tisdagen den tjugoandra mars.

Det är en strålande vårdag i Bryssel. Medan jag traskar till jobbet tänker jag att det nog börjar vara dags att övergå till en vårjacka. Så kommer jag till jobbet, och två bomber har sprängts på flygfältet. Ingen kan tänka på jobb, så vi går och fikar. Stundvis går diskussionen över till något annat ämne, men så är vi där igen. Det är snart påsk, och Europaskolan har ledigt. Ett par kolleger förde sina barn till flygfältet igår. De flesta ska flyga nånstans över påsken. Eller skulle. Nu vet man ju inte. 

Så småningom går vi upp till kontoren igen. Jag öppnar översättningsprogrammet. Sen öppnar jag en nyhetssida, två, tre, fyra. Nu kommer rapporter om en bomb i Maelbeek också, i närheten av de flesta EU-byggnaderna. Jag uppdaterar sidan. I korridoren pratar alla om det som hänt. Telefoner ringer, plingar till. Är ni okej? Jag uppdaterar sidan igen. Timmarna går och jag lyckas kanske översätta ett segment på hela förmiddagen. De som deltog i induktionsseminariet och som jobbar i Evere har planer att luncha tillsammans, men nederländskan föreslår att vi tar det en annan gång för hon åker hem till sin man och sina barn i Amsterdam. Jag läser på Yle att kommissionen uppmanar sina anställda att hålla sig inomhus. En stund senare får jag ett mejl av kommissionen som uppmanar oss att stanna på kontoret, eller hemma om vi ännu inte åkt till arbetet. Det är tidsstämplat långt tidigare. En kollega försöker ringa ett samtal, men nätet är överbelastat. En annan kollega försöker gå ut, men hindras i dörren. Jag vet inte hur det gick med nederländskan. Spanjoren och jag går och lunchar i alla fall. Det är nästan tomt i restaurangen. Många tar ut semester kring påsk och har redan åkt. 

Efter lunch får jag en ny version av en text jag lämnade in igår, och ska ha den klar före dagens slut, så jag får ta mig i kragen. När jag väl kommit igång går det lättare, men jag uppdaterar nyhetssidorna var femte minut. Efter ett tag föreslår en kollega fika. Nästan hela enheten är samlad i kafeterian. Vad kan man annat göra. Vad kan man göra. Hur kunde det här. Men varför kan vi inte. Men nej. 

Vi får mejl om att man kan välja om man vill gå till jobbet eller jobba hemifrån imorgon. Många verkar planera att stanna hemma. Jag har inga förutsättningar för det, men det skulle säkert ordna sig i alla fall. I korridoren hör jag någon nämna att nu är poliserna i Schaerbeek. Jag tänker att det kanske är lika bra att vara på jobbet. Utanför fönstret åker mera polisbilar och ambulanser förbi med tjutande sirener. Vårt kontor är på väg ut mot flygfältet. Jag undrar om något nytt har hänt, uppdaterar nyhetssidorna. Ingenting förutom allting. 

Vi får mejl om att det är okej att lämna byggnaden. När klockan närmar sig sex tittar jag ut genom fönstret och tänker att jag helst inte skulle gå ut. Men jag tar mina saker, lotsas ut genom en annan dörr än vanligt. Det är fortfarande en strålande vårdag i Bryssel. Solen är på väg att gå ner och färgar allt i guld. Allt är precis som vanligt förutom en klump i magen. Men jag börjar gå, traskar vidare längs gator som hunnit bli bekanta. Någon är ute på länk, bilarna kör som vanligt. Jag tittar till höger och vänster när jag ska korsa spårvagnsrälsarna innan jag inser att lokaltrafiken fortfarande står stilla. I den stora korsningen har trafiken stockat sig. Fem polisbilar kommer körande med tjutande sirener. Jag går vidare. Allt är precis som vanligt. Om det inte vore för allting. Precis som vanligt, förutom att mitt hjärta för den här stan har vuxit tre storlekar idag.