Ibland kan jag tycka att jag är ganska dålig på att ta vara på det faktum att jag bor i den här staden och det här landet. Det finns ju så mycket att göra och att se, men de flesta dagar kommer jag nu hem från jobbet, tittar på fotbolls-EM och går och lägger mig. Ibland går jag via mataffären. Jag hoppas att ni inte får dåndimpen av blotta svartsjukan på mitt spännande liv.
Fast sen kan jag också tänka att det kanske är okej. Kanske det är okej med vardag. Kanske man inte behöver ha någon panik över att inte hinna göra allt möjligt. Min tid här är ju inte begränsad*. Jag kan göra det nästa vecka. Eller månaden därpå. Screw carpe diem, carpe sinnesfrid.
Fast sen när jag har tänkt det kan jag också tänka att på torsdag kanske Storbritannien går ut ur EU och sätter igång en händelsekedja som gör att våra liv imploderar och jag kanske inte hade så mycket tid trots allt. Om man nu ska se positivt på framtiden.
De senaste dagarna har jag dock carpat både det ena och det andra. I helgen ordnades Fête de la Musique i Parc de Cinquintenaire, med allt från afrikansk jazz till electro med lite poprock på sitar däremellan. Jag kände mig som en total nybörjare i att vistas utomhus om somrarna där jag stod nedsjunken i regnvått gräs och vickade på tårna och bara hade med mig en ynka extratröja. Men det är ju så med oss nordbor, bara för att man tar sig lite söderut tror man att det ska vara varmt (till mitt försvar frös nog mitt katalanska sällskap minst lika mycket). Det var i alla fall mycket gemytligt med food trucks och lampor i träden. En annan spanjor som hade tänkt joina oss senare föreslog att vi skulle fortsätta till en filmfestival som också pågick, men jag ställde mig något skeptisk till idén att se en spansk film med fransk textning utomhus i den allt svalare junikvällen så det fick vara.
Igår var jag på Brussels Shakespeare Companys uppsättning av Twelfth Night (tillsammans med en annan uppsättning spanjorer, because sure). Det var första gången jag såg Shakespeare spelas live på engelska, så redan det är ju en upplevelse, men det var riktigt bra. Storyn kände jag ju till eftersom jag har sett filmen She's the man obegripligt många gånger**. Eller, jag menar, för att jag läst pjäsen. Också.
* Alltså här, menar jag. Inte i typ jordelivet. Jag är ju ingen timelord.
** När jag studerade i USA bodde jag tillsammans med en som såg den filmen (som är mycket löst baserad på nämnda pjäs) kanske femton gånger under våra två första veckor på campus. Själv tittade jag aktivt kanske en gång, men det var ju ett rätt litet rum. Good times. Kanske ska se om den nu. Den är ju kul. I mindre doser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar