onsdag 30 januari 2008

skämt på skämt.

+15 grader en dag och -10 nästa. Hello from Kansas.

Jag började dagen med att debattera vilket som kom först - slaveri eller rasism. Sen prickade jag utan svårigheter (eh, hoppas att det är rätt också) in ett antal stater på en tom karta (upptäckte btw att min ramsa hade vissa tillkortakommanden - jag hade glömt bort Connecticut). Och så världslitteratur, där läraren nu tre gånger i rad har sagt att vi ska avsluta kinesiska Peach Blossom Fan den dagen och gå vidare till Moliéres Tartuffe. Det är meningen att vi ska få färdigt Tartuffe nästa gång; vi har inte ens börjat. Haha. Vilket skämt. Så öva lite piano, och sen lunch med John & Jordan och ett antal problem gällande allt från den globala köttproduktionens eventuella fortlevnad till JellO. Nu ligger dagen öppen framför mig, rosig och fager och allt det där. Jag tror jag ska gå och sova...

Till sist, ett jätteroligt skämt som lingvistikprofessorn berättade:
Det var en gång en lingvistikklass, där professorn pratade om negationer. I vissa språk, till exempel engelska, gör två negationer meningen positiv. I andra språk, till exempel spanska, gör två (eller tre, eller fyra) negationer meningen negativ. Men det finns inget språk i hela världen där två positiva* delar av en sats skulle göra den negativ. Varvid en elev sa:
- Yeah right.

* Vad är motsatsen till negation? Position låter inte riktigt rätt...

tisdag 29 januari 2008

de förbenade förenade staterna.

Det har hänt sig att jag har reflekterat över om problemet med de Förenta Staterna inte månne är just att de är förenta och inte en hel bunt skilda stater. Men aldrig har jag tyckt det så mycket som nu. De är alldeles, alldeles för många. Och visserligen var de färre år 1876, men de var ändå tillräckligt många för att det ska vara jobbigt. Jo, jag har geography quiz i hissa (?!), och pluggandet går sådär lagom bra. Västkusten klarar jag. Det är tre stater. Kansas med omnejd klarar jag också. Men östkusten borde låsas fast i en skambock på torget innan den förs iväg till arkebusering. Eller nånting i den stilen. Vem har nånsin hört talas om Maryland anyway? Jag får ta till det klassiska knepet och hitta på nån ramsa i stil med "massmördad av en ny tröja. beware of mary!"*.

Idag har jag haft både första pianolektionen och första körövningen, och båda verkar riktigt lovande. Syllabusen för pianolektionerna anger att jag ska lära mig minst två stycken av två skilda kompositörer under terminen och sen spela upp dem för en jury. Mina klassiska pianotalanger lämnar ju något att önska, men det är väl det som ska börja åtgärdas nudå. I dethär skedet verkar det som att jag ska spela Toccatina av Timothy Brown och antingen ett Chopinskt preludium eller en mendelsohnsk komposition som nog kräver att min vänsterhand visar mer talang än den har gjort hittills. Menatt. Int förstår jag riktigt om jag ska whajna på med två stycken hela terminen, menatt. Det blir nog bra. Kören innefattade personer upp till typ åttiofemårsålder, men repertoaren är rätt blandad. Lite skottiska folkvisor blandat med tyska lieder och my fair lady-potpurri lovar mer omväxling än två pianostycken i alla fall.

*Uppifrån och ner alltså: Mass-achusetts. Mord låter ju lite som rord eller rod, Rhode Island alltså. Och en new jersey är ju en ny tröja. Beware, aware, Delaware. Och sen Maryland, då. Joatt, det är så logiskt så.

lördag 26 januari 2008

avgörande ögonblick.

En gång blev jag tillfrågad om vad jag kommer att vara mest excited* att berätta åt människor när jag kommer hem**. Jag hade inget svar att ge sådär på direkten, kanske främst på grund av situationell närsynthet, för att frågan framfördes samma kväll som allt mer har kommit att bli den avgörande i min vistelse här. Skulle frågan upprepas nu skulle jag nämna störtregn, leriga stigar, släggkastning och dimma över öppna fält. Andra händelser som sticker ut är till exempel en tvåochenhalvtimmespromenad bortom järnvägen med plötsligt utvecklad hundskräck, dagen när jag första gången såg vattnet, och så igår då, letande efter stenar att kasta för att krossa sjöisen. Det krävs så lite. Sist och slutligen är det ju mest sällskapet det hänger på.

Nu ska jag gå och spela piano, och sen finns det nog ingen annan utväg än att ta en sväng till skogen. Efter temperaturer på 0-13 fahrenheit, är det plötsligt nånting på femtio och antingen är våren på väg eller så är jag i Kansas.

* Ursäkta svengelskan, men det blir så ibland. Dessutom passar varken uppjagad eller upphetsad, som min lilla ordbok föreslog, in.
** Huruvida dessa ögonblick faktiskt är något att dela med sig av, någonting man kan berätta om och få någon som inte var där att förstå vad de betydde får nu sen vara osagt. Jag tolkar inte frågan bokstavligen.

onsdag 23 januari 2008

oj oj så jobbigt det är att vara jag...

Det är något skumt på gång. Jag har varit i skolan mer eller mindre nonstop från nio till fyra idag. Så lång skoldag har jag inte haft sen gymnasiet, och det var ju liksom en fas man borde ha växt ur vid det här laget. Eller?

Nå, nu ska jag inte överdriva mina vedermödor. Den första halvtimmen är inte en veckoligt återkommande sådan; jag skulle bara träffa min handledare för lite pappersarbete (så går det när man inte kan bestämma sig för vilka kurser man vill ha). Och de sista fyrtio minutrarna satt jag och övade piano, så de lade jag till i tidsrymden mest bara för att det skulle låta ännu jobbigare (lite jobbigt var det faktiskt, jag satt och spelade iklädd vinterjacka, mössa och vantar). Men ändå. Jag förstår inte varifrån alla kurser har kommit alldeles plötsligt.

Eller lite kanske. Jag får gå fiction writing* i addition till min annars stormiga dag (jo jag hade professor Storm i varje kurs ti-to annars, höhö). Han är annars en sån lärare som jag skulle kunna tänka mig att jag skulle vara om jag vore typ sextio år och professor. Berättar en massa random grejer som emellanåt är intressanta, emellanåt inte, och har så torr humor att man ibland inte vet om han skämtar eller inte (sån humor lär jag ju också ha, fick jag höra nu under jullovet). Det är lite omständligt, men på det hela taget är han rätt bra.

När jag hade haft alla förmiddagslektioner och hade stökat undan lunchen, gick jag tillbaka till mitt rum och tänkte kolla mejlen innan jag skulle ta mej en tupplur när jag nu ändå hade en timme ledig tills nästa lektion. Förutom att jag hade fått ett mejl av min sånglärare då att vi ska ha lektion tisdagar klockan ett. Eftersom klockan var tio före ett vid det laget blev det lite dåligt med tuppluren. Men att. Det går ju så också. Jag hamnade ändå att vänta och trodde inte att nån skulle dyka upp, innan läraren sen kom. Nån annan syntes inte till, åtminstone inte förrän vi sen gick ut genom dörren. Där stod ett gäng asiater som jag misstänker skulle ha samma lektion men som tydligen inte hade tänkt på att helt enkelt kliva på. Men att. Det går ju så också. Det blir nog bra, ska ni se. Imorgon tar vi det mer piano.

* Tydligen lönar det sig att hänvisa till anpassningsproblem, á la "Hej, snälla professorn, int sku jag kunna få gå din kurs fast den redan är full? Det är ju så stor omställning att gå från att ha dig varje dag på hösten till ingen alls på våren". Eller hur det nu sen var. I vilket fall som helst är det ju ganska trevligt att höra att jag är such a talented writer att hon skulle love to ha mig i gruppen, sådär som omväxling.

lördag 19 januari 2008

auditioner.

Jag känner mej väldigt stereotypiskt kvinnlig när jag skriver det här, men it wasn't what she said, but how she said it. Eller vad hon inte sa, snarare. Hon sa inte "Unfortunately we just don't have time for you". Hon sa inte ens "Oh yeah, you majorly suck, so we don't want to waste resources on you". Det hon sa var "Oh Emma, hi! We scheduled you for group lessons with professor X, she'll call you this weekend. Goodbye." Som om det var det jag ville från början. Som tur är, kan man ju skylla allting på att hon är amerikan. Det bortförklarar det mesta. (Även om jag har fått höra att finländare inte ens är mänskliga, och att jag gjorde ett dåligt val att bli en sån.)

På måndag har jag pianoaudition och med mina talanger lär jag lyckas misslyckas med det också och hamna i gruppterapi. Då åker jag härifrån.

DISCLAIMER: Detta är ett skämt, så nej, mamma, jag är inte alls överdrivet pessimistisk. Det går säkert jättebra och läraren undrar säkert varför ingen har upptäckt mina enorma talanger tidigare. Dessutom är pessimism ett av de värden vi finländare uppskattar högst, det har jag lärt mig på universitetet i interkulturell kommunikation. Sådetså.

fredag 18 januari 2008

lov, snö och ord.

Ibland är det trevligt att vara i USA. Som på måndag, till exempel, för då har vi lov. Ha ha. Så bra att det finns folk som har drömmar.

