lördag 15 juli 2006

pride & prejudice.

Sådär överlag brukar jag resa ragg mot sånt som av tradition anses vara speciellt typiskt kvinnligt. Men när det gäller Jane Austen, och då i synnerhet Pride and Prejudice, kan jag inte. Jag kan inte låta bli att beundra den lätt sarkastiskt ömsinta tonen, fullständigt älska Elizabeth Bennet och hennes sätt att linda in ironi i ett relativt politiskt korrekt skyddande omslagspapper och... tja, längta och trängta efter en mr Darcy.

Jag har i ett tidigare blogginlägg behandlat BBC-filmatiseringen - kontentan därav är att den är bra gjord - och kunde inte tänka mig att filmversionen med Keira Knightley i huvudrollen var bättre. Det var den inte heller, men filmen överträffade alla mina förväntningar.

Jag har läst eller hört någonstans att varenda flicka föreställer sig själv i rollen som Lizzie, och därför är det svårt att acceptera en skådespelerskas karaktärisering. Knightley är dock förvånande lätt att ta till sig, som en lite mer jordnära och mindre kontrollerad Elizabeth Bennet än BBC-versionens Jennifer Ehle. Matthew Macfadyen glänser till ibland, men han slåss i ett redan förlorat krig - Colin Firth är och förblir Mr Darcy i mina ögon. Mr Bingley i Simon Woods version är löjlig och verkar tidvis rentav mentalt handikappad, medan Brenda Blethyns Mrs Bennet ger ett mycket mer sympatiskt intryck än BBC:s Alison Steadmans snarast karikerade version. Omvandlingen från roman till film är jag (förvånansvärt) nöjd med, alla viktiga scener är på plats och omflyttningar av vissa samtal och episoder känns helt vettiga. Däremot känns det som att filmmediet är lite för begränsat, vissa bihandlingar får inte riktigt samma tyngd (ex. Lydias förskräckliga elopement), men det ligger ju bara i sakens natur. Ingen skulle trots allt orka sitta och titta på en 10 timmar lång film - även om det råkar handla om Pride and Prejudice.

Nu ska jag gå och titta på Emma (Kate Beckinsale-versionen).

Inga kommentarer: