nu tänder vi vårt första ljus.

Det känns som att julen är lite sneaky i år, att den har smugit sig på så omärkligt att lillajul kom som en överraskning. Kanske beror det på att vädret är så förmårrat ojuligt. Kanske beror det på att jag drack första glöggen redan i september, så jag är så van vid att det ska vara politiskt inkorrekt att jula sig. Å andra sidan har jag hela veckan gått omkring och trott att jobbjulfesten var igår, fast den är först nästa vecka, så kanske det bara är jag som är allmänt förvirrad. Nåjå. Det är nu ett sätt att leva på det också. Glad påsk!

livets nödtorft.

Alltså. Nu finns det en SAOL-app. Mitt liv är komplett.

"This series is insane. Bring on Part 2"

Den här recensionen får mig att tro att The Twilight Saga: Breaking Dawn - Part 1 är allt jag förväntat mig och mer. Nu skulle det bara gälla att hitta nån annan som vill se filmen. Det är så svårt att vara ironisk när man går ensam på bio. Men det kan väl inte vara så svårt, hur kan man motstå något som beskrivs såhär:

"Breaking Dawn assumes the crown of best/worst Twilight movie. It’s a masterpiece, really."

"Now that I think of it, Bella Swan has a lot more in common with Mao Zedong than I realized."

"Meanwhile, the film has been busy introducing characters that I’ve never heard of while introducing subtle hints that pedophilia is an acceptable practice if you’re a werewolf."

 Right? Right!

net och etikett.

Om det har gått 57 dagar sen man har beställt nåt på nätet, månne leverantören tycker att man är en jobbigt efterhängsen kund om man tar kontakt och blitt undrar om paketet händelsevis har trillat ner i ett svart hål?

the hunger games.

Jag är inte så aktiv bloggerska för tillfället. Jag ber om ursäkt och erbjuder denna dagsfärska Hunger Games trailer som försoningsgåva.

Med andra ord: eek! Are you excited? I'm excited. Förslag på diskussionsämnen: Haymitchs peruk, Effies röst och rollbesättningen, speciellt gällande Gale.

home [sic].

Det känns lite hädiskt sådär på Svenska dagen och allt, men jag har mentalt befunnit mig i USA hela helgen. Det började med en kärleksförklaring på fredag kväll, vilket gjorde att jag vaknade upp fly förbannad på lördag, och sen har det fortsatt i en blandning av melankoli, nostalgi, ilska, förvirran och rotlöshet. Och äppelpancakes.

Jag är tacksam över att ha ett jobb. Och det kanske inte är mitt drömjobb, men jag har trivts bra hittills. Och jag trivs i min lägenhet, och jag kan leka med syskonbarn och umgås med gamla vänner och familj. Samtidigt har jag ständigt - ibland starkare än annars, men jo, ständigt - en känsla av att det bara är ett mellanspel. Det är ju där nånstans på andra sidan Atlanten jag ska vara. Och jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag ska göra där. Jag vet inte ens var där är nödvändigtvis, det är inte så mycket min gamla hemstad som hela kontinenten som lockar. Och jag vet inte om jag bara ska anta att det är här jag ska vara just nu, i väntan på något annat, eller om jag aktivt borde söka efter ett sätt att komma dit. Det är många "jag vet inte"-n för en person som gillar att veta allt.

Men glad Svenska dagen, hörni!

nenäpäivä

Idag är det Nenäpäivä. Då ska man ge pengar till fattiga barn och ha en röd clownnäsa, fast jag är inte helt säker på hur de två korrelerar. Företaget jag är anställt hos, GoExcellent, är så pass trevligt att dom har lovat matcha varenda euro som vi donerat. Dessutom fick vi tårta. Dagen till ära uppmanades man också klä ut sig till clown. Jag hade helt vanliga kläder - tyllkjol och blårutigt och klarrött - men jag såg nog lite ut som en clown ändå. Jag beslöt att det ska vara mitt nya klädstilsmotto, att jag varje dag ska klä mig så att folk runt mig inte är helt säkra på om jag är utklädd till clown eller inte.