den fula ankungen är fortfarande ful.

Jag har tillbringat en stor del av helgen på villan med att tycka synd om fåglar.

Först var det sex stycken svanar som gled fram över viken. De var fina, förstås, men en av dem fick inte vara med de andra. Så fort hen försökte närma sig klungan flöt de andra obekymrat iväg åt ett annat håll. Emellanåt gick det till och med till handgripligheter. I Den fula ankungen blir ju allting bra, tänker man sig, när protagonisten har upptäckt att han är en svan. Då ska han ju leva lycklig i alla sina dagar. Men tänk om han i själva verket blir mobbad av de andra svanarna också?

Det var också synd om en fågel av mer obestämd art; eventuellt gransångare eller lövsångare eller nåt sånt. Den hade byggt ett jättefint bo ovanpå en mattrulle på vår terrass, och lagt ett litet ägg däruti. Men så kom vi där då och satt och hängde, och fågeln vågade sig inte komma nära och ruva. Hon gav väl upp hoppet om ägget, men tog tillfället i akt när vi höll oss borta flera timmar i sträck under natten och lade ett ägg till. Förgäves, förstås, för när morgonen kom intog ju farliga vi terrassen igen. Pappa flyttade sen boet till en buske i närheten, men fågeln kom flygande alltid nu och då och försökte uppgivet förstå vart boet tagit vägen. Jag försökte peka ut var det fanns, men min utbildning i interkulturell kommunikation omfattade tyvärr inte fågelkulturer.