hade de inte). Jag skulle helst hitta en byst i naturlig storlek - de här är sådär cirka 15 cm höga - men sämre sällskap kunde man ju ha.

grattis på födelsedagen, jag.

Igår fick jag min födelsedagspresent till mig själv: en ny plånbok. Nu har jag visserligen inga* pengar kvar att lägga i den, men det är ju en världslig sak.

* hyperbol.

esc 2012: epilog.

Rätt låt vann ju! Men ärligt talat upptäckte jag under kvällens lopp att det var rätt många jag kunde accepterat som vinnare; förutom Azerbajdzjans fjärde plats är jag mycket nöjd med topp tio. Så nu blir det väl ESC i Friends Arena nästa år, med Måns Zelmerlöw och Sarah Dawn Finer som programledare.

På tal om SDF: priset för mest utdragna poänggivande går till Mr Lordi. Dude, du ger oss dålig karma. Priset för mest politiskt laddade poänggivande går till Tysklands Anke Engelke (á la "det är fint att få rösta, lycka till Azerbajdzjan"). Priset för mest random mellanakt går till den azeriska presidentens svärson.

Efter finalen publiceras ju även resultaten från semifinalerna. Finland var tolva i sin semi, så inte jättelångt bort från finalplats (strax över oss på elfte plats var Schweiz emorock). Sist blev Österrike med sina neonrumpor. Tack, Europa. På andra semifinalfronten är den största chocken Litauen, som seglade till final på tredje plats, slagna av endast Sverige och Serbien. Det ÄR verkligen Eurovision när en litau har blingat sin ögonbindel.

emmas guide till esc 2012: final!

Vad säger man om andra semin? Litauen? Bosnien & Herzegovina? What? Okej, whatever works for ya, Europa. Jag skulle också vilja protokollföra åsikten att Gina Dirawi & Edward af Sillén är det bästa som har hänt världens kommentatorbås sedan Antero Mertaranta. "Man vet att det är Eurovision när en litau har blingat sin ögonbindel!"

Men hörni, ikväll gäller det. De låtar jag fortfarande inte har tyckt till om är förstås the big five samt värdlandet Azerbajdzjan*, som alla bidrar med ovanligt högklassiga bidrag.  

1. Storbritannien: Engelbert Humperdinck -  Love Will Set You Free 

Denhär 76 år unga mannen vinner i alla fall tävlingen om bäst namn. På hans artistprofil kan bl.a. läsas att "Few people realise that it was Humperdinck, not Elvis, who made famous the sideburns and leather jumpsuits". Läderjumpsuiten har han lämnat hemma, men sjunga kan han fortfarande. 

9. Frankrike: Anggun -  Echo (You And I) 

Dansgolv framförd av en stark röst, ackompanjerad av visslingar. 

10. Italien: Nina Zilli -  L'Amore È Femmina (Out Of Love) 

Jazzig souldänga av Italiens Amy Winehouse. Den vore ännu bättre om den framfördes helt på italienska.

13. Azerbajdzjan: Sabina Babayeva - When The Music Dies 

Pampig ballad som kanske är lite väl kalkylerad för att kännas nånstans. 

19. Spanien: Pastora Soler - Quédate Conmigo (Stay With Me) 

Är ni trötta på ballader ännu? Hoppas inte, för det här är en av de bästa. 

20. Tyskland: Roman Lob - Standing Still

Låten är helt bra, och sångaren är inte otrevlig att titta på, men helheten är kanske lite väl bekant för att gå hela vägen. That said, så var det den här låten jag hade på hjärnan när jag vaknade i morse. I och för sig vaknade jag med Belgiens låt snurrandes i huvudet igår, så det säger kanske inte så mycket.

Så vem vinner? Jag säger nog Sverige ändå. De har ju ändå med 10 låtar av de 26 så sannolikheten är ju på deras sida. 

* Som en kuriosa kan nämnas att jag lärde mig stava Azerbajdzjan när jag gick i åttan. På nåt sätt känner jag mig mindre speciell nu när alla journalister och annat löst folk har tvingats lära sig stavningen också.

emmas guide till esc 2012: semifinal 2.

1. Serbien: Željko Joksimović - Nije Ljubav Stvar 

Andra semifinalen börjar betydligt bättre än den första. Det tristaste med Serbiens bidrag är att de inte får ha en full stråkorkester på scen, som i nationella finalen. Men det är bra ändå.

2. Makedonien: Kaliopi -  Crno I Belo

Makedonien synar Serbiens Balkanfioler och starka röst och höjer med distade gitarrer och energiska trummor. 

3. Nederländerna: Joan Franka - You And Me  

Tydligen beror indianskruden på att hon lekte cowboys och indianer med barndomsvännen låten handlar om, men jag har lite svårt att komma över utstyrseln tillräckligt mycket för att bilda mig nån uppfattning om låten.

4. Malta: Kurt Calleja - This Is The Night

Standard dansgolvslåt. Bortglömd efter sista tonen.

5. Vitryssland: Litesound - We Are The Heroes 

Lite sådär som man tänker sig att vitrysk rock nog låter. De har dessutom slagit två flugor i en smäll och designat mickstativ som även kan användas till att kommunicera med utomjordingar.

6. Portugal: Filipa Sousa - Vida Minha

Hon sjunger fint, men tyvärr lär det nog gå som det brukar för Portugal.

7. Ukraina: Gaitana - Be My Guest 

Ukraina gör det Ukraina alltid gör, med större röst än vanligt. 

8. Bulgarien: Sofi Marinova - Love Unlimited 

Etnodansgolv, igen? Nu börjar jag bli lite uttråkad.

9. Slovenien: Eva Boto - Verjamem

Molitva 2.0. Tyvärr verkar kören ha lämnat tyllbollarna de hade på huvudet innan hemma. When in doubt, ta alltid tyllbollen med dig. 

10. Kroatien: Nina Badrić - Nebo

Det är dramatiskt och pathos, men lämnar mig helt oberörd.

11. Sverige: Loreen - Euphoria

Den här lär ju inte behöva nån introduktion. Den stora frågan är ju om segern verkligen är så säker som den tidvis framställts. Eller har folk hunnit tröttna redan? 

12. Georgien: Anri Jokhadze - I'm A Joker 

Av titeln att döma kunde man kanske tro att det här är roligt. Det är det inte. Men det sätter sig på hjärnan. Tyvärr. 

13. Turkiet: Can Bonomo - Love Me Back 

Pippi på de sju haven möter Tusen och en natt.  Eventuellt var videon roligare än framträdandet men ladidadida går ju alltid hem.

14. Estland: Ott Lepland - Kuula

Kungen av ballader i årets tävling. Heja Estland! (Med en disclaimer: han lär ha börjat waila och grejer på repen. Nej. Nej. Nej.)

15. Slovakien: Max Jason Mai -  Don't Close Your Eyes 

Hoppsan, nu blev det ju lite metaladjacent. Men låt inte hårografin lura er, refrängen är riktigt catchy. Nån hade kommenterat på YouTube att sångaren ser ut som Ke$ha, nu är det allt jag ser.

16. Norge: Tooji - Stay

Norges svar på Eric Saade sjunger kanske inte så rent alla gånger, men det har väl aldrig varit ett problem i den här tävlingen. 

17. Bosnien & Herzegovina: Maya Sar - Korake Ti Znam 

Ännu en balkankvinna med en balkanballad, denna gång på flygel. Jag skulle kunna somna till det här, vilket är både ett positivt och negativt betyg. 

18. Litauen: Donny Montell - Love Is Blind

Ni vet hur dom i typ Idol och sånt brukar poängtera vikten av ögonkontakt med kameran och publiken för att gå hem i teve? Donny har en ögonbindel på sig i halva låten. För kärleken är blind, get it? Fast sen tar han av sig den, och då blir det disco. Jag vet inte om vi ska tolka det symboliskt också.

Till final: Serbien, Makedonien, Malta, Vitryssland, Ukraina, Sverige, Turkiet, Estland, Slovakien, Norge

semifinal 1: eftersnack.

Åtta rätt av tio är ju inte helt fel. Och det här lär ju låta som en efterkonstruktion, men jag hade inte Finland på min finallista först, men sen blev jag överfallen av patriotism och sparkade ut Grekland, eftersom jag trodde att Europa kanske äntligen skulle tröttnat på sånt där. Icke så. 

Vad gäller Montenegro vill jag bara säga att jag trodde att det var ett såntdär bidrag som kanske var roligt i deras grannländer. Men det visade sig att schampoobrist inte går hem nånstans. Bra så. 

I övrigt? De där ljuseffekterna på arenan är hemskt fina. Och så fort jag ser skymten av en programledare vill jag gå och gömma mig under en filt och hyperventilera.

på tal om udmurtiska...

Språktidningen uppmärksammar det ryska euroviisutbidraget med ett blogginlägg om språket udmurtiska*. Där får man bland annat lära sig att udmurtiska är ett finskt-ugriskt agglutinerande språk med sex affrikator, men också att språket har en verbform som i princip bara används till att skvallra. Det är som gjort för tanter på kafferep.

* om ni har svårt att förstå vad de ryska babusjkorna sjunger annat än Party for everybody! Dance! så beror det alltså på att resten av låten inte ens är meningen att låta som engelska. 

emmas guide till esc 2012: semifinal 1.

Nu är den tiden på året igen; tiden då vi uppmärksammar Sveriges plan att ta över Europa genom att ha ett finger med i varje bidrag i Eurovision Song Contest. Här är min traditionella guide till första semifinalen, som går av stapeln imorgon kväll.
 

1. Montenegro: Rambo Amadeus - Euro Neuro

Eventuellt är det kritik mot tävlingen, eventuellt är det humoristiskt, eventuellt fattar jag inte. Jag är okej med det. Men en trojansk häst (åsna?) är ju alltid bra att ha.

2. Island: Greta Salóme & Jónsi - Never Forget

Det är liksom isländsk natur destillerad till musik: en mullrande vulkan med ett plötsligt utbrott, snö över vidderna, och nån varm geysir här och där.

3. Grekland: Eleftheria Eleftheriou - Aphrodisiac
Ett grekiskt standardbidrag av den typ jag brukar kalla byxlös europop.

4. Lettland: Anmary - Beautiful Song
Substanslös pastellig tuggummipop.

5. Albanien: Rona Nishliu - Suus
Jag har ingen aning om vad hon sjunger, men det gör liksom ont ändå. Det är så grymt fint.

6. Rumänien: Mandinga - Zaleilah 

Jag misstänker visserligen att hon kanske också glömmer byxorna hemma, men så länge dragspelet och säckpipan är med så kan jag inte vara alltför kritisk.

7. Schweiz: Sinplus - Unbreakable
Gitarrbaserad kajalpoprock, som direkthämtad från Radio Novas spellista. 

8. Belgien: Iris - Would You?

I duellen Lettland - Belgien håller jag nog en hacka på denhär, såvida hon håller sina konstlade sångmaner i schack. Vad would you syftar på är mig något oklart, så jag gick och sökte upp texten på ESCs officiella hemsida. Det gav mig dock bara fler frågor än svar, för nu måste jag också fundera över varför GUY varenda gång är stavat med versaler.

9. Finland: Pernilla - När jag blundar

Den finaste mammahyllningen sen Spice Girls Mama. Det tog några lyssningar för mig att inse storheten; låt oss hoppas att Europa är mindre trögfattade. 

10. Israel: Izabo - Time

Om någon likt mig börjar fundera över om The Verve fortfarande existerar, kan jag (å Wikipedias vägnar) berätta att bandet splittrades för tredje gången 2009. Jag gillar idén, och att de verkar ha skippat de skrämmande clownerna på scenen, men efter ett tag får jag huvudvärk av den där slingan som låter som man-man-candy-candy (det är det inte).

11. San Marino: Valentina Monetta - The Social Network Song (Oh Oh - Uh - Oh Oh)

Eventuellt tar det mig ungefär tre minuter att söka värkmedicin, så att jag är tillbaka lagom tills den här låten är slut. Det är lite som när dendär gammelmostern har gått med på Facebook och är lite för överaktiv för att det ska vara gulligt längre.

12. Cypern: Ivi Adamou - La La Love

Cypern är ett såntdärnt land som man skulle önska att det gick bra för, men som aldrig riktigt har alla bitar på plats (vissa bitar kan de ju, dock. Som namn, till exempel. Christos Mylordos!). Fast nu! Det här är riktigt bra. Som en såndär dansgolvslåt med tillräckligt lång kjol!

13. Danmark: Soluna Samay - Should've Known Better

Danmark kör på samma linje som de senaste åren: gitarrbaserad poprock, inte så nyskapande men kompetent. För att vara lite mer minnesvärda har man i år valt att satsa på helt random klädsel istället.

14. Ryssland: Buranovskiye Babushki - Party For Everybody 

Min favorit är dendär minsta lilla tandlösa tanten som inte har en aning om vad som pågår största delen av tiden, men så kommer de till Boom boom boom! och hela ansiktet lyser upp när hon tänker att den här delen kan jag, och sjunger med av hjärtans fröjd, och sen återgår hon till att bara lalla med.

15. Ungern: Compact Disco - Sound Of Our Hearts

Denhär synthdängan känns lite väl monoton och sövande i relation till kvällens senhet. Det är inget fel på den, men jag orkar liksom inte jobba upp några större reaktioner varken för eller emot.

16. Österrike: Trackshittaz - Woki Mit Deim Popo

Tur då att Österrike kommer och gör mig arg så jag inte somnar totalt. Jag blir nästan nostalgisk efter Stereo Mike när jag hör/ser det här. Poledansa era neonrumpor tillbaka till åttiotalet, är ni snälla. 

17. Moldavien: Pasha Parfeny - Lăutar

Koreografin är bara nominellt bättre än Österrike, men kom igen katten, det svänger ju! Trumpeten ger nästan epic sax guy-vibbar.

18. Irland: Jedward - Waterline

Ifjol kom jag på mig själv med att hurra högt varenda gång Jedward fick poäng. Därför känns det tungt att behöva säga det här, men den här låten är helt värdelös. Sicket antiklimax. 

Till final (en tippning baserad på lika delar hjärta och hjärna): Montenegro, Island, Albanien, Rumänien, Finland, Cypern, Danmark, Ryssland, Moldavien, Irland.

på rein finsk.

Idag var det en kund som kommenterade att jag pratade så ren finska. Det tog jag som en komplimang. 

Jag tror visserligen inte att han menade det som det, för han frågade varifrån jag är hemma och följde upp med att säga att han gillar österbottnisk dialekt väldigt mycket (och följaktligen hade föredragit att jag drämt till med nåt pohojalaanenskt). Men ändå. Nästa gång det känns som att jag kunde bli såld på torget för en knippa morötter med den finska jag presterar kan det ju ändå vara trösterikt att tänka på.

Det händer förresten rätt ofta att jag på jobbet får kommentarer om hur bra svenska jag talar. I alla fall ofta i jämförelse med hur ofta det händer i vardagen sådär annars; det brukar mest bara hända när man pratar med nån rikssvensk som trodde att finlandssvenskar var lika påhittade som mumintrollen.

Däremot fick jag en gång höra av en engelskspråkig kund att min accent gör att man inte förstår ett dugg av vad jag säger. Om det var min amerikanska eller finländska accent som åsyftades förtäljer dock inte historien.

meanwhile, in america...

Inte för att nu gå ekokritisk bärsärkagång här, men att man ska göra ett Walden Woods tv-spel måste nog ändå vara det mest bakvända sen drive-in liquor stores. Tanken är väl god - kanske? - men Henry David Thoreau lär nog vända sig i sin grav och försöka kravla ut för att utkräva sin hämnd på den som hittat på idén. För att uppleva naturens skönhet och storhet virtuellt framför en dataskärm känns ju inte helt hundraprocentigt som något som herr Tillbaka-till-naturen skulle förespråkat.

så att. sånt.

Fördelen med att det inte finns så många finlandssvenska förlag mera är ju att man måste läsa så få refuseringsbrev.

om bristen på löss och andra förskräckligheter.

Jag såg Kristina från Duvemåla för första gången för ungefär tio år sedan, och den har aldrig lämnat mig. Speciellt musiken har hängt med genom åren, till den grad att när jag nu såg musikalen igen på Svenska Teatern, så upptäckte jag att jag såg den mycket på samma sätt som jag ser filmer baserade på böcker jag älskat sönder, som en version av något som redan finns i ryggraden.

Det ledde till att min omedelbara reaktion efter att vi pinsamt nog smet ut under den högst känsloladdade slutscenen för att hinna med tåget hem var denna: varför så lite löss?! Var var Fina-Kajsas solo?! Jag förstår att man behöver ändra om t.ex. Tänk att män som han kan finnas, som bygger på språklig förvirring, för att bättra passa finlandssvenskan (även om finlandssvenskarna i ärlighetens namn var hemskt få). Men hur ska folk veta att löss också kan ätas på smörgås, och att de kom till för att Gud kastade smågrus på en tiggare? 

Men bortsett från det var det magiskt.

symmetri vs. estetik.

Ibland står man inför sånadär avgörande tillfällen här i livet, då man tvingas göra val som får en att på djupet tänka igenom sina värderingar, vad man tror på och vad man prioriterar. Vad är egentligen viktigast för mig? Vilka värden baserar jag mina val på? Dessa stunder kan få en att se på sig själv på ett helt annat sätt, och kan lära en nya saker om sig själv; kan få ens tillvaros grundvalar att vackla.

Ganska ful.

Ganska fina.

Ett sådant tillfälle inföll till exempel häromveckan när jag skulle beställa dedär två första Hungerspelsböckerna. Jag hade den tredje från förr, den förhandsbeställde jag innan den kom ut och köpte följaktligen den enda versionen som då fanns. Och inte för att döma boken efter pärmen, men den är rent ut sagt ganska ful. 

Men nu när jag skulle beställa de två andra tvingades jag rannsaka mina prioriteringar. Nu har de ju getts ut i flera olika versioner, så vilken skulle jag välja? Jag är ett stort fan av symmetri och konsekvens, vilket skulle tala för att jag skulle fortsätta med samma serie som den jag redan hade. Men jag är också estet, vilket skulle tala för en version med finare omslag.

Några livsomvälvande sekunder senare hade jag valt estetik framom symmetri, och även framom ekonomi (de var tjugo cent dyrare). Så ytlig är jag.

 

Som kuriosa kan nämnas att jag stod inför samma val när jag skulle köpa sista Harry Potterboken. Då valde jag symmetri ("barnomslaget") framom estetik ("vuxenomslaget"). Men i det fallet handlade det också om kvantitetens grupptryck. Då var det ju 6 mot 1, nu var det ju 1 mot 2. 

den ena heter kalle, den andra eugen.

Hej, jag lever. Gör ni?

Med anledning av en systers och svägerskas födelsedagar packade vi i helgen in diverse familjemedlemmar, madrasser och krokodiler i ett par bilar och drog iväg till Åbo. I bilen ägnade vi oss till exempel åt att leka kurragömma och öva på avstavning av ordet solglasögon. I staden tillbringade vi tiden mest med att äta; raclette och indiskt och hotellfrukost och tårta och en och annan karamell. Och så hengaillade vi på det där stället med grisankan, simmade och åkte vattenrutschbana och hittade på egen vattengymnastik och åkte ferrari och gick omkring och kände oss oanständiga. Och så gick vi nu på stan och jag köpte en alldeles splendissimatisk klänning till vårens festligheter* och också en tuschpenna eller två. Och så träffade jag ett par gamla vänner och så spelade vi wordfeud och så for vi hem.

Mat.

* well, festlighet, i alla fall. om nån vill bjuda mig på andra festligheter är jag färdigt ekiperad och redo att ställa upp.

the hunger games.

Jag såg äntligen The Hunger Games i lördags, en dag efter premiären. Jag vet inte om det är jag som lever i en bubbla där det är en Big Deal eller den här stan som inte riktigt hänger med, men biosalongen var bara sådär drygt halvfull. Ingen Kristen Bell-nivå på peppen i den här stan, inte. Om jag nu inte räknar mig själv förstås, det känns lite som att jag fortfarande laddar upp. Eventuellt går jag och ser den igen. Jag tror inte det har hänt sen... Titanic?

Den skakiga filmningen var något huvudvärksframkallande. Liam Hemsworth är varken Gale eller en speciellt bra skådespelare. Våldet är nedtonat, en del av de mest obehagliga scenerna borttagna, sviterna av Hungerspelen nära nog obefintliga - en amputation har ersatts av en mirakelkur, för att nämna ett exempel.

Men Jennifer Lawrence sopar banan med allihopa, med undantag av Seneca Cranes skägg. Josh Hutcherson är bra. Inte utmärkt, men det har nog med manuset att göra också; Peetas hundvalpskvalitet framhävs på bekostnad av hans humor och mentala styrka. Rue är lika älskvärd som i boken, Clove har inte många repliker men gör dem bra, Cato är precis så obehaglig som han borde vara. Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Donald Sutherland, Lenny Cravitz... ja, förutom Mr Miley Cyrus är de flesta skådespelarna strålande.

Nu väntar jag bara på en postavi* så att jag kan läsa om hela serien igen, för ärligt talat... nån nämnde distrikt 13 i kommentarerna om filmen och jag bara, 13? Fy skäms.

P.S. Om ni vill äcklas över mänskligheten kan ni läsa den här artikeln, som handlar om folks reaktioner främst på att Amandla Stenberg - världens mest adårabla människa - fick rollen som Rue. För det är ju helt okej att slänga skit på en tolvåring för att hon råkar vara mörkhyad; vilket boken nu i och för sig explicit beskriver Rue som också, men hej, det är ju mindre relevant. Snart har vi Hungerspel på riktigt också.

* jag har faktiskt bara Mockingjay i min bokhylla just nu, chockerande nog.

en bild säger mer än tusen ord, right?

Jag känner mig ganska ordlös för tillfället. Så här är en bild på ett nypon istället. You're welcome.

ladies & gentlemen, we have a winner

Jag zappade fram och tillbaka mellan Melodifestivalen och UMK igår, och blev lite förvirrad och schizofren, men också rätt stolt och nöjd över att Finland faktiskt satsat på produktionen och showen i år, så att kanalbytet inte i sig innebar nån större chock. Däremot kan jag ju medge att jag hann fundera över varför vi inte helt enkelt skickade Anna Abreu till Baku, men det var tydligen inget alternativ. 

Dit skickar vi istället Pernilla Karlsson, som med låten När jag blundar återinför det svenska språket i eurovisionssammanhang för första gången på den här sidan millennieskiftet (återstår nu bara att Ranelid vinner i Sverige så blir det ett riktigt party i Azerbajdzjan). Vackert så! Hon sjunger bra och låten är fin, men den kräver kanske några lyssningar. Jag har ingen aning om vad Europa kommer att tycka. Å andra sidan vet jag inte riktigt hur Stig skulle mottas på kontinenten heller, så... 

På västfronten var det väl inte så mycket nytt. Efter att ha hajpats så enormt inför tävlingen blev Dannys låt något av ett antiklimax, främst för att han ju inte sjöng bra. Men reder han bara ut det så kan det gå hela vägen. Lisa Miskovskys finalplats förvånade mig, men varför inte. Pudelrock och überschlagern gick till andra chansen. Charlotte Perrelli skrämmer mig mer och mer för varje år som går och Axel Algmark kunde kanske ha varit bra om det inte var så att det redan finns en Håkan Hellström. Men nu har alla bidrag framförts i alla fall. Vad tror ni? Danny eller Loreen?

sveriges nästnästa regent.

Estelle

♥♥♥

Idag är det en stor dag.

Jag och min förkylning firar nämligen fyraveckorsjubileum. Mazel tov!

så kan det gå.

Jag skulle gå via butiken och handla tandkräm på väg hem från jobbet. Kom hem med kassen full med bland annat en Aaltovas. 

Well played, Halpa-Halli, well played.

för övrigt anser jag att sayonara, s'il vous plaît borde vinna.

Jag skrev det här inlägget redan på lördag kväll, men lyckades tydligen inte trycka på publicera. Go, me.

I schlagersammanhang jämför jag alltid pojk/tjejband med makedoniska XXL som deltog 2000 med 100% Te Ljubam*. Och Youngblood sjöng faktiskt lika bra. Det var också trevligt att få veta att det finns en gräns även för Fredrik Kempes kreativitet, då han börjar återvinna gammalt material. Man ställer sig ju dock frågan: om man ska göra en Saade-låt en gång till, borde man inte välja Popular, som faktiskt vann, istället för Manboy, som bara kom trea?

Jag blir alltid lite ledsen när folk som tydligen har en bra röst sjunger falskt på grund av nervositet. Inte för att Maria BenHajji hade nån chans i vilket fall som helst, men ändå.

Mitt största problem med Mattias Andréasson är samma som störde mig med Loreen; varför är det ingen som ser ut som att de menar det de sjunger? Jag förlåter dig inte, Mattias. Men du hade förtjänat en andra chans. 

Love Generation var mycket yta och lite substans, som vanligt. Under låtens gång tänkte jag att den nog var bättre än den där de sjöng förra gången, men nu har jag ingen aning om hur varkendera lät.

Sen kom det en låt. Sorry, Carolina Wallin Pérez, jag har inte så mycket mer att säga.

Johnson gjorde det han brukar göra. Varför fixa det som inte är trasigt, liksom. Det kunde han ju konstatera att var lite onödigt dendär gången han och Carola misslyckades med att ens gå till final.

Molly Sandén var bäst, svårt att argumentera mot det.

Och så Ranelid & Sara Li... Ibland älskar jag Sverige. Man bara... what? 

Det här med tredje chansen-mellanakterna... Jag gillar tanken, det gör jag. Men varför har man a) valt helt random låtar att framföra, och b) helt random shit versioner? Förra veckans, speciellt; det enda de hade behållit av originallåten var ju titeln.

*

barn älskar lego - stora, som små.

Eftersom unge herr Yoo var lite krasslig tyckte hans mormor det vore lämpligt att muntra upp honom genom att introducera smålego. Barnet tröttnade rätt snabbt, men hans mormor, morfar och moster hade i alla fall roligt.

meanwhile, in america...

På nåt sätt verkar det roligare med presidentval där kandidater* postar .gifer av sin reaktion på en marshmallowkanon på sin officiella kampanjsida.

* jaja. kandidaters lakejer, då.

and so it begins...

Jag måste erkänna en sak: jag zappade över till UMK, Finlands nya påhitt till eurovisionsuttagning, några gånger i fredags, men jag klarade inte av att titta någon längre stund. Det var nån snubbe som såg ut som en förrymd seriemördare från 80-talet och jag fattade ingenting. Och sen var det en som sjöng på svenska, och efteråt frågade nån jurygubbe typ "Var har du varit hela mitt liv?" och förväntade sig på riktigt ett seriöst svar. Jag har bara inte tillräckligt mycket löylyä i mitt blodomlopp för det här.

När sen melodifestivalen körde igång i lördags kändes det mera som att komma hem. Fast sen kom Sean Banan, så då var vi tillbaka på samma ruta igen. En del av mig önskar att han skulle vinna bara för att det skulle vara så osvenskt opretentiöst. Det skulle vara som att den sjufaldiga vinnaren Irland skulle skicka en kalko... Never mind. 

Jag gillade Loreen, men att döma av framförandet misstänker jag att hon faktiskt inte vet vad ordet eufori betyder. Men det är en lite lustig låt; framförd av exempelvis Marie Serneholt skulle det vara en helt annan låt. Vilket väl i och för sig stämmer om de flesta låtar, men resten av arrangemanget, beatet, känns som att det kunde ha getts rakt av till vilken som helst dussinpopsångerska med för kort kjol. Bra så här, dock. 

Afro-Dite såg ut och lät precis som de gjorde för tio år sedan, Abalone Dots kändes helt malplacerade med en låt som jag misstänker att jag kunde gilla i andra sammanhang, The Moniker hade skippat allt det som gjorde att han gick hem förra året, Serneholt sjöng inte bra, Dead by April överraskade åtminstone mig genom att ta sig direkt till Globen, och Thorsten Flinck... var Thorsten Flinck, och borde ha gått dit istället.

Övrigt? Det enda roliga med Dilbalåten (varför?!) var att Ebbot hade dansarnas gamla kläder, men resten av pausprogrammet får godkänt. En av mina pet peeves med programledare är när de skrattar åt sina töntiga manus. Jag kan tolerera töntiga manus så länge den som levererar det gör det utan att dra på munnen. Så jag gillade speciellt Gina, men jag tyckte att programledarna överlag skötte sig bra; Helena Bergström med darr på ribban, kanske, men hon måste väl sjunga Aldrig ska jag sluta älska dig i nåt skede, va? Det är väl därför hon är där? I såfall förlåter jag allt.

this is where the magic happens.

Måndag till onsdag ägnade jag mig åt att medelst empirisk undersökning söka utröna vad som räknas som överdriven konsumtion av Mynthon*. Igår gav jag upp och ringde och sjukanmälde mig. Nu har jag istället ägnat två dagar åt överdriven konsumtion av diverse tv-serier, diverse varma drycker, samt att läsa in mig på lördagens melodifestival. Jag planerar att tillbringa de följande två dagarna mycket enligt samma princip.

* Överdriven konsumtion av nämnda halstabletter kan, som bekant, ha laxerande verkan. För den intresserade kan jag berätta att tarmfunktionen verkar normal även efter konsumtionsmönstret "ta en ny så fort den förra tar slut".

senaste nytt från småstaden.

I vår stad finns det en affär som heter nåt i stil med "Mat från södra Europa". Där kan man inte köpa franska ostar (på sin höjd fetaost i litersförpackning). 

Däremot har de nu rea på skor.

a jab a day keeps the hepatitis away.

När vi skulle till Korea i somras behövde vi vaccineras mot hepatit. Det är tre sprutor, och den sista ska tas ungefär ett halvår efteråt. Av diverse orsaker (läs: jag är glömsk och lat) tog det sisådär tio månader, men idag var den stora dagen inne då jag fick min sista injektion. 

Spruterskan: Man kan ju bli lite stel i armen av det här, du har väl inte planerat att göra några vidlyftigare fysiska övningar idag?
Jag: Jo, jag tänkte faktiskt gå på ett gympapass.
Spruterskan: Men typ pilates eller nåt sånt, du ska väl inte typ boxas?
Jag: As a matter of fact...

Varpå hon påpekade att det kan ju hända att jag blir stel i armen först imorgon. Med tanke på hur gracilt jag rörde mig förra veckan, efter att jag varit på mitt första boxningspass, är det knappt så jag kan bärga mig att upptäcka hur trevligt det blir när man blandar vaccinstelhet och träningsvärk. Det är som the perfect storm.

drömmen om paavo.

Jag drömde i natt att jag hade struntat i att följa med resultatet på valdagen, eftersom det ju ändå blir en andra omgång, men sen hade Paavo Arhinmäki gått och blivit president utan att jag märkt det.

Det känns ju något osannolikt att nån annan än möjligen Sauli Niinistö kunde vinna direkt i första omgången. Jag tog just Hufvudstadsbladets valtest, där just Arhinmäki var i topp. I botten? Niinistö. Hah.

Men ärligt talat. Så länge inte Timo Soini går och vinner känner jag inte att jag orkar kanalisera så värst mycket energi över hela valet. Det blir nu nån gubbe i kostym.

konstruktiv filmkritik.

Efter att ha varit på bio två gånger på en vecka kan jag konstatera att det enda New Year's Eve och The Girl with the Dragon Tattoo har gemensamt är The Princess Bride*.

Och att båda är bra, förutom New Year's Eve.

* Wesley är med i NYE, Buttercup i Dragon Tattoo.

detta har hänt:

Först var det jul. Jag gick till jobbet och spelade aderton partier Kungen enbart före förmiddagskaffet. Sen åkte jag hem till mina föräldrar och åt lutfisk och choklad och byggde väl duplo och pelade nåt pel och lekte med nåt barn. Och så julkyrka, där syster liten undrade om det är politiskt korrekt att nämna tomten i en predikan och där vi enligt uppgift sjöng så vackert att åhöraren nästan trodde att hon var i himlen - nästan, märk väl. Och så mera julmat på det och mera barn och sen julklappar, mest exotisk bland dem säckpipan.

Och sen ett par dagar med mera mat och mera släkt och mera duplo. Snön lyste med sin frånvaro och vi spelade "det där spelet där Angry Birds är med" (schack).

Och sen var det dags att jobba igen, och så var det mera släkt och mera mat, och lite romkom, och arga kunder och arga fåglar, och försök att fylla en säckpipa med luft. Och mera mat och mera släkt och mera choklad. Och plötsligt blev det ett nytt år som började väldigt liknande det förra, med mat och släkt och sen den första vardagen, en niotimmars arbetsdag. 

Och sen gick jag hem, kokade en skål pasta och åt den med pesto och fetaost i min ensamhet framför ett avsnitt Community eller fem och tänkte att det är förvisso hemskt kiva med all mat och all släkt, men det är ändå ganska skönt att det bara är jul en gång om året.