lite klagan och lite jubel.

Man (läs: jag) tycker ju att en bra grej med stora kedjor är att de i alla fall kan ha samma (låga) pris i alla sina affärer. Men så är det ju inte. En icke namngiven affär, vi kan kalla den Stadsmarknaden för enkelhetens skull, säljer avocado och batat för 1,50 € respektive 2 € kilo i en stad, och i en annan stad kostar avocado 4,90 € kilo och bataterna får man allt köpa i nån annan affär. Det är ju knasigt. Dessutom är det ju synd om man råkar bo i den senare staden, speciellt om man har tänkt sportlova i nya världen och därför gärna borde dra in på sina utgifter. Då slutar det ju bara med att man försöker få sina gäster att glömma kvar sin mjölk när de går, och det är ju att stjäla, för att inte tala om att det inte är speciellt gästvänligt. Ifall bisatsigheten gjorde att någon läsare missade det, så ska jag alltså åka till USA på besök i februari. Tjo!

Nu är det snart helg igen. Jag borde nog kanske ta itu med något av dedär arbetena jag ska skriva. Eventuellt. Åtminstone ska jag ta itu med den icke föraktliga högen av biblioteksböcker som dräller på min bokhylla och snart ska lämnas in. Det är ju lite optimistiskt att tro att man ska kunna läsa Le Clezio lika snabbt som Agatha Christie. Det finns ju en orsak till att den ena har fått nobelpriset, och den andra inte. Så nu är det lite ordentlig kvalitetstid som krävs.

Ikväll ska jag återvända till hemlandet med en obligatorisk gratisdrink på en nattklubb i staden. Så gör vi i vår skola.

kommunalval och andra val.

Det var kommunalval igår. Jag röstade främst av pliktkänsla till Ers Helighet Rösträtten, och hade inte bestämt kandidat innan jag kom till vallokalen. Visserligen skrev jag för inte så länge sen en argumenterande text om varför man ska rösta i kommunalvalet, men det kändes ändå ganska ointressant. En sak är att jag är skriven i min hemkommun (främst på grund av, eh, ekonomiska orsaker), trots att jag inte bor där. Vad kommunfullmäktige bestämmer om där har inte speciellt stor inverkan på mitt dagliga liv. Jag använde en valmaskin för ett tag sen för att hitta en kandidat att rösta på, men jag hade egentligen ingen åsikt i någon av frågorna. Vad spelar det då för roll?

Sen kan jag tycka att det är lite problematiskt med partierna också. Jag är finlandssvensk av hela mitt hjärta och hela min själ, men där jag röstar känns det lite lönlöst att rösta på SFP i kommunalvalet (jag brukar iofs inte göra det annars heller, men det är sen en annan sak). Jag är nog inte tillräckligt insatt i partipolitiken för att uttala mig egentligen, men SFP känns ju väldigt långt som ett ensaksparti: vi jobbar för svenskans väl och ve i Finland. Och det är väl för all del all and well, men i Pedersöre, där 90% av befolkningen har svenska som modersmål, känns det inte som att språket kommer att tappa sin ställning imorgon, precis.

Det gick inte speciellt bra för min röstandes kandidat heller, kan jag berätta. I mitt röstningsområde var det två (2) stycken andra som röstade likadant som jag. Det är väl passande?

Däremot kommer den fjärde november riktigt, riktigt snart nu. Det valet är jag betydligt mer intresserad av, fast jag inte ens får rösta!

uppdatering.

Nu är jag hemma igen. Resan var trevlig på alla sätt och vis. Jag träffade familj och släkt, föråt mig på söta bakverk, köpte en tyllkjol och en stickad hatt med sidenrosett samt åt hotellfrukostar. Dock sjöng jag ingen karaoke. Mitt huvudmål med att åka till Sverige var att gå i bokhandlar (Böcker! På Svenska!), och det resulterade i lite tyngre kappsäck på hemresan. Jag har hittills läst 3/7 och kan rekommendera alla tre:

Astrid Lindgren: Mio min Mio. Förutom att jag köpte boken fick jag också på tågresan ner lära mig vad den heter på italienska, för det är ju något man kan fundera över, faktiskt (den heter inte Mio Mio Mio, till exempel... utan Mio Piccolo Mio).

Tove Jansson: Hur gick det sen? När jag var liten badade den här boken i ett såntdär ljust och mystiskt skimmer, som får saker att framstå så spännande och begärliga bara för att man inte har dem själv, och för att det finns hål på boksidorna. Så nu har jag en sån.

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars? Jo, jag läser inte bara barnböcker, även om jag måste medge att det faktum att dottern i boken kallas Mårran var en stort bidragande faktor till inköpet. Huvudpersonen är vegetarian och arbetar i charkdisken. Jag skrattade högt och kände igen mig om vartannat och Edelfeldt har en sån fin språkbehandling så det är inte riktigt klokt.

Igår drack jag glögg och sjöng julsånger, samt träffade en god gammal vän för att diskutera fria själar och skratta mycket. Och så började jag sticka en nyckelpigemössa.

Idag har jag inhöstat runt sextio studiepoäng, bara sådär, och rållat med den heliga treenigheten (jag är -s). Kunde det vara bättre?

under över alla under!

Vet ni, idag hände något alldeles makalöst. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, fick jag ett mejl. Nåja, sånt händer ju sig allt emellanåt. Men det mejl jag fick idag var inte vilket mejl som helst, ska jag be att få påpeka. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, blott fyra månader och trettio dagar efter att jag gjorde min sista studieprestation såsom studerande vid Emporia State University, fick jag ett mejl om att mitt officiella studieintyg därifrån har anlänt de tusen sjöarnas land. Om inte det gör sig förtjänt av jubel och kvalsång från hänsovnas tid vet jag inte vad som gör.

Min plan är att gå tidigare till skolan imorgon (ja!), hämta det, knycka lite blanketter och diskret fylla i dem under föreläsningarna och sen föra in hela kalaset till Hon Som Har Makten att bestämma vad jag får till godo. Ni ser, efter imorgon har jag tänkt ta höstlov och åka på semester till första huvudstaden och grannlandet i väst, och efter det har jag tänkt ha mitt egentliga höstlov i en vecka och då kan ju ingen säga var i världen jag befinner mig. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att veta vilka kurser mina utlandsstudier ersätter innan jag valde årets kurser så att jag inte tog nån i onödan. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att ha in dem i systemet innan oktober och innan Kela börjar tro att de har betalat studiestöd för mig i ett år då jag inte studerat alls och börjar kräva sina pengar tillbaka. Men man kan ju inte få allt.

tips:

En hobby/krimskramsaffär med många i:n i sitt namn har just nu -50% rabatt på julprydnader. Tänk att säsongen är slut redan, jag visste inte ens om att den hade börjat!

gnäll.

Det lönar sig inte att vara ute i god tid. Man ska skjuta upp sina skolarbeten till sista minuten och prokrastinera allt vad man hinner och kan. Det är sant. Vi ska lämna in en diktanalys imorgon, och som det moraliska lärarbarn jag är hade jag skrivit den redan i fredags (eventuellt kan det ha att göra med att jag ville kunna printa den innan helgen så att jag inte måste söka printer 8.00 i morgon bitti, men mest var det nog min moraliska lärarbarnhet). Nu fick jag då reda på att hej, vi sku int skriva båda uppgifterna, utan längre om den ena istället. Så tjolittanlej. Jag har gjort arbete i onödan, svurit över icke-fungerande och bläcklösa printrar i onödan (nåja, det får jag säkert göra i morgon bitti igen), och får den stora äran att stiga upp i gryningen imorgon. Vet ni hur viktiga 15 minuter är en måndagmorgon? Precis. Så går det om man är duktig.

Äh, nu ska jag äta fruktsallad med turkisk yoghurt och titta på Criminal Minds istället.

marknadsföring.

Jag kan ju tycka att det är lite lustigt att TV3 marknadsförde VM-kvalmatchen mellan Sverige och Portugal som "världens bästa spelare i årets viktigaste match". Men det kanske är bara jag.

Eller vänta, lagen tycker väl också nånting om falsk marknadsföring? Nåja.

godmorgon.

Ett av de bästa sätten att vakna upp på är att det dimper ner ett tjockt kuvert genom brevluckan. När kuvertet innehåller två ex av tidskriften Barnboken är det ju nästan så att det måste regna utomhus, för nån måtta får det väl ändå vara.

färdig!

Nu ska jag nog sluta virka halsdukar.

and the winner is...

Nu är det alltså officiellt: Horace Engdahl tycker att amerikaner är för självupptagna för att skriva god litteratur. J.M.G. Le Clézio heter årets nobelpristagare i litteratur och även om jag lånade en av hans böcker på biblioteket häromdagen* kan jag inte uttala mig speciellt mycket om huruvida han är värd priset. Det var ju dethär med godheten som skulle utredas, och så kan man ju undra hur det är att växa upp i Rumänien och sen skulle ju något mord lösas också, så jag har knappt börjat på Allt är vind. En gång i tiden skulle jag aldrig ha kunnat tänka mig att börja läsa en bok medan jag fortfarande höll på med en annan, men det är väl ingen större idé med att vara på jakt efter tiden som flytt.

På tal om mord som ska lösas kan jag berätta att enligt min högst vetenskapliga undersökning är deckare den ohotat populäraste genren när en hop populärlitteraturtextstuderande ska välja två böcker att skriva en essä om. Av de tre andra genrena som står till buds ligger skräck tvåa, tätt följd av sci-fi. Romance fiction (vad det nu kan tänkas heta på svenska - tantsnusk?) är en hopplös förlorare.

* för att minska på min klärvoajansfaktor måste jag dock påpeka att jag lånade en Philip Roth också.

denna dagen ett liv.

Idag har jag sjungit på ryska, italienska, katalanska och finska, gått omkring på Vasas gator och filmat mig själv, ätit bullar med min moster, kopierat en artikel om the pastoral i Pippi & Ronja, ojat mig över essän som ska skrivas till måndag, inte kunnat bestämma mig var jag är i helgen, tvingat en biblioteksarbetare att springa efter en dammig bok om Shakespeare i relation till naturen, lunchat med A & E och lärt mig att romance fiction är strunt.

Innan dagen är slut har jag ännu tänkt fransa färdigt min virkning, titta på mord, dricka vitt te och läsa vad Willy Kyrklund anser om godheten (eller kanske jag läser Cartarescu istället). Däremot får disken lämna till imorgon. Eller övermorgon.

dagens boktips.

Alice Kuipers: Livet på en kylskåpsdörr.

Claire och hennes mamma bor tillsammans, men de hinner knappt umgås, så de kommunicerar genom lappar på kylskåpsdörren. De vardagliga meddelandena ändrar karaktär när mamman blir sjuk, men ändå måste livet fortgå och mat handlas. På en lapp ryms både lite och mycket. Ännu mera ryms det mellan raderna. Det är lättläst (20 minuter) och tungläst (tårar) i ett. Läs den.

Hej Claire,

jag behöver nog en hatt ändå.
Lämnade du tillbaka den vackra blå?

Ligger och vilar.

Mamma

talanglösa amerikaner utan pris / lurade amerikaner med pris.

Jag kör en räkna ner-build up inför morgondagens offentlig-görande och skriver ännu ett inlägg angående nobelpriset i litteratur:

Horace Engdahl har ju gått och sagt att amerikaner är sämre på att göra god litteratur än europeer, för att de bara bryr sig om sig själva, ungefär. Först blev det ju värsta hulabaloon om det, hemskt vad han går och säger. Fast nu verkar de flesta anse att han bara sa så för att luras, för att årets pris går till en amerikan. Och det är väl för all del helt plausibelt. Men tänk vad ledsna alla amerikaner kommer att bli sen om det visar sig att pristagaren inte är amerikan. Då betyder det ju att herr Engdahl tycker att de är dåliga på Riktigt!

nobelpriset i litteratur.

Vi läste en text i skolan igår om vikten av att ha en gemensam kultur och att känna till diverse framträdande personer i historien. Artikelförfattaren, professor vid ett amerikanskt universitet, berättade om ett test han gjort bland sina studenter, där det gällde att känna igen namn på en lista. Elitistiskt, tyckte någon. Raphael och Donatello, är inte de Ninja Turtlar? undrade vår lärare. Estes Kefauver who? undrade jag*.

Lite samma känsla har jag när jag läser artiklar om vem som tippas vinna nobelpriset i litteratur, förutom att jag där känner igen ännu färre namn. DN.se har en gallup där man kan välja mellan tolv namn; jag känner till fyra av dem, och en är Bob Dylan, som f.ö. ger 151 gånger pengarna på Ladbrokes. Joyce Carol Oates är ett namn som förekommer rätt mycket, men hon har ju skrivit jättemånga böcker, hon kan ju inte vinna. Hon är för övrigt en såndär författare som jag så gärna skulle gilla, men inte riktigt förstår tjusningen med. Troligen kommer Herr Engdahl på torsdagen berätta att den som får årets nobelpris i litteratur är [trumvirvel] den där nödväxte poeten som sitter ensam i sin stuga och äter gräddi med mysli, han som vi testamenterade vår humor till, ni vet.

* min faders dotter som jag är kan jag nu berätta för den som inte visste att han var en amerikansk politiker som representerade Tennessee i kongressen. Dessutom kan jag berätta att han inte blev nominerad som demokraternas presidentkandidat 1952 trots att han vann 12 av 15 primärval. Vilken grej det hade varit om demokraternas partikonvent i år hade bestämt att nej, int vill vi sen heller ha Obama, vi tar Mike Gravel istället.

projekt.

Idag har jag målat gubbar på mitt paraply. Det var roligt. Jag kallar designen "Dancing in the rain". Fast just nu i dethär ögonblicket när jag skrev det kom jag på att ingen av gubbarna gör ett singin'-in-the-rain-hopp. Det var svagt. Tidigare idag hade jag besök av min mamma, som också hjälpte mig köpa en spegel till hallen, så nu är min lägenhet nog färdig, vad möbler beträffar i alla fall (räknas en väggspegel som en möbel?). Men helt färdig blir den nog aldrig, det är ju det som är så fint. Mina väggar är fortfarande oemmigt tomma; halva kameler fungerar inte när tavlorna inte är bredvid varandra, så ramarna i köket behöver nytt innehåll; och greasetavlan måste upp på väggen eller så spånar jag för tillfället på att skaffa ett miniatyrstaffli som den kan stå på istället. Till exempel.