Du vet den där känslan man kan ha i bland när det känns som att någon i misstag har anmält en till ett 10 000-meterslopp och man bara pinnar på och försöker överleva ett fotnedslag i gången medan alla andra springer förbi som om de aldrig gjort annat? Eller när man kommer hem från jobbet, medveten om att man borde göra alla möjliga saker och helst faktiskt skulle ta itu med dem också, bara det fanns en möjlighet till det? Rummet omkring dig blir bara mindre och mindre av den yttre pressen och din kompis lovade att hon skulle slänga ner en repstege så att du kunde klättra upp, men antingen har hon glömt bort det eller så tar det bara så väldigt länge att hugga träkäpparna som ska fungera som stegpinnar.
Allt det är över.
Bröllopet blev ljuvligt välsignat. Varmt i ordets alla tänkbara betydelser, och glädjen bubblade fram i mungiporna och skosulorna så jag kunde knappt sitta stilla under festmåltiden utan sprang på och öppnade presenter och flöjtlådor i stället för att äta upp maten jag hade tagit (istället bevisades att jag ännu är ett barn, när pappa fick äta upp mina matrester). Klarinett-flöjt-duon blev ett totalt fiasko vad tonträffning beträffar, men jag bara skrattade. Och sen efteråt. Bestmannen och jag skjutsade brudparet istället för att städa undan (enligt tradition, bör tilläggas) och kom hem till ett mörkt hus när lugn och tystnad rådde för första gången på två veckor. Och sen bar det av till villan där lugnet fortsatte råda, trots middagssällskap på tidvis över trettio personer, och vi fick visa det Finland vi älskar - inklusive havet, stångtennisen och den turkiska pepparn, vilka fick ett varierande mottagande, den senast nämnda minst överväldigande vad beröm och jubelrop anbelangar.
Nu är det bara en veckas juvelsäljande kvar, sen blir det semester i ett par veckor innan vardagen tar vid igen, med nya utmaningar innefattande (men inte uteslutande) finskastudier och undersökande av utbytesmöjligheter för följande år. Jag återkommer nog i september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar