sommarnatt.

Man borde aldrig ha andra kvällar än såna som denna. Att bränna iväg omotiverat långt för att Twinmind brukade tycka om ett visst företags produkt och sen sitta i solnedgången på en daggvåt fotbollsplan och bli uppäten av myggor som missförstod det där med vad som skulle ätas och vem som skulle ta hand om ätandet. Det är så det ska vara, bara.

backstreet's back. eller jag.

Efter diverse datorhaverier, utlandsresor och allmänt sommarlov är jag tillbaka med ett blogginlägg. Idag är det midsommardagen och solen skiner ute. Midsommarafton spenderades med god mat, goda vänner och gott skratt förlänger livet. Veckan innan spenderades på bilresa i våra västra grannland, innefattande (men inte uteslutande) kusins bröllop, som blev ack så vackert trots att bruden var allvarligt sjuk och inte hade ork att lyfta huvudet från kudden två dagar innan. Resans temaord blev "kumurin" samt "faksur". Och nu snackar vi faktiskt varken finska eller isländska, det är gammal hederlig hankmodialekt, min mammas modersmål som definitivt borde föräras en egen ordbok (för vem skulle annars förstå det?). Apropå finska tycker jag att det är jättekonstigt att 'fält' kan heta "tanner" på finska, det passar ju sig inte alls. Fröjden med det finska språket är ju att man kan räkna med att lägga till ett -i i slutet (eller eventuellt -lainen) och så låter det finskt, och nu plötsligt kommer nån och säger att slagfält heter taistelutanner. Jag förstår bara inte. Min tillvaros grundvalar vacklar. De har gjort det en hel del på sista tiden.

det vackraste ord som jag vet...

Det är konstigt att tankarna smälter bort i takt med att kylan i tårna också gör det. Det fanns ju så mycket att säga; gungande, karusellande i parken, kvällssol över sanden och bryggan som alltid ändrar utseende och käraste vännerna i låtskrivartakter gör sånt. Stimulerar, inspirerar, föder lycka.

Jag funderade häromdagen på en vän jag en gång hade. Det slog mig plötsligt att även om jag av naturen och ohejdad vana ser tillbaka på tiden i högstadiet som den värsta i mitt liv, fanns det även en tid då jag sa att jag var som lyckligast just där, just då. Jag har glömt, förträngt det fram tills nu. Det är så lätt att se allt i svart-vitt, det är så mycket enklare att processa saker som man kan ha en bestämd uppfattning om. När historier lämnar med öppna slut är det mycket svårare att sluta fundera ut en lämplig finalscen. Men inget är någonsin så enkelt som det gärna skulle få vara, och även om det kunde vara det ser vi till att hitta på tillkrånglande faktorer. Jag tror att jag har behövt skylla allt på andra tills nu, kanske jag äntligen har mognat så pass att jag kan inse att jag säkert bär en del av skulden. Någon gång ska jag komma så långt att jag kan förlåta. Men det är långt dit, åtminstone vad gäller den ena parten. Den andra skulle jag vilja träffa, prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. förlåt kan jag inte.