Det är konstigt att tankarna smälter bort i takt med att kylan i tårna också gör det. Det fanns ju så mycket att säga; gungande, karusellande i parken, kvällssol över sanden och bryggan som alltid ändrar utseende och käraste vännerna i låtskrivartakter gör sånt. Stimulerar, inspirerar, föder lycka.
Jag funderade häromdagen på en vän jag en gång hade. Det slog mig plötsligt att även om jag av naturen och ohejdad vana ser tillbaka på tiden i högstadiet som den värsta i mitt liv, fanns det även en tid då jag sa att jag var som lyckligast just där, just då. Jag har glömt, förträngt det fram tills nu. Det är så lätt att se allt i svart-vitt, det är så mycket enklare att processa saker som man kan ha en bestämd uppfattning om. När historier lämnar med öppna slut är det mycket svårare att sluta fundera ut en lämplig finalscen. Men inget är någonsin så enkelt som det gärna skulle få vara, och även om det kunde vara det ser vi till att hitta på tillkrånglande faktorer. Jag tror att jag har behövt skylla allt på andra tills nu, kanske jag äntligen har mognat så pass att jag kan inse att jag säkert bär en del av skulden. Någon gång ska jag komma så långt att jag kan förlåta. Men det är långt dit, åtminstone vad gäller den ena parten. Den andra skulle jag vilja träffa, prata med, men jag vet inte vad jag skulle säga. förlåt kan jag inte.
1 kommentar:
Så poetiskt och tänkande du har börjat skriva nu. Ojoj, =)
Skicka en kommentar