När jag gick i högstadiet fick vi en gång i uppgift att skriva en uppsats om vad vi ville lära våra framtida barn. Det fanns andra rubriker också, men jag blev så provocerad av att det togs för givet att man ville ha barn att jag skrev en uppsats om varför jag inte ville ha barn i stället. Jag har aldrig varit hon där som kuttrar så fort hon hör ordet bebis. Efter att syskonbarnen föddes har jag fått konstatera att emedan jag fortfarande är ganska egalt inställd till det abstrakta begreppet barn kan jag ju ändå gilla dem som konkreta individer; men jag är ändå inte övertygad om att jag själv vill* ha barn.
Så jag kände igen mig i en hel del tankegångar i Peppe Öhmans bok Livet och barnet Om att överleva som någons mamma. Hon skriver om att vara karriärsdriven feminist och att få barn, om att vägra kompromissa om sin identitet, att inte rita likamedtecken mellan jaget och mammarollen. Jag beundrar hennes mod. För även om hon skriver om samma ämnen på sin blogg, så är det oftast lite raljerande, lite distanserat. Boken är närmare inpå; där finns detdär väl underbyggda, men också detdär fullständigt irrationella som man kanske drar sig lite för att berätta. Jag gillade mycket.
Dessutom finns det illustrationer, och boken fås i tre olika färger! Jag var ju såld redan på det.
* Eller kan, heller, i och för sig. Men det är en helt annan diskussion.
1 kommentar:
Så fint skrivet! Tack! Du förstod boken.
Skicka en kommentar