Tre dagar helg framför oss, alltså. Några planer? Ptja, snöbollskrig, kanske, om det råkar bli lite varmare. Sova (har försökt hålla en sträng tupplursdiet för att vända dygnet, tror att jag börjar vara här nu). Läsa läxor (jotack, det finns gott om böcker som ska läsas den här terminen också). Gå och handla lite myslistänger, kanske. Såntdär.

Apropå snö blev denhär "eskimåerna har typ tusen ord för snö"-myten aktualiserad när jag läste (visst var det väl i Det här är Finland?) att finskan har runt tvåhundra. Det fick mig att undra över a) hur många det finns i svenskan och b) hur man räknar sånt. Nog kommer man väl upp till en tjugo kanske när man börjar räkna svenska snöord, men tvåhundra? Räknar de böjningsformer som skilda ord? Säkert kommer man väl med avledningar upp till rätt många (rätta mig om jag har fel, men inuktitut lär väl också vara ett agglutinerande språk, vilket skulle förklara en hel del). Så är det skillnader i språkets uppbyggnad eller skillnader i sätt att se på världen som egentligen är huvudfaktorn? Det där med avledningar kom förresten att bli ett huvudbry när vi spelade Taboo på finska hemma innan jag åkte också - gäller avledningar också som tabuord? Den spelidén är helt klart inte påhittad av en finne.

Slutligen vill jag också, sådär i ordfilosoferandets anda, framlägga följande språkstrid: jag hävdar bestämt att motsatsen till white christmas, d.v.s en snöfri jul, är en black christmas. Helt logiskt, inte sant? Det ska allt vara en amerikan till att inte acceptera den logiken.

P.S. Matilda, pissmyror hittar du till exempel här och här.

onsdag 16 januari 2008

en empirisk undersökning angående skillnaderna i finländskt och amerikanskt mottagande.

I det ena landet möts man av en välkomstkommitté med Kalle Anka-kex.

I det andra landet får man mandarinklyftor slängda på sig tills man tvingas ta skydd under en hundhårig filt (och inte ens då slutar de).

Det är ju så man undrar över vad man gör här egentligen.


Lektionerna har börjat idag, och hittills verkar det bra. Hissaläraren verkar bra och rolig (åtminstone tycker han själv det), och Later World Literature verkar intressant som kurs åtminstone, om ock föreläsaren hittills inte verkar överdrivet inspirerande. Böcker för runt åttio dollar är redan inhandlade, och det är bara för en kurs. Men detdär, jag har ju ännu cirka fyra euro kvar att få i lön från juljobbandet, så det är ju inga problem. Jag ringde sångprofessorn också, som jag skulle, och möttes av ett "Emma! I was just thinking about you!", vilket var något överrumplande. Efter auditionen verkar det lite mindre positivt kanske, men hon ska ringa mig senast fredag och förkunna domen. Jag får sjunga i vilket fall som helst, antingen blir det privata sånglektioner + antingen community chorus eller opera chorus, eller så sångundervisning i fyrapersonersgrupp. Det visar sig, jag har gjort mitt nu i alla fall.

tillbaka i landet långtborta.

Tiden går så fort då man har roligt. Tiden går ännu fortare när man jobbar det mesta av den och sover resten. Men så kan det gå. Det gör sig i alla fall i diktform.

Jag är tillbaka i Emporia, i Kansas, i USA. Jag hade varit i landet i ungefär två minuter innan åsikten att jag borde komma tillbaka nästa år framfördes. Imorgon börjar skolan igen och det är så märkligt när allting är så vanligt men ändå inte alls. Det kändes jättetomt i vårt rum när jag steg in, Suzanne hade tyckt samma sak och ändå kan ingendera av oss säga vad som är borta. Ingen ny rumskamrat har vi fått i alla fall, och lika glada är vi väl för det (det har Greg däremot fått, och han verkade inte speciellt glad; det hade dock inte så mycket med personen i fråga att göra, utan bara med hans blotta existens... det, och det faktum att namnet Ben är så lätt att säga på ett argt sätt). Kafeterian har fått någon slags makeover, men maten verkar vara samma gamla.
"That was unsatisfactory."
"Home, sweet home."
Det var något problem med försäkringen så jag skickades till international office när jag ville betala de ljuva dryga 3000 dollar jag är skyldig universitetet. Där stod jag och betraktade ett antal asiater som med foldrar i handen och intimidation i ögonen påminde om den nya förvirrade utbyteselev jag var för ett halvår sedan. Det kändes som väldigt länge sedan. Å andra sidan känner jag mig alltsomoftast lika ny och förvirrad som då, så egentligen är det ju inte speciellt mycket som förändrats. (Int var det sen några problem, tanten tryckte på en knapp och så var det okej med den saken. Much ado about nothing, för att citera Billy.)

Nu sitter jag bara och fördriver tid tills det är tillåtet att gå och sova.