There's always a silver lining.

Jag vaknade kring halvfemsnåret imorse, tittade på telefonen för att se vad klockan var och läste en pushnotis om att Trump hade vunnit Ohio och Florida. Det var liksom ingen idé att försöka somna om efter det. 

Här är en icke uttömmande lista på saker jag är tacksam över idag:

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som är upprörda, oförstående och förkrossade. Jag är inte glad över deras olycka, men jag är tacksam över att människor har vett att vara upprörda, oförstående och förkrossade.

- Mina nyhetsflöden är fulla av människor som inte bara står handfallna inför en galen värld, utan ser det som en uppmaning till att rise above. Be the bigger person. Volontärjobba. Säga ifrån när människor blir diskriminerade på grund av hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Uppfostra sina barn till tänkande, empatiska personer. Fortsätta kämpa när det känns som att man bara vill ge upp.

- Millennials färgar kartan blå. Det finns en framtid.

- En grupp människor jag av en händelse hade stämt träff med ikväll. Smarta, roliga och intressanta personer som från första början bestämde att prata om nåt annat för att sen övergå till att prata om just det. En ventil. 

- Ibland måste man slå i botten för att ta sig upp igen. Kanske för det nåt gott med sig. Kanske finns det alternativ till tvåpartisystemet. Kanske inser nån att det här var ju inte så bra. Kanske inser nån att grejen med demokrati är att det inte är en diktatur. 

- Jag är kvinna. Hear me roar. 

kansas: bättre sent än aldrig.

Till slut är den här: den sista delen av min nervkramande reseskildring. I dethär avsnittet återvänder vi till rötterna och kör söderut igen. När Jordan var klar med diverse skolbestyr, och när han efter det hade ägnat typ två timmar åt att sno runt och försöka hitta alla grejer han måste ha med sig, körde vi iväg. Efter ca åtta timmar av would you rather- och have you ever-frågor var vi tillbaka i Kansas.

På lördagen satte vi iväg mot Council Grove på morgonen, efter en kort omväg till Louisburg Cider Mill, där vi drack varm äppelcider och åt färska äppeldonitsar. Vi passade också på att köpa med oss några pajer från en Farmer's Market, för dagens höjdpunkt var Johnnys bröllop, och hans brud lär ska ha uteslutit paj från menyn, och, c'mon, Johnny måste ju få paj. Förutom pajbristen och att ena brudtärnan blev försenad eftersom läkarna inte ville låta henne skriva ut sig från sjukhuset med en sprucken mjälte, var det ett riktigt trevligt bröllop, och inte så värst annorlunda jämfört med finländska. Vi hade efterfest på ett motell i Emporia, där vi bland annat återupplivade gamla minnen med en gammal hederlig staring contest. 

Vigseln hölls utomhus, och det blåste friskt över Kansas
slätter. Brudens slöja passade på att fly (det är dock inte det
vita fluffet som syns på bilden, det är nån dekoration).

Följande dag fortsatte på gamla minnen-temat med bland annat en promenad genom campusskogen. Jag blev lite besviken, för de har fixat upp stigen och gjort den mer lättillgänglig och officiell, vilket förstörde en del av charmen, men det var ändå den stund på resan då jag mest drabbades av en nostalgiknockout. I Emporia hann vi även träffa en gammal kompis och - whaddyaknow - spela en runda discgolf. Den här gången spelade jag faktiskt mig igenom nästan hela banan, med undantag för hålet som började med att man kastar frisbeen tvärs över en sjö. Så ivrig att slänga bort andra människors egendom var jag ändå inte. Så småningom sade vi så ajöss till gamla och nya bekantskaper och åkte tillbaka till Kansas City. 

I KC gick vi bland annat på zoo. Huvudattraktionen var isbjörnarna, men de behagade inte visa sig överhuvudtaget. Däremot såg vi bland annat coola blå grodor, lejon som inte orkade bry sig om att deras nos var det nya innestället för områdets hela flugpopulation och diverse getliknande djur. Annat vi ägnade oss åt i KC var att besöka diverse affärer (däribland en nördaffär, leksaksaffär och legoaffär), leka med Bella och spela Presidents. Morgonen då Jordan skulle flyga iväg ägnade vi oss också åt varierande grader av hysteri, då vi kom till flygplatsen och han först inte visste till vilken terminal vi skulle så vi fick leta lite på måfå, och sen inte hade med sig bokningsnumret, och inte slapp in på sin mejl för att kontrollera det. Jag kontrollerade sen några gånger extra att jag hade med mig alla uppgifter när vi nästa gång for till flygplatsen.

Den enda isbjörn vi såg.

Punkfåglar.

Sista kvällen frågade John sina föräldrar om de kunde komma på något puramerikanskt som vi ännu borde hinna med. Detta ledde till att jag kort därefter plötsligt stod med en .38 kalibers revolver i handen och siktade mot en såndär silhuettplansch. Snubben som stod i kassan bad mig efteråt berätta hur man uttalar Simo Häyhä. Han måste ju passa på när han råkade på en finländare för en gångs skull (det visste han eftersom jag måste fylla i mina personuppgifter på en blankett - sedär, amerikansk skjuteripolitik är inte fullt så slapp som man skulle tro!). För er som inte är så inne på kända finska krypskyttar som Herr Skjutbana kan jag (läs: Wikipedia) berätta att Häyhä lär ska ha skjutit ihjäl 505 sovjetiska soldater på under hundra dagar under Vinterkriget. 

Och sen... var det tack och adjöss och vi ses väl nästa år på transsibiriska järnvägen eller nåt. Good times.

la crosse/onalaska, wi: mountains [sic], mississippi & mau.

Jag tog en liten paus, men jag har ju kommit knappt halvvägs i reseskildringen... för att citera Mr Darcy: I shall conquer this, I shall!

Efter några gemytliga dagar i New York var det dags att sätta sig på kappsäcken, dra fast blixtlåset och dra iväg till Newark. Där satt jag sen i cirka sex timmar och betraktade hur avgångstiden för min flight flyttades fram en halvtimme åt gången, medan en duva som tydligen hade klarat sig igenom säkerhetskontrollen flög runt rummet. Den lilla terminalen hade en liten souvenirkiosk och ett matställe och gratis internet en begränsad stund som jag i min naivitet använde upp på en gång eftersom jag trodde att jag snart skulle flyga iväg. Istället ägnade jag mig åt att läsa How I Killed Pluto and Why It Had It Coming (läs den, btw), och roa mig åt personalens tillkännagivande att "Ladies and gentlemen, we have no power over Mother Nature. I repeat, we have no power over Mother Nature". Till sist (tvåish på natten kanske?) landade vi ändå i Kansas City, där John kom och hämtade mig från flygplatsen. Några timmar senare satte vi oss igen i bilen och körde iväg mot Onalaska, Wisconsin för att hälsa på Jordan, som bor där. Jordan hade sagt att landskapet börjar bli vackert efter ca fyra timmar, så vi höll utkik men var inte speciellt imponerade förrän efter typ 7 timmar och 45 minuter, då vi strax var framme. Jag underhöll chauffören med att sjunga I would walk 500 miles and I would walk 500 more hela vägen, till hans stora glädje.

Det finns tydligen nån grej att man ska hålla andan när man
korsar Mississippi. Jag misslyckades kapitalt.

Så fort vi sagt hej och blivit tacklade av vår värd åkte vi iväg och besteg ett berg. Eller, vilket kom att poängteras in absurdum, egentligen är det inte berg, utan bluffs av sandsten, vilka kan ge efter om man råkar vara en jätte (coincidentally lär Jordan först den dagen, efter sex års vänskap, ha upptäckt att John är typ tre meter lång). Då är det bra om man håller i sig, eftersom det kan ha en något dämpande inverkan på stämningen om en av resesällskapet slår ihjäl sig.

Exempel på ett såntdära bluffberg.

Följande dag traskade John och jag runt längsmed Mississippi, och träffade på bland annat en 25 meter hög staty av en indian, en flodbåt och en jazzkonsert med en stencool stålmormor som spelade kontrabas. Efter att Jordan var färdig med sina lektioner mötte vi upp honom på campuset, lastade bilen full med kajaker och satte iväg mot ol' man river. Jag har tidigare bara paddlat på havet, så det var en lite annorlunda upplevelse att manövrera strömmen, men den största skillnaden var ändå att flankeras av folk som helt saknar sjövett. Men vi kom iland helskinnade (om ock rödskinnade), relativt torra (om man med vi menar mig) och redo för nya äventyr, till exempel pizza med päron, gorgonzola, balsamvinäger och valnötter. Överlag var det väldigt fysiskt aktiva dagar i Wisconsin, där vi också hann med disc golf på en bana som var mycket naturskön men kan ha varit världens mest irriterande bana. Jag hade aldrig spelat förr, men kunde av den dagens upplevelse ha dragit slutsatsen att sporten till 90% går ut på att söka efter sina frisbeen i meterhöga sädesfält, snåriga skogar och gyttjiga sjöar.

Ungefär mitt på den här bilden finns en person som letar efter
sin disc. Var, frågar du? Exactly.

Andra exempel på saker man kan göra i La Crosse eller Onalaska (pretty much samma stad): återuppliva sina kunskaper i kortspelet Mau*, misslyckas med att lära sig vad Bang! går ut på, invigas i Dr Horribles underbara värld, få en sällan skådad allergiattack, äta glass, ha kuddkrig, köpa finländsk bondost (a.k.a. squeaky cheese) och få alla eventuella barndomsillusioner om Dr Seuss totalkrossade.

* fun fact: Jordan kan fortfarande det svenska ordet översättningsbyrå på grund av detta spel.

en äkta amerikansk hamburgare, och andra kulinariska äventyr.

Innan jag reste försökte jag fundera ut vad jag ville göra i USA, men av någon anledning blev det bara en lista på saker jag ville äta... 

Som pancakes, och french toast, och lagad frukost över huvudtaget (äggröra, hash browns). Och som jag har ätit. Den enda french toast jag ätit var Jordans hemlagade, efter specialrecept och serverade med färska bär och vispgrädde, men den räckte bra till. Som en specialtjänst fick hans andra gäst, karnivoren, sin stekt i baconfett men det slapp jag tack och lov. Pancakes har jag ätit i alla stater jag övernattat i; allt från de som serverades på ett ställe som förutom oss verkade locka mest pensionärer, och som enligt menyn skulle serveras med min favoritfrukt, vilket visade sig vara blåbärssylt (whaddya know), till sista morgonens frukost på ett fancy-pants ställe i New York, där de hade goda pancakes till ett pris jag knappt vågar komma ihåg. Och inte för att det är något jag saknar hemma, men kaffe, alltid kaffe, och påfyllning tills man går därifrån. Det där ständiga påfyllandet finner jag oerhört charmigt. Ett tag där hade vi långtgående (nåja) planer på att starta en restaurang i Finland som serverar amerikansk frukostmat. 

Denhär bröllopstårtan var nog också helt god, men är här
mest för att det är det enda i matväg jag fotat på resan.

En frukostmat jag redan tidigare nämnt, men som förtjänar ett eget stycke är bagels. Jag har ätit bagels i parti och minut, schmeared med såndär löjligt uppfluffad cream cheese som egentligen bara är vanlig färskost med tillsatt luft men som ändå känns annorlunda, you know? Jag köpte hem en påse kanelochrussinbagels och har nu bara en kvar. Hittills har det ändå varit helt okej att vara hemma igen, men jag är lite rädd för att amerikaabstinensen sätter igång så fort jag har ätit den där sista bageln. Inte så rädd att jag inte skulle äta upp den vid första bästa tillfälle, men ändå.

Det där om min lista över saker att äta hade jag nämnt åt John innan, och han hade i sin tur berättat det åt Jordan, men i en något fri tolkning. Till följd av detta styrde vi första kvällen i Wisconsin mot ett ställe där jag kunde få mig en riktig amerikansk hamburgare, eftersom Jordan hade hört att det var något jag längtat efter. Nu idkar jag ju vegetarianism den största delen av tiden och hade aldrig ens nämnt ordet hamburgare, men det var ju snällt tänkt. Ostquesadillan var riktigt god, tackar som frågar. 

Här är ett lejon, för att "hungrig som ett lejon" är ju a thing.

Det jag däremot hade på min lista var mexikansk mat, föreslagsvis Chipotle. Så jag åt där två gånger under resans gång, för att nu vara på den säkra sidan. Burritos med ris, koriander, tomatsalsa (hackad, inte sössö), ost, svarta bönor, guacamole... Inte så svårt att åstadkomma själv, kan tyckas, men det blir ju aldrig riktigt samma sak.

När vi var i Kansas City åt vi på en restaurang på Union Station, en tågstation som även fungerar som museum, hotell, köpcentrum och lite ditt och datt. Där finns tydligen ett Legoland, till exempel. Restaurangen i fråga har tagit fasta på temat tåg, och efter att du per telefon ringt in din beställning, levereras den efter ett tag av ett leksakståg på en tågbana som går längs väggen. Dricka bärs dock till bordet av en person (som även som vanligt kommer och kollar att allt är okej osv). Problemet kommer därför när man ska betala: ger man dricks eller inte? Överlag hatar jag detdär att man aldrig vet vad man ska betala, med dricks hit och skatter dit. Säg en summa och så ger jag dig den, dammit!

new york: musikal, museum & metro.

Jag gjorde New York på egen hand. Förutom att det inte blev så hejvilt kvällsprogram dels eftersom jag inte kände mig helt bekväm med att gå ut ensam (men också för att jag kämpade mot John Blund klockan åtta på kvällen i jetlaggens goda namn) var det ett utmärkt sätt att se staden. Jag har varit där en gång tidigare tillsammans med några vänner och sett en del av det där obligatoriska, så nu kunde jag göra precis vad jag hade lust med. Till exempel:

Redan förra gången hade jag gärna gått och sett en Broadwaymusikal, men det blev inte av, på grund av ekonomiska och tidsmässiga orsaker, och olika prioriteringar. Nu var det en av de saker jag på förhand bestämde mig för att göra, och det var en av de absolut bästa enskilda upplevelserna på hela resan. Av oklar anledning var Wicked mitt första alternativ (funderade också på främst Lion King och Newsies), och den var helt fantastisk. Jag råkade också få en riktigt bra plats, så förutom att jag landat i New York kvällen innan och min kropp därför trodde att klockan var tre på natten när showen började var allt helt på topp. Och eventuellt sitter jag just nu och lyssnar på soundtracket, och eventuellt satt jag för en stund sen och spelade Defying Gravity.

Jag åt lunch på The Met's takterrass. Helt okej utsikt.

I övrigt gick jag en del på muséer, närmare bestämt The American Museum of Natural History, the Metropolitan Museum of Art och the Museum of Modern Art. Där tittade jag bland annat på dinosaurier, musikinstrument och näckrosor och strosade runt i giftshoppen en längre tid än vad som nu är strikt nödvändigt. Jag har varit på MoMA tidigare, men jag gick dit igen delvis för att se Dalís Minnets envishet (den med smältande klockor), som var utlånad förra gången. ...Så även denna gång, skulle det visa sig.

En död snubbe.

Så traskade jag runt i Central Park och på High Line (en före detta upphöjd järnväg som numera är en park) och kontemplerade människans behov av att skapa natur där den inte längre finns och att jag ibland saknar att researcha gradu. Jag promenerade också längs Hudson. Och åkte metro.

The High Line.

När jag planerade min resa tänkte jag sådär halvt på skämt att det passar ju bra att först vara några dagar i New York och vara kulturell, och sen stanna några dagar i staden igen i slutet på resan, då jag kan shoppa upp alla pengar jag eventuellt då har kvar och fylla allt eventuellt tomrum i kappsäcken. I slutändan blev jag rätt snabbt äcklad av all konsumtionshets och vilken påverkan det har på mig, så jag har nog i alla fall några slantar kvar på kontot. Tror jag. Har dock inte fått visaräkningen ännu.

Ground Zero.

boende i USA.

När jag först flög till New York bodde jag på hostellet Chelsea International Hostel i ett tvåpersonersrum med eget badrum. Det var mycket bra när man bara behöver ett ställe att sova på för en relativt billig peng (runt 50 dollar natten). I det priset ingick även frukost (en bagel, frukt, flingor, kaffe, juice). Jag är inte så svår att övertyga; ge mig en bagel så är jag nöjd. 

Efter några dagar i storstaden flög jag till Kansas City där jag sov en natt på ett privat Bed & Breakfast som vi kan kalla Johns, dit jag även senare återkom och stannade några nätter. Det var mycket förmånligt (ca gratis) och i priset ingick obegränsat gos med hunden Bella, som jag händelsevis inte var överdrivet allergisk mot. Etablissemanget erbjuder även en oslagbar taxiservice.

Med nämnda taxiservice tog vi oss sedan till La Crosse, Wisconsin, där vi också via kontakter hittade ett ungefär gratis boende, låt oss kalla det Jordans. Tyvärr hamnade jag här att dela madrass med en typ som snodde mitt täcke och stundvis slog mig i huvudet med en kudde. Om du har tillfälle att ta del av värdens egengjorda french toast är det dock värt lite milt våld. Passa också på

att utnyttja värdens guidningar i den vackra naturen i området.

Vi bodde även en natt på ett motell (Budget Inn?) i vår gamla studiestad Emporia. Priset var mycket överkomligt men vi hamnade att betala extra för fler personer i rummet. Å andra sidan var vi också fler personer i rummet, så det må vara dem förlåtet. Stället passar bra om du bara vill ha ett ställe att byta om till festkläder, dricka lite mjöd och kanske spela lite kort. 

Tillbaka i New York bodde jag på The Jane, ett mysigt hotell byggt 1908 för sjömän och som även fungerade som logi för Titanics överlevare ett tag. Om du är mer än typ 175 cm lång föreslår jag att du söker dig någon annanstans, då sängen är ganska kort, men annars rekommenderar jag detta ställe varmt. För ett pris på under hundra dollar natten kan det hända att du inte förväntar dig att välkomnas av en livréklädd man som bär in din väska, så det kan hända att du ångrar att du hoppade över guidebokens kapitel om hur mycket man ska ge i dricks till hotellpersonal.

The Jane.

Ett exempel på en vy i La Crosse. Akta dig
så att du inte dör när du klättrar upp.

borta bra, hemma sämre.

Efter att ha besökt* sju amerikanska stater på sexton dagar och gjort allt från att klättra i berg till att skjuta med revolver är jag hemma igen; lite solbrändare, fattigare och tröttare. Jag har haft ungefär den bästa resa jag kunde ha haft, sett och gjort mycket nytt och spenderat kvalitetstid med goda vänner. Jag tänkte blogga lite mer om olika aspekter av resan sen, åtminstone nånting så länge jag har motivation och ork.

* om man med 'besökt' menar 'kört igenom' eller 'flygit från Newark' har jag hunnit med New York, New Jersey, Kansas, Missouri, Iowa, Minnesota och Wisconsin. 

itinerary.

I morgon åker jag tåg ner till hufvudstadsregionen för att följande dag flyga vidare till New York. Där tänkte jag hänga några dagar och vara kulturell och äta bagels. Sen flyger jag vidare till Kansas City, och gör följande dag en roadtrip till Wisconsin, as one does. Efter några dagar där kör vi ner till Kansas igen, där jag bland annat har tänkt idka weddingcrashing. Och sen flyger jag tillbaka till New York och har ett par dagar på mig att slösa bort resten av mina pengar innan jag åker hem och försöker bli av med jetlaggen på den enda dagen som då kvarstår av semestern. Good times. Som avskedspresent kan ni få en bild av en dagsgammal mås.

meanwhile, in america...

På nåt sätt verkar det roligare med presidentval där kandidater* postar .gifer av sin reaktion på en marshmallowkanon på sin officiella kampanjsida.

* jaja. kandidaters lakejer, då.

home [sic].

Det känns lite hädiskt sådär på Svenska dagen och allt, men jag har mentalt befunnit mig i USA hela helgen. Det började med en kärleksförklaring på fredag kväll, vilket gjorde att jag vaknade upp fly förbannad på lördag, och sen har det fortsatt i en blandning av melankoli, nostalgi, ilska, förvirran och rotlöshet. Och äppelpancakes.

Jag är tacksam över att ha ett jobb. Och det kanske inte är mitt drömjobb, men jag har trivts bra hittills. Och jag trivs i min lägenhet, och jag kan leka med syskonbarn och umgås med gamla vänner och familj. Samtidigt har jag ständigt - ibland starkare än annars, men jo, ständigt - en känsla av att det bara är ett mellanspel. Det är ju där nånstans på andra sidan Atlanten jag ska vara. Och jag vet inte varför. Jag vet inte vad jag ska göra där. Jag vet inte ens var där är nödvändigtvis, det är inte så mycket min gamla hemstad som hela kontinenten som lockar. Och jag vet inte om jag bara ska anta att det är här jag ska vara just nu, i väntan på något annat, eller om jag aktivt borde söka efter ett sätt att komma dit. Det är många "jag vet inte"-n för en person som gillar att veta allt.

Men glad Svenska dagen, hörni!

the culinary experience of a lifetime*.

Dagens lunch, grilled cheese, fick mig att tänka på två saker:

1. Jag skulle vara helt värdelös på dendära lchfdieten.
2. Om någon hade sagt till mig innan jag åkte till USA att det område i mitt liv där året skulle ha den största konkreta inverkan skulle vara det kulinariska hade jag nog skrattat, högt. Shows how much I know.

* i en engelskabok användes just den där frasen, fast om fish and chips. Den har satt djupa spår.

116 dead and counting.

Bilden är tagen från Daily Mail-artikeln.

Det här är så ofattbart sjukt. En tornado har dragit fram över Joplin, MO, och dödat över hundra människor och förvandlat stadiga byggnader till träflisor. Av alla naturkatastrofer är tornados och liknande fenomen de jag har svårast att föreställa mig all den förödelse de kan åstadkomma. Det är ju bara vind, och det går så oerhört snabbt, och mittiallt finns ingenting. Som såhär:

"While many residents had up to 17 minutes of warning, rain and hail may have drowned out the sirens. Larry Bruffy said he heard the first warning but looked out from his garage and saw nothing.

'Five minutes later, the second warning went off,' he said. 'By the time we tried to get under the house, it already went over us.'"

Nya tornadovarningar har utlysts för idag också för ett större område i Midwest. Jag får ont i magen. För det är ju inte bara människor det handlar om, det är ju mina människor också.

mind power.

På bilden ser ni roten till alla mina problem, snön, göra segertecken.
Men I'm on to you, snön.

Jag kom just på en helbra grej. Jag har ju gått omkring och känt mej arbetslös och initiativlös och värdelös och andra lämpliga ord som slutar på -lös hela hösten och vintern. MEN. Nu har typ alla amerikaner jag känner wajnat om nån värsta snöstorm och ojoj världen går under för det snöar och blåser lite samtidigt, och det är nog bäst att ha ledigt från skolor och jobb och sitta inne och titta på film hela dan och inte göra nånting alls tills det är slut på snow day. Och det är ju det jag har gjort hela tiden! Jag har bara kanaliserat min inre amerikan och haft snow day sen första snön föll i oktober. Så det är helt okej. När det är snö ute får man vara lat. När det är snö ute behöver man inte gå ut.

Glad we got that sorted out.

adventskalender '10, lucka sju.

Lucka sju. Varifrån kommer uttrycket sjunde himlen?

Det vet jag inte. Eller, jo, Aristoteles och redan de gamla grekerna och så vidare. Whatevs.

Sjunde himlen får mig mest att tänka på dendär TV-serien som kom förr. Vilket i sin tur får mig att tänka på min allra första kväll i Emporia. Jag hade rest många många timmar, var trött och jetlaggad och vimmelkantig. Jag var äntligen där och allt var så konstigt. Hettan var så överväldigande att jag bara orkade gå några meter från motellet till en bensinstation för att köpa vatten. Så jag låg på sängen på rummet och slog på TV:n. Zappade än hit, än dit. Så kom Sjunde himlen på TV och bland allt konstigt var det nog mest konstigt av allt just då, att de fortfarande spelade in den serien, att den där lilla killen såg likadan ut fortfarande fast med skägg och förberedande sitt bröllop.

Nu ser jag tillbaka på dendär tiden som började där och då, med Sjunde himlen på TV och vatten på flaska, och tycker fortfarande att det är rätt konstigt. Oftast känns det som ett annat liv. Jag tror att det är ett sätt att överleva. Compartmentalize. För precis som det ibland var lättare att klara hemlängtan då genom att inte låtsas om att hemmaemma fanns, är det nu lite svårt att förstå att det fanns en tid då usaemma fanns på riktigt.

Det är konstigt att tänka sig att det som för mig är ett där och då har fortsatt att finnas efter att jag for hem, att människorna har levt vidare och nu är helt andra, som kanske minns att jag finns, kanske inte. Det är en självcentrerad tanke förstås - tänk att det finns ett liv utan mig, who'd've thought! - men likaväl en som är svår att förstå.

Under den gångna hösten har jag ibland känt mig ungefär som den där sommaren då jag just hade kommit hem. Lite vacuumförpackad, mycket vilsen; mer levande i framtiden eller det förflutna, ett liv mer i väntan på ett liv än ett liv i sig självt. Det händer att saknaden blir rent fysisk ibland, att jag tittar på Speed Racer för att jag såg den på bio med John och Johnny sista kvällen de var där, att jag äter peanutbutter&jelly sandwiches för att det är USA, att jag bakar pumpapaj fast jag aldrig direkt gillade pumpapaj speciellt mycket. Men det krävs väl ingen Freud direkt för att förstå varför jag blir saknig nu mer än annars. I brist på ett liv får man väl ta sin tillflykt till en tid då man hade ett. Det är ju inte bara USA heller, för den delen; islossningen i Gamla Hamn har väl sällan känts så onåbart långt bort.

Var det svaret på frågan? Njae. Men glad sjunde december, hörni!

Ifall ni undrar: nej, jag såg aldrig på Sjunde himlen igen efter den där kvällen.

os-medalj!

Förresten: Peetu Piiroinen! Tack. Snowboard är en av de roligaste grenarna att titta på, tycker jag. Och ännu roligare är det ju med medalj. Rolig var också situationen när slutresultatet var fastställt och amerikanerna (guldmedaljören & bronsmedaljören) sprang omkring och skrek som galningar/OS-medaljörer, och finnen (silvermedaljören) bara stod där och mest såg bortkommen ut.
Åh, Amerika. Åh, Finland.

det är mycket nu.

Vissa dagar händer inget. Andra dagar händer allt. Idag är nog en andra dag. Idag blir Barack Obama USAs 44/43e president* på riktigt. Konståknings-EM börjar. Och subtv börjar sända Pushing Daisies. De har alla ungefär lika mycket tyngd i min värld. Nånä. Men ändå. Sen har jag en lektion i finsk grammatik också, men den räknas inte. Det har jag ju varje dag. Förutom när jag skolkar.

Men alltså. Obama! Jee.

* Det beror ju på hur man räknar. Å ena sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom en till gubbe, då var han den tredje. Om man räknar så blir Obama den 43e. Å andra sidan kan man räkna såhär: först var en gubbe president, sen kom en annan gubbe, då var han den andra, sen kom den första gubben igen, men han var ju nästan som pånyttfödd vid det laget, så vi räknar honom som en ny gubbe. Om man räknar så blir Obama den 44e. Officiellt är han den 44e.

obama!

Det är svårt att veta vad folk kommer att veta om oss om hundra år, vad vår era kommer att kallas, vad som kännetecknar den. Det är svårt att veta vad som går till historien.

Men ibland är det enkelt. Oavsett vad Obama tar sig till framöver, oavsett vem som har rätt: olyckskorparna som säger att han har för lite erfarenhet eller anhängarna som säger att han kan förändra USA eller kanske realisterna som säger att han bara är en människa, oavsett hur framtiden ser ut så är den här dagen historisk. Verkligheten tränger sig på snart nog; men idag är det glädje, framtidstro och hopp. Barack and roll!

under över alla under!

Vet ni, idag hände något alldeles makalöst. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, fick jag ett mejl. Nåja, sånt händer ju sig allt emellanåt. Men det mejl jag fick idag var inte vilket mejl som helst, ska jag be att få påpeka. Idag, tisdagen den fjortonde oktober, blott fyra månader och trettio dagar efter att jag gjorde min sista studieprestation såsom studerande vid Emporia State University, fick jag ett mejl om att mitt officiella studieintyg därifrån har anlänt de tusen sjöarnas land. Om inte det gör sig förtjänt av jubel och kvalsång från hänsovnas tid vet jag inte vad som gör.

Min plan är att gå tidigare till skolan imorgon (ja!), hämta det, knycka lite blanketter och diskret fylla i dem under föreläsningarna och sen föra in hela kalaset till Hon Som Har Makten att bestämma vad jag får till godo. Ni ser, efter imorgon har jag tänkt ta höstlov och åka på semester till första huvudstaden och grannlandet i väst, och efter det har jag tänkt ha mitt egentliga höstlov i en vecka och då kan ju ingen säga var i världen jag befinner mig. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att veta vilka kurser mina utlandsstudier ersätter innan jag valde årets kurser så att jag inte tog nån i onödan. Och ni ser, egentligen hade det varit bra att ha in dem i systemet innan oktober och innan Kela börjar tro att de har betalat studiestöd för mig i ett år då jag inte studerat alls och börjar kräva sina pengar tillbaka. Men man kan ju inte få allt.

talanglösa amerikaner utan pris / lurade amerikaner med pris.

Jag kör en räkna ner-build up inför morgondagens offentlig-görande och skriver ännu ett inlägg angående nobelpriset i litteratur:

Horace Engdahl har ju gått och sagt att amerikaner är sämre på att göra god litteratur än europeer, för att de bara bryr sig om sig själva, ungefär. Först blev det ju värsta hulabaloon om det, hemskt vad han går och säger. Fast nu verkar de flesta anse att han bara sa så för att luras, för att årets pris går till en amerikan. Och det är väl för all del helt plausibelt. Men tänk vad ledsna alla amerikaner kommer att bli sen om det visar sig att pristagaren inte är amerikan. Då betyder det ju att herr Engdahl tycker att de är dåliga på Riktigt!

dagens i-landsproblem.

En random sak jag saknar med USA: anteckningsblock.

För det första tycker jag om randigt papper. Jag förstår inte varför alla anteckningsblock har rutigt papper. Vad ska man ha rutor till? Den enda gången man behöver rutigt papper är ju när man räknar matematik, och ärligt talat, rent statistiskt sett måste det ju vara mer sällan man räknar matte än man gör... andra saker. Varför rutor?

För det andra har jag sedan jag gick i gymnasiet ungefär letat efter anteckningsblock som är indelade i olika sektioner så man kan använda samma anteckningsblock till flera olika ämnen utan att för den skull skriva allting om vartannat. Man behöver inte släpa med sig många olika anteckningsblock, med en ökande risk att man glömmer nåt hemma, och behöver inte fundera över öh, vilket ämne skrev jag det där i egentligen, kan jag fortsätta skriva här? Jag har hittat nånting ditåt, men det var konstigt format, 2/5 sektioner hade smårutigt papper (vilket man behöver ännu mera sällan än vanliga rutor, btw) och inga hål (nåja, det gåår ju förstås att stansa själv).

Så kommer jag till USA, där standardanteckningsblocket är utrustad med följande:

• randigt papper
• olika sektioner (3/5/7), avdelade med mellanblad
• fickor på mellanbladen, där man kan förvara diverse lösblad (inte för att vi förstås får såna här, vi har ju inga pengar att köpa papper eller kopieringsfärg eller sånt för)
• hål så att man senare kan lägga in pappren i mappar
• perforering, så att man lätt kan dra bort pappren, samt
• lagom tjocka pärmar, så att blocket är relativt stadigt men ändå inte så tjocka att blocket blir jättetungt

Det är nästan så att jag blir tårögd när jag tänker på det. Nästan. Ja-a, int har ja e na läätt.