a series of surrealistic events.

Idag på retoriklektionen lyssnade vi på ett radioprogram där min mammas kusin (väl?) pratade om nåt tal. Ni vet, han släktens kändis, han som Ahtisaari känner. Det var lite lustigt, tyckte jag.

Sen gick jag till en tygaffär och grävde i billiglådorna* och döm om min förvåning och dåndimp när jag hittar ett blått-rött tyg med texten University of Kansas och KU:s maskot på. Alltså. På riktigt? Varför?

Det var också lite surrealistiskt att Z och jag båda fick karaktärer från Madagaskar 2 i Kinderäggen jag hade köpt. Fast inte så värst, ändå.

Annars går jag mest och väntar på att mitt påskgräs ska växa.

* ÄR det verkligen billigt? Om tyg kostar 35 euro per kilo i fyndhörnan, motsvarande 6-10 euro per meter enligt skylten, och tyg kostar till exempel 5,90 per meter i 'riktiga' butiken, då är det ju inte alls billigt ju. Sen vad jag ska med tyg till är en annan sak. Jag skulle vilja sy ett lapptäcke men kanske inte att jag ändå börjar sy för hand. Nån måtta får det väl ändå vara.

bomber och granater och krevader!

Just nu borde jag sitta och skriva tent i finsk grammatik. Men det gör jag inte. Tydligen var jag inte anmäld. Det vill säga, tydligen hade jag inte anmält mig på båda ställena där man borde ha anmält sig. WTF?! Jag kunde ha varit hemma denhär helgen och förtjänat mitt levebröd, men nej, jag har spenderat två dagar tillsammans med finskans objektsformer för att mötas av en hånflinande tant som berättar att jag tyvärr får gå hem igen. #¤%&/()(/&%¤#!

Nu kanske någon tänker, men din jubelidiot, du har ju studerat där i fyra år, kanske du borde ha lärt dig hur man gör vid det här laget? Då svarar jag:
a) Jag är humanist. Vi skriver inte tenter, vi skriver essäer. Och när vi skriver tenter är det oftast "klassrumstenter" som man inte behöver anmäla sig till. Jag minns inte när jag senast skulle ha haft en officiell tent. Och
b) Förr i världen, då på den gamla goda tiden, skulle man anmäla sig till tent genom att skriva sitt namn på ett kuvert. Nuförtiden ska man anmäla sig via nätet till allt, kurser, tenter och som närvarande för läsåret. Så jag anmälde mig på nätet. Men tydligen räcker inte det, tydligen måste man anmäla sig på två olika ställen - nätet OCH ett kuvert - för att få den stora äran att berätta om vilka olika slags predikativ det finns i finskan. Ack, den ljuva teknologin, så den förenklar tillvaron.

Jag ska stämma dom för utebliven inkomst. Och för sveda och värk. Och för förorsakande av ovårdat språk. Och för försämrade relationer till det finska språket. Det är nästan som hets mot folkgrupp.

Jag citerar Håkan Hellström: jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Jag behöver få ge en smäll på nån annans käft, alltså. Vill nån ställa upp?

vårstädning.

Nu är det ju vår och så (vadå -15 grader?), så då ska man ju städa. Här hittade jag en lista på feng shuiiga städningar man kan göra för att råda bot på ett och annat. Om man till exempel tycker att man inte har tid att njuta av livet ska man satsa den tid man inte har på att skrubba sitt badrum tills det skiner. Och om man tycker att man behöver mer kärlek och romans ska man städa bort alla grejer man har under sängen. Själv kan jag ju tycka att just den saken är aningen problematisk när det enda jag har under sängen är monster, och eftersom jag har hört att de inte finns på riktigt vet jag inte riktigt hur jag ska bli av med dem. Men jag dammsög i alla fall bort lite damm därifrån idag, så nu sitter jag här och bloggar och väntar på att drömprinsen ska ringa på dörren.

P.S. Hej mamma, nä, jag tror inte på feng shui och inte på horoskop heller. D.S.

projekt duschdraperi.

I avdelningen "något omotiverade projekt" presenterar jag härmed mitt uppimpade duschdraperi. Före: helblått. Efter: blått med vita knutar. Den där ena krumeluren blev lite större än vad jag hade tänkt mig, men skissar man inte så blir det ju som det blir. Skissar och dispositioner och små ornament är ju bara för veklingar.

bokrecension: the mysterious benedict society.

I en amerikansk Halpa-Halli som sålde Betsey Johnson och Tommy Hilfiger plockade jag på måfå upp The Mysterious Benedict Society av Trenton Lee Stewart. Den var fin, kostade fem dollar och i blurbarna nämndes Harry Potter och Roald Dahl, så det blev ett impulsköp. Vanligen är jag lite misstänksam när böcker sägs vara den nya Harry Potter*, för det betyder oftast att boken är en dålig ripoff som handlar om en pojke som upptäcker att han är en trollkarl. Men av baksidestexten att döma verkade det inte handla om nån trollkarlsskola, så jag tänkte att det nog var okej. Och visst var det okej, mer än okej; jag är beredd att utnämna denhär boken till , om inte årets läsupplevelse så i alla fall en av dem.

Boken handlar om Reynie, Kate, Sticky och Constance, fyra föräldralösa (typ) barn som svarar på en tidningsannons som efterlyser "a gifted child looking for special opportunities". Av alla som svarar på annonsen blir de fyra utvalda för sina speciella begåvningar - Reynie är logisk, Kate är praktisk, Sticky har fotografiskt minne och Constance är... ptja, trotsig - och får i uppdrag att stoppa något Hemskt från att hända. Ingen vet exakt vad det här hemska är, så det mesta är höljt i dunkel.

Målgruppen för den här boken är nog yngre än jag (barn och ungdom i åldern "orkar läsa 485 sidor"), men jag fullkomligt älskade den. Här finns inget av detdär nedvärderande "nu små barn ska jag lära er någonting"-didaktiska som finns i så dystert många böcker. Tvärtom, läsaren får lösa gåtor och mysterier tillsammans med karaktärerna och känna sig smart, och språket är inte heller upplöst enligt "Mor ror. Far är rar."-principen. Det är mustigt och roligt och spännande och fint.

Och visst förstår jag kopplingarna till Harry Potter (Dahl har jag inte läst tillräckligt mycket för att uttala mig)! Det har inget med magi att göra. Men Stewart skriver liksom Rowling med humor och värme, och dedär mysterierna presenteras på ett liknande sätt. Den här boken innehåller ju det där jag skrev min kandidatavhandling om, 'narrative clues'! Både dedär gåtorna som har en direkt koppling till handlingen och får sin lösning, och dedär små blinkningarna till läsaren, som till exempel att Constance heter Contraire i efternamn. Naturligtvis heter hon Contraire!

Nu är det ju alltid lite risk att man överreklamerar en bok, men jag rekommenderar definitivt den här boken för den som bara vill och kan (jag tror inte att den finns översatt - ännu åtminstone, det utkom 2007). Personligen siktar jag in mig på uppföljaren, The Mysterious Benedict Society and the Perilous Journey.

* Nu står det iofs inte så om den här boken, utan: "Like the Potter books, his story goes beyond mere adventures, delving into serious issues". Men ändå.

luxemburg/bryssel, here i come.

Jag har varit i skolan från 8-16 idag. Det är helt sjukt. Det finns en orsak till att jag studerar på universitet, och det är för att jag inte ska behöva ha sådana dagar.

Nåja. Det var lite självvalt, och danande både för karaktär och karriär. Jag deltog i en workshop där jag och en hoper andra studerande övade oss på EU-översättning och sånt, från finska (de andra) och svenska (jag) till engelska. Jag fick till exempel lära mig att Europaparlamentet har 1750 anställda översättare; och att man i 95% av fallen inte ska översätta mahdollisuudet till possibilities (90% om det är singularis). Det var intressant. Dessutom lärde jag mig också att de flesta EU-översättare jobbar i Luxemburg, inte i Bryssel. Det visste jag inte. Tänk att så många människor ens ryms i Lyxemburg, det är ju pyttelitet.

Sen jag skrev sist (nåja, bortsett från det inlägg jag skrev alldeles nyss) har jag också träffat världens vackraste lilla brorsdotter, som jag inte får kalla Elvis, trott att det blivit vår, ångrat mig, tittat på melodifestivalfinal med dresscode rött läppstift, utfört diverse random handlingar och köpt mjölk.

P.S. Om ni nånsin har undrat varför jag aldrig taggar något som 'översättning' kan jag berätta att det inte går, för det börjar på ö. Inte för att jag tror att ni har gjort det precis, men jag började undra själv nyss. D.S.

en kort kommentar, bara.

Rätt låt vann.

(eller i alla fall inte fel)

i sinom tid, så.

Ibland kan man bli lite nedstämd över sådär löjligt duktiga människor som typ ger ut sin debutroman vid fem års ålder. Då är det tur att det finns andra, också löjligt duktiga, människor som säger fina saker som att "En bok är som en gåta från ditt undermedvetna, det skickar ledtrådar till en. Jag behövde bli tillräckligt medkännande för att hantera de här liven jag skrev om, och jag behövde växa upp och bli en människa som kunde avsluta min roman.” Människan i fråga är Junot Diaz, vars The Brief Wondrous Life of Oscar Wao jag köpte på flygfältet i Chicago men inte ännu har börjat läsa, mest därför att jag förväntar mig en sådan läsupplevelse att jag inte kan tro annat än att jag blir besviken.

Så min första bok kommer till en bokhandel nära dig nångång under de närmaste hundra åren, då när jag har växt upp till en sån människa som kan avsluta min roman. Ids inte hålla andan tills dess.

glädjeämnen.

Jag märkte just att Språktidningen har underrubriken För folk i gemen och versal. Det var nog det finaste jag läst hittills idag. Det gäller ju att gläda sig åt det lilla.

Min lägenhet doftar rent. Det gläder jag mig också åt. En sak som är rätt konstig är att jag egentligen tycker om att städa, och att ha rent, men ändå städar jag så sällan. Så går det när man är schizofren. Klas-Göran är en riktig smutsgris.

Ikväll får jag besök. Men nu ska jag spela gitarr.

bokrecension: the twilight saga.

Jag började läsa Twilight av två orsaker: dels därför att jag ville se vad fusset var om, dels därför att min vän K satt och läste stycken högt ur boken och skrattade (hon läste dem för att man ju inte kan hata något man inte ha läst). Bered er på en slakt.

Twilight och de tre följande böckerna i serien, New Moon, Eclipse och Breaking Dawn handlar om tonåringen Bella som flyttar till en gudsförgäten håla och träffar en vampyr och blir kär. Lyckligtvis är Edward "vegetarian", han äter inte människor, bara djur; men det är ju lite komplicerat ändå. Andra vampyrer vill attackera Bella, varulvar kommer in i bilden, och så vidare.

Jag kan ju börja med det positiva: böckerna har definitivt ett drag som gör att man vill läsa vidare; jag kan knappast hävda annat efter att ha läst 2000+ sidor på ungefär en vecka. Och de får ju folk att läsa, ett argument som alltid går hem i min värld.

Men det är nu ungefär allt. Språket är hemskt. Kliché radas på kliché. Stephenie Meyer är ungdomsbokens svar på Barbara Cartland eller Danielle Steel, både när det gäller stereotypiska könsroller (lustigt nog är Bella pre-Edward den som tar hand om mamman, men efter att hon träffar Edward kan hon inte ta ett steg utan att bli påkörd eller ramla omkull eller vadsomhelst så att Edward kan komma och rädda henne) och vad gäller intrigen som helhet. Vampyrtemat är egentligen väldigt sekundärt, en komplikation så god som någon (Edward kunde lika gärna helt enkelt ha hetat Montague), böckerna är honungsdrypande kärlekshistorier rakt igenom. En kyss tar fem sidor (tills Bella svimmar), det är fullständigt omöjligt att skriva namnet Edward utan att påpeka att han är det vackraste världen har sett nånsin och perfekt på alla sätt och vis och dessutom glittrar när han utsätts för solsken. Det blir lite tradigt i längden.

Vissa grejer är helt oförklarliga, till exempel att Meyer i andra boken hittar på att hej, nu ska vi göra lite litterära allusioner, för jag är minsann litt.vetare, och refererar till Romeo & Julia genom hela boken och sen refererar till Svindlande höjder genom hela tredje. Det är ju visserligen självklart att hon inspirerats av de verken, men ändå. Hon kunde ju ha gjort detsamma i första och fjärde boken i så fall. Konsistens, snälla. Böckerna tappar också sitt fokus vartefter. I fjärde boken finns det nästan inte längre ens nån röd tråd, saker bara händer efter varandra, lite planlöst sådär, som om författaren bara skriver sig fram till vad som ska hända.

Roligt hade jag i alla fall. Unintentionally, kanske. Men ändå. Nu måste jag bara se filmen. Jag har hört att det är en komedi.

tillbaka i affärer.

Hemma, söta hemma. Och sånt. Kroppen anlände på söndag, väskan på måndag och huvudet på tisdag. Ungefär. Helt dyljetlaggad är jag kanske inte, men jag har i alla fall mindre ludd i huvudet idag, och ingen latent huvudvärk som ligger och sjuder där just under ytan i väntan på minsta provokation att sätta igång och hamra.

På tal om nånting helt annat så bjuder min skola på härliga paradoxer. Ena stunden känner jag mig som en specialutgåva i begränsat exemplar; andra stunden känner jag mig som en massproducerad piratkopia. Det första beror förstås på att jag är en svenskspråkig nål i en finsk höstack. Det andra tänker jag av respekt för den personliga integriteten (eller nånting sånt) illustrera med ett fiktivt exempel. Föreställ dig att jag heter Anna Blåbärspaj. För ett tag sen hade jag en kurs tillsammans med Anna Blåbär. Nu har jag en kurs tillsammans med Anna Blåbärssoppa. Tilläggas kan att varken Blåbärspaj/Blåbär/Blåbärssoppa eller de tre riktiga namnen finns med på listan över de femtio vanligaste finlandssvenska efternamnen mellan 1862 och 1980. Förnamnets originalitet kan jag å andra sidan knappast hävda. Visste ni förresten att Emma först påträffades i skrift i Sverige år 1766? Eller att det inte finns några -son-namn bland de tio populäraste efternamnen i Österbotten, jämfört med 10/10 i Sverige och 7/10 i Svenskfinland som helhet? Eller att det är ålänningarnas fel att Karlsson ligger i topp på den senare listan? Nå, nu vet ni.