Jag skrev det här inlägget redan på lördag kväll, men lyckades tydligen inte trycka på publicera. Go, me.
I schlagersammanhang jämför jag alltid pojk/tjejband med makedoniska XXL som deltog 2000 med 100% Te Ljubam*. Och Youngblood sjöng faktiskt lika bra. Det var också trevligt att få veta att det finns en gräns även för Fredrik Kempes kreativitet, då han börjar återvinna gammalt material. Man ställer sig ju dock frågan: om man ska göra en Saade-låt en gång till, borde man inte välja Popular, som faktiskt vann, istället för Manboy, som bara kom trea?
Jag blir alltid lite ledsen när folk som tydligen har en bra röst sjunger falskt på grund av nervositet. Inte för att Maria BenHajji hade nån chans i vilket fall som helst, men ändå.
Mitt största problem med Mattias Andréasson är samma som störde mig med Loreen; varför är det ingen som ser ut som att de menar det de sjunger? Jag förlåter dig inte, Mattias. Men du hade förtjänat en andra chans.
Love Generation var mycket yta och lite substans, som vanligt. Under låtens gång tänkte jag att den nog var bättre än den där de sjöng förra gången, men nu har jag ingen aning om hur varkendera lät.
Sen kom det en låt. Sorry, Carolina Wallin Pérez, jag har inte så mycket mer att säga.
Johnson gjorde det han brukar göra. Varför fixa det som inte är trasigt, liksom. Det kunde han ju konstatera att var lite onödigt dendär gången han och Carola misslyckades med att ens gå till final.
Molly Sandén var bäst, svårt att argumentera mot det.
Och så Ranelid & Sara Li... Ibland älskar jag Sverige. Man bara... what?
Det här med tredje chansen-mellanakterna... Jag gillar tanken, det gör
jag. Men varför har man a) valt helt random låtar att framföra, och b)
helt random shit versioner? Förra veckans, speciellt; det enda de hade
behållit av originallåten var ju titeln.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar