När Warner Bros först offentliggjorde att sista Harry Potter-boken skulle delas in i två filmer var jag något skeptisk. Inte för att jag tyckte att materialet inte skulle räcka till, men bara för att det kändes som att beslutet snarare kom från ekonomiavdelningen än från historiens hjärta.
Men jag tar tillbaka allt.
Det var såhär det skulle göras. Det behöver finnas rum för tystnad, för förklaringar, för känslospektra. Och det finns det. Deathly Hallows del två är en magnifik film.
Jag har egentligen bara en kritik. Nåja, två. Och nu kommer vi in på spoilerbeströdd mark, så läs inte vidare om du vill undvika spoilers.
SPOILERVARNING, alltså.
Den andra kritiken först, den som var en eftertanke: Jag saknade meningen "It did for me". Det säger en hel del om hur mycket som faktiskt har rymts in att det är den enda lilla detaljen jag saknade; det är egentligen grymt mycket bok som finns där (and then some). Det är som sagt bara en pikkujuttu, jag tyckte bara att det var lite märkligt att de behöll konversationen som går ut på att, a) du heter Severus därför att etc., och b) jag blev nästan placerad i Slytherin; och sen utelämnar meningen som mest driver hem punkt b. Nåjå.
Så min huvudsakliga kritik: Jag förstår att en film behöver action och sådär, det gör jag. Men efter att Harry så att säga återuppstår från de döda, har han övertaget. Det är ingen kamp längre, det är bara klockan som tickar mot ett oundvikligt slut, när Harry berättar vad som kommer att hända. Eller, så är det i boken i alla fall. I filmen duellerar de två vidare, det är en kamp till det bittra slutet, och Lord Voldythingy får aldrig veta att Snape aldrig var hans. Det är lite synd, tycker jag.
Men annars, alltså. Vilken film! De sparade det bästa krutet till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar