kultapari

Källan är ju inte den mest tillförlitliga kanske, men vore det inte oerhört trevligt om det vore sant att Jake Gyllenhaal & Natalie Portman är ett par? Det är ju en såndär 'drömlottning' som man själv kunde ha hittat på, de verkar ju båda så ljuvliga. Och tänk vilka vackra barn de skulle få!

en högeligen ofullständig lista över störande saker.

Här är några saker jag stör mig på:

• folk som skriver på exempelvis engelska utan att kunna stava rätt. För all del folk som stavar fel på svenska också, men det är en helt annan punkt. Varför 'briljera' på något man inte kan? Det blir bara löjligt, ungefär som artikeln om hockeyfansen i JT med mera häromsistens (finns inte på nätet, än i alla fall). Det var ett reportage om ett gäng flickor som hade samlats för att titta på ishockey-VM, de utmålades som ena riktiga entusiaster, och så säger den ena (som ansågs vara det största fanet) att hon har varit intresserad av ishockey sen OS. I vintras. Förlåt om jag klampar på nåns tår eller så, men hur kan man vilja basunera ut att man har varit hardcoreishockeydiggare i cirka två månader?
  
• gubben som säger "American Idol presenteras i samarbete med..." på TV4. Måste han säga [american ajjdåål]? Ända fram till sista stavelsen försöker han sig på amerikanskt uttal, sen blir det plötsligt svenska.
• brev som, adresserade till mig, börjar "Bäste Emma". Om ni ska tilltala min maskulina sida, använd åtminstone Klas-Göran.
  

sfp:s pr-gubbe borde få sparken.

Svenska folkpartiet hade för ett tag sen en helsidesannons på första sidan av varje finlandssvensk dagstidning jag råkade få syn på (JT, Hbl, ÖB, Vbl). Jag hittar tyvärr ingen variant av annonsen på nätet, men den bestod av en uppräkning av prestationer i stil med månlandning och kvinnlig rösträtt. Längst ner på sidan fanns en liten text där det stod något i stil med att SFP kanske inte har genomfört alla dessa saker helt på egen hand, men att man allt har åstadkommit mycket på hundra år.

Ursäkta? Kan någon förklara den här reklamen för mig? Vad har SFP överhuvudtaget att göra med till exempel den första månlandningen?

självgodhet?

Ännu en sån där kväll när jag borde låta bli att skriva, eller skriva offentligt i alla fall, men jag gör det ändå för jag kan inte låta bli att skriva och läser någon annan det kan det ju hända att de ger svar på alla mina frågor som kastas ut i det svarta hål vi kallar verkligheten, inte särskilt troligt, men fingrarna leker polis och tjuv med mina tankar på tangentbordet, vilka vinner, vem förstår, vilka ger uttryck för det medvetna eller undermedvetna eller övermedvetna och vem bryr sig?

Tanken som kräver mest bensin just nu är följande: tror jag för mycket om mig själv? Är det bara självgodhet och navelskåderi att säga nej tack, jag väntar på någon vars dagar inte kan beskrivas i de två orden jobba och supa, någon som förstår vad eufemismer, paradoxer och trioler är och som får mig att tänka. Vem är jag att döma ut andra på ytliga faktorer, kan jag se bortom mina pretentioner och glorifierade drömmar, är skälen verkliga eller bara en ursäkt för att slippa försöka?

Och trots alla funderingar om egoism är det ändå bara jag, jag, jag.

"we are the winners, of eurovision"

Jag har inte bloggat alls om hockey-VM, av den enkla orsaken att jag helt enkelt inte orkar bry mig. Det är inte så att jag skulle vara mindre patriotiskt sinnad än vanligt, men efter en säsong med vinter-OS känns ishockey inte speciellt inspirerande och intressant - speciellt inte när det börjar lida mot slutet av maj och det finns fotboll man kan bry sig om! Så, nu tog Finland ju då en bronspeng, men det är svårt att bry sig speciellt mycket om det när det finns andra vinster som väger så mycket tyngre. Säga vad man vill om Lordi, men "we are the winners of Eurovision", ffs! Tänk om alla människor plötsligt tvingades göra allt det de har sagt att de ska göra when hell freezes over, när Finland vinner Eurovision Song Contest. Tänk så roligt vi skulle ha.

Så nu blir det väl att kuska iväg till Helsingfors nästa vår (och se det fiasko som oundvikligen måste utspela sig där, för hur uppföljer man Lordi?).

Under omröstningen satt vi och ömsom jublade åt varje tolvpoängare (och varje poäng som i alla fall var mer än Sverige fick - för det är ju ändå så att det bästa med vinsten är att vi placerade oss bättre än Carola...), ömsom yttrade diverse varianter av temat "tänk om de vinner, de kan ju inte på riktigt vinna!". J yttrade de bevingade orden "Det är bara utvecklingsländer som behöver idrottsstjärnor, riktiga länder har sångstjärnor" och sen begav vi oss iväg för att jubla offentligt. Vi ondgjorde oss åt det faktum att Lordi inte spelades i radio när vi satte oss i bilen, men under kvällens lopp fick vi ändå mer än rekommenderad dos av hårdrockshalleluja, i och med att ungefär var tredje låt som spelades på krogen var just den låten; när vi först kom dit spelades den två gånger i rad. Aldrig i mina dagar har jag då märkt ett sånt stort intresse för schlagerfestivalen bland mina medmänniskor, men J & jag kan ju däremot sjunga Marion Rungs Tom Tom Tom från 1973 [både du och Kjellbörje var ut å peda, med andra ord], vilket vi demonstrerade för en herreman vi kom i samspråk med på grund av hans påstådda likhet med Björn Kjellman (han hade inte en aning om vem det var, finne som han är). Samma herreman följde oss sedan resten av kvällen (kanske även i fortsättningen?), innan vi till fots begav oss hemåt i den ljusa vårnatten, lyckliga i vetskapen om att det här allt är något att berätta för barnbarnen.

euroviisut, semifinal.

Första delen av årets Eurovision Song Contest har gått av stapeln, och det trots mitt mindre diggilooser-aktiga sällskap (hallå, kanske int finalen är på en torsdag?!). Följande länder gick vidare till finalen:

• Ryssland: väntad finalist. Vi diskuterade för någon dag sen huruvida han sjunger "blood of my blood" eller "bone of my bone" och kunde konstatera att han sjöng bådadera. "Blood of my balls", som I hörde, sjöng han dock inte. Ballerinorna var fina, speciellt den hemliga - fast Pekka Heino (jo, jag såg SVT:s sändning - därtill nödd och tvungen!) förstörde överraskningen lite.
  
• Makedonien: väntad finalist, men ändå relativt tam.
  
• Bosnien Herzegovina: inte den mest sing-along-iga för dagen, men ett lugnt drag.
  
• Litauen: den kanske största överraskningen i finalen, men jag gillade bidraget skarpt. Inte så mycket för lyriken ("we are the winners of the Eurovision, vote for the winners!"), och inte heller på grund av att jag oftast brukar gilla de litauiska udda bidragen, utan mest för den hysteriska dansen som herrn längst till vänster presterade samt kontrasten mellan de svarta kostymherrarna på rad och fotbollskampsången.
  
• Finland: hard rock hallelujah! Mr Lordis hatt förtog något av det monstruösa (tankarna går till en monsterboggart som riddikulerats) och låten växer.
  
• Ukraina: enformig låt, visserligen, men dansarnas/bakgrundssångarnas kläder var fina.
  
• Irland: Jostein Pedersen sade i inför-programmet att han nog är den enda personen i hela Europa som gillar det irländska bidraget, J bad om avvikande åsikt - de är åtminstone två. Sist och slutligen verkar ju några andra ha gillat klichéballaden också. Det är inte det att jag tycker att låten i sig är dålig - vi har bara hört Irland delta med samma låt och samma koncept förr.
  
• Sverige: Jag må vara partisk. Men ändå. När Carola vann den svenska uttagningen tyckte jag att hon sjöng dåligt (mätt i Carola-standard), men hon ägde scenen totalt från sekunden hon äntrade den och kunde ha ödelagt en mindre stad med den kärnkraftsenergi hon utstrålade. Igår tvivlade jag faktiskt tidvis på att hon skulle ta sig vidare till final, hon kändes nervös och obekväm (inte för det, en Carola på 50% är ändå nivåer högre än de flesta andra).
  
• Turkiet: en blonderad turk som sjunger falskt. Go Turkiet.
  
• Armenien: låten fastnar på hjärnan, men med den falsksången trodde jag då aldrig att han skulle ta sig vidare. Tänk så fel man kan ha.
  

För övrigt: att Belgien inte lyckades ta sig vidare var en överraskning, men låten var förvånansvärt blek live också; Alan-Rickman-sound-aliken från Polen hade GRÖNT hår! (jag var för övrigt fruktansvärt besviken på deras låt, jag fullkomligt älskar deras Keine Grenzen från 2004); jag förstår publiken som buade ut Silvia Night, men samtidigt vore det väldigt intressant att veta var karaktären slutar och skådespelaren bakom börjar.

sommarjobb!

Sista ansökningsdagen för det sista sommarjobbet jag sökte gick ut i måndags, så när jag gick hem från skolan efter att ha haft årets sista 'lektion' tänkte jag som så att "Gud, om int du fixar så att jag får dethär jobbe så får du no allt ha en back-up-plan, för jag har nu int nå fler förslag i alla fall".

Ingen ringde från Sepon Kulta, men plan B sattes i rullning redan följande kväll när jag just kommit hem-hem och grannen kom in sådär apropå och erbjöd mig en månads jobb i deras guldsmedsaffär. Nio-till-fem-jobb i fyra veckor betalar ju inte ett års hyra direkt, men efter lite eftertanke blir det nog alldeles perfekt - nu kan jag åka på en veckas resa till Norge-bröllopet och till andra kusinens bröllop och vem vet, kanske Polis-to-be och jag tar en sväng till Åland också? ;) En sommar med, för en gångs skull, lite sommarlov ligger med andra ord framför mig och allting ser helt enkelt ganska ljust ut just nu.

%#&"&/!)¤(/(!/¤(!!

Om du hade frågat mig för ett tag sedan vilket som är mitt favoritlag i spanska ligan hade svaret blivit Barcelona.

Glöm det.

Med den här takten kommer väl Carola att gå och vinna Euroviisut också, ska ni se.

nattflum.

Jag inser att jag börjar komma till en sån punkt då jag borde göra bäst i att inte skriva saker offentligt. Lampan är släckt, eller blev aldrig tänd, och tillsammans med rösterna som ekar i trapporna utanför min dörr gör det mig både lightheaded (svenskt ord, någon?) och melankolisk. Ibland när jag vaknar på morgonen tror jag att jag bor på hotell. Jag är fortfarande inte van med hissljud och ekande trappuppgångar och människor däri. En gång när jag gick i högstadiet och hade vänner, skulle vi sova över hos en efter ett disco, vi var rädda att vi väsnades för mycket, men hennes mamma bara njöt, för allt oljud fick henne att känna sig som om hon var i Grekland. Den ena vännen hade gjort en mixskiva till det tillfället; jag älskar Goo Goo Dolls (skivor lär ju vara en tråkig present har jag hört, men Dizzy Up the Girl är en skiva som jag inte tänker dö utan att ha haft i min ägo), men jag är ambivalent inställd till Slide efter det äventyret. Egentligen är det väl så att jag är mer ambivalent inställd till mixmakaren än något annat, men Pavlovs hundar och det där, det kallas betingad inlärning. Om det inte vore för betingad inlärning finns det mycket som skulle vara lättare att leva med här i livet, nu tänker jag inte på mig för jag har ganska lätt att leva, det vore förmätet att påstå annat, bara sådär överlag. Samtidigt vore det ju alldeles för lätt att glömma. Det kan kännas som att det är för lätt ibland ändå. Jag minns en gång i gymnasiet när jag sa "vad har du för sorgearbete" och jag är ledsen att jag är dum ibland, förlåt mig dearest. Nu är det fortfarande mörkt ute, hur kunde det ha ändrat, det är mitt i natten, vilket är ett konstigt uttryck för om man till exempel sover mellan klockan tio på kvällen och klockan sex på morgonen är tolv ganska långt i från mitt i natten. Ingen sover väl från sex till sex eller sju till fem eller något annat som skulle ge tolv som en logisk mittinattpunkt. När vi gick i gymnasiet spenderade vi en hel del tid på ett café mitt i staden, där sitter vi fortfarande ibland och nuförtiden undrar jag mindre över varför trots att orsaken kanske är större. I lilla före detta tobaksstaden märker man att våren, sommaren har kommit när fotbollshomsarna syns ute bland folk, och ibland satt vi på uteserveringen några meter ifrån och fnissade av diverse orsaker, men en av dedär homsarna hade ett par skor som jag alltid beundrade för de var alldeles jätteblåa och ganska fula för det var något konstigt hål i dem. Jag har köpt ett par skor i dag som fick mig att tänka på dedär skorna som alla utom jag rackade ner på, de har inte speciellt mycket gemensamt förutom att de är blå, inte ens samma blå, men de är jättefina i alla fall eller just därför. Jag hoppas i alla fall att mina föräldrar inte ser dedär skorna som min födelsedagspresent, för jag föreslog att de kan köpa skor till mig, men dedär skorna hittade jag nergrävda och tillknycklade i Anttilas löytö-korg och de kostade fem euro och visserligen väntar jag mig inget storstilat firande men lite mer är jag allt värd. När man börjar identifiera sig med tillknycklade saker i en fyndkorg är det dags för lite självförtroendeboost, det är det oftast ändå för många människor har jag märkt även om det inte märks ibland. Jag funderade på identifiering av olika slag häromdagen också, jag sa till min mamma att jag skulle göra en tröja som det står "insufferable know-it-all" på och hon förstod inte varföriallsindar, men det är något med att vara den första som säger det som ger en rätt att bestämma om det är något positivt eller negativt, om man själv inser att man är på ett visst sätt måste det väl vara ett steg i förbättrande riktning eller hur? Det där låter inte alls i text som jag tänkte det, men när man tänker saker kan de verka klara utan att man behöver formulera dem, det är på samma sätt med drömmar, när man är inuti dem är allting fullständigt klart men med lite distans är allting fullständigt skrattretande, lite som att jag sitter här och skriver, men i brist på en arm som håller om mig är det just nu det enda jag kan göra som håller mig från att brista i mörkret och bubbla ut genom fönstret och skrika obsceniteter på gatorna tills folk öppnar sina fönster och skriker ännu värre tillbaka.

en fundering om narnia.

Jag började fundera på en grej. C.S. Lewis hade ju ett uttalat kristet budskap med sina Narniaböcker, och ändlösa paralleller går att dra till diverse bibelhistorier. Men. När det ska slås i klockan som väcker drottningen som senare kommer att bli Vita Häxan, detta hemska dåd som är utgångspunkten för hela The Lion, the Witch and the Wardrobe även om den skrevs tidigare, kunde man ju tro att ädle herr Lewis behagade ålägga Polly den sysslan, och således skuldlägga sin Eva. Men icke, det är Digory som tar sig friheter och förstör. Tror ni att det är en medveten förskjutning?

P.S. Jag har även insett att jag vrålhatar berättarrösten. Vilket dumt sätt att förstöra en annars ljuvlig berättelse. D.S.

en egen plats i alltet.

Sedan jag flyttade hemifrån har det bara blivit viktigare med en egen plats i alltet. Jag gladde mig över parken, men insåg alldeles för snabbt att den bara låtsades vara natur. Höga pretentioner, många människor och många fåglar väckte längtan efter ett riktigt träd att luta ryggen mot, en riktig klippa att sitta på, en timme i solen utan medmänniskor. Havet återstår, som en stabil, ständigt föränderlig källa till inspiration; och nu har havet börjat dofta hav igen, efter vinterns tysta egenskapsstöld. Så beväpnad med ritblocket och iklädd den tjockaste av tröjor traskade jag ut i solskenet för att leta rätt på en sten bland alla andra. Och där kunde jag sitta, nära men ändå långt borta; bara några steg från strandpromenaden men skyld från andras intrång. Kraften till social aktivitet finns i avskildheten, livet finns i luften.

carolas oslagbarhet.

Jag har varit nyfiken på hur Carolas låt kommer att låta översatt till engelska och var lite förvånad över att videon som har visats i inför-ESC-programmen bara har varit en inspelning från den svenska finalen (encoren?), när vi nu har läst på Aftonbladet att hon har varit i Grekland och spelat in en video och allt. Men nu tipsade Twinmind att denna video nu är tillgänglig på redan nämnda tidnings webbsida, och då måste jag ju gå och kolla in den. Följande reaktioner väcktes:

• Hennes röst låter fortfarande lika konstig. Säga vad man vill om Carola annars, men sjunga kan hon ju. Har kunnat i alla fall, men det verkar som att hon har sprutat in botox i stämbanden nu också och sånt slutar ju aldrig väl.
• Engelska texten är helt fruktansvärd. Eller så är det helt enkelt det att Carolas mun, till skillnad från Hey-Ladies-Paha-Feelis-Eikö:s, inte passar till att sjunga engelska. Dessutom sjunger hon I know just what I feel inshide. För mycket nattvardsvin?
• Apropå nattvard, det skulle vara intressant att höra hur bibelbankandet går ihop med att stå och kråma sig och fejka orgasm mot en vägg. Man har ju sett videor som har varit värre på den punkten, men ändå.
  

roliga översättningar.

Ibland kan det vara roligt att förstå både originalspråket (-sammanhanget) och översättningen. Som när man tittar på Frendit tillexempel, och översättaren har gjort några helt horribla felöversättningar. Eller när man tittar på FST:s Jox om Snusktomten och man får läsa att hennes 'mummi' har tillverkat hennes fiol och att "se on hyvä suunnistajille" när hon pratar om Brahe.

om läsning.

Jag läste häromdagen (jag minns inte var, upplys mig gärna om nån vet!) att litterära verk kan hålla sig aktuella och läsbara på originalspråket i många hundra år, medan översättningar bör uppdateras med runt femtio års mellanrum. Just nu håller jag på att läsa en översättning som skulle må gott av att förnyas (även om jag kan tycka att det är lite småkul att läsa om 'rostade potatisflingor' och 'long-playing skivor'), men boken är ändå så tråkig att jag tvivlar på att det är värt besväret*. Trots att jag måste tvinga mig själv att läsa vidare i bland fortsätter jag dock att läsa och njuta. Varför?

Min föreläsare i litteraturvetenskap sa en gång att det ju är lätt hänt att man slutar läsa som fritidssysselsättning när man har böckerna som yrke, nu har hon börjat kunna läsa som avkoppling igen, men det tog henne femton år. Jag har alltid läst mycket, och jag har aldrig förstått mig på människor som har kommenterat om någon bok att "jag har den i bokhyllan, men jag har inte läst den". Själv hade jag läst alla mina böcker i min bokhylla minst två gånger.

Jag vet inte om det har med litteraturvetandet att göra eller bara en konsekvens av att man blir äldre och universitetsstuderande och måste läsa tentböcker istället, men plötsligt en dag fann jag mig i den situationen att jag hade en hel hög olästa böcker i min bokhylla och när jag satt mig ner i soffan tog jag automatiskt fram fjärrkontrollen (det var i den vevan jag flydde litteraturvetenskapen).

De böcker jag 'frivilligt' har läst under det senaste året kan räknas på, om inte ena handens fingrar, så åtminstone på båda händerna. Så det kändes som en befrielse när jag efter att ha läst Margaret Atwoods Oryx och Crake som reselektyr, fortsatte med Alias Grace av samma författare samt läste Merete Mazzarellas Linjer mellan stjärnor. Om identitet. i helgen. Så det gör inte så mycket om Murdoch är lite tråkig, jag läser!

* Det kan ju också bero på översättningen, jag borde nog inte uttala mig om originalet överhuvudtaget. Iris Murdochs Klockan (The Bell) från 1958 är det det gäller i alla fall.

tjugonde och tjugoförsta april.

Det känns både inaktuellt och länge sen nu, men dels vill jag avsluta det jag börjat med, dels vet jag att jag själv kommer att intressera mig för den här posten längre fram i tiden. Här kommer alltså en beskrivning av våra två sista dagar i Israel:

Torsdag den tjugonde april.
På förmiddagen åkte vi en sväng till S:s arbete för att få se hur det ser ut och vad hon jobbar med. Den största behållningen av det besöket var att höra henne prata hebreiska, det var helt fantastiskt att höra hur hon kan kommunicera efter att ha varit i landet några månader. Det är säkert ganska låg nivå på den grammatikaliska strukturen (men vad vet jag, det lät allt som rena hebreiskan för mig), men grundidén med språk är ju att kunna kommunicera med varandra och sen är grammatiken och teorin en enda stor bisak.

Efter att ha lämnat tillbaka den ena hyrbilen hade vi tänkt gå på beduinmarknad, men det var nu hett, hett, hett igen och ingen hade nån större lust att spendera längre tid än nödvändigt i solen. För att L ändå skulle få sin efterlängtade shopping kompromissade vi genom att gå in till köpcentret och spendera några timmar där med att bli omkringsläpade i diverse butiker för att hitta en konfirmationsklänning åt henne. Vi åt lunch där också, kinesiskt, från en buffé och jag gjorde ett val som frambringade en fråga varifrån jag kom och "Finland? Spicy? Really?".

Fredag den tjugoförsta april.
Time for goodbyes. Vi packade ihop våra grejer, sa våra tårfyllda farväl, lovade att höra av oss oftare och körde iväg mot Tel Aviv och Ben Gurion. Utfrågningen om vad vi hade gjort i landet gick förvånansvärt smärtfritt, det enda som orsakade lite problem var olivburken i mammas kappsäck. Jag fick mig en sista falafelpita på flygplatsen (och en smoothie på vattenmelon, jordgubbar och äppel - rekommenderas varmt!) och så bar det iväg till Frankfurt och Vanda igen. Flygresorna resulterade endast i att L fick en till sak att köpa åt mig som födelsedagspresent, en babytiger (listan bestod från förut i en plattång, en babykamel och en röd Volvo Amazon).

Hemma på finländsk mark igen kunde jag konstatera att jag ofta har en känsla efter resor att vara färdig med ett ställe, nu har jag sett det här så nu kan jag åka någon annanstans nästa gång, liksom. Icke så denna gång. Men nästa gång ska jag se öknen och ha ett ritblock i väskan!

i väntan på något annat.

Kicken från konsertuppträdandet sitter fortfarande kvar i lilltårna. Konstigt att man alltid blir så energiskt hög - av sångerna, publiken, scenen, sjungandet, sammanhanget? Jag kunde börja steppa, dansa cancan, letkajenkka. Min syster har en viss fäbless för letkajenkka, hon har dansat på gator och torg från Norge till Ungern, men syster liten och jag har ett visst förhållande därtill också, vi dansade på en bensinstation i medlet av Finland (en gubbe hejade på), vi dansade på muren till gamla stan i Jerusalem. Nu sitter jag och surfar tid tills jag ska hämta senast nämnda syster från discot, men jag skulle hellre ha snöbollskrig under stjärnhimlen eller blåsa såpbubblor eller söka skatten vid slutet av regnbågen - jag har köpt en blommig klänning, så någon romantik existerar fortfarande, och skatter och regnbågar måste man ta vara på, även om man är pessimist. Kanske speciellt då. Realism är överskattat anyway, ska man göra något är det lika bra att göra det ordentligt annars kan man lika gärna skita i det, allt eller inget, det är mitt motto, det är därför jag alltid är så normalt medelmåttigt gyllene medelvägigt mjäkigt veligt ljum. Fast ibland händer det ju ändå att man ska lira med pappa och vid val av instrument väljer basen framom pianot bara därför för att bas kan jag ju inte. Men kanske måste man vara hög för det, hög på sånger, publik, scen, sjungande och sammanhang.

petit chouxer, american idol och oc.

Hela historien börjar egentligen med att jag fick femton ägg i present av min moster. Femton ägg är rätt många ägg. Lägg därtill de sex jag redan hade i kylskåpet och dividera med antalet personer som bor i min lägenhet och ska äta av äggen (1) och vi är uppe i rena mardrömsmängder ägg. Något måste alltså göras.

I brist på någon Sickan att kläcka en plan (några fler ägg behövde inte kläckas, hö hö) fann jag mig plötsligt i full fart med att bläddra genom diverse kokböcker och recepthäften* för att leta fram de recept som innehöll många ägg. I går åt jag en omelettrulle med svamp och bönor**, som jag trodde skulle smaka som den där maletköttrullen mamma brukar göra ibland, men den smakade mest ägg. Nästa recept som innehöll fyra ägg var petit chouxer, så hej bara, nu sätter Emma i gång och bakar små bakelser som man måste vara jättenoggrann med en massa för att det inte bara ska bli pannkaka av alltihop. Var det inte en bra idé, så säg. På plussidan kan jag ju säga att det faktiskt finns några som inte är helt platta. Men jag såg på American Idol medan jag bakade, och kunde konstatera att bakverken sjönk i samma takt som Brenna & c:os hopp och chanser.

Vilket fick mig att tänka på följande, vilket var lite småkul om man råkar vara en sån som både följer med American Idol och (amerikanska) the OC: på deras senior prom hälsar Taylor på en Lisa och säger något i stil med att det är trevligt att hon hann komma hem till deras prom och att var köper månne Simon sina tröjor, hon skulle vilja att Sung Ho skulle ha en sån. Denna Lisa är Lisa Tucker, som alltså är med i årets upplaga av American Idol.

* De är inte så många som de låter. Men en och annan kurs i huslig ekonomi har man ju haft och samlat på sig diverse recept innehållande grillkrydda.
** En bra grej som kom ut av det var ju i alla fall att jag fick användning för dedär bönorna som jag pratade om redan i januari. Bättre sent än aldrig?

jaro - ifk mariehamn 1-3.

Det var valborgsmässoafton, solsken, premiär och finlandssvenskt derby på hemmaplan. Kan det bli bättre?

Svar: ja.

Senare på kvällen utspelade sig följande scen på ett centralt café i den lilla staden:
Ett antal Jaro-spelare sitter runt ett bord, en främmande flicka kommer fram till dem och visar nån skum liten gubbe hon har gjort av en tepåse som hon rivit sönder.
- Ser ni den här gubben? säger hon. Det är en voodoodocka. Om du spelar lika dåligt nästa match ska jag göra såhär med den.
Flickan river sönder gubben på mitten. Alla spelarna ser förskräckta ut och lovar att spela jättebra nästa match och dessutom vinna ligan i år.

Eller man kan säga att en sån här scen kunde ha utspelats. Fast flickan i frågan mesade ur. Så att.