Disclaimer: allt jag skriver i den här bloggen är mina egna åsikter. Det gäller alla andra inlägg lika mycket som detta, men just i detta ämne kände jag att det kunde vara på sin plats att påpeka att dessa tankar, känslor och spekulationer är mina och ingen annans.
Disclaimer 2: det här blir långt, bara så ni vet.
Det blev Brexit. Det har varit mycket tal om det på sistone, och jag trodde att jag inte hade nån åsikt om hur det skulle gå. Det var ju så jämnt på förhand. Men på basen av den chock jag vaknade upp till på fredag morgon märkte jag att jag nog ändå inte trodde att det skulle gå så här. Jag har hållit fast vid tanken som en brittisk kollega planterade för flera månader sen, att det brittiska folket gillar att klaga, men sist och slutligen föredrar de att fortsätta klaga på det de har, än att ge sig in i något nytt där man inte alls vet vad som händer. Better the devil you know, och det. Nu har de ändå kastat sig ut i det okända, och nånstans måste man väl beundra dem för det också.
Förutom chocken är den första känslan mest sorgsenhet. Jag är kanske partisk, men jag tror på projektet EU och det här känns definitivt som ett bakslag. Det gör mig också ledsen att det hela är så onödigt. Det officiella uttalandet från EU är att det är trist, men det är en demokrati och vi respekterar er vilja. Jag kan inte känna riktigt så. Det är en sak om någon läser in sig på ett ämne, beaktar för- och nackdelar och bestämmer sig för en åsikt baserad på rationella orsaker. Då kan jag respektera den åsikten, även om den råkar vara annorlunda än min. Men det känns som att det här är ganska sällsynt bland dem som röstat emot. Jag använder ordet "känna" rätt mycket här, men det säger väl också en del att Google rapporterar en stor ökning sökningar på "What happens if we leave the E.U." och "What is the E.U." i Storbritannien efter resultatet. Det är lite sent påtänkt nu, sweetie. Att det överhuvudtaget ordnades en folkomröstning var en desperat utväg ur en pressad politisk situation, och röstningen och kampanjandet för exitsidan har talat till rent emotionella reaktioner. Ett game of chicken som gick för långt, för att ingen sen heller backade. Hur det räcker med enkel majoritet i ett sånt här enormt beslut när det ska till kvalificerad majoritet för att ändra grundlagen vete fåglarna.
Jag menar inte på något sätt att EU är perfekt. Det finns många problem, och kanske leder det här också till något positivt; men för mig framstår det smärtsamt tydligt att om man överhuvudtaget ser till fakta är det självklart att det är bättre för Storbritannien att vara inne än ute. Exitkampanjen hävdade att Storbritannien skänker 350 miljoner pund till EU varje vecka, pengar som nu kan användas till offentlig sjukvård. Redan morgonen efter, just när resultatet stod klart, medgav Nigel Farage att det inte stämmer. Det är lätt att påstå något, och svårare att ta tillbaka det, eller argumentera mot, även om det är fullständigt uppdiktat. För att ta till ett citat som omväxlande attribueras Mark Twain eller Winston Churchill (bland andra): en lögn hinner resa runt jorden innan sanningen har fått på sig skorna. Fakta är oftast inte så sprittande.
Det har också varit tal om att EU inte tillåter att man säljer bananer i klasar fler än två eller tre. Likt myten om gurkornas krokighet har det ju inget med verkligheten att göra. Det kan man ju se genom att gå in i närmsta affär och räkna bananer. Men det låter ju slagkraftigt. Jag tyckte att det här uttalandet från Tim Farron var ganska talande: under en lång tid har konservativa politiker skyllt på EU för billiga politiska poänger, trots att de vet att mycket gott har kommit av unionen, och plötsligt stod man inför uppgiften att vända opinionen bland allmänheten, den opinion man bidragit till att utveckla under många års tid. Det är lätt att skylla på EU. Och det gäller ju inte bara Storbritannien. De flesta har en mycket vag bild av vad EU är och gör. De där namnlösa, ansiktslösa byråkraterna som trasslar till människors vardag bara för sakens skull, det är ju ingen som lider av att man skyller på dem. Tills det kommer en dag då någon plötsligt lider av det. Det är lite som i tecknade serier, när någon springer ut över ett stup och fortsätter springa tills hen till slut tittar ner och upptäcker hur det ligger till och då är det plötsligt fritt fall.
Så EU har många problem, men ett av de största, som absolut har bidragit till Brexit, är ett problem med imagen. Vi behöver kanske ett sånt där makeovermontage, som ingår i varje highschoolfilm från nittiotalet. Ta bort nördens glasögon och borsta ut håret och vips visar det sig att hon (det är alltid en hon) inte såg så dum ut trots allt.
För nån vecka sen diskuterade jag en eventuell brexit över lunch med bland annat en irländsk kollega. Han funderade att det kanske kunde vara bra trots allt, sett till att Storbritannien ju alltid ändå är lite anti och har ena foten ute i alla fall. Kanske vore det, för att ta till den ofta använda metaforen det romantiska förhållandet, bäst att göra slut helt, clean break, och fortsätta livet på skilda håll. Det finns visserligen poänger med det, men det största problemet med den metaforen är att det här inte är ett kort förhållande där parterna aldrig behöver träffas igen. Det är ett långt äktenskap, med gemensamma investeringar och ägodelar som ska delas upp, barn som parterna får delad vårdnad om, gemensamma bekanta och fritidsaktiviteter där de träffas och tvingas till artigt umgänge. För att inte tala om att de fortfarande bor grannar med varandra. Storbritannien må gå ut ur EU så mycket de vill, men de kan inte ta upp ankaret och paddla iväg ut i Atlanten och lämna Europa bakom sig.
Men kanske tänkesättet faktiskt är ett annat. Jag lyssnade till en podcast där en (minns tyvärr inte hans namn, men i Slates political gabfest) pratade om att i resten av Europa kan man vanligen åtminstone på något plan tala för EU:s fördel genom att påtala att det i grund och botten är ett fredsprojekt för att ena Europa efter krigen och för att det aldrig ska hända igen. Han hävdade att det här argumentet inte går hem i Storbritannien. Där största delen av Europa tar till sig argumentet never again ser britterna kriget som något de vann. Än en gång visade det brittiska imperiet sin storhet, stod emot försöken att invadera – och i förlängningen: den frihet de kämpade för då tänker de inte ge upp nu.
Åtminstone den äldre generationen. En aspekt som också känns tung är att ju längre ner i ålder man går, desto mindre är andelen som röstade för att gå ut ur EU. För att se krasst och mycket karikerat på saken: de som tvingas leva med de långsiktiga konsekvenserna av det här beslutet ville inte ha det så här, medan de som så småningom dör bort och inte behöver se vad det leder till ville ut.
Jag tänker också mycket på mina brittiska kollegor och hur det här påverkar dem. Om man vill vara småaktig finns det en möjlighet att sparka ut dem, eftersom en av förutsättningarna för deras anställning – EU-medborgarskap – upphör. Det kommer inte att hända. Men det oaktat lär deras situation förändras väldigt mycket. Framför allt kommer de att leva med ovisshet i åratal framöver om sina jobb och sina karriärmöjligheter. Redan innan omröstningen pratade folk om möjligheten att byta medborgarskap. Många har bott här länge, och har säkert möjlighet till det. Det att de arbetat här länge har också lett till att många av dem inte hade någon rösträtt, eftersom de inte fick rösta om de bott utomlands längre än femton år. Personer som på många sätt arbetat för sitt land i många år hade ingenting att säga till om i beslutet som kan förändra hela deras liv. Redan det skulle ju få en att vilja byta medborgarskap.
Det är sällan man kan säga medan något pågår vad eftervärlden kommer att säga om det. Allt ser annorlunda ut på håll. Men om David Cameron får man väl ändå säga att hans arv kommer att kommas ihåg. Tänk er den middagskonversationen: "Vad gjorde du på jobbet idag, älskling?" "Tja, inte så mycket. Splittrade Europeiska unionen. Ja, och sen splittrade jag Storbritannien också. Perustorsdag." För Skottland röstade visserligen för några månader sen att de vill vara kvar i Storbritannien, men röstningssiffrorna talar sitt tydliga språk om att de vill vara kvar i EU. Det finns redan ett förslag till ny omröstning om Skottlands självständighet. Nordirland röstade också i huvudsak för att vara kvar, men dem vet man ju aldrig var man har. Överhuvudtaget är det väl ingen som vet vad som kommer att hända nu. Det är ju bara en rådgivande folkomröstning. Tidigare hette det ju att de skulle lämna in begäran om utträde så fort resultatet av folkomröstningen var klart. Nu ska Cameron avgå, och har tänkt lämna den faktiska begäran om utträde till den som kommer sen. Roligt jobb att ta över.
Det finns mycket man kunde säga. Jag har inte ens nämnt orden främlingsfientlighet, flyktingar, medmänsklighet, empati; ord som drivit ett folk till något så drastiskt som det här. Ingenting kommer att hända över en natt, och just nu är den dominerande känslan ovisshet. En kompis gillar att använda uttrycket may you live in interesting times, som sägs vara ett gammalt kinesiskt ordspråk men tydligen inte egentligen är det; ett diskret sätt att önska någon olycka. These certainly are interesting times.
