Den här dagen fascinerar mig varje år. Den gångna veckan har staden varit full av liv och folk, då Jakobs dagar varit i full gång med evenemang varje dag. Spektaklet kulminerar på lördag kväll, då man får ta armbågarna till hjälp för att komma nån vart i trängseln. Öronen fylls av en blandning av coverband, indianska panflöjter, folksorl och tivolimusik från en karusell. Längs hela gågatan står försäljare i tält och bjuder ut vårrullar, crêpes, kebab och muikkor.
Och så vaknar man några timmar senare, och det är som att apokalypsen dragit fram och lämnat en ensam kvar. Staden är absolut död, matstånden har gått upp i rök, och det enda tecknet på intelligent liv som syns till är ett par män som monterar ner scenen. Det är tyst. Lugnt. Stilla.
