home [sic].

Det känns lite hädiskt sådär på Svenska dagen och allt, men jag har mentalt befunnit mig i USA hela helgen. Det började med en kärleksförklaring på fredag kväll, vilket gjorde att jag vaknade upp fly förbannad på lördag, och sen har det fortsatt i en blandning av melankoli, nostalgi, ilska, förvirran och rotlöshet. Och äppelpancakes.

Jag är tacksam över att ha ett jobb. Och det kanske inte är mitt drömjobb, men jag har trivts bra hittills. Och jag trivs i min lägenhet, och jag kan leka med syskonbarn och umgås med gamla vänner och familj. Samtidigt har jag ständigt - ibland starkare än annars, men jo, ständigt - en känsla av att det bara är ett mellanspel. Det är ju där nånstans på andra sidan Atlanten jag ska vara. Och jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag ska göra där. Jag vet inte ens var där är nödvändigtvis, det är inte så mycket min gamla hemstad som hela kontinenten som lockar. Och jag vet inte om jag bara ska anta att det är här jag ska vara just nu, i väntan på något annat, eller om jag aktivt borde söka efter ett sätt att komma dit. Det är många "jag vet inte"-n för en person som gillar att veta allt.

Men glad Svenska dagen, hörni!