hallerbos.

Igår åkte vi ut till Hallerbos, en skog som under en kort tid på våren är helt täckt av blåklockor. Jag skulle ha varit glad och nöjd bara över att komma mig ut i en skog, så att sen befinna sig i detta sagoland var helt fantastiskt.

För att ni nu inte ska behöva bli avundsjuka där hemma över att våren har kommit längre här kan jag berätta att jag förutom den regntåliga trenchen även här har på mig långskaftade vinterunderkläder både upptill och nertill och så en ordentlig ylletröja på det. Och jag frös tidvis. I en twist på det klassiska upplägget där finländska turister åker till Kanarieöarna och klär sig i shorts medan lokalbefolkningen bär dunjacka hade mitt spanska sällskap däremot klätt sig i shorts. Men vi hann med både sol, regn och hagel under dagens lopp, så det fanns något för alla smaker.

Jag vet inte så noga vad det är för slags blommor; det är ju inte det vi kallar blåklockor, men bluebells kallas de på engelska. På flamländska kunde vi gå hyacintenwandelingen men trots att jag inte är någon blomexpert skulle jag våga mig på att hävda att det inte är hyacinter. Fina var de i alla fall.

Området i sig är skyddat, och det fanns en varningsskylt om att eftersom skogen får leva sitt eget liv så kan det hända sig att träd faller och så vidare. Man måste hålla sig till stigarna och vandringslederna, vilket förutom att förhindra att folk går och trampar sönder och har sig också har den fördelen att det går att ta sådana här bilder trots att det var rätt mycket folk. Jag hade blivit förvarnad om att det är ett populärt utflyktsmål eftersom det är en så begränsad tidsperiod, så jag blev egentligen positivt överraskad över att det inte var ännu mer folk. 

 Det syns kanske inte så bra, men det fanns också massor med vitsippor på sina ställen.

Vandringslederna är 2, 4 eller 7 kilometer långa. Vi tänkte gå den längsta, men gick sist och slutligen betydligt längre eftersom det var en del transportsträckor också. Enligt min telefon gick jag totalt 25 kilometer igår, men det är nu ändå lite att ta i. Sen tog vi oss en våffla från en herreman som hade parkerat sin van vid skogsbrynet, väntade på bussen som gick en gång i timmen på söndagar, åkte in till Halle och intog en sen lunch bestående av franskisar sådär vid femsnåret, och tog tåget tillbaka till Bryssel igen. Tågresan tar inte mer än ca tio minuter, så det gick väldigt smidigt.

utan tvättmaskin i sjuttinie dagar försmäktade jag i detta land.

Kortversion: Jag har en fungerande tvättmaskin! 

Lång version: Jag köpte en tvättmaskin första veckan när jag flyttade hit i januari. De hade den inte i lager just då, men jag skulle få den ett par veckor senare. När ett par veckor hade gått ringde jag till affären och frågade om den inte skulle komma snart, och de bokade in leverans två veckor senare. Jag var lite sur över att det skulle ta så länge. Ack, jag var så ung och naiv på den tiden. 

Den tionde februari gick jag så hem från jobbet mitt på dan för att släppa in snubbarna som skulle leverera och installera min tvättmaskin. Levererade gjorde de. Men sen försökte ena snubben lite halvhjärtat peta i en sladd och konstaterade att de inte kan installera maskinen. Jag försökte fråga vad det nu var för ett påhitt. Först på engelska. De fattade ingenting. De försökte förklara på franska. Jag fattade ingenting. Till slut lämnade de numret till affärens kundtjänst i hopp om att någon där skulle kunna engelska, skrev ihop en liten historia på en forsedel och gick iväg.

Så jag ringde till kundtjänsten, som efter ett samtal till leveranssnubbarna berättade att röret där vattnet ska ut är för högt, så jag måste anlita en rörmokare först. Så jag ringde till disponenten, som tyckte det hela var mycket märkligt, eftersom flera personer bott i lägenheten och haft tvättmaskin sen den renoverades för några år sedan, och det är iordningställt för en tvättmaskin. Så han ringde affären, och gick till affären, och pratade med nån chef, och jag fick ett samtal om att nån skulle komma på onsdag följande vecka. Eftersom jag inte fått det utlovade textmeddelandet med närmare tidpunkt för installationen ringde jag kundtjänsten på onsdag morgon. De hade inga uppgifter om någon installation för den dagen. Hon skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. När ingen ringde upp ringde jag på nytt. Personen jag pratade med visste ingenting, men skulle kontrollera saken och ringa upp. Lather, rinse, repeat. Jag gick sen till affären och skrek lite om att det här är den sämsta kundtjänst jag nånsin upplevt, och då kommer jag från Finland. Tyvärr var det ingen som förstod engelska, så det var ingen som tog åt sig av den skopan ovett. En person lovade i alla fall kontrollera saken och ringa följande dag. Det gjorde hon faktiskt också (!) men bara för att säga att mina rör ju inte är kompatibla så att de kan ju inte göra nåt. 

Så jag ringde till disponenten på nytt, som ringde till affären och gick till affären och ringde till affären och pratade med chefen och nån skulle kontakta mig. När ingen kontaktade mig tog jag kontakt till disponenten igen och föreslog att om de inte kan göra nåt från butikens sida så kanske det vore dags att ta in den där rörmokaren? Han hade tänkt gå till butiken följande dag, men om jag hellre ville det kunde han ge mig numret till en rörmokare som jag kan anlita på egen bekostnad. Vid det laget började jag visserligen förlika mig vid tanken på att jag säkert får stå för hela spektaklet själv, men jag tyckte ändå att det av ren principsak inte är mitt ansvar att se till att rören i min hyrda lägenhet är kompatibla med en helt vanlig tvättmaskin, så jag gick med på att vi gör ett sista försök med affären. Han tog kontakt till butikschefen och frågade efter mitt nummer, för nån skulle ta kontakt för att komma och utvärdera situationen. De lovade inte att göra nåt, märk väl, bara att komma och kolla om de kunde göra nåt.

Ni kanske frågar er varför jag inte bara tog saken i egna händer och installerade skräpet själv. Jag är inte främmande för DIY-mentaliteten; jag är trots allt en person som en gång löste problematiken med en finländsk stickkontakt med två piggar och ett brittiskt vägguttag med tre piggar genom att stoppa in en pinne i det tredje hålet (det fungerade bra, tackar som frågar). Men jag är också en person som har bott i en lägenhet där det var både takdropp och översvämning, så jag har en även en viss respekt för vattenskador och har noll intresse av att ta på mig ansvar för några sådana. När ingen hade kontaktat mig och jag två gånger hade försökt mejla butikschefen utan någon slags respons föreslog jag ändå disponenten att om det bara är det att röret är för högt så är det väl okej om jag bara tar en såg och sätter igång? Tydligen blev han i alla fall inspirerad till handling, för han kontaktade butikschefen och ställde ultimatumet att de får så lov att säga tidpunkt när de kommer inom den dagen, annars kommer Mårran och sätter sig på dom (jag antar att det var det han sa men jag förstår ju inte franska så bra så jag är inte säker). 

Detta var i fredags, och jag fick också senare den dagen meddelande om att idag klockan åtta får jag besök. Baserat på den information jag fått tidigare antog jag att det helt bra kunde hända att snubben bara skulle komma in, konstatera att allt såg ut som tidigare och sen gå sin väg igen, men han som kom hade faktiskt med sig både ett rör och lite annat smått och gott, så hans avsikt verkade faktiskt vara att få maskinen att fungera, hur märkligt det än kan låta. Och installerade den gjorde han också, så nu lyssnar jag som bäst till tvättmaskinens stillsamma surr och känner mig rätt tillfreds med livet.

Fast några rör bytte han inte ut, eller ändrade dem på några som helst sätt. Så eventuellt ville de första snubbarna helt enkelt bara gå hem tidigt den dan.

gatudans och sång.

Jag finner det något utmanande att hitta tillbaka till det tänkesättet när jag regelbundet kom ihåg att jag hade en blogg. Anyway. Hej! Här går livet på som vanligt. Har jag hunnit vara här tillräckligt länge för att man ska kunna säga att nåt är som vanligt? Kanske. Våren är här och träden är just på väg att brista ut i hallelujakören, nästan till den grad att jag kan tycka att det är fint med rosa. Igår skulle jag gå på bio med en kompis, men på grund av att nämnda kompis är en total virrepära* bidde det till ingenting med det. Jag fick mig en guidad rundtur istället och fick lära mig hur Porte de Namur och där förhåller sig till Grande Place och där. Vi kom traskande nerför backen vid Bozar och Bryssel bara låg där och showade off i kvällssolen och jag drabbades av ett plötsligt "tänk att jag bor här"-moment. Jag sade det högt och virrepäran bara, jamen det är väl klart att du gör. Och det är det väl. Också. I rundturen ingick även stadens potentiellt bästa våffla, gatudans och en sväng till floden. Visste ni att det finns en flod i Bryssel? På 1800-talet var den så smutsig och hälsovådlig att man helt enkelt byggde över den och låtsades som att det regnade. Det var inte förrän för ca tio år sedan som man kom på tanken att rena vattnet istället. True story**.

I förra veckan var det prisutdelning i tävlingen Juvenes Translatores, och jag deltog i en projektkör som sjöng ett par sånger på ceremonin där de unga översättartalangerna av Europa fick sina pris. Det var skoj. Tydligen brukar kören uppträda två gånger om året, plus att den svenskare delen har lucia också. Nu sjöng vi två sånger, Europahymnen (Januari börjar året, ni vet) med en text som hyllade de prisvinnande ungdomarna samt The Hanging Tree från Hunger Games (den där om en hängd man som lobbar för att hans flickvän ska begå självmord så de kan vara tillsammans, ni vet) med en text som handlade om hur kul vi har det på DGT. Vi tappade bort oss där ett tag, men sånt händer. Jag hittade ett klipp på instagram med en som tyckte att det var favoritdelen (alltså sjungandet, inte borttappandet... tror jag), så åtminstone en person i publiken gillade oss i alla fall.

* tveksamt om han är så värst skön uti sin enfald, dock (hej testpatrullen!).
** nåja, eventuellt en något naivistisk tolkning. men till huvuddragen sann.

skrattande tanten i schaerbeek.

Det tar drygt tjugo minuter att gå till jobbet, och jag har tagit för vana att gå och lyssna på podcaster under promenaden (och för all del i lokaltrafiken också, när jag sysslar med sånt). Min nya favorit är No such thing as a fish, av manusförfattare/researchers bakom det brittiska komedi-frågesportprogrammet QI. Problemet är att detta leder till att jag går omkring på Bryssels gator och skrattar åt saker bara jag kan höra. Så om ni hör talas om den där galna skrattande tanten i Schaerbeek så vet ni att det bara är jag.

dagen efter, och vad som hände sen.

En dansk kollega har just kommit tillbaka från en tre veckors semester, och hon frågade efter hur det var här, den där dan då attackerna skedde. Två veckor har hunnit förflyta, och livet är redan tillbaka till det normala. Speciellt i den byggnad där just danskarna sitter, tycks det, för dit kunde jag traska in utan att ens behöva visa upp mitt passerkort häromdagen. Men någon ska väl ha något speciellt agg mot just danska översättare för att slå till mot en nästan tom byggnad ute i förorten. 

Dagen efter var det väldigt lugnt på jobbet, eftersom så många jobbade hemifrån. Matsalen och kafeterian var stängd, men vi samlades inne på sekreterarnas rum och drack pulverkaffe och åt croissanter som en kollega hade köpt med sig och hade det rätt mysigt där mitt i all bedrövlighet. Folk ringde runt och försökte reda ut hur det skulle gå med de resor de skulle åka på; en del flög sen från Paris eller Amsterdam, åkte bil till Sverige eller stannade kvar istället. På lunchen träffade jag en kollega från en annan enhet, och fick igen en gång konstatera att jag är lyckligt lottad som jobbar just där jag gör. Hon berättade att hon dagen innan, the day of, hade haft ett behov av att prata om det som hänt, men hennes chef hade mer eller mindre sagt åt henne att ta sig i kragen och fortsätta jobba. 

Jag åkte själv till Paris ett par dagar senare för att tillbringa påsken tillsammans med min syster. Det var första dagen metron var öppen igen - ungefär hälften av linjerna - och jag fick ta ett djupt andetag innan jag gick ner. Man såg poliser och militärer överallt, och tre poliser åkte även med i vår vagn. Tills följande station, där någon mitt i allt började skrika högljutt. Alla hoppade till, poliserna hoppade av men det var sen sist och slutligen bara nån snubbe som satt och skrek i tunnelbanan, sådär som vi alla gör ibland. 

Förutom närvaron av bekalasjnikovat väktarskap är den andra största skillnaden att metron bara går mellan 7 och 19. Jag antar att det beror på att alla dedär poliserna ska hinna sova nångång också. Åtkomsten är också begränsad; förutom att vissa stationer förstås är stängda så är även en del in- och utgångar blockerade. Så till den grad att jag när jag kom tillbaka till Bryssel och steg av på en underjordisk spårvagnsstation fick flänga runt för att överhuvudtaget hitta ut därifrån, tills det visade sig att den enda utgången var en enda, långsam hiss. Något instängt, kan man ju tycka, om det faktiskt skulle hända något. 

Jag var nere på stan för några dagar sen och kom mig till Bourse. Där har folk tänt ljus och lämnat blommor och meddelanden. Jag lyckades halka i ett hjärta som någon just målat på asfalten där framför, så mina skosulor är helt blå. Men annars är det ganska lätt att förtränga, åtminstone på de platser och i de kretsar där jag rör mig. För lätt, kan man kanske tycka. Men på något sätt måste man ju compartmentalize för att lyckas idka dethära leveriet.

mjölk, migranter och motorer.

Det börjar flyta på bra på jobbet. Jag har ju inte precis något specialområde, så jag provar på lite det ena och det andra, allt från pressmeddelanden till lagtexter, om mjölk, migranter och motorer. Just nu jobbar jag med en text som jag kom på mig själv med att tänka på igår kväll med iver inför morgonen då jag skulle få fortsätta. Jag trivs. 

Jag lämnade in 2015 års deklaration för mitt företag en hel dag innan sista inlämningsdagen, och passade på att skicka in en anmälan om nedläggning samtidigt. Det finns ganska strikta regler för vad man får och inte får göra på sidan om jobbet*, och helt koll på dessa kan jag väl inte påstå att jag har. Något fristående illustrationsprojekt hade jag kanske kunnat göra, men det kändes inte som att det var värt det. Den österbottniska företagarandan grep aldrig riktigt tag om mig i vilket fall som helst.

* Sånt som man kan förtjäna pengar på, det vill säga. Det är inte så att kommissionen har åsikter om ifall man får gå och bowla eller vilken film man borde se på bio. Eller jo, första dagen fick vi höra att kommissionens ståndpunkt i fråga om privatliv är att de rekommenderar att vi har ett.