jason isaacs.

Återstoden av resebeskrivningen kommer efter helgen, men jag måste bara titta in och påpeka hur ofattbart cool Jason Isaacs är. Läs bara här fast. När jag blir stor ska jag bli som han.

onsdag den nittonde april.

I Nazareth har man byggt upp en 1st century village ("The Nazareth that Jesus knew"), så dit gick vi sista förmiddagen i staden för att insupa lite atmosfär. Vi kunde bland annat konstatera att rellabokshusritarna har fel och lära oss hur man dör när man blir korsfäst*.

Innan vi lämnade staden gick vi och intog falafel i pita, den enda sevärdhet jag kom till landet för. Det var visserligen inte slut på den judiska påsken förrän följande dag, men det finns mycket araber (2/3 av befolkningen?) i Nazareth, så vi hade ätit pita ändå.

Bilresan tillbaka till Be'er Sheva gick förvånansvärt smidigt och det dröjde inte många timmar innan vi kunde sätta oss ner till bords igen och njuta av en rätt som "Koreans have eaten for... 1800 seconds". På kvällen kom en israelisk familj på ett kort besök, och när det blev mörkt packade vi in oss i bilarna och körde ut i öknen. I brist på månljus och i närvaro av vakt som sa att vi inte fick fara dit gick det lite dåligt med vår ökenvandring, men det lilla vi såg var fullkomligt överväldigande. En tystnad som jag annars bara hittat vid villan en vindstilla vinterdag och ett landskap som inte liknar något annat. Öknen är nog en av de saker som jag ännu ska se.

På hemvägen stannade vi och fotograferade en varningsskylt.

* Man kvävs. För att kunna utvidga lungorna och andas måste man orka dra sig upp till någon slags stående ställning. Det finns en liten sittpinne på korset också, så man ska orka längre, så man ska lida längre. Tre dagar kan man överleva.

tisdag den adertonde april.

Vi åkte till Sahhne, en nationalpark där det finns naturliga bassänger med vattenfall och 24-gradigt vatten året om. Där finns också små söta fiskar (storlek spigg) som kommer och pussar en på fötterna om man står stilla tillräckligt länge i vattnet. När L & jag stod vid trappan och hälsade lite på pusukalat innan vi skulle gå upp kom en gubbe och började fråga om vi är från Frankfurt eller Berlin, eller kanske Holland? Han hade haft en finsk flickvän en gång, så han sa kuulet kaunis.

Där var vi mest hela dagen, det var helt ljuvligt. Sen när vi skulle fara hem gick jag & S på vessan för att byta om, men då kom en tant som försökte spola bort mej med all smuts så då gick jag ut.

måndag den sjuttonde april.

S har enligt egen utsago ett eget frozen yoghurt-ställe i Jerusalem, så dit måste vi ju förstås gå den sista morgonen i staden (hon har ett glasställe i staden där hon bor också, men vi hann aldrig dit. Man måste ju ha något att göra nästa gång också.). Där fick vi passa på att lyssna till en gissningsvis femårig pojke som hade ställt sig på sin balkong med mikrofon och högtalare och käckt sjöng med i ett antal sånger. Vi såg en hand stickas ut genom fönstret, men vi kom aldrig riktigt underfund med om handen försökte låsa upp balkongdörren som hade låsts utifrån och dra in pojken eller hur det sen var egentligen.

En bilhyrning senare var vi på väg till Nazareth. Vi stannade på vägen och åt pizza gjord på matza*, och fortsatte sedan i det allt grönare landskapet. Jag tycker i allmänhet om att sitta och titta ut genom fönster på ivägflyende landskap (tåg, buss, bil), det är då jag tänker och drömmer som bäst. Men när landskapet utanför är helt obekant får man helt enkelt för många intryck för att kunna låta tankarna sträva vart de vill, och matningen av intryck fortsätter utan paus tills man somnar av blotta utmattningen. Det gjorde jag i alla fall. I Nazareth tog vi in på ett helt osannolikt vackert vandrarhem á la arabiskt tempel i Tusen och en natt, med valvbågar, fönstermålningar, bastmattor & kuddar på golvet och en liten dörr som man måste böja sig för att komma in genom.

På kvällen gick vi och träffade mammas kusin som bor i Israel. Hon berättade många intressanta historier, men ställde också frågan "Nå, E & L, vad har ni lärt er under den här resan?". Vad svarar man på sånt?

* Under den judiska påsken äter judarna alltså inget vanligt bröd, sånt städas bort till sista smulan och bränns upp före påsken börjar, utan detta matza, som är ungefär som ett skarpt tunnbröd.

söndag den sextonde april.

Påskdagsmorgonen grydde grå och kylig i Jerusalem. Efter frukosten (vi funderade ett tag på hur de kunde ha semlor när de inte hade müsli, eftersom det inte var kosher, men det var nog koshersemlor sist och slutligen, om de nu var gjorda på matzamjöl eller potatismjöl eller vad det var) gick vi på en gudstjänst till trädgårdsgraven. Det var en väldigt speciell känsla att stå tillsammans med hundratals människor och sjunga Glory to the Risen King i ösregnet framför den tomma graven på påskdagsmorgonen. De kalla kårarna som spred sig från ryggraden och ut i hela kroppen hade inget med kölden att göra.

Efter att ha beställt shawarma på arabiska gick vi omkring i gamla stan och tittade på smycken, halsdukar och väskor. Jag köpte en väska av en gubbe som frågade hur många kameler pappa ville ha för mig (or would you prefer sheep?). Sen gick vi upp på muren och tittade tillexempel på rellabokshus (komplett med satellit och allt), var Jesus spelade basketboll samt kikade in i ett hål där man kunde se var den sista måltiden hade intagits. Tänk att dedär plastmöblerna hade stått där i tvåtusen år! Eller, för att beskriva murvandringen som L gjorde: först gick vi i hundra år, sen var det nån smartgök som hittade på att vi sku gå ännu längre, å så måsta vi gå hundra år till.

lördag den femtonde april.

Vi hade fått löfte om att få låna en bil, men det visade sig att familjen som ägde den hade fått ett så bra pris så de hade sålt den. Eftersom det var sabbat var det ingen idé att försöka hyra en till, så mamma stannade i Be'er Sheva och tog det lugnt och anpassade sig till klimatet medan vi andra åkte ner mot Döda Havet. Ner är rätta ordet, man kunde följa kilometerssänkningen på skyltar längs vägen där höjd över/under havet visades. Nerkomna till -400 konstaterade vi att det nog var perfekt väder att ligga på stranden: 32 grader men blåsigt, så hettan märktes inte. Själva badandet var en märklig upplevelse. Man låg där och guppade som en kork, något simmande var det inte tal om. Det tog S och mig runt en halvtimme att ta oss tillbaka in till stranden när vi väl hade bestämt oss för att gå upp. L skulle ha velat ha en hebreisk tidning så att hon hade kunnat läsa hebreiska flytande (hö, hö) men man kan ju inte få allt här i världen. Efter en oerhört delikat lunch bestående av koreansk picknickmat och glass som L på något märkligt sätt lyckades klotta både på näsan och benen och lite härstans och varstans åkte vi tillbaka.

På kvällen tog vi oss till Jerusalem där vi skulle sova två nätter på ett vandrarhem mitt i stan. Det skulle annars ha varit lätt att hitta (sa pappa sen), men eftersom vi skulle plocka upp SH på busstationen blev vi tvungna att åka de mest märkliga vägar och mittiallt fann vi oss mitt i de ortodoxa judarnas område av staden, bara män med hattar överallt och mörka trånga gator. Vi såg en brand också, någon som brände upp sina grejer på gatan, men det var ungefär det farligaste vi kom i kontakt med under hela resan. Eftersom det inte var det minsta farligt, eventuell rädsla hade mer med inre faktorer än faktiska yttre att göra, säger det en del. Okej att maskingevär verkar vara en het modetrend nu i vår, men den bild media ger av Israel är fruktansvärt ensidig och orättvis. Vi for ju förstås aldrig till sådana ställen som är känt osäkra, men ändå, det finns så mycket mer än det media ger uttryck för.
Som med allt annat, I guess.

fredag den fjortonde april.

Vi kunde redan första dagen konstatera sanningshalten i följande logiska deduktion: Be'er Sheva ligger vid öknen. I öknen är det varmt. Det är följaktligen varmt i Be'er Sheva. Vi stannade mest i skuggan och pratade hela dagen.

På kvällen var vi på sedermåltid. Judarna äter sedermåltid varje påsk för att fira befrielsen från Egypten, och den innefattar tillexempel att äta kött, osyrat bröd och bittra örter, läsande av olika bibelstycken, frågor och skålar i vin. Det var många svängar hit och dit och lite svårt att veta när man egentligen fick äta och så, men intressant ändå (vet inte riktigt hur traditionell denhär sedermåltiden var dock, iom att det var en församling med messianska judar). Simultantolkning på fyra språk via högtalare var dock ingen höjdare - det gjorde att sedern, som (på engelska) betyder order, mest liknade chaos.

Väskorna anlände just när vi hade gått iväg mot kyrkan, så ombyte fick lånas av syster (av dem som inte hade lytt mammas råd - inklusive hon själv - att packa ett ombyte kläder i handbagaget, det vill säga. Vissa är ju lite mer förutseende än andra.) till måltiden. Hemkomna från måltiden blev det i alla fall presentutdelning av sällan skådat slag.

torsdag den trettonde april.

Jag hade målat upp skräckvisioner för L om ett mörkt rum där man sitter ensam på en pinnstol med en stark strålkastare riktad mot en och en gubbe i motljus som ställer knepiga frågor i timtal innan man släpps in i landet. Det hann dock bli dramatiskt redan innan det. Planet till Frankfurt var försenat, så vi tvingades spurta genom flygplatsen på jakt efter rätt gate när vi skulle vidare. Lufthansa har tydligen någon policy att helt på random välja ut några personer som inte får checka in hela vägen, så pappa måste checka in på nytt där, så han gick i förväg medan mamma & L visiterades i säkerhetskontrollen. Det var väl inget problem i sig, förutom att han råkade ha tre stycken pass i fickan. It's too late, the plane is leaving, you have to board now, sa en gubbe till mig när jag ville springa tillbaka, efter viss övertalning skulle jag visserligen få springa men då dök de upp med en vakt i släptåg (de gör aldrig, aldrig så här annars, sa han).

Väl i planet satt jag och tittade på när de lastade in bagage. Det var en något surrealistisk upplevelse att sitta och titta på alla våra väskor i en vagn på marken medan planet rullade iväg. Men det var sist och slutligen alldeles utmärkt. Vi har aldrig rest med så mycket bagage förut (å andra sidan brukar vi inte ta med oss stekpanna och lingonsylt varje gång vi reser bort heller), och vi hade ägnat en och annan tanke åt hur vi skulle proppa in sex väskor i den lilla hyrbilen (en Daihatsu YRV). Nu slapp vi det bekymret, och våra väskor fick komma sig på lite sightseeing i Frankfurt till på köpet.

Vi lastade således bara in handbagage och oss själva i bilen och efter vissa vägvalssvårigheter i Be'er Sheva möttes vi av SH, S & de två flickorna Whitaker och kunde konstatera att vi var framme.

onsdag den tolfte april.

(Jag skriver en utförlig resebeskrivning den här gången. Skippa om du vill.)

Vi skulle ta tåget ner till Helsingfors mitt på dagen, så jag skrev en tent i förbifarten och sprang sedan iväg till stationen och hoppade på mjölktåget till Seinäjoki, där jag bytte till de andras tåg, där de hade blivit underhållna av en gubbe som berättat sin livshistoria ända tills dess. Mamma konstaterade att det nog var tur att vi hade kommit iväg nu, för hon skulle ha lämnat tillbaka en bok till grannfrun dagen före, men när hon sträckte fram handen upptäckte hon att hon tagit ett par elektriska skovärmare istället.

Vi sov natten hos moster med familj, där vi ägnade kvällen åt att söka efter Hulda i akvariet (där finns för övrigt också en klarblå fisk som alltid brukar återfinnas framför spegeln, den heter Carola) och att söka efter lämplig bröllopsrepertoar i Finlandssvenska sångboken. Därifrån kunde vi dra slutsatsen att vi finlandssvenskar nog har ett väldigt kämpigt och bekymmersamt liv, nästan alla sånger innehöll kamp och strid och ond, bråd dööd. Slutligen bestämde* vi oss för att sjunga Hard Rock Hallelujah istället.

* Nåja, bestämde är väl lite för mycket sagt. Det var på förslag i alla fall.

hemma igen.

I förrgår när vi körde mot Ben Gurion pratade vi om att det kändes som att vi kommit till Israel dagen före, men ändå kändes Finland väldigt, väldigt avlägset. Historien om att snödrivorna hade varit höga nog att skymma utelamporna på gården när vi for hade dragits tillräckligt många gånger för att själva fenomenet snö skulle ha blivit något av en myt - det kanske fanns något korn av sanning i historien, men snö finns väl inte på riktigt, va? Och plötsligt var man på väg dit igen.

Nu sitter jag i soffan igen, med mr Bowmont i famnen och ute blåser vinden. Jag måste vara hemma.

avskedsbrev.

Det har varit rätt tyst från min sida de senaste dagarna. Det har berott på en blandning av lathet, skoluppgifter samt följden av desamma (efter att ha suttit hela dagen framför datorn och skrivit lockar det inte riktigt mera, helt enkelt).

Det kommer att vara rätt tyst från min sida ett tag framöver också. Det beror på heelt andra orsaker. Jag planerar nämligen att gå i landsflykt.

Nåja, planerar är väl mycket sagt, faktiskt. Jag har aldrig nånsin varit så oplanerig före en resa. Nu har jag slängt ihop lite grejer och stängt resväskan, men det ligger inte speciellt mycken tanke bakom. Jag har inte ens räknat igenom hur många par strumpor jag möjligen kan behöva, slängde bara med en bunt på måfå. Så nu får det gå som det vill.

Det är inte det att jag inte ser fram emot resan. Egentligen tror jag att det är positivt. Jag tycker om att resa, men jag brukar oftast få ett slags illamående så fort jag anländer. Det är inte hemlängtan som sådan, tror mest att det har att göra med att jag inte har kontroll över någonting, och det skrämmer mig. Man kan inte gå över några gränser när man inte känner till var gränserna finns.

Men nu har jag fokuserat så pass lite på att bygga upp höga förväntningar att jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra. En förväntning har jag i alla fall, och den kommer med all säkerhet (undantaget eventuella flygkrascher och bombattentat) att uppfyllas: jag ska träffa min syster. Och det är ju trots allt det som är hela poängen.

Så shalom, gott folk, vi hörs efter nästa helg.

vi hade i alla fall tur med vädret...

Jag har en gås oplockad med John Pohlman. Jag har aldrig plockat någon gås i hela mitt liv, men det känns som att tiden är inne för det nu. Och jag måste få skylla på någon, så varför inte John Pohlman? Det känns som att man borde genomföra någon aktion, demonstrera på torget i Strasbourg med banderoller och skyltar eller starta en namninsamling att ge åt Tarja Halonen.

För det är något som är helt grymt felaktigt på tok.

Det snöar. Det har snöat och snöat och jag hyser inga större förhoppningar om att det någonsin ska sluta.

Jag har minnen av att vi lekte utomhus och gick barfota i gräset på min systers födelsedag när vi var små. Det stämmer troligen inte ihop med verkligheten, men even so: det är en vecka in i april och marken är täckt av snö, folk går omkring i vinterkläder och jag fryser som ett kylskåp i en frys* här inomhus fast vi har haft en brasa tänd i öppna spisen**.

Det är i situationer som den här man börjar tänka att man kanske borde ha lyssnat när geografiläraren berättade om växthuseffekten trots allt.

* Aldrig hört sången "I am frysing, I am frysing, som ett kylskåp, i en frys"? Du har gått miste om något stort, min vän.
** Nu är vår öppna spis av den konstruktionen att den egentligen inte alstrar nån vidare värme, men ändå, när man är i samma rum brukar man ju märka av det i alla fall. Och jo, jag är hemhemma, jag har ingen öppen spis i min egen etta.

jk rowling och beatles.

Ni har läst om min passion för Harry Potter.
Ni har också läst om mina antipatier gentemot Beatles.
Så hur ska man reagera när de två plötsligt förs samman?

Bara för någon dag sedan konstaterade jag att Come Together måste vara en av världshistoriens meningslösaste låtar. Vadå knark? Min sånglärare gav mig den sången en gång, och sade i samma veva att det är en av de svåraste låtarna att plugga texten utantill till, för stroferna har absolut inget sammanhang. Det är skokräm och cocacola om vartannat, mestadels på samma ton dessutom. (Du kan läsa hela texten till exempel här, om du vill)

Sen läser jag om vilka låtar JK Rowling skulle ta med sig till en öde ö, och tror ni inte att den låten finns med? Skandalöst. Det här samhället är verkligen på väg neråt.

Hela listan lyder enligt Sean Smiths biografi för övrigt as follows:
The Beatles - Come Together
The Smiths - Bigmouth Strikes Again
Beethoven - Appassionata Sonata
Tchaikovsky - Violin Concerto in D Major
REM - Everybody Hurts
Marianne Faithfull - Guilt
Jimi Hendrix - All Along the Watchtower
Mozart - Requiem Mass in D Minor

kångrätchulejschöns.

Detta är ett hyllningsinlägg.
Denna dag fyller Syster Yster så många år att man kunde tro att hon är fyra år äldre än mig. Fast det är hon inte. Bara i lite över en månad.

Grattis.

dansa på bordet!

En sak till bara: jag blev godkänd i Excel-tenten, så min karriär i Tietojenkäsittely är härmed avslutad! Jag ska nog fira hela natten. Förutom om jag inte gör det då. Men man borde ju.

bikt.

Jag är inte katolik, men om jag vore det skulle jag nu säga "Forgive me Father, for I have Sinned". Åtminstone skulle jag göra det om jag dessutom var en karaktär i en amerikansk film. I brist på både det ena och det andra personlighetsdraget tänkte jag nöja mig med att bikta mina pinsamheter i denna blogg och till dess miljonpublik som varje dag flockas för att läsa den. Ni märker kanske att jag min vana trogen försöker rada ord för att flytta fokus från ämnet och istället göra er alldeles virriga, snurriga, darriga (raska på nu!). Men enligt den omdebatterade plåstermetoden tänker jag helt enkelt nu bara skriva det rakt ut och helt sonika utan vidare flax och flärd:

Jag skulle litegranna vilja ha Ilkka Jääskeläinens skiva Vuosisadan Rakkaustarina.

pampas nationaldag.

Jag måste smälta upplevelsen lite först, men här kommer det ni alla har längtat efter så djuptgående och innerligt: en redogörelse för årets upplaga av Pampas Nationaldag.

Det är alltså så att plattlandet där jag bor firar nationaldag. Vi är förvisso inget eget land (även om tanken på ett autonomt Svenskfinland har framförts ett antal gånger, mestadels i seriösa forum som till exempel Radio X3M), men nationaldag kan man väl fira ändå. Det är en dag då vi kan visa vår uppskattning åt slätterna som har fött oss och närt oss och gjort oss till de välartade ungdomar vi är idag. Alternativt skulle vissa kanske säga att det är en dag då vi kan supa skallen av oss för att glömma bort att vi befinner oss på ett så deprimerande ställe som pampasslätterna. Men det är nu bara hur man ser på saken.

Det hade ju varit fint väder ett tag. Våren kvittrade & solen kittlade våra stelfrusna själar till liv. Men sen tänkte John Pohlman & Gubben Frost att nejhööduveittduvaa, såna klicheártade poetiska försök tänker vi då inte ge upphov till, så då kom det en meter snö i stället. Så detdär som såg ut att bli en solig och fin dag på torget blev mer en kollektivt huttrande folkhop - vissa mer blåfrusna än andra då, beroende på alkoholhalten i blodet. Jag trodde att jag hade frusit ihjäl och börjat hallucinera när Carolina Klüft och Carola dök upp på scenen och ett Roxette-coverband spelade, men så lyckligt lottad var jag inte. Jag tog min tillflykt till Rewell Center ett tag, där jag tillsammans med min icke-halarbeklädda vän funderade att ta steget fullt ut och stiga upp på scenen där inne där det pågick en modevisning (jag kände mig rätt moderiktig i min halare), men sen tänkte vi att vi måste skona de gamla tanterna från ett sånt burdust uppvaknande från den utopiska livssynen att kanske det trots allt finns några moraliska lärarbarn kvar, så vi lät bli.

I stället för att med våld försöka klämma oss in vid Ollis gick vi till Fiabeth och försökte med våld klämma i oss så mycket delikat ostkaka vi bara kunde. Sen hem, duscha, byta kläder och iväg till kvällsfesten. I kön in började vi på en trevlig tradition att hamna bakom ex-studiekamraten M-M och diverse prosaiter (jag bekänner fortfarande färg som prosait i exil, för övrigt, dessutom helt utan spår efter VYY-ighet, jag har inte ens hämtat ut mitt Övertäjät-halarmärke), det fortsatte vi sedan med i slutet av kvällen både i narikkakön och på Hese. Det var väldigt trevligt att råkas, fast jag blev nog lite förnärmad över att hon inte ens hade meddelat att hon skulle komma, jag kunde ju ha ställt till med röda mattor och sånt. Väl inne på stället träffade diverse annat löst folk, av väldigt varierande "vad roligt att träffas!"-grad. Mest tid spenderades nog på dansgolvet ute i RC, främst på grund av den högeligen up-to-date-iga musiken. Kvällen förflöt i övrigt som den brukar, och efter redan nämnda sväng till ett centralt hamburgerställe, med medföljande utfrågning av huruvida man kan fara till militären om man är väldigt feminin och blir förfärad om en nagel går av, gick vi hem.

Nästa morgon bussade vi iväg till Smedsby av alla ställen på jorden och åt korv och köttbullar tills vi åkte hem igen. Passade på att rycka till mig ett Survival Kit, som jag inte hade fått föregående dag, och gav i min stora givmildhet bort halpa-tandborsten åt en behövande ung man. Som tack för besväret fick jag en kram. Ain't that just adorable.

pliktinlägg.

På Sams begäran tänkte jag nu skriva ett blogginlägg om min dag.

Först sov jag.
Sen tittade jag på originalversionen av The Italian Job*.
Sen åt jag lunch.
Sen tittade jag på förra säsongens America's Next Top Model.
Sen gick jag och lämnade tillbaka filmen och klagade på hack i mitten.
Jaha, sa tanten.
Sen gick jag hem ginast via Brändöbron och fängelset.
Sen tog jag en dusch.
Sen tittade jag på High Fidelity och sista avsnittet av Unelmien Poikamiestyttö** samtidigt.
Sen läste jag lite i Walter J Ongs Muntlig och skriftlig kultur.
Sen sov jag en stund.
Sen åt jag middag.
Sen läste jag lite igen.
Sen tittade jag på Noora menee naimisiin.
Nu tittar jag på Bad Boys 2.
Sen ska jag nog gå och sova.

*Den hyrde jag egentligen för att titta på igår kväll, men jag blev så a) uttråkad på mitt eget sällskap och b) störd på Michael Caine och hans orgier att jag stack till Sugarhoneydaarling i stället. Den mannen är förresten som en blandning mellan min engelske föreläsare och Painkiller. På ett dåligt sätt.
** Ett intressant ord annars, detdär. Poika, mies, tyttö - det är bara nainen som saknas, och det är hon som åsyftas.