Jag såg Kristina från Duvemåla för första gången för ungefär tio år sedan, och den har aldrig lämnat mig. Speciellt musiken har hängt med genom åren, till den grad att när jag nu såg musikalen igen på Svenska Teatern, så upptäckte jag att jag såg den mycket på samma sätt som jag ser filmer baserade på böcker jag älskat sönder, som en version av något som redan finns i ryggraden.
Det ledde till att min omedelbara reaktion efter att vi pinsamt nog smet ut under den högst känsloladdade slutscenen för att hinna med tåget hem var denna: varför så lite löss?! Var var Fina-Kajsas solo?! Jag förstår att man behöver ändra om t.ex. Tänk att män som han kan finnas, som bygger på språklig förvirring, för att bättra passa finlandssvenskan (även om finlandssvenskarna i ärlighetens namn var hemskt få). Men hur ska folk veta att löss också kan ätas på smörgås, och att de kom till för att Gud kastade smågrus på en tiggare?
Men bortsett från det var det magiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar