ett par ord om the casual vacancy.

Jag vet många som på förhand ställde sig skeptiska till J K Rowlings nya roman The Casual Vacancy. "Vill man verkligen läsa den? Man kan ju bara bli besviken." Men jag trodde på den. Jag väntade mig inte en ny Harry Potter, och jag hade inte jättestora förväntningar heller, faktiskt; men Rowling har en sorts torr humor som relativt lätt torde kunna överföras till en äldre publik. En slags satir över det engelska samhället, tänkte jag mig. Och visst är det England, alright. Men humorn är långt borta. Vilken diskbänksrealism som helst skulle väl framstå som krass i jämförelse med Harry Potter*, men även utan att jämföra med Rowlings tidigare alster är det inte många ljusglimtar i den här boken.

För några år sedan sändes en TV-serie där Jamie Oliver for ut till engelska skolor för att förbättra skolmaten. Jag såg bara några avsnitt, men den där serien hemsöker mig fortfarande. Barnen visste inte skillnad på en morot och en potatis, men de var bara produkter av sina föräldrar. Föräldrar som kom med skräpmat till skolan för att de menade att den mat Oliver ville servera - hemlagad, "riktig" mat - inte var ätlig. Föräldrar som öppet medgav att de inte hade en aning om vad de halvfabrikat de serverade sina barn innehöll, och att de aldrig i livet skulle äta samma mat själv. 

Det här har ingenting med boken i sig att göra, men det är det samhället boken utspelar sig i. Jag är rädd för att det är ett skrämmande likt porträtt av det engelska samhället, men det är inte det klassiskt pittoreska England, med 5'o'clock tea och bridge och Jane Austen. Det är ett England där en sextonåring tycker att det vore en utmärkt idé att bli gravid, för då skulle socialen tilldela henne en egen bostad, dit hon kunde ta med sig sin lillebror, undan deras knarkande mamma. Det är otrohet, droger, överdoser, självmord, mobbning och familjer där ingen kan tåla varandra. I hela det stora persongalleriet finns det inte en enda som är sympatisk. 

Och jag brukar tycka att det är lite överskattat, det där med att man ska kunna identifiera sig med fiktiva karaktärer; men som filmen Bachelorette klargjorde med all önskvärd tydlighet, är det också problematiskt med rollfigurer som är så osympatiska att man inte bryr sig om hur det går för dem. Boken är inte litterärt svår, men på den tid det tog mig att komma igenom den hade jag kunnat plöja hela Harry Potter-serien två gånger om. Det är inte i sig någon kritik - det måste finnas rum för tunglästa böcker här i världen också - men det är inte en bok jag hade kommit på tanken att läsa om det inte stod J. K. Rowling på pärmen. Det är inte en dålig bok, alls, men jag hade nog gett upp halvvägs av ren utmattning om den vore skriven av, say, John Smith. 

Så även om jag teoretiskt sett tycker att det är fel att jämföra den här boken med Harry Potter, så kan jag ändå inte komma ifrån att de flesta av mina problem med The Casual Vacancy har att göra med min egen inställning. Så jag tänker inte säga att Rowling borde ha hållit sig till Harry Potter, eller barnlitteratur, eller fantasy. Det är hennes liv, och det ska väl jag skita i. Och på något plan kan jag ju också uppskatta det att hon faktiskt ger blanka tusan i vad omvärlden förväntar sig. Många människor hade aldrig publicerat en bok till, eller skrivit en prequel (The Marauders and the Monthly Disappearance). Men jag kommer nog kanske att läsa lite mer om vad nästa bok handlar om innan jag förhandsbeställer den.

* Fast å andra sidan: den historien börjar med en tioåring som är mobbad i skolan och vars förmyndare utsätter honom för all tänkbar misshandel förutom rent fysisk; pojken kommer till en skola - framställd som himmelriket - där en lärare aktivt försöker döda honom, en lärare tar alla möjligheter att mobba honom och underminera varje prestation, och rektorn, som är the good guy, mer eller mindre tillåter barnet att söka upp en ond tyrann som redan tidigare försökt mörda honom. Och det är bara första boken. Good times.