tjugofjärde december

God jul!

tjugotredje december

tjugoandra december

tjugoförsta december

tjugonde december

nittonde december

adertonde december

sjuttonde december

sextonde december

femtonde december

fjortonde december

trettonde december

tolfte december

elfte december

tionde december

nionde december

åttonde december

sjunde december

sjätte december.

Glad självständighetsdag!

femte december

fjärde december

tredje december

andra december

första december.

adventskalender 2014: it's happening.

De senaste åren har jag ju haft en adventskalender här på bloggen. Det har varit väldigt roligt, men in i det sista har det varit osäkert om jag lyckas få till nån i år, eftersom jag inte kommit på några idéer. Men nu beslöt jag mig för att återvända till rötterna och köra konceptet bilder inspirerade av julsångscitat igen. Då kanske ni ställer frågan, Men Emma, du klagade ju på att det var svårt att få ihop 24 stycken ens då, hur ska du lyckas med det? Och det kan man ju för all del ifrågasätta. Nyckeln ligger i att jag för två år sen var så ung och naiv att jag gick stenhårt in för att endast använda fraser i dess ursprungliga form. Nu när jag är äldre och visare och förstår mer om hur livet går till är det fritt fram för homofoner och heterografer och ord som bara lite vagt påminner om ursprunget; ju mer krystat, desto bättre. Är ni redo?

vessaplansch 2.0: the elk edition.

Har ni inte också känt ett behov av att gå vidare från ämnet ansjovis och lära er mer om andra djur som heter samma sak som nåt annat? Today's your lucky day! För ett tag sen instagrammade jag den här bilden, och fick vissa kommentarer om att den var så liten att man inte ens kunde läsa vad som står där. Och det, mina vänner, är ju en ren skymf mot vessaplanschens raison d'être. Så här är den igen i större format: er guide till djuret som kallas elk, och det där andra djuret som kallas elk, och det där tredje djuret som de facto också kallades elk ett tag, tills hela den engelskspråkiga världen besinnade sig och konstaterade att nån gräns får det väl ändå vara.

du kände mig när åren var terminer

...när sommaren var helig och nätterna var allt.

Hösten 2001 hade jag just inlett mina gymnasiestudier och börjat upptäcka att en person jag varit bekant med sedan dagistiden faktiskt är en av de bästa människorna i världen. En kväll när vi satt och konverserade på MSN, som man gjorde på den tiden, skickade hon mig låten Balladen om Pippi, Rasmus och Ronja. Artisten var nån Lars Winnerbäck. Innan dess hade jag, förutom att jag inte hade några riktiga vänner, inte heller nån riktig musiksmak.

Det finns inga ord som kan förklara vad den flickan och den mannen haft för inverkan på den jag är idag. Plötsligt öppnades en värld av musik jag inte visste fanns. Det kanske låter melodramatiskt, men jag var ju tonåring, det var ju så det var. Merparten av den musik jag lyssnat på därefter metastaserade därifrån. Och poesi, ord som blöder - hur hade jag levt så länge utan ordet söndagkvällsförvriden?

I våras fick jag genom ett meddelande av samma person - inte på MSN, dock - veta att Winnerbäck skulle spela i hemstaden i oktober. Och i torsdags satt vi där, på rad ett (inte längst fram, visserligen, för elementär sifferföljd är ett relativt koncept i denna stad; men nästan).  Och det är inte långt ifrån sanningen att säga att jag bokstavligen väntat på detta ett halvt liv.

Konserten? Den var bra. Det var första gången han spelade på finländska fastlandet, och jag tror att många med mig hade önskat att han spelat fler låtar från alla dessa år när han inte varit här. Men frånsett det, och den otrevliga vanan bra saker har att ta slut för fort, var det strålande.

like ariadne oliver, i like apple(s).

Jag har två datorer; en av dem använder jag enbart för jobb. När jag slog på jobbdatorn i morse hade den 48562 uppdateringar att göra innan den kunde starta. Det här meddelandet som jag fick häromdan är en ganska tydlig illustration av en av orsakerna till att jag väljer MacBowmont när jag vill ägna mig åt, ni vet, datoranvändning. 

joel.

En vän dog i förrgår. Jag kände honom inte speciellt bra, men han var en del av vårt gäng under mitt utbytesår i USA. Han gjorde inte mycket väsen av sig, men hade alltid ett leende att bjuda på och var en genuint god människa, en term som ofta slängs omkring, men sällan stämmer. Jag är glad att ha fått känna honom, och att jag fick träffa honom på nytt i somras. Han var sig lik.

Det påverkar mig mest genom att han var f.d. roomie och nära vän till en av de personer som betyder mest för mig. Och jag känner igen situationen, men står lika handfallen ändå. Det där om att det inte behövs så mycket, det räcker med att bara finnas där, där har jag inget att komma med. Det är ju just det jag går omkring och sysslar med här bortom Atlanten - att ofinnas där.

Jag går ut genom dörren, och sommaren har exploderat. Allting bara luktar, smakar, andas liv och det är så fel, så ofattbart, att han kan vara död då. 

Du är saknad, Joel. Indubitably.

julen varar intill påska.

Aj jo. Jag har ju en blogg. Skrev visst senast på julafton, men ni vet ju vad de säger: julen varar intill påska. Det har inte hänt så mycket omvälvande i mitt liv. Jag har jobbat lite mer med sånt som känns mer meningsfullt, faktiskt upprätthållit mitt nya liv som en aktiv människa, och börjat läsa Kalevala. Men annars är det mesta sig likt.

På senaste tiden har en hel del tid gått åt förberedelser inför vår körkonsert, som vi höll i söndags. Jag gjorde affischen, inspirerad av det blommande körsbärsträd som sedermera gjorde succé som scendekoration, och varav ett par grenar nu pryder mitt köksbord. Sen satte jag också ihop ett bildspel som projicerades på väggen med texterna till en del låtar, foton, samt listor på sponsorer och medverkande. Som den fullt normala människa jag är textade jag förstås namnen för hand, because... reasons. 

Förra våren bildade vi grupper med olika ansvarsområden i kören, och jag joinade mediateamet. Av en slump som hänger samman med att ansvarspersonen i vår grupp har gått upp i rök har jag nu fungerat som de facto-ansvarsperson, vilket lett till mer social interaktion än jag kanske är helt bekväm med. Det fina med att ringa och avtala om en tid för en radiointervju är ju dock att man kan okeja en tid då man inte själv har möjlighet att fara. Jag upptäckte också att det inte är så farligt att hålla presskonferens bara man har tillräckligt många andra personer med så man inte behöver säga mer än en mening. Se det som ett livstips. 

Själva konserten gick bra; den relativt månghövdade publiken var med på noterna, och vi tog oss igenom spektaklet med både rösten, äran och medvetandet i behåll. Strax innan jag skulle bege mig till konserthallen köpte jag biljett till en annan konsert i densamma. Jag fick nämligen i ett meddelande avdelning "Är det här ett försenat aprilskämt?" höra av den ljuva fröken J att om några månader står Lars Winnerbäck på samma scen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle processa den informationen, annat än genom att dra fram kreditkortet. Jag är nog fortfarande av åsikten wait... wha... ?!!! Tur att jag har några månader på mig att låta det sjunka in.