Jag tog en liten paus, men jag har ju kommit knappt halvvägs i reseskildringen... för att citera Mr Darcy: I shall conquer this, I shall!
Efter några gemytliga dagar i New York var det dags att sätta sig på kappsäcken, dra fast blixtlåset och dra iväg till Newark. Där satt jag sen i cirka sex timmar och betraktade hur avgångstiden för min flight flyttades fram en halvtimme åt gången, medan en duva som tydligen hade klarat sig igenom säkerhetskontrollen flög runt rummet. Den lilla terminalen hade en liten souvenirkiosk och ett matställe och gratis internet en begränsad stund som jag i min naivitet använde upp på en gång eftersom jag trodde att jag snart skulle flyga iväg. Istället ägnade jag mig åt att läsa
How I Killed Pluto and Why It Had It Coming (läs den, btw), och roa mig åt personalens tillkännagivande att "Ladies and gentlemen, we have no power over Mother Nature. I repeat, we have no power over Mother Nature". Till sist (tvåish på natten kanske?) landade vi ändå i Kansas City, där John kom och hämtade mig från flygplatsen. Några timmar senare satte vi oss igen i bilen och körde iväg mot Onalaska, Wisconsin för att hälsa på Jordan, som bor där. Jordan hade sagt att landskapet börjar bli vackert efter ca fyra timmar, så vi höll utkik men var inte speciellt imponerade förrän efter typ 7 timmar och 45 minuter, då vi strax var framme. Jag underhöll chauffören med att sjunga
I would walk 500 miles and I would walk 500 more hela vägen, till hans stora glädje.
 |
Det finns tydligen nån grej att man ska hålla andan när man
korsar Mississippi. Jag misslyckades kapitalt. |
Så fort vi sagt hej och blivit tacklade av vår värd åkte vi iväg och besteg ett berg. Eller, vilket kom att poängteras in absurdum, egentligen är det inte berg, utan
bluffs av sandsten, vilka kan ge efter om man råkar vara en jätte (coincidentally lär Jordan först den dagen, efter sex års vänskap, ha upptäckt att John är typ tre meter lång). Då är det bra om man håller i sig, eftersom det kan ha en något dämpande inverkan på stämningen om en av resesällskapet slår ihjäl sig.
 |
| Exempel på ett såntdära bluffberg. |
Följande dag traskade John och jag runt längsmed Mississippi, och träffade på bland annat en 25 meter hög staty av en indian, en flodbåt och en jazzkonsert med en stencool stålmormor som spelade kontrabas. Efter att Jordan var färdig med sina lektioner mötte vi upp honom på campuset, lastade bilen full med kajaker och satte iväg mot ol' man river. Jag har tidigare bara paddlat på havet, så det var en lite annorlunda upplevelse att manövrera strömmen, men den största skillnaden var ändå att flankeras av folk som helt saknar sjövett. Men vi kom iland helskinnade (om ock rödskinnade), relativt torra (om man med vi menar mig) och redo för nya äventyr, till exempel pizza med päron, gorgonzola, balsamvinäger och valnötter. Överlag var det väldigt fysiskt aktiva dagar i Wisconsin, där vi också hann med disc golf på en bana som var mycket naturskön men kan ha varit världens mest irriterande bana. Jag hade aldrig spelat förr, men kunde av den dagens upplevelse ha dragit slutsatsen att sporten till 90% går ut på att söka efter sina frisbeen i meterhöga sädesfält, snåriga skogar och gyttjiga sjöar.
 |
Ungefär mitt på den här bilden finns en person som letar efter
sin disc. Var, frågar du? Exactly. |
Andra exempel på saker man kan göra i La Crosse eller Onalaska (pretty much samma stad): återuppliva sina kunskaper i kortspelet Mau*, misslyckas med att lära sig vad Bang! går ut på, invigas i Dr Horribles underbara värld, få en sällan skådad allergiattack, äta glass, ha kuddkrig, köpa finländsk bondost (a.k.a. squeaky cheese) och få alla eventuella barndomsillusioner om Dr Seuss totalkrossade.
* fun fact: Jordan kan fortfarande det svenska ordet översättningsbyrå på grund av detta spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar