Än så länge får vi alltså fortfarande gå ut på promenad eller cykeltur – rekommenderas till och med, av både fysiska och mentala hälsoskäl – förutsatt att det är tillsammans med familjen eller högst en vän, som ska hålla sig på 1,5 meters avstånd. Normalt sett dras jag till grönområden, men eftersom alla andra också gör det väljer jag bort parkerna just nu. I stället strosar jag kring i min stadsdel, Schaerbeek. Viker av på gator jag inte känner till, svänger in där det är som soligast, eller minst folk.
Jag har bott i Bryssel i drygt fyra år nu. Många hatar staden när de först kommer hit, för att sedan upptäcka flera år senare att de nånstans på vägen, utan att ens märka det, har fäst sig vid den. För mig var det inte så. När jag var här på besök för att göra uttagningsprovet till det som sedermera skulle bli mitt jobb traskade jag omkring på gatorna kring Schuman och tänkte att här skulle jag kunna bo. Jag tyckte att det var en vacker stad då, och jag tycker att den är än vackrare nu. Och då är ju just EU-kvarteren sannerligen inte de vackraste.
Men staden har en enorm charm. Jag pratade nyligen med en arkitekt, som klagade på Bryssels fulhet. Det förstår jag inte alls. Just arkitekturen är något som kan göra mig alldeles varm i hjärtat. Vart man än tittar finns det fascinerande detaljer – ett mönster i ett balkongräcke, en väggmålning, en rundad dörröppning. Och visst, strax bredvid det där vackra art deco-huset kanske det finns en grå betongklump eller ett ruckel som någon började riva för tre år sen men sen kom av sig, men det är någonting sympatiskt med det också. Och så oerhört belgiskt.
Så än så länge går det bra. Jag får sol, jag får frisk luft och jag får Bryssel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar